Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Historia

Ådalen-Göteborg T/R

av adolphson

Ådalen 1931 är ett sådant där tillfälle, eller händelse, Sveriges egen blodiga söndag, som fram till och med min egen generation är en händelse som alla oavsett bildning och bakgrund känner till. Detta eftersom det var sista gången myndigheterna i Sverige dödade demonstranter.

(För yngre är det lite si och så med kunskaperna härvidlag vet jag genom empiriska studier. Läsare som efter denna lite mästrande inledning känner sig lite brydd kan uppdatera sig här.)

Ådalen 31 har för oss 1900-talister inneburit en slutpunkt för ett samhälle vi lämnat bakom oss. Demokratin är (sedan dess) fast förankrad här i landet, som Palme sa.

Är den?

Jo, kanske är den.

Än så länge.

Egentligen handlar det kanske om hur vi definierar begreppet demokrati. En del beskriver styrelseskicket som majoritetens förtryck av minoriteten. Årtionden av desperation drev till sist fram Allianskonceptet vars tydliga mål var att bryta socialdemokratins maktmonopol.

Frågan är om det hade gått om inte tiden, så att säga, var mogen för det 2006. De borgerliga lyckades ta makten såväl 1976 som 1991 men kunde inte behålla den någon längre tid.

Hur det än är med det talar en del tecken i tesumpen för att riksdagens sammansättning efter valet 2014 kommer att se annorlunda ut än vad vi regelmässigt är vana vid. Det började redan 2010 med SD:s inträde i vårt parlament.

Tillbaka till Ådalen.

Man kan inte längre tala om denna händelse som den sista gången myndigheterna sköt på sina medborgare i Sverige. Bortser vi från när polis brukar våld i sin tjänsteutövning så har det, som torde vara väl känt, hänt ännu en gång: under Göteborgskravallerna 2001. Då sköts en av demonstranterna men klarade livet.

En djupare analys av svensk demokrati under de 70 år som passerat mellan skotten ligger utanför bloggens format. Själv nöjer jag mig att konstatera att i det i Ådalen verkligen rörde sig om en fredlig demonstration där offren var obeväpnade när de utförde sin protest.

Detta kan man knappast säga om kravallerna i Göteborg.

Det man  emellertid kan säga om båda tillfällena var att de som föredrog våld framför fredliga lösningar var representanter för extremvänstern. (Jag syftar inte på militären som sköt i Ådalen utan på de oroligheter som vid tidpunkten förekom i hela Sverige).

Man kan även vid båda tillfällena se att myndigheterna, de som har våldsmonopol, inte var uppgiften vuxen.

Så hur försvarar vi vår övertygelse bäst?

Gör vi inget händer inget, säger extremisterna kanske i bästa Marx/Hitler-anda. På med masken och brunskjortan och fram med molotovcocktail.

Ute på vänster/höger-kanterna anser man att våld är ett helt legitimt sätt att uppnå sina mål. Vad skulle jag själv säga om jag, som i Grekland, plötsligt fick veta att min lön eller pension halveras, att min a-kassa eller sjukförsäkring frusit inne?

Kanske skulle jag gå ut och demonstrera. Kanske skulle jag i stridens hetta ta upp en sten. Men sannolikt skulle jag inte det. För jag är liberal.

Det klart, helt säker kan jag inte vara. Säker är jag däremot på att i dessa upphetsade tillfällen när stenar flyger i luften så är självrannsakelsen långt borta.

Alla pekar finger. Ingen funderar över varför eller vem som kastar den första stenen. Man bara rycks med.

I ett liberalt synsätt ingår tankesättet att kollektivets minsta beståndsdel utgörs av individen. Individen har rättigheter och skyldigheter i samhället. Jag har rätt att få mina grundläggande demokratiska rättigheter skyddade. Men jag har också skyldighet att stå upp för dessa när de är hotade.

Det är här det klickar i högerns och vänsterns världsbild.

Vårt samhälle är mer sårbart än vi tror och anar här uppe i trygga Sverige. Missnöje, utanförskap och rädsla, alltså sådant som vänster- och högerextremister lever av, leder till kaos.

Med risk att låta lite förnumstig: vi måste fortsätta kämpa för demokratins kärnvärden. Slår vi oss till ro i det avseendet blir vi överaskade av hur lätt det går för intoleransen och våldet att överrumpla oss.

Den som tar upp en sten och kastar den mot en polisman eller meningsmotståndare avsäger sig i samma stund sina demokratiska rättigheter. För den handlingen har man ett ansvar som individ också om polismannen skjuter först.

(Den militär, polis, eller vad det nu handlar om för myndighetsperson, har givetvis också ett ansvar för sina handlingar enligt Lex: Jag lydde bara order).

Varje dag på jobbet är jag röd-grön-tjänsteman. På fritiden är jag liberal. Är jag missnöjd debatterar jag eller så demonstrerar jag fredligt.

Liberaler kastar sällan sten.

Det är väl egentligen allt jag säger.

Demokrati och samhälle

Blickarna i väntrummet

av adolphson

Det påstås, nu och då och här och där, att det finns en massa lata bidragstagare i samhället som vi ska sparka liv i.

Men jag undrar jag. Finns det verkligen någon – psykiskt sjuka, kriminella och missbrukare undantagna – som hellre vill leva på bidrag och allmosor snarare än att försörja sig själv? I think not.

Att genom egen förmåga tillgodose tak över huvudet och mat för dagen för sig själv och sina närmaste är en grundläggande mänsklig drift som funnits med oss sedan vårt ursprung. Det är biologiskt betingat. Hävdar jag.

—

Jag sitter i socialnämnden.

Dessa sammanträden börjar alltid 13.15 på onsdagar och föregås således av lunch-stängt på socialtjänsten varför man måste vänta. Väntar gör även alla de som av olika anledningar behöver ta socialtjänsten i anspråk. Det är ett rätt strikt säkerhetstänk som råder. Hot, till och med överfall, har förekommit på socialtjänstens anställda.

På sos kliver man inte in hur som helst.

Tillsammans med de som av olika anledningar behöver socialtjänstens omsorg står alltså vi politiker och väntar på att dörren ska öppnas. Jag undrar ibland om människorna i kön vet att det är politikerna som står mitt ibland dem. Att de – de behövande – under tio minuter en gång i månaden står mitt ibland de som bestämmer.

