And the Oscar goes to…II

Edit 2019-09-04. Detta blogginlägg skrevs 2012 och tar inte så mycket hänsyn till utvecklingen efter detta år. Mycket har hänt och producerats sedan dess..

Det var svårare än väntat att utse de tjugo främsta skådespelarna, och än svårare blev det att utse männen. Jag begränsar mig till USA och England och återkommer med en alternativ lista för svenskar, annars går det inte. För att uppehålla spänningen börjar jag bakifrån. Varsågod, Adolphsons tjugo favoriter bland männen: 
20. Robert De Niro och Al Pacino. På delad sista plats kommer dessa två som alla tycker är så himla bra. Och det är de väl också. Det är bara det att på senare år har de varit med i många mindre bra produktioner. De riskerar att spela bort sin storhet från filmer som Gudfadern och Taxi Driver. Jag länkar till en av mycket få (den enda?) scener när de faktiskt spelar mot varandra, i Heat från 1995, vilken förövrigt tog begreppet ”shootout” till nya dimensioner. Ett av filmhistoriens bästa tal, Pacino i En kvinnas Doft, är också värd att se, hur amerikanskt det än är. (Edit 2019-09-04: Tyvärr har de Niro hänfallit till någons sorts foliehatt-mentalitet vilket gör att han borde falla bort. Men han klarar sig på gamla meriter.
19. Johnny Depp
 I stort sett allt han gör blir bra. Jag har ingen speciell favoritfilm så leta själv!
Dessa kan man kanske kalla 1940 och 50-talens motsvarighet till de Niro och Pacino. Särskilt kan nämnas Mason i Hitchcocks ”I sista minten” som det har gjorts en re-make på 1995 med Johny Depp.
En karaktärsskådespelare som man kan njuta av i filmer som The Reader, Schindler´s list, The Duchess, och Den Engelske patienten.
16. Brad Pitt. Han började som snygg kille i jeansreklam men har massor av bra filmer bakom sig, som Seven, Sju år i Tibet och Babel.
Trots Gudfadern I och II, Colors och mycket annat är det Duvalls oförglömliga och mycket obehagliga scen i Apocalypse now som finns kvar på näthinnan. Länge.
På svenska heter mästerverket Nyckeln till frihet där också Morgan Freeman är lysande. Den måste ses.
13. (Edit 2019-09-04: Vakant)
Chinatown, The Shining…fem (är det väl) Oscar för bästa manliga huvudroll. Men han gör lite för mycket, man blir liksom mätt på honom. Kanske borde han kommit högre upp på listan ändå?. Han fortsätter ju leverera, liksom. Här kommer två oförglömliga exempel på otrevlighet: 1, 2.
11. Jude Law.
Har inte alls samma tyngd i sin meritlista som Brad Pitt. Ändå rankar jag honom högre. Förmodligen för att han är britt. Filmer som Closer, Enemy at the gate, Road to Perditon och Gattaca vittnar om att han kommer att bli riktigt stor.

10.Philip Seymour Hoffman.
Kallades ett tag  birollskungen. Sant är att han gjort många mindre roller väldigt bra. Sedan gjorde han Capote och saken var biff. Se den, om du inte gjort det. Säkerligen kommer våra barn att se på honom som vi gör på dom nu döda odödliga. (Edit 2019-09-04. Som alla vet är han tragist avliden).

9. Gary Oldman.
Gör för lite film. Här ges ett kort exempel på en riktigt läbbig skurk i Oldmans regi. Kort eftersom hela scenen är så obehaglig. Inte att förglömma har Oldman gestaltat Dracula, min favoritroman/film alla kategorier. (Mina, min äldsta dotter, är döpt efter hjältinnan i handlingen, Mina Harker).

8. Dennis Hopper.
Behöver ingen närmare presentation. Dennis har gestaltat en av filmhistoriens läskigaste skurkar i Blue Velvet. 

7. Christopher Walken.
Gör precis som Oldman för lite filmer. En bra film med honom är True Romance och i en episk scen möts Hopper och Walken. Episk, men obehaglig och rå.

6. Ben Kingsley.
Är alltså enligt min lista en av världens bästa skådespelare. Schindler´s list och Gandhi är några stora produktioner.

5. Peter O´Toole.
Man kanske inte kan säga att Peter och åldrandet gått hand i hand om man tar Troja som exempel. Men från 50-talet och framåt kantas av stora insatser på vita duken. Själv är jag väldigt förtjust i Den siste Kejsaren.

