Livsåskådning – Sida 3

bild 162: Västgötas toalett

17 november, 202417 november, 2024av adolphson1 kommentar

(Redigerat i november 2024. Det ursprungliga blogginlägget är från december 2012 men har fått förnyat liv på grund av min bror författaren.)

Jag tillstår det gärna: jag är en medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Dessutom en oövervinnerlig medelmåtta.

En strategi jag har för att bekämpa tillvarons emellanåt dystra käftsmällar är att fylla nuet med lyckliga glimtar från förr. Genom att påminna mig om underbara tillfällen i det förflutna återupplever jag något av euforin jag då kände. Mycket i vardagen går nämligen att påverka. När det uppstår negativa känslor i en viss situation är det viktigt att, så långt det är möjligt, förändra den. Byta jobb, flytta, bryta upp ur en dålig relation – byta koncept helt enkelt. Det svåra är att våga ta steget, att inse och acceptera att man faktiskt nått vägs ände i det aktuella sammanhanget.

Anledningen till strategin är att jag vet vad som avgör mitt humör och därför i möjligaste mån försöker påverka dessa stimuli. Tillvaron är något av en självuppfyllande profetia: det man fokuserar på kommer man att uppleva i rätt stor utsträckning. Tänker man skit så blir det lätt skit. Någon uttryckte saken så här: mellan stimuli och respons har vi möjligheten. Enligt det synsättet har man alltså en kort sekund att välja sin reaktion. Kanske är det vad som avses med självkontroll.

Ett bra sätt att starta dagen enligt detta synsätt är att ladda upp med positiva intryck. Jag har en lapp bredvid min morgonrock med tankar och formuleringar, det handlar uteslutande om positiva budskap. Det första jag ser varje morgon är uppmaningen att skratta samt det något klichéartade påståendet att jag en rätt okej medelmåtta. Ett annat sätt att må bra är att fylla på med inre bilder av energi och glädje. Jag har varierat bilderna över tid men här presenteras tre och beskrivningen av dem.

Den första är ett minne från 1994. Jag och Mange är på Västgöta Nation i Uppsala. Det är sent. Jag besöker herrarnas men tyvärr har dörren till toalettbåset gått i baklås. Men jag känner mig denna natt oövervinnerlig och låter inte en dylik bagatell hindra mig – jag tacklar resolut upp dörren enligt Hollywood-principen. Eftersom jag tror att jag är ensam stannar jag vid spegeln och rättar till luggen och slipsen. Sedan säger jag (enligt Mange till synes påtagligt nöjd) till min spegelbild: Fredrik Adolphson, va. En medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Så upptäcker jag Mange som står i ett hörn och har bevittnat hela scenen. Från upptackling av låst dörr till narcissist-inbromsning vid spegel. Vi brister ut i skratt över detta plötsliga ögonblick av klarsyn. Sen kramade vi om varandra och återgick, med armarna om varandra, åter till festens epicentrum uppe i Västgöta nations vackra festsal. Det var en underbar kväll, en känsla att minnas.

Behöver jag någon extra krydda för att skingra tungsinnet gör jag min mentala entré till västgöta-toan akompanierad till Te Deum. Tro mig, det funkar! När livet gått i baklås återvänder jag till känslan av eufori från herrmuggen på Västgöta nation 1994, alltså till en tid när jag var oövervinnerlig, och tacklar upp livsdörren. Roligt är att västgötaincidenten förevigats i andra delen av Viktors och Hans-Olovs boktrilogi. Tyvärr finns ingen fysisk bild så för tillfället i fråga har jag istället en som föreställer skål i pastis i södra Frankrike en sen natt 1999. Det var förvisso också ett lysande ögonblick.

Den andra bilden föreställer mig strax efter att jag blivit far. Från det ögonblicket så ser jag livet på ett nytt sätt. Det är måhända ett naturligt tillstånd för alla föräldrar. Men det fundamentala ljus det medförde att bli pappa hjälper mig allt sedan dess att orientera mig i det djupaste mörker. Att hålla ett alldeles nytt litet liv i sin famn är en känsla som aldrig bleknar. Plötsligt blir allt annat oviktigt och man reduceras till en skugga av sina barns mående. För döttrarnas skull måste jag för alltid vara oövervinnerlig.