Ett lysande tillfälle för lobbying, kanske?

Någon sorts märkligt sammanträffande är det, i alla fall.

Väl uppe i väntrummet i inre entren skljs våra vägar. De tar en nummerlapp och sätter sig att vänta för att få träffa en socialsekreterare. Vi politiker fortsätter in för att bakom flera låsta portar tillsammans med tjänstemännen sammanträda.

Jag slås på min väg igenom väntrummet av ansiktsuttrycken hos de väntande. Det är inga glada och uppsluppet glatt pladdrande typer som segervisst vet att de snart ska vigga kommunen på stålar jag ser.

Nej, det är tomma flackande blickar, nedsjunkna axlar och uppgivna kroppshållningar. Det där väntrummet är en yttre gräns, den sista hållplatsen, för dem på väg nedåt. Invandrare, tonårsmammor och missbrukare sitter och försöker undvika att möta varandras blickar.

Inte tusan sitter de där för att de vill luras. De är där för att överleva.

—

Många har väl hört om den uppmärksammade dokumentären om Den fastspända flickan.  Men har ni verkligen lyssnat?

Det finns människor som behöver hjälp därute. Så är det bara.

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Spännande människor

Ich bin ein Berliner

av adolphson5 kommentarer till Ich bin ein Berliner

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

—

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs. 

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum”. I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av”ich bin ein Berliner”. Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan  den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin. 

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. 

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans. 

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. 

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten. 

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier. 

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner”. 

Vill man höra talet går det bra här.  

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Paul Tibbets

av adolphson1 kommentar till Paul Tibbets

Jag har lite halvintresserat följt ärendet om de två unga svenskar som åkte till Somalia och anslöt sig till en organisation som USA terrorstämplat. När männen efter ett tag ångrade sig var det så dags. De flögs till USA och ska åtalas där.

Lyssna på radioinslaget om ärendet här.

Kan USA verkligen släpa hem terroranklagade från världens alla hörn hur som helst? Tänk om de stämplar Folkpartiet som en terrororganisation? Kommer UD att vara lika undfallande som i ärendet ovan när jänkarna kommer för att slå mig i bojor och flyga mig till USA för att där ställa mig inför skranket?

Sannolikt inte. Jag är ju vit. Och man. Jag ser rätt svensk ut. Min släkt har bott här längre än deras vilka det nu handlar om.

—

Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. Fortfarande bär en del av skolungdomarna röda tröjor med den klassiska bilden på Che Guevara. Visst, han är snygg och så. Men likafullt en mördare som inte drog sig för att bruka våld för att genomföra sina mål.

Så funkar de, marxisterna.

—

Frågan är hur ska man i det sammanhanget ska se på Paul Tibbets. Alltså mannen som var befälhavare ombord på planet som släppte atombomben över Hiroshima. Bomben beräknas ha dödat 100 000 människor omedelbart och krävt totalt uppskattningsvis 300 000 människors liv även om det är mycket svårt att beräkna antalet offer.

Visst, andra världskriget tog omgående slut och Sovjet fick se vad amerikanerna kunde hitta på om de var på det humöret. Men är Tibbets att betrakta som en frihetshjälte eller terrorist? Vad tycker japanerna, tro?

Jag har inte läst så mycket om den här mannen. Jag vet att han var högt uppsatt militär och blev rätt gammal.

Men vad för sorts människa kan leva med att ha 300 000 människoliv på sitt samvete? Hur tänkte han när han flög hem? Eller efter sin pension? Sov han gott om nätterna under resten av sitt liv?

Kanske fungerar det mänskliga psyket likadant hos människor som Hitler, Stalin, Che Guevara, Pol Pot, Mao Zedong, Tibetts och Breivik. Det är bara omständigheterna och tillfället som skiljer.

 

—

Nu är vi i väst mest rädda för enskilda beväpnade galningar. Enskilda vettvillingar som genom all sin bitterhet och hat endast ser massmord som sin utväg, för att låna ett uttryck från Gunilla von Hall . Hon tar sin utgångspunkt i vapentillgången i sina resonemang.

Det håller jag med om. Men jag tror också att alla kan bli extremister vid ett givet läge. Om någon tar ditt liv i från dig, beskär dina rättigheter eller mördar din familj exempelvis. Då kan vem som helst av oss bli extremist eller terrorist i din förövares ögon.

Diktaturens hantlangare eller blinda religiösa fanatiker utan sådan bakgrund som drivkraft är så gott som alltid i hemlighet tvivlare. Likafullt genomför de sina dåd. Det är intressant psykologi, det.

Första tecknet på fanatism är att inte dra upp rullgardinen på dagtid, sa någon.

Här hemma i Moder Svea kontrollerar myndigheter nu hur olika instanser i offentliga miljöer sköter sig när det gäller kameraövervakning. Det gäller kameraövervakning i skolan, affärer eller på restauranger. Som det visar sig sköter vi det dåligt. Lagen efterlevs dåligt. Man sätter upp fler kameror än vad lagen tillåter och har dålig kontroll över hur filmerna används.

På så vis har ju extremisterna redan vunnit, kanske. Och mot den bakgrunden är måhända inte UD:s eller USA:s agerande så märkligt.

Obehaglig tanke.

Detta ger mig en dålig sinnesstämning denna morgon. Inte blir det bättre av att jag råkade blanda ihop blåbärsoppan och spolarvätskan i morgonstressen. Tur att båda var färdigblandade, i alla fall.  Jag får muntra upp mig med att damma av ett gammalt ”skämt” mitt på blanka (spolarvätska!) torsdagsförmiddagen.

– Vad sa Fidel när han gick till frisören?
– Låt Shägge Vara.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Den beträdda åkern

av adolphson

På 1700-talet var rosa överklassens färg, att bära rosa kläder var ett sätt att visa sin manlighet. Det där har levt kvar in i våra dagar inom överklassen. Det är därför inte så konstigt att man bland så kallade brats eller motsvarande, exempelvis de som hänger på Stureplan, ofta återfinner färgen i klädmodet.

Däremot är det inte lika machismo att i bästa Povel Ramel-stil kliva in på Falukrogen Marianns vid 01-tiden. Ducka, liksom.

