Vändningarnas man

Sjung för mig om mannen, Muse, vändningarnas man som gång på gång körs ur kurs, (…) många smärtor han led, hjärtsjuk på det öppna havet, kämpande för att rädda sitt liv och föra hem sina kamrater. 


Jäklar, vilka prövningar pappa! Och här sitter jag och oroar mig för matten… Tack vare en musikal har Dotter 2 börjat intressera sig för Odysséen. Vi pratar om hur denna gamla berättelse är relevant idag. Ett trivsamt samtal som böljar fram och åter över middagsbordets hav. Låt oss tillsammans se tillbaka utan att förvandlas till saltstoder, lilla tjej. Känn efter försiktigt, minns du hur det var? Det är på sätt och vis om vår resa, som familj men också som individer, som boken handlar.

Efter att kämpat och förlorat blev vi tvungna att lämna den tillvaro vi dittills känt för att försöka hitta ett nytt hem. En storm drev oss ur kurs till lotusätarnas land. Vi smakade på frukten som växer där. Frukten som gör en sjuk och att man vill glömma sitt förflutna och ursprung. Det påverkade oss och det var svårt att finna vägen, men vi tvingade oss.

Resan var svår, ingen i hela världen kunde fullt ut förstå oss. Du fick uppleva att vuxna kan vara väldigt låsta i ett, sitt, perspektiv. Så är livet, man möter återkommande den enögde jätten Polyfemos men med list besegrar man honom. Att vara ingen för fel person är vägen till frihet. Kanske innebär att vara den rätta för någon att hitta hem. Hem är trygghet och kärlek. Med självkänsla, kunskap och egen försörjning sticker du pålen i jättens enda öga. Bort rullar stenen som spärrat in dig i grottan.

Kanske är du ännu för liten för att fullt ut förstå. Men ruset är skamlöst enkelt att ta till i flykten undan sorgen. Men det leder vilse. Vinguden Aiolos ger Odysseus en skinnsäck där alla vindar är inspärrade, till dess Odysseus lyckats segla hem till Ithaka. När besättningen strax före hemkomsten av nyfikenhet öppnar säcken rymmer alla vindar och deras skepp drivs tillbaka till Aiolos ö. Någon mer hjälp får de inte. Ibland måste huvudet vara klart och själen vaken. Välj din besättning med omsorg och var alltid din egen kapten. Och låt inte annat rus än kärlekens styra dina handlingar.

Kanske är det svårare att relatera till laistrygonerna, som i berättelsen äter människor. Men det finns också i verkligheten människor som inte tvekar att förinta dig om det gynnar dem. Det gäller att identifiera sådana och ställa kursen åt annat håll.

Det finns saker och företeelser som liksom i Odysséen vill förvandla dig till ett svin. Hans besättning trillar dit men Odysseus får hjälp av gudarnas budbärare Hermes att undgå förvandlingen. Vad är lärdomen här? Kanske att gudarnas budbärare finns runt omkring oss. Man får lita på rätt människa när man själv inte uppför sig. Och även om någon vill att man ska stanna för evigt måste man ibland återvända hem.

Då och då, ofta i drömmen eller fantasin, sneglar man mot Hades. Odysseus träffar där sin mamma och andra som dött under hans resa. Men man får inte stanna i skuggvärlden trots saknaden av dem som gått före. Först måste man hem till Ithaka och framleva sin stund på jorden.

Sirenernas locktoner når långt ut på missmodighetens hav. Men sirenernas ö är omgiven av farliga klippor. För att kunna lyssna på sångerna utan att styra dit, och därmed riskera att gå på grund, låter Odysseus binda fast sig vid masten medan hans färdkamrater måste försluta sina öron med vax. Kanske något att tillämpa på TikTok, säger jag halvt på skämt.

Senare passerar Odysseus ett sund där två sjöodjur hotar. För att undvika det ena kommer man lätt för nära det andra. Hur ska man manövrera i livet? Ibland måste man våga chansa, lite.

Sedan finns det saker i berättelsen som kanske inte passar in just på oss. Som vadå, pappa? Låt mig se, svarar jag och bläddrar i boken. Vi har ju förstås solguden Helios som ser till att alla besättningsmän dör i en storm för att de slaktar hans heliga kor. Kanske är det ett inlägg i klimatfrågan? Endast Odysseus klarar sig ur knipan men kommer till nymfen Kalypsos ö. Hon är en vacker, förförisk och nyckfull nymf, alltså en sorts gudinna. Hon ger Odysseus löfte om odödlighet och evig ungdom om han stannar och gifter sig med henne. Odysseus stannar visserligen i sju år men blir till slut djupt nedstämd och bestämmer sig för att överge henne eftersom han längtar efter sitt hem och maka. Det finns saker som är mer beständiga än evig ungdom och skönhet.