Den tredje bilden visar ett fantastiskt ögonblick från i somras. En Cosmopolitan på Styrsö. Bilden ger mig visshet i att kärlek alltid finns och att livet ofta handlar om att mitt i det oväntade möta framtiden. Att det alltid går att vara lycklig. En oändlig varm och skön känsla. Jag tror och hoppas den här bilden kommer att finnas med mig när jag är exempelvis 84 år.

Jag använder alltså bilder för att möta varje dag med ett uns av den glädje jag upplevde vid tillfället när de utspelade sig. Lite som ghost of Christmas passed fast tvärt om. I mina privata relationer, i politikens värld och i min yrkesroll, måste jag utgå från att alla kan utvecklas oavsett ålder, kön och bakgrund. Mina barn, Ragna, vänner, elever och Faluns medborgare förtjänar inte något mindre än mitt allra bästa. Livsglädje och kärlek, helt enkelt.

Där har vi det, några sammanfattade insikter av senaste skitåren då jag rätt ofta reparerat den mentala dörren till ett bås på Västgöta nations toalett. Det är som det ska, detta en medelmåttas liv och leverne. (Men en jävligt bra, oövervinnerlig, medelmåttas liv och leverne.)

relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Te deum

ain’t she sweet

Bloggens spellista

Historia, Livsåskådning, Personligt

Ragna(rök)

12 oktober, 202412 oktober, 2024av adolphson

Jag tror på kärlek. Det framgår om inte annat rätt tydligt av den här bloggen. Kärlek till släkt och vänner, den romantiska kärleken och till människor och världen i stort. Men man måste nog också älska sig själv för att resten ska vara möjligt.

Ragna är nikotinfri. Men hon brinner med en sällsam eld. Det är tur då Fenrisulven rycker i sitt koppel varvid världen rämnar samtidigt som Djävulen frestar med sina narrspel och undergången tycks nära. Och mitt i alltihopa: hämtpizzebärarens småstressade gång. Plötsligt, mitt i steget, den stora insikten. Ibland smärtar den men den gör alltid sin nytta. Tur det finns Vesuvio, som man inte sa i Pompeji.

Vi människor söker alltid efter förklaringar. Finns ingen rimlig sådan hittar vi på en. Huruvida vi faktiskt tror att våra förklaringar bokstavligen är sanna är av mindre vikt. Ibland går det dock fullständigt åt fanders och okärt barn har många namn. Härdsmälta. Apokalyps. Ragnarök. Cancer. Krig. Vulkanutbrott. Frågan är kanske hur man agerar efter att röken skingrats. För det gör den förr eller senare.

I de flesta religioner finns föreställningar om den yttersta tiden med jordens och mänsklighetens undergång. Dessa berättelser, eller apokalypser, följer i huvudsak två former: den linjära där allt går under för evigt, eller den cirkulära där mänskligheten och jorden överlever. Inom den förkristna tron i Norden heter företeelsen Ragnarök. Efter Ragnarök föds världen på nytt varvid de överlevande gudarna slår sig samman och de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, skapar förutsättningen för en ny befolkning. Heteronormen är tydlig. Samtidigt överlever också ondskan i form av draken Nidhögg. Kampen för det goda fortsätter. Apokalypsens fyra ryttare är bibelns språk för det Ragnarök beskriver. Den vite, röde, svarte och gulbleke ryttaren som i berättelsen hemsöker jorden står för segraren, kriget, svälten och döden. Men Gud besegrar djävulen, Messias kommer åter och allt blir frid och fröjd. Det enda du behöver göra är att tro.

År 536, strax före vikingatiden (som också kallas vendeltid) inträffade ett märkligt naturfenomen. Världen stod plötsligt inte att känna igen. Våren kom inte, istället rådde sträng kyla som aldrig gav med sig vilken medförde missväxt och svält. Som en konsekvens därav började människor och djur att dö. Vi har gott om spår från det inträffade. Arkeologin visar att sjuttiofem procent av gårdarna i Uppland, i vissa fall gårdar som brukats i generationer, övergavs. Och det var på samma sätt överallt i mitten 500-talet. Förutom arkeologiska spår har vi även skriftliga vittnesmål från hela Europa om ett ständigt mörker och till synes evig vinter. År 536-37 talades det om snö i Mesopotamien, om svält i Kina och överallt framfördes iakttagelser om att solen skymdes och övriga himlakroppar lyste med ett märkligt blekt sken. Ur led var tiden.