—

Det finns en muslimsk liknelse som säger att man(nen) ska bruka kvinnan som man(nen) brukar sin åker. Det låter naturligtvis förkastligt på många sätt.

Tänker man efter lite och, om det nu är möjligt, bortser från den tidsrymd på cirka 1500 år som ligger mellan oss och ordens ursprung, kan man göra en del intressanta jämförelser.

Människans ursprung, vår civilisations och kulturs utveckling, vilar på att vi vid en viss tidpunkt kunde försörja oss effektivare än våra artfränder, eller konkurrenter, här på klotet. Alla, eller tillräckligt många (för att låta lite cynisk), hade plötsligt mat för dagen.

Evolution.

Så kom det sig att den art som kontrollerade det effektivaste försörjningssättet dominerade planeten och den individ eller grupp som kontrollerade åkern dominerade arten.

Maktstruktur.

(Även om man tror att man träffar en neandertalare ibland så är de de facto utdöda. Det är förmodligen en sverigedemokrat du träffar. Förlåt, jag kunde inte hejda mig).

Agrikultur betyder bokstavligen åkerbruk. Och kvinnan äger bokstavligen livet, genom henne kommer mänskligheten. Kvinnan är alltså kultur.

Jag älskar kvinnor. Jag fascineras av dem. Jag attraheras av dem. De är, enligt min uppfattning, mycket mer spännande att umgås med och har många fler dimensioner och djup än män.

Jag fortsätter som synes i metaforernas värld.

Hur behandlar man, med vetskapen att detta är avgörande för dina försörjningsmöjligheter, sin åker? Genom historien har mänskligheten, emellanåt långsamt, lärt sig att utveckla och vårda sin åker för att få bästa möjliga skörd och därmed förbunden chans till ett bättre och tryggare liv.

Ibland spärrar bönderna åkern på olika vis för att andra bönder inte ska frestas att tjuv-plöja. Detta motiverar bönderna med att de minsann vet vad som är bäst för åkern. Påfallande ofta ger bonden också uttryck för sin överhöghet och äganderätt till åkern.

Men kan man verkligen äga upphovet till livet?

Om man inte är Gud fader själv, alltså. Livet, något som funnits från början och som kommer att finnas till slutet, ska man vårda. Det var kanske så profeten menade. Men att äga livets ursprung – är det möjligt?

Det är ju som att påstå att man äger jorden, såväl marken vi går på som själva planeten.

Alltså kan inte bonden äga kvinnan heller. Inte här och inte där.

Bondens korta levnad ter sig vid eftertanke löjeväckande vid en jämförelse med hans anspråk.

Alltför ofta vansköter såningsmannen sitt uppdrag. Han slår, ljuger och utnyttjar. Antingen själva åkern, andra arter eller någon annan bonde inom räckhåll.

Det tycks mig ibland som vår kultur och existens som art i allt för stor utsträckning vilar på ett ben i vars slut vi finner en bräcklig fot.

Detta, bland annat, vore intressant att diskutera med några järnrörsdemokrater.

Till det yttre diskuterar vi burka, slöja järnrör och förtryck. Till det inre handlar samtalet om hur vår samhällsmodell ska se ut. Hur den kan, eller borde, se ut. Grunden i detta är hur vi ser på olika kärnvärden. Fundamentet i vår sociala samvaro som art bottnar i att alla har samma människovärde.

Men inte ens där kan vi enas.

I alla tider har det funnits delar av kollektivet ovilliga att förändra och förnya. Rädda för ting som utmanar det till synes bestående. Rädda att förlora en position eller äganderätt.

—

Först ökar SD. Kanske får de till och med upp emot 20% i nästa val. Men jag är positiv i min syn på utvecklingen för demokratin på lite längre sikt. Jag tror SD har sin tid här och nu. Anledningen till denna positiva inställning grundar jag på erfarenheter från mitt arbete.

Dagens unga hämtar sin kunskap från all världens hörn. Detta är Internets välsignelse. Det gör att de inte blir stereotypa, de får lättare att sätta saker i perspektiv. De blir bättre på att mötas och skapa ett samhälle som ger möten bättre möjligheter.

Men de kan också lättare skapa ett samhälle som kan ta tillvara och utnyttja resurser och möjligheter som uppkommer genom dessa möten.

De unga tar helt enkelt bort rädslan för det okända, lite.

Därmed inte sagt att framtiden är enbart stureplans-rosa och utan utmaningar. Men ändå. I ett modigt samhälle, de ungas samhälle, som jag beskriver ovan, finns inte någon naturlig betydande plats för ett parti som SD någon längre stund.

Jag går fortfarande med glädje till mitt arbete.

Demokrati och samhälle, Film och TV

To be or not to be

av adolphson1 kommentar till To be or not to be

SKANDAL! KRIS!

Varför alla dessa brösttoner om SD?

Om vi antar att en skandal definieras utifrån ett påtagligt normbrott (genom en relativt stor grupps uppfattning av vad en norm är och vad som i så fall är ett brott mot den) påstår jag att SD:s beteende eller uppfattningar inte är en skandal.

Normbrottet, eller skandalen, har enligt detta synsätt i så fall skett långt tidigare. Den skedde när en förhållandevis stor del av befolkningen ansåg att SD:s politik var värd att rösta på varpå partiet kom in i riksdagen.

Det vi nu ser är ingen skandal. SD:s agerande ligger helt i linje med partiets politik och syn på världen.

Ordet kris indikerar att partiet ifråga skulle vara på väg att gå under eller måste kämpa för sin överlevnad. Men så tycks ju inte heller vara fallet om vi får tro opinionen. På mig verkar det istället som om Åkesson stärker greppet om sitt parti.

SD må eventuellt ursäkta men tillåt mig en historisk jämförelse med NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet). Det funkade inte för Hitler att enbart rida på nationalistiska strömningar  trots att dessa var starka efter första världskrigets slut.

Det behövdes lite fler ingredienser, som en stark ekonomisk kris, för att han skulle få en rejäl skjuts uppåt.

Hitler hade faktiskt inte en helt enkel resa till partitoppen. Han lät, precis som Stalin, under resans gång göra sig av med motståndare inom partiet. Allvarligare utmanare som Ernst Röhm mördades, tillsammans med flera andra ledande nazister, på Hitlers order 1934.

