Vi fann varandra direkt, Tebogo och jag. Vi var båda två vilsna själar som sommaren 1990 stod i begrepp att rycka in för att bli soldater vid regementet S1 i Enköping.
En vecka efter studenten och den trygga världen hemma hos mor och far var det dags att byta studentmössan mot mot uniform. Det var nog tur att jag mötte Tebogo.
Vi var båda tämligen odugliga som soldater och delade den instinktiva motviljan för vapen eller människor som skrek åt oss. Vi delade knäppe-tält under en veckas fjällmarsch från Storulvån via Helags under vilken fotografierna är tagna.
Vi delade samma rum och våningssäng på regementet. Vi tillbringade i stort sett varenda minut av dygnets alla timmar tillsammans. Vi hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap.
Någon kallade oss Ying och Yang i någon sorts välmenande, aningslöst och halvrasistiskt utlåtande av den typ som inte var ovanliga i vardagskonversationen på den tiden.
(Jag vill hävda att den som i dag använder rasistiska termer gör det fullt medvetet men att så inte alltid var fallet under 1980-talet).
Tebogo hette egentligen Andreas Måhlén. Genom sin pappa, berättande han, hade han även ett annat namn: Tebogo Jones. Han sa halvt på allvar att han om dagen var den skötsamme Andreas Måhlén och om natten den farlige Tebogo Jones.
Tebogo försökte, inte utan viss framgång, varje onsdag på Enköpings inneställe Joar Blå lära mig att dansa så stilfullt som man gjorde på nattklubbarna i Stockholm.
Vi busade, skojade och tog oss till sist igenom lumpen.
Vi tappade tyvärr kontakten efter muck (=militär utryckning i civila kläder). Jag åkte först till Frankrike för att studera i Aix-en-Provence och började sedan mitt liv som Uppsala-student.
En gång, ett par år senare, återsågs vi.
Plötsligt, på en bar där jag av en slump befann mig, kom Tebogo fram från ingenstans. Han släpade med mig till några stora, svarta, muskliga musiker-killar med guldkedjor, kepsar och hela baletten.
Ni måste träffa Fredrik! ropade han. Möt mannen som räddade mig genom lumpen!
Jag kände ju likadant för honom. Länge stod vi och skrattade i baren. Efter ännu en historia som började med kommer du i håg… eller Kapten X hahahahaha! avvek hans musiker-polare relativt uttråkade.
Vi stod länge kvar ovilliga att bryta tillfällets magi. Vi tog på varandra, grabbigt boxande eller bara kärvänligt bekräftande. Det var ett sådant där ögonblick man sällan upplever och vi kände nog båda att vi inte ville att det skulle ta slut, vi ville inte släppa taget.
När vi till sist skildes åt sa ingen av oss att vi måste hålla kontakten och sådant vi visste att vi inte skulle göra eller hålla. Vi bara gav varandra en kram och mötte varandras blickar i ett ögonblick av själslig samvaro bortom fördomar och olikheter.
För allt vad vi visste var det kanske sista gången vi sågs.
Och det var det.
Jag har länge tänkt att jag borde leta rätt på honom, igen. Och för en tid sedan försökte jag. Som det visade sig avled Tebogo redan 2006. Jag blev mycket ledsen när jag upptäckte det och har inte riktigt kunnat släppa honom.
Efter att ha varit i kontakt med hans anhöriga har jag förstått att han fortsatte göra musik och flyttade till USA. Han har en dotter som ibland kommer till Sverige.
Egentligen rör det ju inte mig hur hans liv gestaltade sig. Det jag tänker på är hur glad jag är att jag fick lära känna honom om än under en begränsad tid. Jag slås också av hur viktiga vissa tillfällen i livet faktiskt är.
Jag kan se tillbaka på några få ögonblick av den här typen. Viktiga tillfällen. Ögonblick vilka är summan av mig som människa, på något tillkrånglat hemma-filosofiskt sätt.
Vila i frid, käre Tebogo. Jag är glad att jag lärde känna dig.
Jag arbetar, oavsett om det är inom historia, religion eller samhällskunskap, med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.
—
Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).