4. Marlon Brando.  
Gudfadern-filmerna, Apocalypse now…men sin storhetgrundlade han med sina tidigare filmer, exempelvis The Wilde one och Waterfront. En del beskriver 1970-talet som Hollywoods guldålder med självständiga konstnärligt inriktade regissörer med Coppola. Till dom unga: se Gudfadern-filmerna. Se Apocalypse now.

3. Michael Caine.                                                                                                      En av mina absoluta favoriter. Se exempelvis Ciderhusreglerna,  Riverans guldgossar eller Den stillsamme amerikanen. Men han har gjort så många bra filmer. Bra är väl egentligen att se så många man kan med honom. 

2.Jeremy Irons.                                                                                                        Mitt skönhetsideal Jeremy Irons har varit med i det bästa som gjorts på film: Brideshead Revisited. Jag tycker han är världens näst bäste, han har varit med i mycket. Vill man ha något modernt så…, ja, ok, Köpmannen i Venedig.

1. AND THE WINNER IS……ANTHONY HOPKINS!!                                       Det måste bli han. Jag har redan tjatat om Ivorys filmer. Hans insats i Återstoden av dagen är helt lysande. För många är Hopkins världens vidrigaste mördare/kannibal, och visst är han det. Också. Men se hans gestaltning av C.S Lewis i snyftaren Shadowlands. Och tänk att en icke-amerikan gestaltat en amerikansk president i Nixon.

Detta var svårt. Här kommer några hedersomnämnanden för skådespelare som fanns med i förhandssnacket inför top 20-istan:

Christopher Plummer,
John Malcowitch,
Lawrence Olivier
James Mason,
Leam Neeson, 
Dustin Hoffmann, 
Edward Norton,
Morgan Freeman,  
Samuel L Jackson, 
Brian Cox,
Robert Vidmark,
Mickey Rourke,
Sean Penn,
Clint Eastwood,
Anthony Andrews,
Geoofrey Rush
 
 

And the Oscar goes to…

(Edit 2019-09-04 – detta skrevs för länge sedan. Listan är alltså inte uppdaterad med det senaste milleniets skådespelare. Mycket har hänt i världen – inte minst #metoo. Det kanske krävs lite eftertanke och mer seriöst arbete för att göra en sådan här listan.
 

 
Jag har suttit, åtskilliga timmar faktiskt, och gått igenom de tjugo (i mitt tycke) bästa kvinnliga respektive manliga skådespelarna genom tiderna. Töntigt? Javisst. Men kul.
 
Jag utgår enbart från min personliga känsla, det får man när man gör sin egen lista. Det blir mest engelskspråkiga och svenskar. Det får alla som endast gillar polska pulk-filmer stå ut med.
 
Fullständiga uppgifter om varje skådespelare hittar man på http://www.imdb.com/.
 
Jag börjar med kvinnorna och jag har inga bilder eftersom det blir lite krångligt (och riskabelt) med rättigheter och sådant. 

1. Ingrid Thulin.                                                                                                       För mig är hon störst. Jag har sagt det ett par gånger vid det här laget: jag är ohjälpligt förälskad i henne. Nu är kanske inte ungdomen så exalterad över Bergman, men i en del filmer av honom finns hon med i, som Viskningar och rop. Hon är så…underbar. 

2. Ingrid Bergman.                                                                                                Man får nog säga att hon är vår största svenska internationella stjärna. Ikonstatus. Hon har vunnit flera Oscar.  Dessutom har hon spelat i en av filmhistoriens största filmer, Casablanca. 

3. Audrey Hepburn.                                                                                            Också Oscarsbelönad och med en fantastisk karriär. Redan som tioåring lät mamma och pappa mig se Frukost på Tiffanys på TV, och sedan dess är jag fast. Hon är också så…underbar.

4. Margareta Krook                                                                                                 Jag har alltid haft en faiblesse för dramatenskådisar och Krook är en av de största. Jag tycker hon är briljant som majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga. En av de första folkkära sketcherna, en banalitet egentligen, från TV 1968 (Skattkarön från Estrad) är hon också känd för. Är hon den enda kvinnliga skådespelare som fått en staty rest över sig i Sverige? (Nej, Garbo också, va?). Den står utanför Dramaten på den plats hon alltid brukade ta sig ett bloss.

5. Helen Mirren.                                                                                                      Hur bra är hon inte?! För Rollen i The Queen lär hon bli ihågkommen, liksom för I mördarens spår (Prime suspect) från tidigt 90-tal. En fjäder i hatten är vidare att hon spelade med i kultfilmen Excalibur från 1981.