Stalin lät sina blodhundar jaga Trotskij ända till Mexiko för att där 1940 mörda honom (enligt traditionen) med en ishacka.

Hitler ändrade senare, när han väl var ensam herre i dynghögen, i medlemsregistret så att han istället för ett medlemsnummer på över femhundra plötsligt blev medlem nr sju i partiet.

Även till synes oviktiga detaljer är viktiga när man bygger den bild man vill ha av sig själv och sitt parti. Ett ändrat medlemstal är mer subtilt än ett järnrör. Men dessa plockade ju Adolf och Josef som bekant fram i parti (!) och minut när så ansågs nödvändigt.

Var sak har sin tid.

Frågan om existens för ett parti blir i slutändan frågan om inflytande. Då som nu. Alltså måste man putsa lite på fasaden och bete sig så att man tilltalar så många potentiella väljare som möjligt.

Det gjorde Hitler, Stalin och det gör Åkesson.

Hitler var från början verksam i en demokrati som han småningom gjorde slut på. Stalin fullbordade Lenins påbörjade väg mot total diktatur. Vart Åkesson är på väg vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att han och hans parti beter sig precis så som deras syn på världen bjuder dem.

Det är inte fråga om någon skandal. Och absolut inte om någon SD-kris. Det är logik och konsekvens det handlar om.

Ska man tala om kris så är det i så fall för demokratins kärnvärden.

To be or not to be.

Jag är inte någon kännare eller älskare av Shakespeare. Men nog måste det där vara världens mest kända monolog?

Jag gillar de stycken av världens störste författare (eller vad man nu ska kalla honom) jag sett eller läst. Gärna i nya inspelningar. (Ja, vad annars? Originaluppsättningarna lär ju vara lite svåra att komma åt).

Lawrence Olivers variant från 1948 lade väl grunden för hans kommande berömmelse. För den som kan ta sig förbi den överdramatiserade inledningen väntar en stunds vacker poesi.

Min personliga favorit, av ingen särskild anledning, är Mel Gibsons bidrag.

Sen får vi inte glömma Monty Python. Som om vi kunde.

En som ägnat mycket tid åt att filma olika Shakespeare-pjäser är Kenneth Branagh. Ofta deltar han även som skådespelare. Här är hans variant.

Jude Law har nyligen gjort den danske prinsen på Broadway men jänkarna vill inte släppa själva monologen på nätet utan bara en teaser.

Själv har jag åtminstone varit i Elsinore Castle och deklamerat monologen så långt jag kunde.

Om Åkessons variant av Att vara eller icke vara tycker jag emellertid inte.

Bistånd, Demokrati och samhälle

The best and the brightest i Fryshuset

av adolphson1 kommentar till The best and the brightest i Fryshuset

The best and the brightest kallades på sin tid den närmaste kretsen kring den nyvalde president Kennedy. Fenomenet är inte ovanligt: bakom en karismatisk ledare finns ett batteri av begåvningar. Lite av samma lyster rådde  kring Olof Palmes innersta krets när han var ny partiledare i början på 1970-talet.

Det är viktigt det där, antar jag, att ha begåvat folk omkring sig. När S var på höjden av sin makt var det dit de politiska begåvningarna fylkades: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Margot Wahlström, Sten Andersson och Olof Feldt.

Fan vet om de var sossar egentligen, men styra landet ville de.

Idag söker sig politikens karriärlystna till M. Anders Borg anses allmänt vara en mycket duglig finansminister och Per Schlingmann, förövrigt jämngammal med undertecknad, är någon sorts PR – och ideologs-geni.

Nå, själv vill jag naturligtvis inte vara sämre.

Jag har skapat mig en alldeles egen stab av spindoktors och referenser. Dessa mina alldeles egna best and brightest ger mig knuffar åt vissa håll, inspiration och kritik. De påtalar skoningslöst mina brister och hjälper mig att lyfta fram mina goda egenskaper.

De hjälper mig att bli en trovärdig, genuin och kompetent politiker som ett intressant alternativ i valet 2014.

Vill man följa den processen, och det kan man göra oavsett om man delar min ideologiska övertygelse eller ej, är det här på bloggen eller på min facebooksida man kan göra så. Fast allt handlar inte om sociala medier, man bör även fundera över vad verkligt engagemang innebär. Man kan vara emot olika typer av missförhållanden eller övergrepp utan att stödja saken på facebook.

Det finns även anledning att vara uppmärksam på hur vi använder oss av de sociala medierna.

—

På Kvarnberget i centrala Falun ligger en dyster och monumental byggnad  i brunt tegel.

Delar av byggnaden står tidvis tom i väntan på hyresgäster medan det i andra delar finns en restaurang och catering-firma: carianna. Det finns gott om plats i byggnaden. Detta var i början av det glada 80-talet resultatet av regeringens beslut att utlokalisera diverse myndigheter och verk i landet.

Det fanns en poäng i att man inte samlade all verksamhet i Stockholm.
Och Domänverket hamnade i Falun. Hurra!
En vacker tanke. Men, tyvärr, det funkade inte.
Efter ett par år flyttade huvudkontoret tillbaka till Stockholm.

Ska makten vara centrerad eller inte? Det är en intressant fråga, tycker jag. Vad tycker kungen? The best and the brightest verkar hursomhelst inte vilja bo ute på landet. De vill bo i Stockholm, Bryssel eller New York. Själv tror jag kanske inte så starkt på idén att kasta ut verk och myndigheter runt om i landet. Däremot tror jag på att företag förankrar sin identitet i olika landsdelar.

I det sammanhanget tror jag också att företagande och integration skulle passa väl in i tanken hur man kan få landsbygden att växa och utvecklas i Sverige. I vissa delstater i USA och Kanada har exempelvis somalier i större utsträckning än i Sverige lyckats komma i arbete.

Om vi struntar i det här med att bygga gigantiska byråkratiska betongkomplex att inhysa myndigheter och verk. Stimulera istället individen. Tro på, i det här fallet den somaliska, människan. Gör det lätt att förverkliga en dröm eller idé.

Nyckeln är språket. Låt alla nyanlända snabbt lära sig svenska. Ge dem grundläggande kunskap i företagandets villkor och koppla det till en viss regions behov. Det kostar lite i början men i det långa loppet betalar det sig många gånger om. Det är jag helt övertygad om.

