Personligt – Sida 20

Så var vi där igen

12 juni, 2013av adolphson2 kommentarer

Jag lär mig verkligen aldrig. Trots att jag är lärare, och allt.

Jag har tidigare diskuterat att man bör tänka sig för när man kommunicerar med människor man inte känner väl.

Idag var det så dags igen.

Det är lite rörigt i organisationen, hela Falu Gymnasium ska omorganiseras och flytta, och vissa kollegor har inte haft det så lätt under året. Jag har inte haft det så lätt jag heller vid en jämförelse. Men det är synd att klaga.

Alla har sin skyddsmekanismer och jag har självfallet också mina.

Jag kan inte vara med på arbetslagets after work i kväll, något som grämer mig. Jag skickade ut ett mail med rubriken Kung Oidipus.

Hej på er!

Jag måste tyvärr lämna återbud till i kväll.

Förlidna (i dubbel bemärkelse) maj gör sig påmind. Jag är inte helt frisk. När barnen och deras mor börjar presentera sig med för och efternamn inser man att man möjligen bör prioritera annorlunda.

Vi får ses i korridorerna, i häktet, på psykakuten (om vissa elever får som de önskar) på avslutningen samt på upptakten i höst istället.

Jag har meddelat såväl elever som skolledning att jag, åtminstone vad gäller yrket, stuckit ut mina ögon och därför inte är att räkna med förrän i höst.

Ser man ändå min kropp vobbla omkring här i huset är det sannolikt en synvilla. Drick något starkt så försvinner jag. Är jag ändå kvar efter andra supen gör så här:

1. Ta fram en nål, stick hål på mig.

2. Släng skalet efter mig i containern. Nyckeln finns hos Ulf. (Ulf, som har nyckeln till flyttcontainern är vår bibliotekarie).

3. Släng in nyckeln i kontejnern och skicka iväg alltihop.
Långt bort.

Någon upprörd kollega slog larm. Håller Fredrik på att gå i väggen han med?!

T.f rektor, min gamle vän och kollega rykte ut. Han känner ju mig sedan länge och är rätt van. Jag fick skicka ut en dementi i mailet kung Oidipus 2.0

Hej!

Jag uttrycker mig ibland lite…drastiskt. Jag har förstått att mitt förra mail väckte en del farhågor kring min hälsa.

Jag ber om ursäkt. Jag mår bra. Bättre än jag förtjänar, antagligen. Dåligt mådde jag däremot i höstas när förutsättningarna i min uppdragsdialog (den så kallade) plötsligt ändrades. Men jag överlevde och mår nu bra. Flera av er i arbetslaget, och andra kollegor här på skolan, mår idag, eller har under året mått, betydligt sämre än vad jag gör nu.

Det var fel av mig att raljera kring detta. Till mitt försvar vill jag säga att detta är min överlevnadsstrategi: att alltid skämta, fåna mig, ironisera och bland vara sarkastisk. Men det kan ju inte alla veta. Helst när det handlar om skriven text.

Varför inte hålla sig till sakfrågan: tyvärr kan jag inte vara med i kväll.

Kramar

Tja. Vad tusan säger man. Väx upp, Adolphson.

Men jag får många glada tillrop också, om sanningen ska fram. En kollega kom förbi och skrattade gott. Du är en sådan där som man skulle vilja bjuda in till varje fest man har sa hen. Okej, tack. Har du många?

En annan kollega sa att jag vill dela på klassföreståndarskapet med Fredrik. Han är ju en sån festprisse. Festprisse? Det var inte igår man hörde det. Igår kung i dag knekt som kungen kanske sa dagen efter Maddes bröllop.

Men det är ju roligare att människor vill vara med mig än det motsatta.

I de här lägena tar jag fram ett brev jag fick från en elev strax efter studenten för några år sedan. Alla måste boosta sig, ibland. Fylla på reserverna med positiv energi. Så påminns jag medan jag ännu en gång läser raderna om att, barnsligt eller ej, även om jag inte alltid följer reglerna så blir det ändå rätt bra i slutändan.

Tack Fredrik för att du kom på min student. Tack för Hamlet och tack för att du medförde den aura av elegans, moral och subtil humor som är obligatorisk färdkamrat till magister Adolphson. Speciellt tack för dessa år. För att du varit en så engagerad lärare och mentor, och för att du upphöjer en skola, ett klassråd ett lärarrum till så mycket mer. Ingenting verkar vara ett ”bara” för dig, du går igenom lysrörsupplysta skolkorridorer som om du intog ett slott där gobelängerna var vävda av livet, ljusstakarna gjutna ur kärleken och fönstren blåsta ur kulturen. Den inställningen, den inspirationskällan, har stått för en stor del av min vätskepåfyllnad under gymnasietiden. Fortsätt vara kunglig.

Bästa skolchef, fackförbund, gymnasiechef, skolnämnd betygshetsande elever/föräldrar och programrektorer. Jag finns här redo att köra. Ni får ta det goda med det onda. Vad är det värt, tycker ni?

I rest my case.

