Kategori: Retorik

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

av adolphson3 kommentarer till Drant och Schlonk

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet.

På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. 

På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

 Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Historia, Retorik, Spännande människor

Perikles

av adolphson3 kommentarer till Perikles

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland.  Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ur wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas  med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.
Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda.
Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar. 

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning.  Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch. 

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag. 

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Retorik

Härskartekniker

av adolphson

Jag är en tillräckligt självsäker person att stå upp emot småpåvar. Människor, oftast (men inte alltid) män, har ibland en tendens att medvetet eller omedvetet använda sig av olika härskartekniker i det offentliga och privata livet.

Några enkla exempel på härskartekniker är att osynliggöra individer i en grupp (vända dem ryggen, ignorera det de säger, bara tilltala vissa utvalda etcetera). I politikens värld har jag upplevt att vid en snabb diskussion i en paus så släpps man inte in i cirkeln. Och så tas beslutet.

Det bekommer inte mig så mycket när jag drabbats personligen men jag försöker tänka på att inte själv omedvetet göra så. En yrkesskada kanske.

Jag var alldeles nyligen med om ett möte där personen som samtalade med mig och Den Änglaljuva enbart sökte min blick för bekräftelse. Jag tystnade och till sist insåg han att det var hon som var tuppen på dynghögen bland oss tre. På grund av sin sakkunskap och kompetens.

—

Allt våld har en mening eller förklaring, det meningslösa våldet finns inte, säger psykologen Per Isdal. 

Det är skillnad på att utöva makt och våld. Retorik kan som bekant användas till båda. Jag kan för det mesta styra situationen i klassrummet genom olika röstlägen. I den politiska talarstolen (på kommunal nivå) gäller någon sorts enkel tvärtom-princip.

Om din politiska motståndare rivit ner skrattsalvor från auditoriet var då själv överdrivet allvarlig, seriös och antyd att föregående talare inte förstått allvaret i frågan. Är vederbörande istället en grå sakkunnig typ bryter du den stämningen genom att vara lättsam, uppsluppen och rolig.

Det här är naturligtvis inget jag själv praktiserar, men jag känner till att man KAN praktisera det hela. (Nu hycklar jag, igen. Eller moraliserar, jaha då!)

Att vara våldsutövare utan att veta om det är inte helt ovanligt. Höjer man rösten eller slår man näven i bordet utövar man faktiskt en sorts våld eftersom du då använder andra medel än förutsättningslös diskussion.

Nu säger jag inte att alla sitter och bråkar med sin bästa samtalston, naturligtvis. Det svåra är dock att välja icke kränkande alternativ vid bråk.

För den som utövar verkligt våld handlar det istället om att finna alternativ till själva våldet. Och då måste man erkänna för sig själv att man är våldsam, vilket är svårt.

Sharafs Hjältar är ett känt exempel på framgångsrikt arbete mot våld. Det är unga män, bröder och andra manliga släktingar, som i så kallade hederskulturer (det hela har inget med heder att göra alls) bryter mot mönstret och går emot strömmen.

De uppmuntrar sina systrar att leva ett fritt liv i fråga om livsstil och pojkvänner. De vägrar spionera på sina syskon för föräldrarnas räkning.

Klädsel är rätt viktigt i det offentliga rummet. Min kusin Maria som vistats i manliga bolagsstyrelser i hela sitt liv har anpassat sin yrkesklädsel till detta. Det blir omöjligt annars, säger hon.

En annan kvinna jag känner säger att hon i yrket har lättare att bli lyssnad på i högklackat (längd) och en strikt elegant klädsel än i en mer ogenomtänkt outfit.

Klacklarna undantaget gäller detta även män, självfallet. (Men vem vet vad framtiden för med sig).

En av de äldsta, och därmed klassiska, härskarteknikerna, är romarnas Divide et Empera, söndra (eller skilj åt) och härska. Genom att dela upp det större sammanhanget i mindre delar kan man genom att kontrollera dessa mindre delar också kontrollera helheten.

Man lät exempelvis judarna bråka inbördes om vem som under Pilatus skulle vara den högste judiske ledaren. Så länge de olika judiska grupperna bråkade inbördes om detta var kejsarens position ohotad och skatt fortsatte strömma in till Rom.

Ibland stödde romarna den ena sidan, ibland den andra, så länge ingen av sidorna blev för stark. Eller enades.Taktiken fungerar även som krigsmetod, genom att förhindra att de genermanska stammarna att slå sig ihop kunde Rom besegra dem en efter en.

Genom lite mod, kunskap integritet kan man lära sig att se igenom dessa mönster och reagera mot dem. Det är inte alltid lätt men jag tror att man mår och lyckas bättre, i såväl det privata som offentliga livet och oavsett målsättning, om man istället för att agera offer kan och vill stå upp för sig själv.

Historia, Retorik, Spännande människor

FDR

av adolphson
Vi ser att det är något konstigt med världen.Den håller på att förändras, såväl ekonomiskt som miljömässigt. Obama har inte infriat förväntningarna och USA håller på att gå åt fanders.