—
Helvetet består av återupprepningar sägs det ju.
Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.
För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara lucia.
Ulla har ett bra svar, tycker jag.
Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man.
Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet.
I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.
Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.
Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.
Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.
Nu är vi åter där vi ska vara.
Foto: André Frisk
Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.
Och så fyllde jag visst år också.
Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.
På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.
Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.
Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.
Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.
Ola Ullsten
Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.
Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.
Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.
Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).
Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.
Han nickade instämmande.
Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.
Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..
En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.
Vad är det?Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?
Samhället eller individen själv?
En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.
Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.
Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.
Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.
Frihet är inte samma sak som lydnad.
Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.
Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.
Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.
Socialliberalism.
Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.
Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.
Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.
Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.
Det är en balansgång. Och en svår sådan.
Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.
Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.
Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.
Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.
Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.
Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.
En term som förekommit nu och då är Prekariatet. Jag hörde det för första gången på Spanarna. Begreppet har lanserats i en bok av forskaren Guy Standing.
Prekär betyder mycket bekymmersam.
Man avser med begreppet den växande skara människor runt om i världen som lever under osäkra anställningsvillkor, dåligt betalda arbeten och som därmed lätt hamnar utanför samhället utan att kunna hoppas på någon ljusning.
Partierna (i Sverige) diskuterar lägre trösklar och flexibilitet på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Prekariatet nås inte av detta. De lever i skymundan och mår ofta mycket dåligt.
Kraven på specialisering och detaljrikedom på arbetsmarknaden gör det svårt för dessa människor att slå sig in någonstans. Som grupp kan de inte heller verka eftersom de står utanför systemet.
Otrygga och arga människor gillar högerpopulism, alltså partier som också verkar stå utanför etablissemanget och dessutom angripa det, varför dessa partier växer i Sverige och Europa.
Flyktingar, om de överlever färden till Europa, hamnar ofta i detta utanförskap. Eftersom de, tillsammans med andra som, inte riktigt ryms inom högerpopulismen borde en politisk fundering kretsa kring var dessa människor kanaliserar sin frustration.
Kunde vi ta vara på dem, samt andra som flyr till SD, här i Sverige skulle vi kunna få en ny injektion i vår stela blockpolitik. Vi skulle kunna ta ut en ny riktning inom och utanför våra ideologier,
Trygghet. Välfärd. Vänskap. Utveckling.
Guy Standing
Jag lyssnade idag på radion. En kvinna hade förlorat tre av fyra döttrar i ännu en båtkatastrof på vägen från Syrien. Hon ljög för sina barn när de, medan de desperat klamrade sig fast i henne, skrek oroliga frågor om vad som hänt med de systrar som försvunnit i det svarta vattnet.
En dotter överlevde till slut.
Jag grät och grät. Kanske för att jag utan svårighet kunde se mig själv i denna fasansfulla situation. Jag kunde leva mig in i moderns känslor. Jag var tvungen att stanna bilen och gå ur den ett tag.
Det kunde inte kvinnan på radion göra, hon som förlorat tre av sina fyra barn på det mest hjärtskärande vis. Inte ens om hon ägt någon bil.
För hon satt i ett häkte i Egypten anklagad för att ha brutit mot lagen genom att illegalt ta sin in i landet.
Och så jag. Vad gör jag? Jo, jag satsar mitt engagemang på privata saker och en lokal politiker-karriär. Det är ju för patetiskt.
Jag undviker speglar idag.
Läser man Guy Standingsbok Prekariatet. Den nya farliga klassen (övers: Joel Nordqvist; Daidalos) får man en intressant upplevelse kring vad arbetslösa ungdomar, människor som är tvungna att försörja sig på flera olika jobb, bärplockare som inte får ut sin lön och flyktingar som flyr kriget och medelhavet, har gemensamt.
Enligt Standing tillhör de alla prekariatet som är en ny global klass. Denna klass präglas av utanförskap och otrygghet skapat av allt för stort inflytande av marknaden i våra liv.
Jaha, tänker måhända delar av mina partikamrater, och anar argan vänster-list. Men riktigt så enkelt är det inte. Ämnet berör.
