bild 139: kameradschaft

Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?

Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?

En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.

Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?

Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.

Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.

Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.