Odysseus fortsätter sin resa på en flotte och lyckas trots en storm nå ett samhälle som kan beskrivas som en utopi: ett harmoniskt, lyckligt och fredligt samhälle. Men han trivs inte, där finns ingen utveckling, det är ett statiskt liv. Här blir det komplicerat. Trots all materiell välfärd mår man ibland dåligt om man inte har ett hem. Ett hem är mer än hus, mat och tillgång vårdcentraler. Ett hem är också människor, trygghet, kärlek och själslig omsorg. Ithaka kan kanske ses som en dröm, vision eller längtan efter sådana bestående värden.

Dotter 2 kan historien väl. Hon analyserar den genom att säga att den handlar om att om man inte ger upp så får man till sist komma hem. Eller, lägger hon till med glimten i ögat, så handlar det om en helt vanlig kille som hade det lite drygt ibland. Hon är något på spåren, det får jag ge henne. Och jag är inte orolig, för hon har Håkan i matte. Årets ledstjärna. På sitt sätt en Odysseus. Som vi alla är.


Men han kunde inte rädda dem från olycka, hårt som han ansträngde  sig (…)
Börja med hans berättelse, Muse, Zeus dotter, 
börja där du vill – sjung för vår tid också.



Musik:

Hymn to the fallen

Ifrån


Relaterade blogginlägg:

Rhodos

Sofist javisst


Källor:

Homeros: Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)

bild 83 – terra firma

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

En viss mängd lycka

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Sticklingar till salu!

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Bild: Wikipedia

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

I början av en pandemi

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Botten är nådd

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.

En gång blev vi fyrtio år

Nu är det något spretiga blogginlägget slut. Masken har fallit. Applådera, bua eller lämna i likgiltig tystnad. Tack för uppmärksamheten.



Musik

99 luftballons

It takes a fool to remain sane

Ode to joy


relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan


Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

Ragna(rök)

Jag tror på kärlek. Det framgår om inte annat rätt tydligt av den här bloggen. Kärlek till släkt och vänner, den romantiska kärleken och till människor och världen i stort. Men man måste nog också älska sig själv för att resten ska vara möjligt.

Ragna är nikotinfri. Men hon brinner med en sällsam eld. Det är tur då Fenrisulven rycker i sitt koppel varvid världen rämnar samtidigt som Djävulen frestar med sina narrspel och undergången tycks nära. Och mitt i alltihopa: hämtpizzebärarens småstressade gång. Plötsligt, mitt i steget, den stora insikten. Ibland smärtar den men den gör alltid sin nytta. Tur det finns Vesuvio, som man inte sa i Pompeji.

Vi människor söker alltid efter förklaringar. Finns ingen rimlig sådan hittar vi på en. Huruvida vi faktiskt tror att våra förklaringar bokstavligen är sanna är av mindre vikt. Ibland går det dock fullständigt åt fanders och okärt barn har många namn. Härdsmälta. Apokalyps. Ragnarök. Cancer. Krig. Vulkanutbrott. Frågan är kanske hur man agerar efter att röken skingrats. För det gör den förr eller senare.

I de flesta religioner finns föreställningar om den yttersta tiden med jordens och mänsklighetens undergång. Dessa berättelser, eller apokalypser, följer i huvudsak två former: den linjära där allt går under för evigt, eller den cirkulära där mänskligheten och jorden överlever. Inom den förkristna tron i Norden heter företeelsen Ragnarök. Efter Ragnarök föds världen på nytt varvid de överlevande gudarna slår sig samman och de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, skapar förutsättningen för en ny befolkning. Heteronormen är tydlig. Samtidigt överlever också ondskan i form av draken Nidhögg. Kampen för det goda fortsätter. Apokalypsens fyra ryttare är bibelns språk för det Ragnarök beskriver. Den vite, röde, svarte och gulbleke ryttaren som i berättelsen hemsöker jorden står för segraren, kriget, svälten och döden. Men Gud besegrar djävulen, Messias kommer åter och allt blir frid och fröjd. Det enda du behöver göra är att tro.

År 536, strax före vikingatiden (som också kallas vendeltid) inträffade ett märkligt naturfenomen. Världen stod plötsligt inte att känna igen. Våren kom inte, istället rådde sträng kyla som aldrig gav med sig vilken medförde missväxt och svält. Som en konsekvens därav började människor och djur att dö. Vi har gott om spår från det inträffade. Arkeologin visar att sjuttiofem procent av gårdarna i Uppland, i vissa fall gårdar som brukats i generationer, övergavs. Och det var på samma sätt överallt i mitten 500-talet. Förutom arkeologiska spår har vi även skriftliga vittnesmål från hela Europa om ett ständigt mörker och till synes evig vinter. År 536-37 talades det om snö i Mesopotamien, om svält i Kina och överallt framfördes iakttagelser om att solen skymdes och övriga himlakroppar lyste med ett märkligt blekt sken. Ur led var tiden.