Tillfälliga jobb och projektanställningar föder en osäker försörjning – om du inte har rätt ingångsläge. Det politiska systemet skapar ytterligare osäkerhet genom att vilja ha en arbetsmarknad som ser ut så.
Anställning och yrkestrygghet är bra av många skäl, men inte alltid ett självändamål.
De flesta inom prekariatet är ungdomar, invandrare och andra utsatta grupper. Standing menar att det kan röra sig om så många som 25% av den vuxna befolkningen i världen.
Problemet är att all frihet och flexibilitet har ett pris. Många kan förvisso arbeta hemma eller lätt byta jobb. Det funkar rätt bra för 80% av befolkningen. Men för den resterande delen, låt oss generalisera lite, ungdomar och invandrare, skapas en stor frustration och besvikelse.
De inom denna grupp ska slåss, konkurrera, om fåtaliga arbeten. De har till sist inte mycket mer att komma med än sitt människovärde som insats när de slåss om smulorna från den rike mannens bord.
Och vi, de resterande 80% tar avstånd, bygger murar till försvar. Och vi röstar inom var sitt block. Om det är rödgrönt eller Alliansen spelar ingen roll för båda sidorna för i stort sätt samma politik.
För de som tillhör Prekariatet spelar det ingen som helst roll om (M) eller (S) styr. Skillanderna mellan partierna handlar om retorik. Prekariatet förlorar snart all tilltro till staten och det politiska systemet. Detta förenar människorna där.
Sedan vidmakthåller de själva sin samhällsposition. Självförakt och självdestruktivitet är vanligt. Precis som att det är vanligt att misshandlade kvinnor tror att det är deras eget fel att de blir slagna av sin man så tar Prekariatets medlemmar på sig skulden för något som i själva verket är ett strukturellt och, hävdar Standing, politiskt konstruerat problem.
Inom Prekariatet hittar man schablonbilderna: mopedburen ungdom, invandrare som bortskämda bidragstagare, knarkare och gatflickor som själva har valt sin plats. Dessa går naturligtvis inte att anställa med alla sina personliga brister och anpassningssvårigheter.
Frågan är vad som händer med denna grupp. Det kanske beror lite på var man är, rent geografiskt. Man kan iallafall inte tala om Prekariatet på samma sätt som man gjorde om arbetarklassen för 100 år sedan.
Bland annat eftersom denna grupptillhörighet, till skillnad från arbetarklassen, är skambelagd och föraktad. Ingen stolthet där inte. För man åstadkommer ju ingenting.
Har man inget att komma med i en konkurrensutsatt värld blir det svårt att förverkliga sig själv.
En parallell som kan dras är till demokratins fall i delar av Europa under 1930-talet. Vem vet vad en mörk framtid kan göra för en förlorad generation. I Tyskland resulterade det i Hitler.
Om man inte kritiskt reflekterar över sin situation riskerar man i större grad att köpa populisters eller sektledares budskap med enkla, generaliserande förklaringar eller utpekanden om vissa gruppers utmärkande drag.
Om man inte får samma chans till/i skolan att skaffa sig intellektuella verktyg att kritiskt ifrågasätta…ja. Det hänger liksom ihop.
Här är Standing skrämmande tydlig: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.
Han uppmanar oss att reagera och han riktar sig till alla oss som står bredvid och ser prekariatets belägenhet.
Jag känner mig träffad av Standings påstående att det finns goda skäl för oss som inte själva befinner oss i Prekariatet att intressera oss: Ett skäl är att man själv kan hamna i samma situation, eller få se sina barn eller vänner göra det. Ett annat är att den rädsla och frustration som följer av utebliven trygghet kan få den här gruppen att angripa dem som upplevs ha orsakat tillståndet.
Jag håller inte alltid med om beskrivningarna, eller om åtgärderna, men jag känner mig som sagt träffad. Jag tillhör ju de 10% av världens rikaste med en årsinkomst på över 200 000 kr.
Blygsamt, men ändå: så mycket. Och nog går man ibland och drömmer om högsta vinsten och hoppas på att få en plats i kommunfullmäktige. Herregud, vad futtigt.
Det mest radikala förslaget i boken handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kvällar och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”
Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?