6. Emma Thompson.
I England kan man bli adlad för betydelsefulla insatser inom kultur och samhällsliv och denna relativt sällsynta ära har Emma åtnjutit. Själv tycker jag hon är som bäst i James Ivorys fimer, Återstoden av dagen, (en sorts föregångare till succéserien Downton Abbey) och Howard´s End.

7. Lena Olin fångade mig totalt i Varats olidliga lätthet från 1988. Hon har därefter många fina filmer bakom sig. Chocolat, exempelvis.

8. Isabella Rosselini, Ingrid Bergmans dotter, var med i samma film (ovan) som Lena Olin när jag först såg henne. Men det är i mästerverket Blue Velvet hon i mitt tycke gjort sin största roll. Det kanske beror på att det är en av mina absoluta favoritfilmer. Men ändå.

9. Helen Bonham Carter har också varit med i Ivorys filmer, som den underbart romantiska Ett rum med utsikt. Ofta finns hon numera med i olika fantasy-produktioner, vilket inte gör det hela sämre.

10. Sigourney Weaver. 
På tionde plats finns hon med, en av de första riktigt stora kvinnliga actionhjältarna. S:t Ripley som så känsligt och tufft tar sig igenom alienfilmerna är helt enastående. Jag har älskat varenda en av dem. Och det kommer en till! (Edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.)

11. Kate Blanchett.
Är man Tolkien-nörd så är man. Hon är så rätt som Galadriel. Just nu är hon med och spelar in Bilbo (edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.). Givetvis har hon också en hel del annat på merit listan också, exempelvis Benjamin Buttons otoliga liv.

12. Juliette Binoche, finns med eftersom jag rätt ofta sett fransk film och tycker hon är en mycket bra skådespelerska. Numera gör hon även engelskspråkig film. Hon är, som enda icke-engelsk/svenska på denna lista, värd att få sin meritlista framlyft.

13. Nathalie Portman har redan några lysande roller bakom sig, i Closer och nu senast Black Swan. Hennes, för mig i alla fall, första kända roll är i en annan suverän film: Leon. Fortsätter hon så här kommer hon att bli hur stor som helst. Vilket också gäller…

14. Hilary Swank som redan är hur stor som helst och  har vunnit två Oscar för Million dollar baby och Boys dont cry.  Den senare är en riktigt stark film.

15. Vanessa Redgrave är möjligen okänd för en yngre publik. Har man inte sett Howard´s End, och gillar film, bör man absolut göra det.

16.  Julianne Moore. Hon har mängder av bra skådespelarinsatser bakom sig, mest intressant tycker jag är Far from heaven.  Det närmaste samhällskritik amerikansk film kommer, a la Falling Down.

17. Scarlet Johansson, har en varierad repertoar, vilket hjälper henne upp på listan. Match Point, exempelvis, är mycket, mycket sevärd.

18. Susan Sarandon. En av dessa kvinnor som lätt överlever 40-årsstrecket som annars är en så tydlig dödens grupp i karriären för kvinnor i Hollywood. Hennes insats i Dead Man Walking räcker som exempel på hur bra hon är. Kanske börjar amerikanerna lära sig att begåvning och ungdomlig skönhet inte är samma sak?

19. Helen Hunt. Jag är inte säker på att hon varit med i någon ”stor” film, så jag antar att jag helt enkelt alltid varit lite kär i henne. Jag utnämner henne till feel good-filmernas okrönta drottning. Har man inte sett Livet från den ljusa sidan har man något att se fram emot.

20. Keira Knighley.  Inte bara ett ansikte. Se The Duchess och avgör själv.

Hedersomnämnanden

Greta Garbo. Kanske borde den gudomliga vara med. Men jag har ingen direkt relation till henne, jag har inte sett så många filmer med henne. Kanske är det tidsbundna kulturella avståndet för stort.

Glenn Close (se Farligt Begär!) och Meryl Streep (jag kanske ångrar mig efter Järnladyn) är några skådespelare jag inte heller ser storheten i. Åtminstone inte för att nå topp 20 på min lista. Det kan man ha synpunkter på, självfallet.

Jag var hård mot mig själv: Laura Dern, David Lynch-skådisen, är ytterligare en favorit som inte kvalar in på topp 20-listan.Vår egen Pernilla August, förmår inte heller riktigt peta ner någon av ovan från top-20 listan.

Ok, vilka har jag missat?

Hårdrock och ABBA

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. De är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast de fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg.

Jag får intrycket att de vill vara något helt annat än det de är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!

Jo, det kan de. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt.