—

Jag kommer på min löparrunda till Kvarnberget. Det är mörkt ute. Det gamla Domänverket ser skrämmande ut i mörkret. I min fantasi ser jag framför mig hur byggnaden istället badar i ljus och hur olika nationaliteter trängs i den överfyllda byggnaden.

I min dröm är platsen numera Dalarnas migrationscentrum, eller Fryshus, där föreläsningar i vitt skilda ämnen hålls, konserter ges, kulturer blandas och lär sig om varandra genom människors möten. Här får politiker och arbetsgivare lära sig att ta till vara entreprenörer oavsett bakgrund och entreprenörer hur man förverkligar en idé.

I stället för gamla Domänverket ligger här nya Fryshuset.
Hela byggnaden är plötsligt en enda stor basar av mångfald.
Glad i hågen känner jag att visst tusan kan man ägna sig åt förebyggande riskhantering i mörker.

Sen suckar jag lite, som Askungen, och när jag vänder hemåt mal en mening i mitt sinne: nåja, vad är ett Fryshus i Falun? Det kan ju vara dötrist, tråkigt och… alldeles alldeles underbart!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Spännande människor

Integration

av adolphson1 kommentar till Integration

Jag hade möjlighet att lyssna på en föreläsning på temat integration av journalisten Per Brinkemo.

Brinkemo sätter problematiken i perspektiv. Han berättar en hemsk historia om en ung svensk och somalisk pojke som blir dumpad av sina föräldrar i Somalia där han aldrig varit sedan han var bäbis.

Det är inte ovanligt att detta händer när ett barn i en invandrad familj i familjens ögon blir för anpassad till sitt nya land. Att familjen då vill ”återanpassa” (på somaliska: phaqan) barnet till ursprungskulturen  genom att lämna det hos släktingar.

Det låter ju hemskt. Vilka jäkla föräldrar satt jag där på föreläsningen och tänkte. När Brinkemo var klar hade jag fått mig en rejält omskakande upplevelse. Inte på det viset att jag tyckte att phaqan var något bra, men jag förstod det bättre. Och kunde lättare hantera det efter en politiskt integrerad måttstock.

Migrationsverkets beräkningar säger att det nästa år kommer 32000 somalier till Sverige. Det är rätt många, det. Antingen gör vi som Sverigedemokraterna vill och stänger gränsen.

Eller.

Vi kan prova ett annat tankesätt. Vi kan se ankommande somalier, och alla andra etniska grupper, som en enorm tillgång, eller möjlighet. Om vi kan ta emot dem på ett vettigt sätt.

Utgångspunkten är att den etniska gruppen vill bli integrerad men den förstår inte alltid själv hur det ska gå till. Och det gör inte vi svenskar heller. Men om vi lyckas öppnar sig enorma perspektiv.

Somalia är en utpräglad nomadkultur. Ta några minuter och titta på den här filmen. Den skulle kunna vara inspelad på 1600-talet, 1900-talet eller igår.

För en nomad är vatten och bete för djuren den första prioriteten. Man är fokuserad på överlevnad. Man har inte råd att vara sentimental.

Man ser krasst på sjukdom, nöd och spädbarnsdödlighet. Man kan inte gå ned sig av sorg för över dessa ting för de hör verkligheten till. Det är en sorts överlevnadsstrategi för gruppen, klanen.

Om det inte finns en stat som skyddar, hur organiserar vi människor oss då? Om Sverige skulle bombas till aska – hur skulle vi göra? Blod är tjockare än vatten: familjen och släkten blir det sociala skyddsnätet och ersätter staten.

I Sverige sätter vi stor tilltro till att staten ska fixa våra liv. Vi litar på staten för vår överlevnad. När två svenskar krockar går man ur bilen och byter uppgifter. Sedan tar försäkringsbolaget hand om det.

Vi litar på systemet.

Denna tillit förutsätter dock att polisen inte våldtar och misshandlar dig allt för ofta eller att militären inte följer den som betalar mest. Den svenska, stora, trygga staten är ett relativt ovanligt fenomen i världen.

Vi svenskar litar alltså på staten för vår överlevnad och skydd i större utsträckning än många andra folk. Inget ont i det. Men nu förändras världen, som den ibland plägar, och Sverigedemokraterna blir oroliga och undrar om vi snart inte längre ska kunna fira jul så som vi alltid ha gjort.

Fundera lite över begreppet Myndighet.

En Myndighet är i vårt land statens representant. Den organisation som handlägger och hanterar våra problem mer eller mindre framgångsrikt. Om begreppet har någon motsvarighet i en nomadkultur är det i så fall släkten (klanen) och dess överhuvud.

Så har de levt i årtusenden. Släkten, eller klanen, är motsvarigheten till staten för en nomad.

Begreppet nationalstat eller en gräns är inget beständigt för dessa folk. Där klanmedlemmar finns är hemma.

Frågan var kommer du ifrån är meningslös att ställa. Mer relevant är frågan vem är du. I Sverige identifierar vi oss rätt mycket med vårt yrke. Alltså vad vi till vardags gör. Vem är du? jag är lärare…jo men VEM är du? Varpå svensken skruvar oroligt på sig. En nomad kan dra hela sin släkt i tjugo generationer tillbaka eftersom denna tillhörighet handlar om liv och död för dem.

Jag själv kan inte räkna min släkt så långt tillbaka. Detta eftersom det inte är viktigt för min överlevnad. I en nomadkultur är denna relation, klantillhörigheten, motsvarigheten till ett personnummer eller ID-kort. För somalier funkar detta system över hela världen. Man hjälps åt att ta hand om sin släkt när någon av dem råkat i knipa. Tant Berta i Kanada måste göra en operation. Klanmedlemmar i bland annat Sverige skickar pengar.

Att staten, socialtjänsten, kan hjälpa till här i Sverige är för många grupper förenat med rädsla. Hur kan jag lita på staten? Nej, vi fixar det inom klanen som vi alltid gjort. Det är helt enkelt ett sinnrikt internationellt socialförsäkringssystem.

I vårt svenska välfärdssamhälle krymper släktbanden. Kärnfamiljen, denna historiska nymodighet, är norm. I bästa fall tar mor- och farföräldrarna hand om barnen ibland. Vi får barnbidrag, föräldraförsäkringar, sjukpenning och pensioner. Släkten behövs inte för annat än socialt umgänge: fira jul och sånt som SD nu oroar sig för att vi på grund av invandringen inte längre ska kunna göra ostört.