—
Ja, inte vet jag. Någonstans kände jag, när jag åter satte mig bakom ratten, att det hänger ihop, på något sätt. Kanske var det därför jag rotade fram mina gamla anteckningar om Guy Standing och hans bok.
När jag studerade religionshistoria i Uppsala stötte jag på Zarathustra.
Han, och den rörelse han grundade, burkar anses som monoteismens början. Religionen, som finns än i dag, bär drag av klassisk monoteism men, och detta är inte oväsentligt, tillåter även andra gudar och religioner.
Någon motsvarighet till de stora monoteistiska religionernas krav på exklusivitet finns alltså inte. Gilla som man säger på fejan.
Sedan används förövrigt Strauss tonsättning av Nietzsches böcker på temat i stort sett varenda studentspex värt namnet. På så vis fick jag en annan relation till Zarathustra under studietiden.
Geografiskt existerar zoroastrism från Indien till Grekland. Alltså har Zarathustra påverkat, och påverkats, av hinduismen, judendom, kristendom och islam.
Genom hellenismen och Alexander kom religionen, eller filosofin, att införlivas i grekernas och blev på så sätt en del av vårt europeiska kulturarv.
(Mina föreläsare på teologen hade sannolikt fått andnöd om de tagit del av denna summariska framställning av en utveckling som sträcker sig över årtusenden.)
Inför kyrkovalet marknadsförde sig kyrkans socialdemokrater med att Jesus var sosse. Så utomordentligt enfaldigt, tänkte jag. Vad Jesus ansåg om kollektivism och förstenade normer kan ju vem som helst läsa sig till.
Men okej, handsken är upplockad. Zarathustra var liberal!
Liberalismen är en äkta vänsterrörelse kan man hävda eftersom vi ändå är inne på tung filosofi. Om det nu inte vore för att västvärlden är så cementerad i den politiska vänster/höger-skalan att den inte går att vända uppochner på.
Det filosofiska temat om liberalismen som vänsterrörelse tänker jag inte utveckla just nu.
Zarathustra och liberalismen betonar Kärleken till tänkandet. Alltså: tänk själv. Ta ansvar för dina handlingar. Följ inte blint utan att ifrågasätta. Gå ut och se dig omkring i världen och bilda dig därefter en uppfattning om sakernas tillstånd.
Både Zoroastrismen och liberalismen är etiska och betonar människans frihet, rättskänsla och aktiva deltagande i det fortsatta skapandet av världen. Den ena utgår från Guds skapelse, den andra från ett mänskligt samhällsbygge.
Zoroastrider menar att det är ordningen mellan tanke, ord, handling som är avgörande. De tränas att identifiera sig med sina tankar, ord och handlingar snarare än att se dem som externa.
Liberaler betonar individens möjligheter och skyldigheter mot sig själva och kollektivet.
Nästa pilsner är Zoroastrismens egen variant på gyllene regel: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (vilket somliga föredrar att översätta som: Konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar).
Så talade Zarathustra – enligt mig liberal och enligt andra världens visaste man. Själv ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa två sakernas ordning.
Idag är kanalerna många. Politiker och opinionsbildare använder insändare, sociala medier, bloggar och överlag transparens.
Frågan är vad som består. Vad krävs för att bli en Zarathustra, Jesus eller Nelson Mandela. Eller för att skapa klassiker som består genom årtusenden som Iliaden och Odyssén.
Vem läser mina texter om 25 år? Vem läser Da vinci-koden om hundra? Kort sagt: ger bruset bättre eller sämre politiker och därmed förbundna förutsättningar för oss människor?
Någon sa att om man kedjar fast en miljon apor vid var sin skrivmaskin kommer någon av dem statistiskt sett att skriva ett mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.
Så var ännu en timmes förvirrade tankegångar till ända.
Upp fluga orden, tanken stilla stå som en av mina gamla lärare sa till mig en gång. Ack, så rätt och riktigt.
Häromdagen hamnade jag mitt i getingboet på Per Gudmundsons Facebook-sida.