Obama försöker nu visa var hans kommande valkampanj kommer att handla om: jämlikhet. Det är tydligen inte något gångbart budskap i USA, det märkliga land. Forskning visar att jämställda länder har en ökad utveckling på många områden, inte mist det ekonomiska.

Själv tänker jag att det nästan är kusligt hur historien upprepar sig. Ännu kusligare är vår oförmåga att lära oss av misstagen.
Efter Den Stora Börskraschen, känd som Depressionen, lanserade den nyvalde presidenten Franklin Delano Roosevelt sin berömda New Deal för att få ordning på den amerikanska ekonomin.
Han lyckades förvisso. Men först krävdes andra världskriget, med allt vad det innebar, för att världen skulle komma på fötter igen.
Jag bifogar en del av Roosevelts installationstal från 1933:
Penningväxlarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel. Vi kan nu återuppbygga templet till sin forna glans. Hur vi lyckas med återuppbyggnaden avgörs av i vilken utsträckning vi klarar att lita trävan efter mänskliga värden snarare än ekonomiska vinster. Glädje går inte att finna i själva innehavet av pengar, det finns lyckan av att åstadkomma, i spänningen som vilar i den kreativa ansträngningen. Glädjen i och värdet av arbetet får inte försvinna i den galna jakten på kortsiktiga vinster.
Politik, Retorik

Frågan till Jan

av adolphson
Jag fick tillfälle att ställa en fråga till Jan Björklund i fredags kväll. Den löd så här:
Mitt första politiska minne är från valsegern 1976. Då tågade den socialdemokratiska delen av släkten ner till mormor och morfar, som var Ohlinare, ställde sig utanför deras grind, hytte med nävarna och vrålade: ”Det är ert fel!!”. Morfar log och konstaterade lugnt att ”nu går vi mot ljusare tider”. Därför blev jag väldigt glad att höra utbildningsministern nämna Bertil Ohlin och socialliberalism. Jag skulle vilja koppla det till resonemanget kring skattesänkningar, där jag menar att partiets hållning ligger till höger om Moderaterna, och därmed ganska långt i från socialliberalismen. Skulle utbildningsministern vilja kommentera det ytterligare något?
Frågan väckte inget ont blod. Däremot återkom han till min fråga i flera andra anföranden liksom en del andra, exempelvis Bo Brännström (förbundsordförande och mycket tydlig socialliberal) under kvällen.
Svaren, alltså komna från olika personer och inte bara partiledaren, kan sammanfattas så här.
Det är en riktig tanke att skattesänkningspolitiken ligger till höger om Moderaterna i vissa delar. Möjligen kan man dock nuförtiden ifrågasätta vänster/höger-skalan.
Moderaterna ägnar sig nu mest åt att förvalta sin politik och har inte mycket visioner för framtiden. De ser sig som det enda maktbärande alternativet och går därmed i socialdemokraternas gamla fälla. De blir makten personifierad. De följer med opinionen som en vindflöjel och det finns stora faror i detta.
Men att sänka vissa skatter är en principfråga för att behålla företag och arbetstillfällen inom landets gränser. Folkpartiet vill sänka värnskatten eftersom man ser dem som en omoralisk skatt på jobb, utbildning och ansträngning.
Förmögenhetsskatten, som de röda lovat återinföra vid en valvinst, är en skatt som ger ca fem miljarder i intäkter till staten, alltså väldigt lite i sammanhangen, medan massor av hundratals miljarder jagas ut ur landet genom denna skatt. Och därmed arbetstillfällen. Och därmed skatteintäkter. IKEA är numera ett holländskt företag, är de onda för det?
—————–
Jag tror på marknadsekonomi. Den har liksom vunnit över alternativet många gånger om. Däremot måste den ha hjälp av staten ibland. Till exempel inom skola,vård och omsorg.
Alltså tycker jag att Alliansens politik ger många mer i plånboken men dem i marginalen får det tuffare även om de blir färre. Och därför tycker jag fortfarande att denna politik är felaktig, det är inte bättre att många har det halvdåligt än att få har det riktigt dåligt.
Här vill jag se en satsning av oss inom Folkpartiet. Vi har redan börjat i våra förslag i förändringar i den omtvistade försäkringsfrågan, där Moderaterna är tysta och dom rödgröna inte har mycket att komma med.
Och här har vi något att lära av Miljöpartiet: en grön skatteväxling måste till, där vi beskattar miljöskadliga företeelser, som exempelvis bränslen, högre och arbete lägre.
Lägger man ihop detta med mina övriga upplevelser (se förra inlägget) denna helg kan man summera det enligt Bosse Brännström: Vi socialliberaler är besjälade med att bekämpa fattigdom. Vänstern är besjälad med att bekämpa rikedom.
Politik, Retorik, Spännande människor

Därför är jag social liberal

av adolphson2 kommentarer till Därför är jag social liberal

I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Det skrivs mycket om honom i dagarna.

Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas honom och det Sverige han skapade, jag skulle fylla 16 år året han mördades. Precis som alla andra vet jag exakt vad jag gjorde den dagen Sverige blev av med sin oskuld.