I många kulturer är det fullständigt otänkbart att skicka bort barnen till främlingar för att hämta dem kl 17 när man själv arbetat klart för dagen. Det är ingen fara, de är utbildade. Detta är främmande i många kulturer. Utbildad? De känner inte mina barn. Nej tack, farmor vaktar mina barn medan jag jobbar. (Arbete förutsätter dock integration vilket jag återkommer till).

Sverige har länge varit en extremt homogen kultur: en sorts konsensus-kultur relativt präglat av jantelag. Vi är bönder, helt enkelt. Min farfar var bonde och försåg regementena i Boden med varor, morfar föddes i en skärgådsbondemiljö på Gullholmen i Bohuslän. På medeltiden var vi också en klankultur. Många har läst Jan Guillos böcker om Arn som utspelar sig i just sådan miljö.

Innevånarna i Aten, Rom och Bagdad varit stadsbor i tusentals år. De har lite länge vana av det.Vi svenskar kommer från en röd stuga på landet men nu ligger den stugan på 7:e våningen, som nån psykolog uttryckte det. I de här kulturkrockarna uppstår stor förvirring i systemet.

Vi i Sverige måste bli bättre på att kommunicera vår samhällsmodell. Det är en förutsättning för integration menar Brinkemo. Jag känner mig träffad och attraherad av det.

Jag har nu lärt mig att somalier också har en stark tradition av konsensus. De kallas ibland för Afrikas svenskar. De som sitter under trädet är en benämning på människor man har respekt för, klanledare, som ofta fattar beslut som man följer på samma sätt som svensken följer myndighetsbeslut.

I alla kulturer och sammanhang gäller det att identifiera nyckelfigurer. De med inflytande. Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Vill man lyckas med ett integrerat samhälle kan man inte sätta upp en hemsida med information. Man måste hitta nyckelpersoner att kommunicera informationen på hemsidan vidare. I tredje eller fjärde led kanske man få klanernas medlemmar att själva söka upp informationen.

I just det här exemplet handlar det om att ta tillvara somalisk tradition för att integrera och utveckla. Genom att bygga relationer når man integration och kan utnyttja ett folks kompetens. För Sverige i tiden. Det finns många kungar i Sverige, som ärvt sin position, och med mycket mer makt än Carl XVI Gustaf.

—

Vi måste ju göra något.

Svenska staten är, för att sno Brinkemos liknelse, som det där företaget ticket.nu. Vi säljer biljetter men vi har inget att erbjuda. Vi måste lära oss att ta tillvara alla dessa erfarenheter de som kommer hit har med sig istället för att se det som en kostnad eller belastning. Med rätt samhällskommunikation och politik är varje infödd svensk och utifrån kommande människa en möjlighet.

Så måste jag som liberal se på tillvaron.

Många flyktingar drar vidare från Sverige eftersom det är så svårt att driva företag här. Snacka om brain-drain. Det finns tydliga historiska exempel på hur det går för samhällen som inte tar tillvara sina möjligheter. Östtyskland under kalla kriget, tex. Det är ett större problem att så måmga människor och företag flyttar härifrån än det omvända.

Det är viktigt att kunna försörja sig själv och företagande är en nyckel. Vår svenska samhällsmodell, som vi byggt upp genom att exportera vårt kunnande, tycks viktigare att bevara än att utveckla. Vi vågar inte öppna oss för att skapa ett verkligt integrerat samhälle. Ta seden dit du kommer! Så inskränkt. Så tråkigt. Så inhumant och världsfrånvänt.

På sikt är vi genom ett sådant synsätt dömda till stagnation och undergång.

Vårt svenska 1900-tal är en historisk parentes. Nu är det på väg att försvinna eller förändras och några av oss skyller detta på flyktingar. Det är för mig helt obegripligt. Hur får vi alla duktiga människor att stanna kvar, hur kan vi ge dem en god start och förutsättningar att ge tillbaka till samhället? Frågan om hur man når folkbildning och kunskaper går åt båda håll från flyktingar till svenskar och tillbaka igen.

Men visst, i början kostar det. Migrationsverkets möjligheter att fungera måste få kosta. Integration kräver god fysisk och psykisk hälsa. Det kostar, det med. Men i slutändan är det värt det.

Vi måste förbättra våra möjligheter att mötas. Det är därför Sverigedemokraterna måste bekämpas. Och mot vänstern måste man också stå eftersom, hur goda intentioner de än har, är verklighetsfrämmande och ovilliga att förändra en stereotyp och betongfotad syn på företagande och individ.

Några 40-talister ondgjorde sig, där på föreläsningen, över att en reporter på TV till politiker nyligen ställt frågan hur mycket invandring tål Sverige. Problemet var att frågan ställts överhuvudtaget, menade man. Det var ett tecken på perspektivförskjutning. Det må så vara. Men i en demokrati måste alla frågor få ställas.

Det intressanta, och långt viktigare, är hur vi väljer att besvara frågan.

Det är bland annat därför jag är besviken över att Folkpartiets ledare inte tar täten. Mot Sverigedemokraterna och för integration med perspektiv som jag diskuterar ovan. Språktester, betyg och burka-förbud kommer långt ner på integrations-listan, tycker jag.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Spännande människor

Geijeraffären: domus?

av adolphson

Det kommer en film, Call Girl, som verkar vara löst baserad på Geijeraffären. Tidigare sändes SVT:s utmärkta produktion Hinsehäxan vilken handlar om den kvinna som suttit längst i fängelse i Sverige.

Ett lika tragiskt som fascinerande människoöde.

Jag såg nyligen på bio filmen om Palme. Jag hade högre förväntningar än vad en nostalgitripp för 40-talister kunde infria. I filmen finns även ett klipp där Palme försvarar påståendena om Geijeraffären. Varför ljög landets statsminister om det? Ja, filmen lämnar mycket att önska.

Madeleine Leijonhufvud, förutvarande professor i straffrätt, är en intressant person. Tidigare har hon debatterat sexlagstiftningens utformning (exempelvis att det är ett demokratiskt problem om lagens uttolkare vid ett våldtäkts-mål enbart består av män i 60-årsåldern och uppåt) och nu senast vad kungen får utstå som offentlig person i jämförelse mot andra offentliga personer.