Det som utlöste det hela var hans statusuppdatering där han menade sig ibland bli skrämd av folkpartister. Det han syftade på var jämställdhetsminister Maria Arnholms veckobrev i vilket hon beskrev förskolan som demokratins vagga.
Buuu, vad läskigt. Hej, spöket Laban.
Vi är några, från vänster till höger, som känner Per sedan förr och tycker att han fått en del märkliga människor i svansen av sin blogg och via andra sociala medier.
Den här gången blev det rätt obehagliga tillmälen från att kalla Arnholm för Palmes okända dotter till en del ”skämt” med rasistisk underton. Nu var inte detta Pers fel, ska i ärlighetens namn framhållas. Efter sin statusuppdatering deltog han inte i debatten.
Jag stod upp för min övertygelse och tog debatten. Vilket naturligtvis var lönlöst. Nåväl, Per väljer väl vilka gråsuggor han vill umgås med, tänkte jag och glömde helt bort det hela.
Helgen förflöt i den inre känsla av tillfredsställelse som uppstår när jag har långkok på spisen och leker krylbo-kraschen med vildvittrorna medan Den Änglaljuva snickrar och målar.
Jag hade en mycket angenäm helg tillsammans med barnen, Beethoven och en trädgård in spe. Men så igår började jag fundera lite, igen.
Ofta kommer det påhopp från högern på liberala idéer. De verkar inte riktigt förstå innebörden i liberalismen och har dessutom svårt att skilja den från socialism. I min värld är den förmågan en rent intellektuell fråga.
Så när de säger så där, att de är rädda för Folkpartister, vad är det egentligen de är så rädda för?
Man kan se det från lite olika perspektiv. Att vara emot genusperspektiv är en grundbult i konservatismen verkar det som. Att genomföra en individanpassad skola, i det här fallet inom förskolan, är i själva verket en valfrihetsreform för kvinnor.
Hävdar man att man måste låta män vara män, kvinnor kvinnor, och vill man låta allt vara så som fornt och gammalt varit, bör man prova att sätta sig i en annan kontext. För Arnholms uttalande bör ses som ett påstående inom ramen för att känna solidaritet med en utsatt grupp.
Vore den konservative en kvinna innan 1921 stod vederbörande plötsligt utan rösträtt. Vore hen istället homosexuell innan avkriminaliserandet hade personen genom sin sexualitet varit skyldig till brott. Vore hen till sist rom idag…ja. Poängen kanske är tydlig?
Lika aktuellt är våldet och hatet mot kvinnor. Att inte arbeta aktivt med med alla människors rätt till lika värde redan i förskolan innebär att man inte tycker detta är något större problem.
Att bli skrämd av Arnholms veckobrev, men inte nämnvärt reagera på den verklighet i vilken hon säger det, är förvisso något skrämmande i sig.
Jodå, politiken är fylld av klatschiga one-liners:
Politik är att våga.
Sverige behöver både företag och dagis.
Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.
Förskolan är demokratins vagga.
Det är lätt att håna och förlöjliga. Och förändring är ju jobbigt. Själv föredrar jag alltid rörelse framför stillastående. Rörelse innebär utveckling. Att stå stilla innebär stagnation. Hellre än att röra sig framåt mot en okänd framtid, som kan innebära en förlorad position, privilegium eller förhandsrätt, sneglar den konservative oroligt bakåt.
Ut ur EU. Bort med förnyad sexuallagstiftning. Fy för en tredje pappamånad. Stryk genus ur läroplanen.
Resan mot jämställdhet har bara börjat. Män tjänar i Sverige 3,6 miljoner mer än kvinnor sett över en livstid. Kvinnorna tar ut 75 % av föräldraledigheten och 65 % av vab (vård av sjukt barn).
Det verkar som om ett relativt jämställt par förändrar sin livsstil när de får sitt första barn. Då är det plötsligt slut med jämställdheten. Då ska mannen arbeta och kvinnan vara hemma.
Ett annat sätt att se på det är att små orättvisor, här och där, tillsammans bildar en struktur eller ett system.
