Mamma

Uppdaterat 2021-08-10.

Arv och miljö. Vad gör det med människor? Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.

Jag saknar mor. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära. Jag är väldigt präglad av mor. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.

Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det nog skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund. Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.

Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Mors pappa Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mor berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Mor flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte far och fick tre barn.

Mor var nära sin syster Lena trots det geografiska avståndet. Bilden föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990. Mor stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden föreställer mor och far på väg på Bellman-fest på Källö.

Mor ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv. Som man är klädd blir man hedd, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mor otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor hävdade hon. Bilden föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:

Något som sitter djupt i mig är mors syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal. En gång när mor hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. Så gör man bara inte, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.

Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mor lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-talslarv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mor.

Mor älskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semester tillbringade vi i huset där. Två familjer, tio personer, på en våning tills moster Lena och Lennart köpte den intilliggande fastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.) Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsö under 1980-talet, något som antagligen var viktigare för mor och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett stolleprov.

Mor, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter att vi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterskaStyrsö vårdcentral eller driva kafé med moster Lena. Som så ofta blev det tyvärr inget med det. Morfar lämnade oss 1996 och mor året därpå. ) idag, faktiskt helt nyss, när jag och min dotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.

Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplexklockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.

Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar, som förlorat sin mor, och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.

Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.


Relaterat blogginlägg;

Viktors perspektiv

Noppikoski

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, under det avlägsna 1990-talet, skulle jag och barnens mor återvända hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi färdades, en SAAB 99 av 1982 års modell. Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt, utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen. En personal på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski. Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Malin. Gå in till de stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Sagt och gjort. Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna utmärkta service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de trettio kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter). Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Kunskapskap är en fråga om sammanhang.

Sisyfos

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram moy evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.

Om inte

Om saker och ting hade gestaltat sig annorlunda för mig, om korten fördelats annorlunda, hur hade mitt liv då tett sig?

Hade jag kunnat dra omkring på nån strand i Thailand iförd karmosinröda tangabadbrallor med leopardfoder, guldkedjor, gråsprängd hästsvans, en hajtand runt halsen och med en kvinna under varje arm? Det känns inte så, men hur säker kan man vara?

Om jag varit mitt i karriären i 1930-talets Tyskland, hur säker kan jag vara på att inte också jag fångats av locktonerna och gått med i nazistpartiet? Hade inte också jag varit stolt över att se mitt land hämnas alla lidna oförrätter? Och hade jag inte tyckt mig vara värd den nya vackra bostaden och det nya jobbet som bekräftelse på min position? Som den medlmåtta jag är, hade jag inte med iver kastat mig över de nya arbetsuppgifterna på det nya spännande arbetet i den nya statens tjänst? Och hade jag någonsin funderat över den judiska familj som bodde före oss i det stora, vackra huset vid gatans slut och vad som hände med dem?

Kanske hade jag förträngt tankarna.Motiverat det med att detta blir brs för barnen. Säker är man aldrig hur mycket Rickard Rättrådig man än tror sig vara. Det är så lätt att dribbla bort sitt sunda förnuft och höga demokratiska ideal till förmån för makt och position. Vi ser det hända hela tiden. Det är mänskligt att fela. Men var går gränsen? När tappar man självinsikten?Hur långt är man beredd att gå?

När jag tappar det hoppas jag innerligt att någon berättar det för mig. Och jag hoppas verkligen att jag lyssnar.

Döhalvan

Det är förvisso en briljant idé att ha fyrtioårsfest innan man fyllt fyrtio. Dels kan man inkassera en ofantlig mängd ryggdunkar men man slipper ångesten. För man är ju bara trettionio. Svärfar säger att fyrtioårsfesten är den sista ungdomsfesten. Och visst blev partajet en hejdundrande succé. Det är otroligt, men det är bara att trycka på en knapp så kör alla igång. Människor VILL ha roligt, och då har de ju det också.