Det är den här bilden som är det senaste i kritik mot kungafamiljen.

Det finns de som hävdar att tjocka män i kostym och i ålder 55+ har lättare att få sin vilja igenom i det offentliga rummet, i bolagsmöten, kommunala sammanträden och i föreningslivet.

Men jag tror det där håller på att förändras och jag tror också att hanteringen av kungens eventuella vandel är ett resultat av denna normförändring. Vi accepterar inte längre beteenden av den typ som var möjligt och accepterat tidigare.

Kungen, Bill Clinton, Tiger Woods, Strauss-Kahn, Belusconi, Assange…etcetera, etcetera i evighet amen. Må ni vila i frid när er tid är inne men jag önskar inte frid över just detta minne av er.

Plötsligt kom jag att tänka på spelet Monopol: Oförstånd i ämbetet: böta kronor 400.

Annars är en vanlig (manlig) härskarteknik att kommentera äldre eller yngre kvinnors (i ledande ställning) utseende. Om alla andra (män) vid mötet är tjocka och bär kostym är det skamligt enkelt att ta till denna metod. Snygg blus, Bettan. Inte. HAHAHAHA.

Jag lever med en person som är så oerhört cool. Det kanske de flesta tycker om sina partners. Men låt mig återge ett exempel.

Hon var nyligen i en offentlig miljö där öppna dörrar råder. Plötsligt strömmar det in ett gäng män som över kaffet börjar dra tämligen grova, djupt sexistiska och kvinnoförnedrande ”skämt”.

Hon går då ut i det allmänna rummet, tar sig en kopp kaffe, och slår sig ner mitt i gruppen. Utan att släppa någon av dem med blicken och utan att med ett ljud beröra deras tidigare högljudda konversation pratar hon på om ditt och datt.

Det var helt uppenbart för alla att hon hört varje ord av deras tidigare koversation.

Efter ett tag dröp de av mumlande sina respektive skäl för sin avgång. Hon är förjävla häftig, mina flickors mamma. Henne fintar man inte bort. Det krävs mod och integritet för den typen av aktioner.

Min fundering gäller detta: hur jämställt kan vårt samhälle bli egentligen? Är ett helt jämställt samhälle omöjligt? Är vår demokrati en historisk parentes?

Nu kommer vi kanske att sakta börja vår stagnation och nedgång. Vi har helt enkelt inte råd med det här längre. Det första som kommer i krisens kölvatten är rasism. Därefter sexism och ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Slutstationen på den resan är en vittrad ruin av vita huset vartill framtidens människor kommer att åka som turister för att se resterna av vår civilisation vilken peakade år 2000.

—

Många skrattar åt och hånar ordet Hen.

Men kanske är det rätt väg att gå för att uppnå verklig jämställdhet. Att inte ha fixerade könsroller skulle kunna lösa många samhällsproblem och är, sett ur ett övergripande samhällsperspektiv, kanske bättre.

Stella Walsh, sprinterdrottningen från 1930-talet, visade sig ha en oklar könsidentitet. Här kan man läsa mer om det. En av mina favoritförfattare, Ursula K Le Guin har också hanterat ämnet.

För att knyta ihop denna förvirrade tankegång: Ecce Homo. Se Människan. Också det en fotoutställning av Elisabeth Ohlson Wallin.

Demokrati och samhälle

Gyllene Gryning…

av adolphson

…är namnet på det nynazistiska partiet i Grekland som med cirka 7 % av rösterna fått plats i parlamentet. Det finns många aspekter på det namnet. Här är några:

—

Nynazism. Vadå ny? Det är samma gamla nazism som alltid det handlar om.

Visst ligger det ett starkt symbolvärde i att nazismen nu sitter med vid bordet i demokratins vagga. Själv vänder jag mig som vanligt till historien.

Hur förklarar man till exempel att Hitler kunde ta makten i en modern kulturstat som Tyskland 1933? Det är inte svårt så här i efterhand. Men för dåtidens människor, mina far- och morföräldrar, var det kanske inte lika enkelt.

Antisemitismen är gammal. Från korstågen och framåt präglades den främst av religiösa förtecken – som att judarna var ansvariga för att romarna spikade upp frälsaren på korset, och sånt.  Det gillade inte kristenheten.

Efter Upplysningen följer industriell, fransk och amerikansk revolution vilket leder till att såväl den egna klasstillhörighetens självkänsla som den nationella identiteten växer sig starka.

I alla samhällsklasser och länder under 1800-talet återfinns nationalismen men i Europa finns även grupper utan eget hemland som exempelvis judar och romer.

Nationalismen kulminerar i första världskriget. Den orättvisa freden krattar manegen för Hitler. När den stora depressionen kommer i slutet av 1920-talet drabbas det redan (i dubbel bemärkelse) skuldtyngda Tyskland extra hårt.

Hitlers budskap (freden är orättvis, vi förlorade egentligen inte kriget, allt är omvärldens fel), kryddat med rasism, faller väl ut i kristiden. Han får i val över 30 % av rösterna. Nationalsocialisterna verkar stå för handlingskraft när övriga partier tycks handfallna. Dessutom är han det enda alternativet mot den hotande kommunismen.

Et voila: andra världskriget. Förintelsen. Efter kriget uppstår ur världssamfundets dåliga samvete en nation: Israel. En rädd nation. En arg nation. En nation med muskler. Och i förlängningen av det: andra rädda och arga länder samt organisationer runt omkring Israel: Hamas, Al-Quaida, 9/11. Därefter George W och hans odefinierade krig mot terrorismen (skjut från höften).

Oroligheter och krig leder till större flyktingströmmar bland annat till det rika Europa. Så slår den ekonomiska krisen till.

Det finns de som förespråkar Tysklands kollektiva ansvar för Hitler. Det var ju bara att läsa hans bok från början på 1920-talet, menar de. Där stod alltihop: allt han tänkte och småningom också gjorde. Ändå fick han drygt 30 % i fria val.

Man sträcker på sig: förklara bort det om ni kan, tyskar.