Numera vet vi att två omfattande vulkanutbrott, möjligen på nya Guinea, ägde rum vid tidpunkten vilket fick globala konsekvenser. Medeltemperaturen var tre till fyra grader kallare i Skandinavien men vi nordbor som var vana med kalla vintrar klarade oss hyfsat. Vi fortsatte offra till trägudar och hittade på berättelser om vintern som varade i tre år. I Skandinavien dukade femtio procent av befolkningen under vilket kan jämföras med sjuttiofem procent under digerdöden. En sådan omfattande katastrof måste finna sin förklaring. Exempelvis genom Ragnarök och Uppenbarelseboken.

I den poetiska Eddan beskrivs sakernas tillstånd i dikten Völuspa, (Valans spådom):

Hårt är i världen, mycken hordom, yxtid, knivtid, sköldar som klyvs, vindtid, vargtid, förrn världen stupar, ingen skonar den andres liv.

Livsomständigheterna påverkar vår föreställningsvärld. Framtidstron påverkas av hur världen faktiskt ser ut. Lågkonjunktur ger ett lägre barnafödande. Dramatiska händelser ger på olika sätt avtryck i både vår personliga och kollektiva historia. Idag är räntan hög, klimatet försöker säga oss något och extremismen breder ut sig i världen. Cancer tog barnens mor, plötsligt var jag den sista människan på jorden och evig vinter rådde. Men en dag skingras röken, vulkanen slocknar. Plötsligt hände det. Efter regn kommer alltid solsken. Allah och Jehova slog sig samman och som det visade sig var jag faktiskt inte ensam på jorden.

Jag lever i ett land med fred. Kärlek finns åter i mitt liv, våren har kommit tillbaka. Ja, livet som sådant är tillbaka och sikten klar. Den stora insikten, inser jag med famnen full av pizzakartonger, är att jag under mitt personliga Ragnarök satte människor och företeelser på undantag till förmån för mig själv. Allt och alla fick ofta stå tillbaka. (Ja, utom flickorna.) Det är inte bra och inte kul. Detta är sålunda den stora insikten. Röken är tagen från Ragnarök, kvar finns Ragna. Hon är svaret på allt. Fenrisulven är fjättrad. (För den här gången.) Tacksam för stunden när vi tillsammans äter hemburen pizza och över att min del av världen är hyfsat trygg, ser jag inget då och inget sen. Vi är just nu de enda människorna på jorden och världen ligger öppen. Tillsammans med oss finns Frö, Freja, Afrodite och Venus. Vi skapar tillsammans förutsättningar för alla som vill vara med oss samtidigt som vi är beroende av de förutsättningar andra skapar. Höga visan uttrycker saken väl:

Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.

Kaos är granne med Gud. Förr eller senare blir allt reducerat till en berättelse eller en ljummen pizza. Så därför: störst av allt är kärleken. Jag tror på den. Leve den. Kärleken överlever allt. Fågel Fenix. Ingen rök utan eld. Ragnarök. Etcetera. Jag älskar livet, min familj och mina vänner. Kort sagt: jag tror på kärlek. Äkta kärlek.



Relaterade blogginlägg

Kärlek vs Gehenna


Musik:

Kärlekshymn

Cinque, dienci, venti


Källor:

Ekero Eriksson; vikingatidens vagga

Wikipedia

Bibeln, uppenbarelseboken och höga visan

Från Argos till Tegera

(Redigerad i oktober 2024.)

Var din egen hjälte. Eller åtminstone lyckas smed. Från en lektion där jag försöker sätta saker i perspektiv.

Jag springer alltså existerar jag. Men aldrig att jag kommer springa ett maratonlopp. Kanske är livet som sådant att betrakta som ett maratonlopp. Det går inte att spurta sig igenom ett maraton, man måste hushålla med krafterna för att orka hela loppet. I en avlägsen framtid skymtar målet. Det går vid starten knappt att föreställa sig att man en gång, på det ena eller andra sättet, faktiskt ska gå i mål. Och när jag tänker närmare efter: vad består egentligen mina drömmars målgång i?

Enligt legenden, berättar jag för mina elever, härrör maratonloppet från den grekiske soldaten Filippides som 490 f.v.t sprang sträckan, fyrtiotvå kilometer, från staden Marathon till Aten med budskapet att ett de grekiska styrkorna hade segrat över perserna. Detta för att atenarna inte skulle kapitulera för den persiska flottan när den anlände, utan istället hålla ut till armen återkom. Sedan slutet på 1800-talet firar vi de moderna olympiska spelen där maratonloppet ingår. Den antike olympiske segrarens inskrift löd: Tidigare, med ett skrovligt ok på axlarna, brukade jag bära fisk från Argos till Tegera. Det som avses är två ordinära städer under antiken. Från fiskbärare till olympisk bragd – allt är möjligt genom hårt arbete och stor målmedvetet.