Nu undrar jag om de där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många de än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni  var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka – jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna, livet, kulturen och jag klickar perfekt.

Svärföäldrarna har pysslat om oss och Den Änglaljuva har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som Barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det.

Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.

Minnesvärda getingstick

Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey.
Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Den Änglaljuva har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.
Greve Mörner från Skaratrakten är en härlig figur. Det var släkten Mörner som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige.
Den sjungande greven, som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog.
En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.
Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans: jag hade mina excentriciteter för mig och han sina.
Och vi uppskattade varandras upptåg.Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna.Han fixerade mannen noga och replikerade: Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto.

En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret:

Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer.

Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var.

Jeremy Irons

En av mina absoluta favoritskådespelare är Jeremy Irons.Han har medverkar i så många bra filmer, vilka ofta blivit så bra just på grund av hans skådespelarinsats.

Märkligt nog är han också mitt skönhetsideal. Märkligt, därför att det inte finns någon som helst likhet mellan oss. Länge ville jag dock se ut som honom.

 

 

Jag såg en intervju med honom i samband med att filmen Die Hard III hade premiär. Det var en för Irons  något udda produktion att medverka i.

På just den frågan, hur det kändes att medverka i en film som spelat in x antal miljarder i USA under kort tid, svarade han att det möjligen säger mer om landet i fråga där sådant kan ske än om själva filmen.

Det största med honom är utan tvekan mitt favoritepos alla kategorier, miniserien Brideshead Rivisited från 1981. Hans melankoliska gestaltning av Charles Ryder är underbar.
Jag ser fortfarande ofta om serien då och då och varje jul söker jag någon att ge den till. Framförallt är scenerna mellan Charles och hans pappa obetalbara.
Jag skulle kunna hålla på länge, men nöjer mig med att länka till någon scen, eller två.
Kanske är det som ordspråket lyder, att verklig skönhet kommer inifrån.

Sir Brian, del 2

I slutet av 2009 diskuterade jag min faiblesse för riddaren sir Brian i filmen/boken Ivanhoe. Som framgår av länken startade jag även en Facebook-grupp.

En tjej, som startat en om fjanten Ivanhoe, tog det hela på allvar och viss strid utbröt. En del barn av min generation är verkligen förtjusta i filmatiseringen av Ivanhoe med Anthony Andrews från 1982.

Men det finns fler nördar där ute! Häromdagen trillade följande mail ner i min inkorg, med vars avsändare jag nu för en livlig diskussion. Livet har sina ups and downs, det är helt klart.

Dear Mr. Adolphson,
 
With great interest I read about your facebook-group concerning Sir Brian. I am myself not a member of facebook, so I contact you this way. Some years ago I wrote a novel about Sir Brian (his career before the advents described in ”Ivanhoe”), because I am really fascinated by his character. I published only a little private edition. Naturally I know all films and series. I am impressed by the fact that the 1982-version of Ivanhoe is shown in Sweden every new years day. How to explain this popularity ? (Ivanhoe is no Swedish theme, Walter Scott no Swedish author…). Perhaps you can explain this? I would really like to know. If I understood right, your facebook-group discusses mainly about the film. Certainly you know Jan Guillous story about the templar knight Arn – and it is interesting that there are several allusions to Scotts Bois-Guilbert. So it seems that Sir Brian enjoys some popularity in your country. For the moment I am occupied with Sir Brians ”afterlife” in literature, arts and music. Very thrilling! Perhaps we can get into touch?
 
Best wishes!
 
Sabine Lippert

Axel Dumire


Den tuffaste sheriff som finns är Axel Dumire.

Med cigarr i mungipan och en elegant klädsel är det han som är lagen i staden Centennial i Colorado.

Han är kall men inte utan känslor, han är hård men också rättvis, han är auktoritär men undviker våld och han har en kärv men träffsäker humor.

Kort sagt, Axel Dumire är hur cool som helst.

Det klart det finns andra häftiga snubbar som exempelvis kofösaren R.J Poteet. Men ingen kommer upp i Axel Dumires klass. Han är den ensamme hjälten i rättvisans tjänst.

Tyvärr hinner han dö innan han reder upp ett mordfall. Men han vet ändå hur mordet gick till, även utan de skyldigas erkännande.

Centennial, eller på svenska Kampen om Colorado, från 1979 är en briljant TV-serie. Visst gillade man den lite mer som 9-åring, men efter att ha sett den som vuxen kan jag konstatera att den håller än.

Serien är inte så känd som den förtjänar, i vårt land är den sorgligt överskuggad av den i sammanhanget patetiska Familjen Macahan.