Tillbaka till nuet och EU:s kris. En ekonomisk kris med komplicerade orsaker. I just Greklands fall är det lite speciellt eftersom Grekland är det första EU-land många flyktingar och invandrare kommer till. Reglerna säger att det är i det första EU-landet man ankommer som man ska söka uppehållstillstånd alternativt i samråd skickas vidare till annat EU-land. Detta för att inte alla flyktingar ska stranda på samma karga klippa.

I väntan på hantering, i brist på bättre ord, får flyktingarna stanna  i olika läger. I bland får de vänta länge. Ibland drar de, av desperation eller i tron på sig själva, vidare in i Grekland hukande i myndighetsradarns skugga. Så länge man inte passerar någon gräns kan det gå att klara sig ganska länge som papperslös illegal immigrant.

En möjlighet att hanka sig fram är annars som alltid att begå brott,  åt sig själv eller för andras räkning. Eller att på olika sätt sälja, hela eller delar av, sin kropp till högstbjudande.

—

3-2-1-0..

..jag tänker att jag sitter där i lägret och ser mina flickor bli allt svagare. Det är dåligt med sömn, mat och vatten.

Louise är sjuk och behöver medicin och för det behövs pengar. Men några pengar har vi inte. Louises tillstånd är allvarligt. Jag har till sist inget val. Jag går till ett skyddat hörn av lägret och säljer där min kropp till en grekisk man i femtioårsåldern. För mig själv motiverar jag handlingen med tanken att detta är en frivillig och jämbördig affärsuppgörelse mellan mig och den man som vill köpa sex av mig.

Det känns nämligen bättre att tänka så eftersom händelsen blir vardag de kommande månaderna. Malin, min fru och barnens mor, tittar ibland outgrundligt på mig men hon säger inget. Hon har inget bättre förslag, så klart.

Vi överlever. Louise får sin medicin.

Jag får snart rykte om mig som prostituerad och homosexuell. Många i lägret undviker mig och människorna utanför kastar sten över stängslet och ropar Bögblatte! till mig. Ändå kommer det alltid nya män till mitt hörn villiga att i skydd av mörkret köpa sexuella tjänster av mig.

Min familj överlever.

En dag vänder det. Väntan i lägret är över. Vi går en ny gyllene gryning till mötes! Jag och familjen får resa till Sverige där vi sedermera slussas vidare till en mellansvensk småstad. Där finns många tomma lägenheter, men tyvärr inga jobb. Så jag hänger kring det lokala storföretaget i hopp om att något, om än så litet, ska dyka upp.

De närmsta grannarna kommer från samma land som jag. Vi har olika religion och syn på vårt hemland. Vi pratar ofta högt om dessa ämnen eftersom frågorna engagerar oss. Sedan kan vi ju inte så mycket om vårt nya land, än. Framför allt inte språket. Vi kan därför inte läsa tidningar eller se på svenska program på TV.

Jag märker snart att min äldsta dotter, Mina, snart kan mer om Sverige och samhället där vi bor än jag själv som bara har mina grannar att prata om samma gamla saker med. Jag är stolt över mina flickor. De kommer att få det bra, tänker jag. De kommer i sina liv att gå från en gyllene gryning till en strålande dag.

Jag blir först förvånad sen arg och rädd när jag en dag får höra att det varit protestmöten mot oss och våra grannar i samhällets skola. Människorna är arga för att vi får bo billigt i en relativt nyrenoverad lägenhet. Ilskan handlar om att familjen som bodde där innan oss blivit vräkta eftersom pappan i familjen på grund av nedskärningar på det lokala storföretaget blivit av med jobbet och inte längre kan betala hyran.

Den vräkta familjens barn går i samma skola som mina. Alla i den lilla byskolan, inklusive många bland personalen,  verkar tycka att det är mina flickors fel att den andra familjen blev vräkt. Arga röster vrålar åt politikerna på mötet. ÄR DET RÄTT ATT DE DÄR JÄVLARNA SKA KOMMA HIT OCH TA VÅRA LÄGENHETER!?  SNART TAR DE VÄL ÖVER HELA STAN! DET ÄR TUR ATT DET ÅTMINSTONE FINNS ETT PARTI ATT RÖSTA PÅ SOM TAR HAND OM OHYRAN!

Är det mina underbara flickor de kallar jävlar och ohyra? Hur är det möjligt? Jag känner mig rädd men tänker att när migrationsverket väl meddelar att jag får stanna i landet, när jag äntligen blir är svensk, ordnar det sig säkert. Jag har redan fått nys på ett byggjobb för IKEA som etablerar sig i en lite större stad ett par mil bort. Där kan det väl inte spela någon roll att jag inte är kristen?

Jag har en kompis som är rom och som ska hjälpa mig att flytta. Han ska bara spara ihop pengar till hyran för en bil på Statoil först.

Sedan är jag i mål. Sedan är jag hemma. Gryningen övergår i dag.

0-1-2-3…

—

Samma situation som i den fiktiva mellansvenska staden, fast många gånger värre, råder i dagens Grekland. Där råder kaos bland alla flyktingar som försöker överleva. Andra människor blir arga och frustrerade eftersom de inte har något arbete, pengar eller självkänsla och skyller detta på flyktingar och invandrare. Därför röstar de i större utsträckning än annars på ett nazistiskt parti.

Kris – skylla på andra – krig – flyktingvågor – rasism. I ett evigt kretslopp.

Läskigt är också att utvecklingen sedan fortsätter i samma historiska hjulspår med förföljelser och våld på grupper som inte anses vara ”riktiga” greker. Så har vi Kristallnatten här igen. Jag blir nedstämd när jag tänker så här. Lurar en ny förintelse runt hörnet? Det borde kollektivt gå att tyda tecknen och lära oss något.

—

Alltid slås jag av avsaknaden av perspektiv när flyktingar och migrationsfrågor diskuteras. När jag själv står på stan och informerar om FP:s politik kommer någon fram. Tycker jag det är rätt att invandrare ska ha det bättre än våra gamla som byggt upp det här landet eller kan jag se till att de där skitiga fruktförsäljarna kommer bort från torget!? 

Den politiker som entydigt svarar Nej på den första frågan och Ja på den andra vinner sannolikt rätt många röster. Den som liksom jag försöker ta diskussionen blir snart överröstad och bortviftad.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa.

Det som för många är en gyllene gryning är för andra en lång dags färd mot natt.

Det är nyttigt att pröva någon annans skor, ibland.