Jag beundrar honom än i dag för hans retorik och hans passion. Men jag tycker också att man idealiserar honom samtidigt som man glömmer andra betydelsefulla politiker. Ingvar Carlsson, exempelvis.

Men visst var Palme lysande. Jag älskar hans tal Vi och utlänningarna från 1965.

I dag tänker jag på ett annat gammalt tal han höll i valrörelsen 1982: Därför är jag demokratisk socialist. Hur lysande är det inte i all sin enkelhet? Men låt oss göra ett litet experiment. Jag tar talet och gör om det, får man det?

Därför är jag social liberal

Jag är en social liberal med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag i ungdomen reste till Sovjetunionen och med egna ögon såg vad socialismen gör med människors frihet och förmåga. När jag upplevde den oerhörda fattigdomen och ekonomiska stagnationen där.

Jag blev det efter att ha vuxit upp under kalla krigets delade värld där regimkritiska människor avrättades eller fängslades av totalitära höger eller vänsterregimer.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var liberalismen som bröt marken för demokratin på många håll i världen, när jag förstod att det var liberalismen som först utmanade totalitära och konservativa krafter under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Och när jag förstod att det var liberaler som drev i genom lika allmän rösträtt i vårt land och på allvar verkade för kvinnors jämställdhet och i modern tid gick i täten för utökad föräldraledighet för män.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser en famlande socialdemokrati i kris utan tydligt mål, när jag ser miljöpartister som inte kan frigöra sig från vänsteridéer för att kunna bli en verkligt stark grön kraft, eller när jag hör vänsterpartister gå emot grundläggande demokratiska värderingar och vilja vrida klocka tillbaka så långt det bara är möjligt.

Visst är jag social liberal. Jag är det med stolthet över vad denna sociala liberalism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter att Moderaterna blivit allt för dominerande i svensk politik.

Och jag är det med tillförsikt, eftersom nu vet människorna vad som händer om man går för långt åt höger eller vänster.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna historien är full med värdefulla reformer som de röd-gröna har skildrat som elak kravliberalism men sedan anpassar de sig till EU, individanpassade reformer där staten tar ett ansvar, och sedan slåss för att bli likadana när folket fått erfarenhet av vad liberala reformer betyder för dem.

Visst är jag liberal, som Nils Edén, när han genomförde rösträtten, som Torgny Segerstedt när han ensam bekämpade nazismen, som Fogelstakvinnorna när de kämpade för kvinnors rättigheter, som Bengt Westerberg, när han kämpade för individanpassade lösningar inom ett tungrott kollektivistiskt block eller när han kämpade för jämställdhet.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och samhällets inställning till individens rätt att utvecklas och finna sin fulla potential.

Politik, Retorik

Ingen gillar en gnällspik

av adolphson

Det är märkligt vad alla vänsterpartister och sossar är bittra. 

Låt oss säga att de förlorar valet (vilket som bekant inte alls är säkert). Det verkar inte finnas någon självinsikt eller självkritik alls där.

De tror på fullt allvar att över 50 % av befolkningen är miljonärer och egoister och därför röstar på alliansen. Det är dålig respekt för ett valresultat och för sina politiska motståndare.

Jag har alltid röstat på FP, någon gång på C. Jag har alltså, med några få undantag, alltid fått finna mig i valförluster.

Så har det varit för mina föräldrar och far – och morföräldrar.

Vi är en släkt av socialliberaler. Många bondeförbundare och folkpartister har det varit. En och annan högerman eller sosse. Ingen (känd) kommunist eller nazist.

Alltid har jag funnit mig i det aktuella valresultatet och känt förtroende för regeringen trots att den inte riktigt speglar mina åsikter. Jag gått vidare i tillvaron.

Visst, en och annan lustigkurre kan ju hävda att det beror på att röd politik är bra.

Men seriöst, när en nära vän till mig, en intelligent person, bittert klagar Det ser ut att bli ett stor seger för girighet, klassamhälle och Litauiska städerskor tycker jag att det är på väg att spåra ur.

Samhället har gått framåt. Det utvecklas. Alla vill inte längre ha den betongpolitik som till viss del var nödvändig tidigare.

De med den bästa politiken i en viss tid eller ett visst samhällsklimat vinner ett fritt val hållet i ett öppet samhälle. Det har miljöpartiet fattat. De har en mer verklighetsanpassad retorik än sina röda, något koleriska, kollegor.

Alliansen har också en mer verklighetsanpassad retorik. De röda verkar inte vilja ha det. De är fullt upptagna med olika domedagsprofetior angående alliansregeringen.

Så ser inte jag på tillvaron. Jag ser ljust på framtiden alldeles oavsett vi får en regering med eller utan Lars Ohly.

Vi kan påverka vårt liv även om vi har det tufft. Jag har förtroende för välfärdens utveckling med alliansregeringen men jag tror sossar och miljöpartister också kan göra ett bra jobb.

Det hela beror väl på att jag är socialliberal och har därmed det lite roligare i tillvaron.