Numera vet vi att två omfattande vulkanutbrott, möjligen på nya Guinea, ägde rum vid tidpunkten vilket fick globala konsekvenser. Medeltemperaturen var tre till fyra grader kallare i Skandinavien men vi nordbor som var vana med kalla vintrar klarade oss hyfsat. Vi fortsatte offra till trägudar och hittade på berättelser om vintern som varade i tre år. I Skandinavien dukade femtio procent av befolkningen under vilket kan jämföras med sjuttiofem procent under digerdöden. En sådan omfattande katastrof måste finna sin förklaring. Exempelvis genom Ragnarök och Uppenbarelseboken.

I den poetiska Eddan beskrivs sakernas tillstånd i dikten Völuspa, (Valans spådom):

Hårt är i världen, mycken hordom, yxtid, knivtid, sköldar som klyvs, vindtid, vargtid, förrn världen stupar, ingen skonar den andres liv.

Livsomständigheterna påverkar vår föreställningsvärld. Framtidstron påverkas av hur världen faktiskt ser ut. Lågkonjunktur ger ett lägre barnafödande. Dramatiska händelser ger på olika sätt avtryck i både vår personliga och kollektiva historia. Idag är räntan hög, klimatet försöker säga oss något och extremismen breder ut sig i världen. Cancer tog barnens mor, plötsligt var jag den sista människan på jorden och evig vinter rådde. Men en dag skingras röken, vulkanen slocknar. Plötsligt hände det. Efter regn kommer alltid solsken. Allah och Jehova slog sig samman och som det visade sig var jag faktiskt inte ensam på jorden.

Jag lever i ett land med fred. Kärlek finns åter i mitt liv, våren har kommit tillbaka. Ja, livet som sådant är tillbaka och sikten klar. Den stora insikten, inser jag med famnen full av pizzakartonger, är att jag under mitt personliga Ragnarök satte människor och företeelser på undantag till förmån för mig själv. Allt och alla fick ofta stå tillbaka. (Ja, utom flickorna.) Det är inte bra och inte kul. Detta är sålunda den stora insikten. Röken är tagen från Ragnarök, kvar finns Ragna. Hon är svaret på allt. Fenrisulven är fjättrad. (För den här gången.) Tacksam för stunden när vi tillsammans äter hemburen pizza och över att min del av världen är hyfsat trygg, ser jag inget då och inget sen. Vi är just nu de enda människorna på jorden och världen ligger öppen. Tillsammans med oss finns Frö, Freja, Afrodite och Venus. Vi skapar tillsammans förutsättningar för alla som vill vara med oss samtidigt som vi är beroende av de förutsättningar andra skapar. Höga visan uttrycker saken väl:

Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.

Kaos är granne med Gud. Förr eller senare blir allt reducerat till en berättelse eller en ljummen pizza. Så därför: störst av allt är kärleken. Jag tror på den. Leve den. Kärleken överlever allt. Fågel Fenix. Ingen rök utan eld. Ragnarök. Etcetera. Jag älskar livet, min familj och mina vänner. Kort sagt: jag tror på kärlek. Äkta kärlek.

Relaterade blogginlägg

Kärlek vs Gehenna

Musik:

Kärlekshymn

Cinque, dienci, venti

Källor:

Ekero Eriksson; vikingatidens vagga

Wikipedia

Bibeln, uppenbarelseboken och höga visan

Livsåskådning, Personligt, Språk

dom över död man

28 september, 2024av adolphson

Citron? Inte gärna…

Fredrik? En vagt bekant person närmar sig under lördagshandeln på Ica Maxi (Mammons högborg – dags att jaga månglarna ur templet!). Det visade sig vara en gammal elev som berättade att hen förlorat en anhörig i cancer och i sorgearbetet fått tipset om min blogg. Nu ville hen uttrycka tacksamhet. Och prata lite.

No man is an island. John Dones dikt handlar om att varje individ är en del av mänskligheten och om att någons död är en förlust för oss alla. En fin tanke. Det handlar inte bara om krigets omoral utan även om att alla förlorar när vi tar heder och ära av någon.

