Personligt

Ett rött skynke…

av adolphson

…eller åtminstone en rosa skjorta. För jag äger en sån. Det kanske låter tämligen odramatiskt men för mig var det något ovanligt, för att inte säga lite vågat, när jag köpte den. Det ska medges på en gång: jag är ibland lite väl klassisk när det gäller kläder. Sen, okej, jag är en aning fåfäng också. Men livet är inte långt nog för att man ska klä sig illa, anser jag.

Och så den där rosa skjortan. När ska man använda den? På nyårsafton eller bröllop kanske. Jag diskuterar ofta kläder med min fru och mina kamrater. Således var det inte så underligt att Thureson, med vilkens familj vi ska fira nyår, undrarde vad jag skulle ha på mig på nyårsafton. Så bekymmerslöst som möjligt nämnde jag min rosa skjorta. Det blev tyst i telefonen. Har du en rosa skjorta? undrade han och fortsatte Är det inte det lite stureplansmässigt? Tideström, finansmannen i Dubai påpekade, när jag undrade om man använder rosa skjortor i hans värld, att det förekom men att han tycker det är lite brittisk fondmäklare över det. Det ska förstås som så att han inte gillar rosa skortor. Och han är dessutom färgblind.

Nå, för att väga upp det eventuella obehag en rosa skjorta kan förorsaka ska jag matcha den med en ny fluga. Även den går i rosa, blått och svart. Flugan i fråga har utan min inblandning befunnit sig i Skövde i ett halvår men är nu säkert återbördad till min garderob. Jag måste förövrigt bli bättre på att knyta flugor. Om jag glömmer det i morgon: Gott nytt år! Ett minnesvärt citat från direktör Bengtsson i en herrbutik i London: Excuse me, my fly looks like a spider.

Mat och dryck

Hackat rött

av adolphson1 kommentar till Hackat rött

Ah, lycka. Det finns inte mycket som slår Hackat Rött på julbordet. Här har ni skinkpåläggens, smörgåspåläggens, äggpåläggen etcetera egen mästare. Receptet härrör från Styrsö.

Receptet är som följer:

3 hårdkokta ägg
1 burk rödbetor (mellanstor)
1 rödlök
Orökt kaviar
Majonäs

Allt finhackas in i minsta beståndsdel.
Blandas.
Stå kallt.
Smaka.
Njuuuuut.

Mat och dryck, Resor

Rättshaverist

av adolphson5 kommentarer till Rättshaverist

Det fanns en period i livet då jag roade mig med att försöka vinna strider mot myndigheter. Oklart varför, egentligen, men det triggade mig att få mitt liv dikterat av myndigheter. Likt Primus Svensson, inbilldae jag mig att jag förde jag den lilla människans kamp mot överheten. Det kan ju låta lite pretentiöst, eller rättshaveristiskt, men det var samtidigt rätt kul. En gång fick jag ersättning för besvär jag rest mot självaste SJ, minsann. Jag hittade korrespondensen när jag städade i datorn. Här är brevet som avgjorde striden till min favör:

Hej!

Tack för ditt svar.

Jag respekterar självklart SJ:s regelverk med utgångspunkten att dom är utformade till kundens bästa. Alltså kräver jag givetvis inte längre någon ersättning för den försenade ankomsten. Inte heller tycker jag det är nödvändigt att informera kunden om att det troligen sker förseningar, jag tänker att det är säkert fasligt många spår att hålla reda på. Bemötanden och möten är ju alltid upp till den enskilda människan och det finns säkert rötägg bland både resenärer och SJ-personal.

Jag ringde förvisso några mobilsamtal men det kan ju kännas lite överambitiöst att skicka in telefonräkningar till det redan upptagna SJ för att kräva ersättning för utlägg på ett par tior. Under min väntetid på Hallsbergs central begick jag också misstaget att besöka järnvägsrestaurangen och där inmundiga en av efterkrigstidens vidrigaste måltider. Som parentes kan nämnas att vattenfaciliteterna på nämnda restaurang närmast förde tankarna till Henrik VIII:s tortyrkammare. Det har i efterhand inte känts angeläget att bevara några minnen från denna ”måltid” varpå jag inte heller kan uppvisa kvitton. Att allt detta är mitt eget fel är alldeles självklart. Möjligen kanske servitrisen minns en depraverad och hålögd figur vid ett av hörnborden, sittandes framför en knappt påbörjad måltid. Men det är inte heller troligt då hon hade hemskt mycket att göra som ensam arbetande i restaurangen denna söndag.

Inalles: Kvar på perrongen finns jag allena, en alldeles vanlig försenad och tilltufsad SJ-resenär, utan möjlighet att resa krav på Er utifrån resepolicys, regler och lagar.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik Adolphson

P.S.
När du nästa gång dinerar på järnvägsrestaurangen i Hallsberg rekommenderar jag att skippa Falukorven med ägg.
D.S.

Ja, vad ska man säga? Välkommen till min blogg.