Folkets hjältar. Aristoteles hävdar att människor imponeras av när någon till synes självlärd utan märkbar ansträngning genomför något storslaget. Ett modernt exempel från underhållningsbranschen i nutiden är America’s Got Talent. Eller någon idrottshjältes enastående prestation. Truls och Sarah Sjöström verkar folkliga, samtidigt övermänskliga. Tacka vet jag Stenmark och Wassberg. (Vilka då, undrar eleverna.) Alla älskar någon som slår underifrån. Om någon gör något, förklarar Aristoteles, som verkar vara över dennes rimliga förmåga, ålder eller som någon annan vanlig människa inte på samma sätt enkelt skulle kunna genomföra, så imponeras vi. Genomförs handlingen dessutom under speciella omständigheter, vid någon särskild plats, på ett extraordinärt sätt eller tidpunkt, så ger detta extra status. Den enkle, självlärde, gärna sprungen ur de breda folklagren, vinner lättare folkets kärlek – iallafall enligt Aristoteles.

Vi diskuterar fenomenet Joe Biden. Över åttio år gammal var han fullt övertygad om att satsa på ytterligare en mandatperiod. Vad drev honom? Perikles sa i sitt berömda gravtal: att ta ungdomen ur staten är som att våren skulle plockas bort från året. Å andra sidan säger Aristoteles att rättfärdigheten kan vara obetydlig eftersom man väljer skenet, det som verkar, framför det faktiska. Det som är rätt, eller gott, är det som ligger närmast målet. Vems mål? Ja, det är väl det som är frågan. Biden var inte svaret Demokraterna sökte. Vilket svar söker du själv?

Eleverna frågar varför jag arbetar med politik, det innebär att jag ibland inte kan vara på skolan. Svaret är inte enkelt. Det ger förvisso ofta mer energi än det tar och jag tror på personligt engagemang. (Det kanske Biden också gör.) Det tar mycket tid och inte blir jag rik på det, snarare tvärtom. Ändå håller jag på. För att återigen citera Aristoteles: Människan är ett politiskt djur. Vill man se en förändring får man engagera sig. Kanske får jag ta Aristoteles på orden. Något extraordinärt har jag knappast utfört under mitt liv. Men så verkar jag måhända inte vara ung, självlärd eller sprungen ur folket varför jag heller inte vinner folkets kärlek i någon större utsträckning. Det måste väl vara en rimlig slutsats att dra? Eller så skiljer sig mitt mål från majoritetens. I vilket fall vill jag inte välja skenet framför det faktiska. Eleverna iakttar mig under lugg. Jag skiner upp: då och då händer det faktiskt att någon uttrycker sin tacksamhet. Som i veckan: tack för att du kämpar för kulturen, Fredrik. Du har min röst.

Vardagslivets formaliteter formar våra drömmar. Genom hårt arbete och målmedvetet kan vi nå hur långt som helst. Men, kära elever, jag när inga extraordinära drömmar. Jag är nog mest som folk är mest. Jag drömmer om kärlek, hälsa och glädje. Jag drömmer om att mina döttrar ska må bra och i sin tur jaga drömmar. Jag drömmer om att räcka till och att inte såra människor. Jag drömmer om att inte falla offer för flyktens lockrop när verkligheten knackar på dörren. Kort sagt, jag drömmer om kraft att bära det skrovliga fiskoket från Argos till Tegera. Om livet är ett maratonlopp – måste man verkligen orka hela loppet? Jag tror det är viktigt att då och då stanna upp och ta en annan väg. Ingen genväg, det finns inga sådana, utan en annan. Det viktiga är hursomhelst att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag gillar inte kollektiva lopp, avslutar jag lektionen. Det är mest bajamajor, medelålders män cykelbyxor, anmälningsavgifter, flockbeteende och sånt. Nej, jag springer visserligen ganska mycket men i ensamhet och för hälsans skull. Jag följer min egen väg, the road less traveled by. Perserna är besegrade och jag fruktar grekerna, även när de kommer med gåvor. Så, kära elever, var din egen hjälte eller åtminstone lyckas smed. Och springer du förbi någon som snubblat på din väg igenom livets maraton, hjälp denne på fötter och kroka arm för ett längre eller kortare tag.

—————————————————-————

—————————————————-————

Relaterade blogginlägg

Perikles

Den svenska synden

—————————————————-————

Musik

Domine Deus

Döden i hälarna

—————————————————-————

Källor

Aristoteles: ”Retoriken”

Wikipedia

—————————————————-————

Post scriptum

Varför företaget Tegera (som sponsrar Leksands IF) heter så har jag inte lyckats ta reda på trots ett halvhjärtat försök.