Det finns alltid en gran i skogen och en stjärna på himlen. Varför behövs stjärnor när tillvaron både är mörk och ljus? Å andra sidan: vill man leva i ett konstant halvdunkel, ständigt plaska runt i någon sorts mellanmjölkens Tisken? Leve kontrasterna! Jag älskar ljuset men fruktar inte mörkret. För även om det okända döljer sig där, i mörkret, fallgropar och ibland ondska, återvänder ljuset som bevis på att tillvaron expanderar. Jag känner gravitationen, attraktionen, och rör mig i enlighet med dess riktning.
Grabben vid granen bredvid ser inte skogen för alla träd. Men så skingrar sig molnen och stjärnhimlen blir synlig. Det råder en särskild stämning under skymning i en vinterskog. Tystnaden som tillfälligt bryts av skogens ljud. Det tilltagande dunklet. Det är vackrast när det skymmer.
Olbers paradox innebär iakttagelsen att det finns olika ljusstyrkor i universum, inte ett genomsnittligt ljus vilket det borde göra med tanke på att stjärnorna är lika ljusstarka som solen. Iakttagelsen står i konflikt med tanken på ett statiskt och oändligt universum. En enklare formulering av paradoxen är: varför är det mörkt på natten om universum är oföränderligt och oändligt?
Jag åkte i mörkaste midvintertid tillsammans med Patric och Ulrika, på markägaren Daniels inbjudan, ut i de stora vida skogarna kring Morbygden för att hugga en julgran. Man ska av flera skäl aldrig köpa massproducerade importerade granar om man kan undvika det. Nej, en gran ska huggas för egen hand. Om ett träd faller i skogen och ingen bevittnar det – har det då verkligen fallit?
När jag var barn åkte vi alltid, passande nog, till Grangärde och jagade gran då vänner till familjen äger mark där. Numera blir det alltså Morbygden. Själva gransökandet är både fridfullt och spännande på samma gång, ofta får man ströva ett gott stycke i kamp mot det falnande ljuset innan man finner den perfekta granen. På något sätt känner jag mig under processen uråldrig trots att fenomenet julgran är en förhållandevis ny företeelse i kulturhistorien.
Så plötsligt står den där i alla sin solitära storslagenhet. The chosen one. Granen som under ett par veckors tid ska bo i vårt hem och njuta vår omsorg. Vi kommer att betrakta den som en kär familjemedlem och klä, vattna, tända och släcka den. Men… vänta. Lyser den inte med ett inre ljus? Står det inte som ett skimmer runt den?
Proceduren att klä granen ser säkert både lika och olika ut hos var och en. Barnens minnen av tomtar av kulor står för familjelivets kontinuitet. Åh, kolla, där är den där! Att inte ha en gran ses inte sällan som en sorts social fattigdom, att allt inte är som det ska i hemmet eftersom något väsentligt saknas. Den som väljer en plastgran känner ett tvång att om inte ursäkta så åtminstone förklara sig. Vi är allergiska. Det är så praktiskt.
Personligen föredrar jag mycket pynt men har fått släppa överdådet till förmån för barnens mer sparsmakade uppfattning. Jag lyssnar noga på dem eftersom jul är något känsligt i vår familj. Det var inför julen 2017 barnens mor kom hem från Akademiska sjukhuset med beskedet att det inte gick att operera hennes förbannade cancer. Även om flickorna inte just då förstod att detta i praktiken innebar en dödsdom har deras syn på julen påverkats. Drygt ett år och fyra månader senare lämnade Malin oss för gott. Aldrig har innebörden av begreppet stiff upper lip framstått tydligare för mig än julen 2017. En enda sak har jag sedan dess önskat mig som julklapp: att åter få se mina döttrar skratta barndomens glada och bekymmerslösa skratt.
Årets gran var stolt, stilig och av yppersta kvalitet. Knappt ett barr faller från Morbygdens gran när den nu tjänat ut efter nära tre veckor under vårt tak. Detta att jämföra med dansk importgran som barrar mer än Patric gjorde efter fyllda trettio år. Det tar emot att slänga ut den. När tiden nu kommit avlägsnar jag den försiktigt med all den pompa, ståt, och högtidligt ömsinta respekt den förtjänar. Granen förs efter funnit pyntet sig förlustig till sista vilan via lit de parade. Till sist sjunger jag ritualens sista sång.
Så skiljs våra vägar. Jag går mot livet och granen mot det cirkulära kretsloppet. Om nu inte vissa antaganden om universum visar sig fullständigt felaktiga är det så det är. Vilken väg som är bäst vet endast gudarna.
Universum expanderar och dessutom sker det accelererande. Ungefär som mitt midjemått under jul. Kanske är det med samma känsla som människan alltid haft inför det okända, när Columbus blickade mot Indien eller dagens människor mot månen, som jag går in i granskogen. De stora frågorna maler. Vad fanns innan och vad kommer efter? Är universum bara en liten del av något ännu större, har jag funnit rätt gran?
Håhåjaja. Tillräckligt stort är universum och tillräckligt bra är granen. Fånga dagen, omfamna natten. Ibland är livet ljust och ibland är det mörkt. Inget mellanläge utan topp och dal, i det senare läget får man orientera sig efter stjärnorna i det förra vara en. Jag har funnit en stjärna, hon lyser så starkt och klart, och jag följer henne som varandes den vise man jag vill vara.
Inte fruktar jag mörkret för jag känner också ljuset. Snart är jag ute ur skogen med en grann gran i följe. Jag ser inte tillbaka för man kan aldrig gå in i samma granskog två gånger. Det känns trösterikt att veta att det alltid finns en gran i skogen och en stjärna på himlen. Gå och se efter.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Stilla natt (den bästa psalmen av dem alla)
Källor:
Danielsson: Mörkret vid tidens ände
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.