Personligt, Resor

Dödens blomster…

av adolphson2 kommentarer till Dödens blomster…

…kallar min far gråa hår. Men det har jag inga! Bara lite grått skägg. Kanske kan man jämföra sitt liv med De 39 stegen? Förmätet, måhända. Att jämföra en genomsnittlig läroverksadjunkt med en av de bästa spionfilmerna som finns är kanske att gå lite väl långt. (Boken har jag inte läst). Den trettionionde födelsedagen känns lite anonym, på nåt sätt. Men jag antar att fyrtioett, eller femtioett, är värre. Trettionio är ingen ålder, det är en skostorlek menade en bekant. Trettionio känns lite mer som om man begått något hemskt brott och kvällspressen braskande slår upp att 39-ÅRINGEN FORTFARANDE PÅ FRI FOT. För att någon (i bästa fall) dag senare publicera både namn bild på mig, mina anhöriga och allt övrigt jag haft för mig i mitt liv. Nåja, får jag en tårtbit och lite tranbärslikör så är jag nöjd med denna den trettionionde födelsedagen i ordningen.

På fredag åker jag till Kenya! Det gör hundratusentals människor till. De som flyr från krigets Kongo. Det ger en lite fadd försmak av resan.

Demokrati och samhälle, Politik

Die Mauer

av adolphson2 kommentarer till Die Mauer

I dag är det tjugo år sedan muren föll. Det första jag tänker på i sammanhanget är Ebba Gröns klassiker från 1982, die Mauer. En dag så stod den bara där, en mur mellan mig och den jag hade kär. Träffade beskrivning, faktiskt. För det är själva sinnebilden av kalla kriget vi talar om. Berlinmuren. Tämligen plötsligt såg sig DDR/CCCP tvungna att stoppa människoflykten från landet. 1961 slängde de upp den och den stod till 1989. I dag finns inte mycket kvar, men man har markerat dess forna dragning genom staden.

Jag minns tydligt när den föll. Jag gick i gymnasiet och min världsuppfattning präglades av en uppdelad värld, mellan fritt och ofritt, ont och gott. Samtidigt var det lite spännande allt det där dolda i de totalitära samhällena på andra sidan muren. Vi var präglade av det där i min generation. När jag tog studenten åkte klassen till Sovjet, Leningrad, på studentresa. Det kan jag berätta om någon gång. För den resan har stannat i minnet.

Jag antar att 1970- och 80-talens politiska värld har präglat min övertygelse om individens rätt till frihet. I vuxen ålder vill jag, och många andra, beskriva murens fall som liberalismens största seger. Det är på grund av murens blodiga historia jag anser att det går inte att kalla sig för stalinist, leninist eller för all del kommunist och samtidigt vara demokrat eller humanist. Lika lite som man kan vara nazist och säga det samma. För den sakens skull påstår jag inte att demokratiska stater, marknadsekonomin, inte tagit död på människor. Eller att människor inte mår dåligt i dessa länder. Men det ligger något fundamentalt i att inte behöva ansöka om sitt pass när man ska resa utomlands, be om tillstånd för att få gifta sig eller frukta för sitt liv om man har en avvikande åsikt eller livsstil.

Idag känns det som bilder och artiklar på internet och i tidningar talar om en avlägsen tid. Men det är inte mer än tjugo år sedan kalla kriget tog slut. Kanske tog efterkrigstiden slut 9/11 2001?

Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem tror jag det var Voltaire som sa. Fast uttrycket lär vara en faktaoid. Med en sådan inställning som ryms i formuleringen kan det vara ett jobbigt sätt att ta sig fram i livet, men med en k-pist är det svårt att diskutera aom Thåström ajunger.

Att engagera sig i sakfrågor eller politik är en god sak. Jag kommer att göra ett försök, om inte för min egen skull så för de små. Om jag inte tråkas ihjäl på vägen kanske det blir nåt skoj av det.

Personligt

Idag är första dagen på resten av ditt liv

av adolphson

Jag är den första att erkänna. Vilken oerhört klyschig rubrik. Om jag hade en solnedgångsbild på mig med en kattunge i famnenskulle jag slänga upp den direkt. Nu har jag emellertid inte det. Jag har tidigare hävdat att det är lite töntigt att blogga. Men man måste ju prova. Så nu provar jag. Bloggen får leva sitt eget liv. Alternativt gå en snar död tillmötes.

Mitt livoch person kan i korthet presenteras så här. Jag heter Fredrik Adolphson. Jag är 38 år. Jag är gift och har två barn.
Jag arbetar som gymnasielärare i Historia och Religion. Jag är socialliberal. Jag skriver för att det är kul. Kanske orkar nån lyssna, kanske inte.

Det är synd att klaga för det är ändå ingen som lyssnar, sa tant Agda till mig när vi sågs på långvården under min ungdomstid. Jag arbetade som städare, hon bodde där. Jag har senare i livet ofta undrat om Agda hade rätt. Om ingen lyssnar när man klagar på sjukhuset, när ska man då klaga?Agda hade säkert bloggat om det funnits blogg och internet i samma utsträckning på 80-talet som det gör idag.

Och det blev afton och det blev morgon den första bloggdagen.