Det är i nuet vi har möjligheten. Sedan är det liksom för sent. I den poetiska Eddan uttrycks temat i Odens sång i dikten ”Dom över död man”:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Vad blir bestående efter att man skilts hädan? Vilket blir ens eftermäle? Relativt snart börjar chefen söka en ersättare och nära och kära skratta åt vardagens återkommande absurditeter. Kyrkogården är full av oersättliga människor. Släkten följa släktens gång.

Tek är grekiska och betyder ungefär plats eller förvaringsrum. Ordet är vanligt förekommande vårt språk och avslutar bland annat biblio-, apo-, hypo-, disko- och cinema-. En plats för böcker, film eller medicin – inga konstigheter där. Att koppla ihop diskodans med antika Grekland är möjligen mer långsökt (åtminstone numera, vem säger sig idag besöka ett diskotek? Numera clubas det) medan ordet hypotek är mer aktuellt. Det betyder underlag eller pant och innebär en form av lån där objektet, ofta en fastighet, inte disponeras av ägaren. För ägaren är oftast banken som har dokument (hypotek) vilka representerar fastigheten som mot ersättning över tid lånas ut till en motpart. För varje idrottsintresserad person innebär att teka något man gör i ishockey. Ordet betyder tävla, strida, kämpa, sträva, att vilja ha något.

Jag sitter i en bil för tredje eller fjärde gången i den ljumma fredagsnatten sent i september. Min bil är denna kväll förvaringsplats för en pappa, ett pappotek. En dotter ska på nollning, en annan på rejv. Givetvis ska de hem också, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir en sen natt. Jag muttrar ilsket över försakad draja och offrad nattsömn medan oron brottas med önskan om att döttrarna ska ha så roligt det går.

Någon vecka senare ger Pontus, Joel och jag varandra kritiska perspektiv under en ljuvlig hösthelg på Styrsö. Medelålders män som dryftar existensens utmaningar. Vad spelar det för roll vad människor tycker om dig, Fredrik? Varför bryr du dig om det? De har rätt, grabbarna. Man kan aldrig förändra andra människor, det enda man kan påverka är sin inställning till dem. Striden om sitt anseende förlorar man alltid. Harrison Ford lär en gång sagt: De kommer att kritisera dig för vad du är, för vad du inte är, och för vad de tror att du är. De kommer att döma dig för vad du gör, för vad du inte gör och för vad du misslyckas med att göra. De kommer att prata om dig för vad du säger och för vad du håller tyst om. De kommer att peka på dig för dina framgångar och för dina misstag, för dina beslut och för dina tvivel. Oavsett hur mycket du försöker behaga kommer det alltid att finnas åsikter. Så lev för dig själv, för i slutändan är det enda som betyder något att vara sann mot din egen väg.

I föräldraskapet ska klokheten och kunskapen, mediciner, vård, pengar, kärlek och kultur förvaras. Ibland är det en kamp, i synnerhet när det kommer till att förstå tonåringar, men samtidigt finns inget annat jag hellre vill ha eller ägna min tid åt. Jag är, som alla föräldrar antar jag, ett förvaringsrum av oro, kärlek, trygghet och tålamod. Det är iallafall min strävan.

I verklig vänskap får man en möjlighet att påverka sitt nu i väntan på eftermälet. En intellektuell och känslomässig tekning då och är väl investerad tid och möda.

Vissa värden är eviga. Andra förvrängs av referensramar. Släkten följa släktens gång samtidigt som generationer kämpar med att förstå varandra (enkelt illustrerat av att jag och döttrarna är oense om vem som bäst gestaltar Hannibal Lecter. Anthony Hopkins, ((vem är ens det, pappa)), eller Mads Mikkelsen ((men förihelvete, kids!)).

Livet som en gigantisk påse Gott och blandat

Svennis sa i en av de sista intervjuerna att han hoppades bli ihågkommen som en hyfsad fotbollstränare, en bra pappa och hygglig kille. Jag har stått vid min mormors, mammas, mosters, systers, frus och svärmors sida i slutet av deras liv. Ingen av dem frågade efter att få se sina gamla betyg, vunna pokaler, semesterbilder eller lönespecifikationer en sista gång. Inte heller gav de uttryck för att de önskat att de jobbat mer i livet. I slutändan handlar allt om kärlek och relationer. Allt annat är rena rama grekiskan. Man måste därför ha pappoteket i ordning (ja, inte bilen alltså). Varje dag innebär något av en tekning mot allt lågt och lumpet i tillvaron. Tiden lånar ut sig till oss en liten stund och vi lämnar våra relationer som pant. En offrad Dry martini är ett billigt pris att betala för en kväll som droska.

