Kategori: Jämställdhet

På 1700-talet var rosa överklassens färg, att bära rosa kläder var ett sätt att visa sin manlighet. Det där har levt kvar in i våra dagar inom överklassen. Det är därför inte så konstigt att man bland så kallade brats eller motsvarande, exempelvis de som hänger på Stureplan, ofta återfinner färgen i klädmodet.

Däremot är det inte lika machismo att i bästa Povel Ramel-stil kliva in på Falukrogen Marianns vid 01-tiden. Ducka, liksom.

—

Det finns en muslimsk liknelse som säger att man(nen) ska bruka kvinnan som man(nen) brukar sin åker. Det låter naturligtvis förkastligt på många sätt.

Tänker man efter lite och, om det nu är möjligt, bortser från den tidsrymd på cirka 1500 år som ligger mellan oss och ordens ursprung, kan man göra en del intressanta jämförelser.

Människans ursprung, vår civilisations och kulturs utveckling, vilar på att vi vid en viss tidpunkt kunde försörja oss effektivare än våra artfränder, eller konkurrenter, här på klotet. Alla, eller tillräckligt många (för att låta lite cynisk), hade plötsligt mat för dagen.

Evolution.

Så kom det sig att den art som kontrollerade det effektivaste försörjningssättet dominerade planeten och den individ eller grupp som kontrollerade åkern dominerade arten.

Maktstruktur.

(Även om man tror att man träffar en neandertalare ibland så är de de facto utdöda. Det är förmodligen en sverigedemokrat du träffar. Förlåt, jag kunde inte hejda mig).

Agrikultur betyder bokstavligen åkerbruk. Och kvinnan äger bokstavligen livet, genom henne kommer mänskligheten. Kvinnan är alltså kultur.

Jag älskar kvinnor. Jag fascineras av dem. Jag attraheras av dem. De är, enligt min uppfattning, mycket mer spännande att umgås med och har många fler dimensioner och djup än män.

Jag fortsätter som synes i metaforernas värld.

Hur behandlar man, med vetskapen att detta är avgörande för dina försörjningsmöjligheter, sin åker? Genom historien har mänskligheten, emellanåt långsamt, lärt sig att utveckla och vårda sin åker för att få bästa möjliga skörd och därmed förbunden chans till ett bättre och tryggare liv.

Ibland spärrar bönderna åkern på olika vis för att andra bönder inte ska frestas att tjuv-plöja. Detta motiverar bönderna med att de minsann vet vad som är bäst för åkern. Påfallande ofta ger bonden också uttryck för sin överhöghet och äganderätt till åkern.

Men kan man verkligen äga upphovet till livet?

Om man inte är Gud fader själv, alltså. Livet, något som funnits från början och som kommer att finnas till slutet, ska man vårda. Det var kanske så profeten menade. Men att äga livets ursprung – är det möjligt?

Det är ju som att påstå att man äger jorden, såväl marken vi går på som själva planeten.

Alltså kan inte bonden äga kvinnan heller. Inte här och inte där.

Bondens korta levnad ter sig vid eftertanke löjeväckande vid en jämförelse med hans anspråk.

Alltför ofta vansköter såningsmannen sitt uppdrag. Han slår, ljuger och utnyttjar. Antingen själva åkern, andra arter eller någon annan bonde inom räckhåll.

Det tycks mig ibland som vår kultur och existens som art i allt för stor utsträckning vilar på ett ben i vars slut vi finner en bräcklig fot.

Detta, bland annat, vore intressant att diskutera med några järnrörsdemokrater.

Till det yttre diskuterar vi burka, slöja järnrör och förtryck. Till det inre handlar samtalet om hur vår samhällsmodell ska se ut. Hur den kan, eller borde, se ut. Grunden i detta är hur vi ser på olika kärnvärden. Fundamentet i vår sociala samvaro som art bottnar i att alla har samma människovärde.

Men inte ens där kan vi enas.

I alla tider har det funnits delar av kollektivet ovilliga att förändra och förnya. Rädda för ting som utmanar det till synes bestående. Rädda att förlora en position eller äganderätt.

—

Först ökar SD. Kanske får de till och med upp emot 20% i nästa val. Men jag är positiv i min syn på utvecklingen för demokratin på lite längre sikt. Jag tror SD har sin tid här och nu. Anledningen till denna positiva inställning grundar jag på erfarenheter från mitt arbete.

Dagens unga hämtar sin kunskap från all världens hörn. Detta är Internets välsignelse. Det gör att de inte blir stereotypa, de får lättare att sätta saker i perspektiv. De blir bättre på att mötas och skapa ett samhälle som ger möten bättre möjligheter.

Men de kan också lättare skapa ett samhälle som kan ta tillvara och utnyttja resurser och möjligheter som uppkommer genom dessa möten.

De unga tar helt enkelt bort rädslan för det okända, lite.

Därmed inte sagt att framtiden är enbart stureplans-rosa och utan utmaningar. Men ändå. I ett modigt samhälle, de ungas samhälle, som jag beskriver ovan, finns inte någon naturlig betydande plats för ett parti som SD någon längre stund.

Jag går fortfarande med glädje till mitt arbete.