Jag behöver mina idoler, verkliga eller ej.

Börje Ahlstedt

För mig står Börje Ahlstedt för en av alla lysande insatser som åstadkoms i mästarens sista film: Fanny och Alexander. Alla tiders julfilm, men det ska vara femtimmarsversionen.

Nuförtiden finns det ett rykte om att Ahlstedt ska vara en svår person, för att inte säga mobbare. Nu har han tydligen givit ut sina memoarer där han hänger ut sina skådespelarkollegor.

Oaw. Hot stuff, tyckte kvällspressen.

Han säger själv att han med tanke på sitt enkla ursprung har svårt för människor med överklassfasoner.

Då kan man ju tycka att det är lite märkligt att han verkar vurma så för Jarl Kulle (Börje har Kulles gamla stol i ett hörn i sin loge) då denne sägs legat ganska långt åt höger i sina politiska åsikter.

Någon sa att Ahlstedt är en av de sista verkliga dinosaurieskådespelarna av vilka det inte finns många kvar. Man förstår vad som avses. Jag för min del gillar de gamla drakarna. Krook, Josephsson, von Sydow, Björnstrand, Kulle och…min stora kärlek på vita duken Ingrid Thulin.

Henne var jag länge djupt förälskad i på riktigt.

Hur som helst verkar Ahlstedt inte vara rädd av sig. För vilka är det han kritiserar i sin bok? Jo, inga mindre än Örjan Ramberg, Peter Stormare och Johan Rabeus. Inga veklingar, direkt.

Annars har jag hört ryktas om att Dramaten ibland är en lekskola, knappast bättre än alla såpor på TV. Se mig, jag först, här är jag! Kanske är drivet att bli sedd lika stort oavsett om man lyckats och är erkänd eller ej.

En annan av De Stora tycks ha omkommit under nyåret, nämligen Per Oscarsson. Även han var en mycket fin skådespelare, som far skulle uttryckt det.

Morfar, Alexander och jag

Om jag fått en son skulle han fått heta Ivar Alexander.

Nu har jag två döttrar och bara för att en potentiell läsare inte ska få för sig att jag hellre hade hade haft en son försäkrar jag härmed på mina innersta och djupaste känslor att icke så är.

Men om jag fått en son skulle han alltså hetat Alexander.

Jag kan väl den grekiske världserövraren övergripande historia hyfsat och tycker det ligger något intresseväckande i att ha erövrat hela den kända världen vid endast 33 års ålder.

Sen dog han i något som kan ha varit malaria.

En Alexander-skildring har jag skrattat åt. Nämligen den senaste filmen Alexander där Hollywood genom Colin Farrel brottas med sin homofobi genom att låta publiken ana en bi- eller homosexuell läggning hos den grekiske fursten.

Något som illustreras av att världserövraren ibland blinkar, och eller tittar utmanande på sin närmsta man och vän, genom gigantiska mängder mascara.

Morfar Ivar gick till sjöss som 9-åring och som det visade sig på en spritsmugglar-båt.

Morfars föräldrar skickade brev till skolan där det framgick att Ivar inte hade tid att göra läxorna eftersom han hade en gård att sköta.

Morfar har fått norske kungens tapperhetsmedalj när han räddade sjömän ur nöd 1918. Han har blivit sänkt av en nazitysk ubåt mitt ute på Atlanten och tillbringat sitt liv på de sju haven.

När jag tänker på morfar och Alexander funderar jag ibland över vad jag själv har åstadkommit. Vad för sorts vekling är jag egentligen? Jag har ju passerat 33 år. Men morfar blev 97 så lite tid har jag på mig, förhoppningsvis.

Frågan är vad jag gör av den tid som är mig given. Erövrar jag världen eller sänks jag mitt ute på Atlanten?

Dennis Hopper

En av mina favoritskådespelare, Dennis Hopper, har gått ur tiden. För en lite äldre generation är han känd för filmen Easy Rider, någon sorts episk frihets/biker-film.

Jag tycker han är en fullständigt lysande skådespelare. Några tips för den som inte har någon närmare relation till Dennis Hopper är Apocalypse now – Redux och hans psykopat i Blue Velvet.

Den senare står som en av mina favoritfilmer alla kategorier.

Jag bifogar även ett klipp från en film som knappast är i samma klass som ovan nämnda filmer men som däremot innehåller en helt lysande scen. I True Romance där förövrigt Christian Slater får sitt genombrott. Hopper spelar här mot en annan briljant skådespelare: Christopher Walken. Titta och njut.

YouTube – True Romance – Sicilians

 

Vila i frid!