No man is an island är en trösterik dikt. Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att slutet kommer till oss alla. Allt vi kan besluta över är hur vi använder den tid som är oss given, säger Gandalf. Far, å sin sida, uttryckte det så här: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Domen i nuet må ibland falla hård men kommer man ihåg mig som en hyfsad lärare, hygglig kille och någorlunda bra pappa är jag mer än nöjd. Å andra sidan är min tid nu. Låt mig göra det bästa av den innan det är dags att skiljas hädan.

Jag gillar att lördagshandla. Människor är mindre stressade och vi kom att språka en god stund, min gamla elev och jag. Jag uppmuntrade vederbörande att skriva om sina känslor. För sig själv, för likasinnade, för den som gitter läsa. Lite senare i butiken träffade jag min egen läromästare Hans Frödin och även det blev till en hjärtlig dom över sakernas eviga tillstånd.

Mot oliverna!

Musik:

Källor:

Eriksson: vikingatidens vagga

Wikipedia

Synonymer.se

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Gnothi Seauton

15 september, 2024av adolphson

(Redigerat september 2024.)

Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.

Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.

Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.

Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.

Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?

Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.

Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.

I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.

Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.

Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.

Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.

Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.

Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.

Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.

Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.

Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.

Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.

Relaterade blogginlägg:

Memento Mori

Musik:

Bowie: where are we now?

Stina Nordenstam: I’ll be cryin for you

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 158 – Blå skåpet

1 september, 20241 september, 2024av adolphson

Om jag kunde resa tillbaka i tiden för att återuppleva ett enda tillfälle – vilket skulle jag välja? Ett innerligt samtal med mamma? Min första kyss? Studenten? Något av alla lysande ögonblick i Uppsala? Mitt bröllop? Barnens födelse? När jag drack champagne med båda mina syskon under pappas överseende? En sommardag på Styrsö eller lycklig dag på fjället?

Att skita i det blå skåpet innebär att göra bort sig eller att gå för långt. Uttrycket blev känt genom en replik av Loffe i filmen Göta kanal. (Mindre känt är att han använde samma replik många år tidigare, i filmen 47:an Löken blåser på från 1972.) Möjligen avser uttrycket ursprungligen de skåp där människor förvarade fina linnen, silverbestick och glas. Dessa finskåp var ofta blåmålade efter att ett blått färgämne började produceras i början på 1800-talet och allmogen därmed fick råd att måla i den kulören. Blått ansågs vara lite finare än de tidigare så vanliga färgerna rödbrunt och ockra. Att göra sina behov i ett sådant skåp skulle verkligen ansetts som att gå för långt. Personligen anser jag i och för sig att det generellt sett är olämpligt att orena i folks skåp – dess färg oaktat.

Många svenskar som är över, ja, säg fyrtiofem år har en närmast manisk relation till ett bisarrt pekoral i form av filmen Göta kanal. Efter två öl kan vi som ingår i nämnda ålderskategori slänga oss med massor av citat och monologer för att under det gemensamma asgarvets konvulsioner fylla i varandras meningar. Jag ska nog ändå i jag! Min personliga favorit, för visst har jag en sån, är när Georg Rydeberg vägrar öppna slussen eftersom klockan är efter sex. Det vet han för han fyller år idag och har fått guldklocka och allting (klippet är för kort).

Jag fick aldrig någon guldklocka. Man har slutat med det i kommunen. Inte heller lär jag erhålla medaljen Nit och Redlighet i rikets tjänst enär jag inte är statstjänsteman (förstatliga skolan nu!). Men jag fick en bergsmanskrona av kommunen (tack!) som tack för lång och trogen tjänst. Och vi har ju fars guldklocka. Den som han fick av Landstinget också det för lång och trogen tjänst. In genom sjukhusdörren klev han en dag tidigt 1960-tal och lämnade verksamheten i slutet på förra millenniet.