Som det står på en keramikskylt hemma hos far: Det vill gärna bli bra. Skylten har ramlat i golvet och gått sönder, men far har klistrat ihop och hängt upp den igen. Insiktsfullt av honom, på nåt sätt. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som har sagt upp sig och blivit bohem på sin båt i på Irland, lärde mig att vi måste ha våra ålderskriser för annars kommer det tillbaka och knäcker oss senare i livet. Är man hellre en 80 åring med fyrtioårskris än tvärt om?

Jag har tidigare refererat till Dorian Grays porträtt och att den boken lär att evig ungdom varken är sunt eller bra.

En person sa till mig en gång att jag nog skulle bli vacker som gammal. Jag blev sur för jag tyckte det var ett hårt sätt att nobba på. Vem vill vara snyggast på hemmet, liksom? Personen framhärdade och menade att ålderdom i sig är vackert. Jag är beredd att ge personen delvis rätt när jag tänker på min mamma och morfar, som fattas mig varje dag. Men det där handlar mer om egoism. Fast det är kanske som man säger. Det handlar inte om att leva längst utan att vara levande varje minut. Och efter partajet i lördags med min gamle vapendragare Darke känner jag mig både levande och lycklig även om det nog förkortade mitt liv i slutändan.

Krig och Fred

2010. Idag körde jag bokstavligen rakt in i någon sorts militärövning. Mitt i stan. Det är dystra tider. Övningen präglades av den kulturhisyoriska air av pilsnerfilm som den svenska armén under efterkrigstiden alltid omgivit sig med. Mitt tränade öga uppfattade genast att något magasin inte fanns i vapnen. Tur det, tänkte jag. För endast med ett sådant kunde denna bataljon, sprungen ur den svenska dataspels- och snabbmatsgenerationen, skingra den lyteskomiska dimma jag själv möter i löparspåret och istället injaga skräck i omgivningen.

Fast kanske inte på det sätt de själva eller deras befäl hoppas.Kunskap är makt i alla avseenden.

Men usch, jag gillar inte vapen. Du ska inte snacka så mycket Adolphson, du ska hålla reda på grejerna! vrålade kapten Arosenius till mig vid upprepade tillfällen i det militära. Men ser inte kapten hur vackert det är i här ute i naturen, replikerade lustigkurren Adolphson, även känd som Qvintus Willhelm 3 på Signalregemente nr 1 i Enköping. Det var tolv långa månader. Men så blev jag faktiskt sergeant till sist. Då fick man gå före i matkön i matsalen.

Man kanske skulle sökt sig till försvaret. Om det nu inte vore så att jag fått avsked på grått papper av självaste ÖB tillsammans med tusentals andra svenska män. Ett lyckat arrangemang för såväl försvaret som för mig. Jag kan hjälpa till på andra sätt när kriget kommer.

2026. Idag är det jag själv som framstår som något av Nils Poppe i 91:an Karlsson. En produkt av en 1980-och 90-talets fredliga värld. Sprungen ur en historisk parentes. Demoratin behöver oss alla.

Makaronen

Jag minns resorna vi gjorde när jag var barn. Hela familjen, tre barn och två föräldrar, åkte alltid tåg. Inte säkkan nattåg, ety den här berättelsen tilldrar sig på den tiden sådana gock nåde norr- och västerut. Sålunda åkte vi ofta till Boden och västkusten på detta vis. Jag minns tialetten som ledde rakt ner på banvallen och inte fick användas när tåget stod på station. Jag minns rågsikten som var inslagen i plats så falukorven pressats till en skinkskivas storlek. Jag minns tågstationen i Boden.

