Uppdaterat 2021-08-10.
Arv och miljö. Vad gör det med människor? Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.
Jag saknar mor. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära. Jag är väldigt präglad av mor. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.
Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det nog skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund. Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.
Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Mors pappa Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mor berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Mor flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte far och fick tre barn.
Mor var nära sin syster Lena trots det geografiska avståndet. Bilden föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990. Mor stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden föreställer mor och far på väg på Bellman-fest på Källö.
Mor ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv. Som man är klädd blir man hedd, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mor otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor hävdade hon. Bilden föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:
Något som sitter djupt i mig är mors syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal. En gång när mor hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. Så gör man bara inte, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.
Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mor lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-talslarv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mor.
Mor älskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semester tillbringade vi i huset där. Två familjer, tio personer, på en våning tills moster Lena och Lennart köpte den intilliggande fastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.) Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsö under 1980-talet, något som antagligen var viktigare för mor och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett stolleprov.
Mor, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter att vi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterska på Styrsö vårdcentral eller driva kafé med moster Lena. Som så ofta blev det tyvärr inget med det. Morfar lämnade oss 1996 och mor året därpå. ) idag, faktiskt helt nyss, när jag och min dotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.
Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplexklockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.
Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar, som förlorat sin mor, och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.
Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.
Relaterat blogginlägg;
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.