Kategori: Spännande människor

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, under det avlägsna 1990-talet, skulle jag och barnens mor återvända hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi färdades, en SAAB 99 av 1982 års modell. Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt, utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen. En personal på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski. Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Malin. Gå in till de stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Sagt och gjort. Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna utmärkta service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de trettio kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter). Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Kunskapskap är en fråga om sammanhang.

Jag minns resorna vi gjorde när jag var barn. Hela familjen, tre barn och två föräldrar, åkte alltid tåg. Inte sällan nattåg, ety den här berättelsen tilldrar sig på den tiden sådana gock nåde norr- och västerut. Sålunda åkte vi ofta till Boden och västkusten på detta vis. Jag minns toaletten som ledde rakt ner på banvallen och inte fick användas när tåget stod på station. Jag minns rågsikten som var inslagen i plats så falukorven pressats till en skinkskivas storlek. Jag minns tågstationen i Boden.

Familjen var på hemfärd efter att ha begravt min farfar, Otto Wilhelm. Bodens enda fyllo höll stor show inne i det varma väntrummet inför likgiltiga resenärer som väntade på sitt tåg. Man ringde efter en vakt som fullproppad av stereoider stegade in och började samtala med fyllot. Den senare gjorde sig lustig på vaktens bekostnad varpå denne surnade till. Vet du vem jag är, frågade vakten barskt. Ja, dom kallar dig för makaronen, replikerade fyllot glatt.

Det var första gången jag fick klart för mig vad begreppet ”att buntas ihop” innebar. Och hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar om att jag ville bli ett fyllo när jag blev stor. De verkade leva ett så sorglöst liv, fyllona.