Familjen var på hemfärd efter att ha begravt min farfar, Otto Wilhelm. Bodens enda fyllo höll stor show inne i det varma väntrummet inför likgiltiga resenärer som väntade på sitt tåg. Man ringde efter en vakt som fullproppad av stereoider stegade in och började samtala med fyllot. Den senare gjorde sig lustig på vaktens bekostnad varpå denne surnade till. Vet du vem jag är, frågade vakten barskt. Ja, dom kallar dig för makaronen, replikerade fyllot glatt.

Det var första gången jag fick klart för mig vad begreppet ”att buntas ihop” innebar. Och hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar om att jag ville bli ett fyllo när jag blev stor. De verkade leva ett så sorglöst liv, fyllona.

Förnuft och känsla

Hur väl känner vi våra medmänniskor egentligen? Jag träffar mängder av människor varje dag. Vissa oftare än andra. Och egentligen vet jag ganska lite om dem. Beror det på mig eller omgivningen, frågar jag mig ibland. Till och med de som vi lever väldigt nära vet vi inte allt om. Jag tror inte att det går att veta precis allt om någon. Vissa värnar mycket om sin egenart och vill inte finnas med i register, kameror och system. Andra blir upprörda över att ICA tilltalar dem vid förnamn i direktadresserad reklam.

Det är kallt där ute.

Ibland lägger jag soporna vid dörren för att ta ner dem till sopstationen på gården nästa morgon. Det sker oftare nu när det är kallt än när det är varmt. I söndags hade jag lagat en kyckling vilken fått marinera en god stund. Följdaktligen luktade soporna lite mer än vanligt. Jag löste problemet genom att välja den parym jag tycker minst om, och ändå aldrig använder, för att spraya lite över sopberget. När jag nöjd över min eleganta lösning vände mig om stod min livskamrat där och iakttog mig.

Och så tror man att man känner nån, muttrade hon innan hon försvann runt hörnet.

Dikt och tanke

Jag har en faiblesse för verklighetens skämt. När myten blir verklighet. Exempelvis har det flera gånger hänt att jag placerat ut ett bananskal för att se om någon halkar på det. Jag har även ställt en hink med vatten uppe på en dörr på glänt. Och inget slår en väl placerad pruttkudde eller ett elektriskt handslag. Sällan har jag varit så lycklig som den gången när jag köpt en deodorant och expediten frågade om jag ville ha den i en påse. Nej tack, jag tar den under armen fick jag till min enorma lycka svara. Sånt händer inte ofta i livet. Det gäller att ta vara på tillfällena.

Fast barnes mor leder. När vi en gång bevistade en, så kallad, bättre middag serverades det soppa till förrätt. I just det ögonblick när hon ska bli serverad valde en fluga att dö mitt i en flygning. En tillsynes odramatisk händelse. Det händer hela tiden både antar och hoppas jag. Det kan förvisso rört sig om en kraftig felnavigering, men det hör inte hit. Han, eller hon, dog, flugstackarn. Vi såg den singla ner och via hennes arm mjukt landa i soppan för att där dra sin sista suck. Det finns väl sämre sätt att dö på, antar jag.

Malin gav mig en, närmast skälmsk, blick varpå hon påkallade kyparens uppmärksamhet. En diskret harkling och så säger hon det. Ursäkta mig, men det är en fluga i min soppa. Kan du tänka dig att få säga dessa ord? På riktigt, liksom. Helt out standing. Kyparen trodde hon drygade sig så klart: Sure baby. Men, så tittade han ner. Likblek tog han ut tallriken med soppa och fluglik. Han kom inte tillbaka.

Med undantag för våra barns födslar tror jag aldrig jag har älskat Malin mer intensivt i ett och samma ögonblick. Det var förvisso ett stort ögonblick, det var det.

La vie en rose

Jag älskar rosor. Röda rosor. Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen. En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. Tänk om det vore så enkelt. Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. Nonsens. Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall.

Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar. Fast jag har ju alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv. Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.

Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade fanns det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.

Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig. Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.

Prova att ingående studera en röd ros någon gång. Det är mödan värt. Tycker jag.