Pappas gamle vän Olle berättade på begravningen att de möttes för första gången 1961 när Olle behövde en tennispartner. Pappa hade just varit på julbord och intagit både nubbe och starköl men nappade och spelade, julbordet till trots, varvid en över sextio år lång vänskap tog sin början. Och förövrigt har det i sextiotre år funnits minst en Adolphson som gör lång och trogen tjänst i Falun. Nu är det jag som är klanens ålderman.

Jag såg nyligen ett klipp med skådespelaren Sam Neil som påverkade mig. Det handlar om vilken han anser som den viktigaste lärdomen från sina föräldrar. Jag insåg att jag upplevt ett liknande ögonblick som det Sam i klippet berättar om. Det var i min ungdom när jag en dag, bakrusig och eländig, tyckte förfärligt synd om mig själv eftersom jag hade varesig jobb, pengar eller framtidsplan. Jag sökte fars sympati varvid han tittade milt på mig och svarade att antingen får du söka försörjningsstöd, om du har mage därtill, eller, grabben, så skärper du till dig.

Jag springer fortfarande mycket. Det går visserligen långsamt och jag har känningar både här och där. Men springer, det gör jag. Nyligen mötte jag på rundan en mycket korpulent och därtill rökande man. Vi utbytte en blick i ömsesidig blandning av vämjelse, förakt och avund. Blicken andades egentligen en enda fråga: vem av oss dör först? För så är det: vi står endast en diagnos från elände och det enda vi kan påverka är vad vi ska bära för kläder nästa dag. Och hur vi beter oss.

Det blå skåpet är för mig en plats att förvara fina minnen. För minnena bör vara goda. Renar man då och då skåpets innehåll, kanske med hjälp av en liten tygpåse fylld av lavendel, mår man bra. Skiter man i det, såväl bokstavligen som andligen, får man ständigt gå omkring och sniffa på skitlukten. Löpare eller rökare, jag lydde till sist fars råd och skärpte till mig hyfsat och när resan är över lämnar jag ifrån mig ett i mitt tycke välfyllt blått skåp.

Det finns inget enskilt minne jag skulle välja om jag kunde resa tillbaka i tiden. Det behövs nämligen inte. Det är ju bara att öppna det blå skåpet och botanisera bland nytt och fornt. De vackra minnena viker man varsamt ihop för att endast tas fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Som det nu är nöjer jag mig med att tilldela det blå skåpet en symbolisk guldklocka för lång och trogen tjänst. Tack, skåpet!

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

Non, je ne regrette rien

Partita no 2

Källor:

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Lust, plikt och tvärt om

24 augusti, 202425 augusti, 2024av adolphson

En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.

Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:

Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.

Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.

Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.

Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.

Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.

Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.

Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.

Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.

Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.

Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.

Relaterade blogginlägg:

Ockhams rakkniv

Ett vykort

Musik:

Baby won’t you please come home

A te o cara

Gör mig lycklig nu

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

Tranströmer: dikten Dagsmeja

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oändlig surf

18 augusti, 2024av adolphson

Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.

Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.

Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?

Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.

Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.

Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.

Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa. Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.

Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.

Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!

Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.

Musik:

Brandenburgkonsert nr 6, III allegro

Bärande våg

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum

Livsåskådning, styrsö

Bältdjurslampan (Stilla ro och nära)

13 juli, 202414 juli, 2024av adolphson

Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.

Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.

Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.

En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.

Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats.

På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.

Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.

Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.

Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.

Musik:

Ljuset på min väg

Loch Lomond

Stilla ro och nära

Källor:

Wikipedia (bältdjur)

cancer, Livsåskådning, Spännande människor

bild 157: såpbubblor

6 juli, 2024av adolphson

Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.

Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.

Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.

Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.

Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?

Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.

Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.

Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.

Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.

De tjugo åren står ristade med glödgat järn a.k.a min bästa tid är nu

Post scriptum

Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.

Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!

Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.

Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.

Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet

Relaterade blogginlägg

Dotter i ljus

Om ett möte med Birgitta Ohlsson

Musik:

Welcome to the internet

Cherubino

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, styrsö

bild 156: Glow Worm Cha Cha Cha

30 juni, 202430 juni, 2024av adolphson

Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.

Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.

Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.

Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)

En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite

Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.

Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.

(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)

Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.

När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.

Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.

Respekt, bro!