Jodå, det KAN vara så att resultatet av föräldraförsökringsstatistiken grundar sig på ett frivilligt individuellt val för respektive familj. Och det kan vara så att kommunistpartiet i Sovjet fick 99,9% av rösterna genom fria val.
Om man inte känner till något alternativ är det inte mycket bevänt med valfriheten.
Det finns förresten ett annat citat av Maria Arnholm som jag gillar: (SD)är patriarkatet upphöjt i politik.
Nu tror jag inte de konservativa gillar ett par av de ord jag använt mig av ovan. Solidaritet och patriarkat är ord som vänstern i många fall redan urvattnat eller förstört.
För egen del tycker jag det är viktigt att ifrågasätta mina fördomar. Det är helt enkelt en liberal grundhållning att göra det då och då.
Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad.
Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo.
Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att själv försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning.
Men jag hoppas på att få det någon gång.
Jag studerar som sagt ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.
Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall.
Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt).
En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar.
Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.
Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här.
Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns.
Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta.Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.
Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.
Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal.
I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet.
Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.
Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen.
Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt.
Alla grät och allt var förlåtet.
Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig.
Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare.
Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar.
Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.
Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.
Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.
Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.
Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.
År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.
Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!
Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).
Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.
Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).
1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.
Bågspännaren
Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.
Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.
Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne.
Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.
—
Källor:
Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin
Den uppmärksamma läsaren av bloggen vet att jag ibland återkommer till V-dala nation. Någon gång tidigare har jag nämnt en av dess, som det kallas, inspektorer.
En annan som uppbar detta ärevördiga gamla ämbete var HS Nyberg. Då han ursprungligen kommer från min, genom svärföräldrarnas ditflyttande, nya hembygd, pärlan vid Barken, Söderbärke, har jag fått ett pånyttfött intresse för honom.
H S Nyberg, lärdomsgiganten, var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931-56 och alltså även inspektor på V-dala nation. Som sådan har han naturligtvis fått sitt porträtt i olja målat och uppsatt på väggen.
Han var medlem av Svenska Akademin och kunde 28 språk:
Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska.
Någon berättade en historia om när HS åkte tåg i Mellanöstern.
Han satt i en kupé med två främmande män. De två främlingarna satt och diskuterade med varandra på ett orientaliskt språk. De diskuterade väldigt privata angelägenheter och Nyberg kände sig förlägen och lät dem artigt förstå att han förstod vad de talade om.
De två männen fnös och bytte språk till turkiska. Återigen ursäktade sig Nyberg och förklarade att han fortfarande kunde förstå vad de diskuterade. De bytte då till arabiska.
Nyberg fick återigen be om ursäkt då samtalsämnet visade sig vara väldigt intimt. De två främlingarna var väldigt irriterade men bytte då till en annan dialekt. Nyberg avbröt dem ännu en gång. Då sade en av främlingarna: Min herre, antingen är ni djävulen, eller professor HS Nyberg!
Jag har ätit, druckit och skrattat gott under HS porträtt. Det känns på något underligt sätt som jag faktiskt känner mannen personligen. Möjligen talar själva porträttet fler språk än jag för en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.
Något som jag själv är hyfsat bra på är att växla spår efter omständigheterna. Det är nämligen bra att kunna inom mitt yrke. Alltså, för att använda mig av en annan sliten fras, är jag rätt bra på att tala med bönder på bönders vis och till de lärde på latin.
Jag har flera gånger, i egenskap av V-dalas ordförande (Förste Kurator) haft HS dotter, Sigrid Kahle, till bordet på middagar i nationens regi. Även hon är en otroligt bildad människa med inriktning på islams värld.
Givande för mig som teolog att samtala med henne men även med hennes make diplomaten John. Den senare av judisk börd och som själv sett, och överlevt, nazismen på nära håll.
Man utvecklas av att ständigt söka nya miljöer och träffa nya människor. Det ger perspektiv på tillvaron och viktiga erfarenheter.
Jag kan inte låta bli att fantisera över en debatt mellan HS, Sigrid och valfri rasist och Sverigedemokrat på den andra. Det kanske är lite elakt, men jag skulle verkligen se underhållningsvärdet i ytlighet inskränkthet pulvriseras av perspektiv, lärdom, livsglädje och humanism.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.