Personligt

Random 5/5

5 maj, 2013av adolphson

När jag slappnar av om kvällen, eller för all del när jag är ute och löptränar, hopar sig intryck och tankar till en märklig blandning. Ett sätt att hantera denna blandning är att blogga. På så vis får jag ut det ur skallen.

—

Varför har Gösta Ekman d.ä så glasartad blick? Hur gjorde han? Elaka tungor låter göra gällande att han rökte på. Det tror ju inte jag på. Nej, jag tror att han helt enkelt la en liten klick mascara i varje öga för att få fram sin speciella look. Någon som vet mer om saken?

—

Jag hörde på radion om den bedrövliga arbetssituationen för personalen på Spöktåget, eller motsvarande, på olika nöjesfält. Arbetarna får, ofta nedtyngda av diverse otympliga kostymer och masker, ibland fly från uppretade och vettskrämda nöjesparksbesökares hugg och slag.

Otack är värdens lön.

Sedan har de inget ordentligt fikarum, heller.

Något jag själv tycker är riktigt läskigt är en karusell, eller för all del en hel nöjespark, i regn. Det inger en påtaglig Stephen King-känsla som är mycket obehaglig.

I somras upplevde jag det. När vi besökte Gröna Lund stod regnet plötsligt som spön i backen och parken blev snabbt folktom. Jag blev obehaglig till mods och ville åka därifrån.

Barnen förstod inte detta och jag kunde heller inte förklara för dem. Till sist lyckades jag ur mitt pedagogiska djup fiska upp en liknelse.

Ni kommer ju håg förra sommaren när vi kom till den där stan som var fyllt med äckligt godis (Skara)? Precis som ni kände er då känner jag mig nu.

Med detta lät sig döttrarna nöja, märkligt nog, och vi droppade likt regnet av.

—

När en duktig hantverkare höll på att installera en toalettstol i vårt nybygge berättade jag för honom att det var Kejsar Vespasianus i Rom som införde allmänna toaletter. Det blev ju fräschare i huvudstaden på så vis.

Dessutom införde han en skatt för att nyttja dem. Därav uttrycket pengar luktar inte. Vilket, uttrycket alltså, i och för sig säkert är en faktaoid.

Det är ju lite festligt att kejsaren hette just så när det handlar om toaletter fortsatte jag samtalet i ett närmast desperat försök att hitta gemensam nivå.

Jaharu, Men nu är toan din klar sa hantverkaren och gick.

När speglarna sedermera levererades sa jag, vis av erfarenhet, inget alls. Däremot funderade jag över huruvida det fanns färre egoister och psykopater i världen före spegelns uppfinnande.

I en spegellös värld måste det ju rimligtvis bli mindre fokus på den egna personen. Man fick spegla sig i medmänniskornas reaktioner på sitt beteende. Detta måste haft tämligen stor påverkan på den sociala miljön.

Och det, i sin tur, är ännu ett skäl för mänskligheten att studera sin historia.

—

Man får vara nöjd med allt det goda man har. Är det inte lite märkligt att kräva mer i stället för att fundera över hur man använder de resurser man har? Det är säkert Oliver Twist fel. Hoppas det. För i så fall är det en bra sak.

Livsåskådning, Personligt

Ridicule is no shame

27 april, 2013av adolphson2 kommentarer

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, JAG har ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot.

Huset har blivit jättefint.

När jag vid något tillfälle var på banken frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank!

Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan.

När jag och Den Änglajuva renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad.

När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad.

Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Den Änglaljuva utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder.

Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv.

Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg.

Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans.

Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt.

Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag KAN inte snickra något alls. Men, vilket tog mig 30 år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna.

Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga.

Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse.

Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte MÅSTE specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta mitt blogg-tema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.” De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?

Personligt, Spännande människor

Olle Larshans dikt

24 februari, 2013av adolphson1 kommentar

Det finns ord som på något sätt verkar sakna innebörd. Värdeladdade ord som används slentrianmässigt, för ofta eller i fel sammanhang. I brist på bättre exempel: Vivaldis fyra årstider som man allt för ofta hör i en hiss eller telefonkö.

Orden typ eller finaste/ bästa eller eller hur är exempel på ord som används antingen ironiskt eller för att understryka superlativ. Typ används istället för ungefär. Person X berättar påfallande ofta genom en statusuppgradering att vederbörande dricker kaffe med finaste Lasse på bästa café Vadgott.

Allt det där stör mig, lite. Helst när man använder bestämd form som finaste. Då blir det riktigt cheezy.

Jag har tidigare bloggat om ett riktigt avskyvärt ord.

Låter jag grinig idag? Det är väl jag som börjar bli gammal.

För att väga upp grinigheten påstår jag även att det även finns ord och meningar som är otroligt meningsfulla för huvudpersonen trots sin enkelhet eller banalitet.

På min arbetsplats arbetar en i lika delar mångsysslande som allfixande vaktmästare. Han är son till min gamle mellanstadielärare Olle ”Räven” Larshans. Via honom, som jag alltså är kollega med, fick jag kännedom om Olles bortgång.

Jag minns Olle Larshans med värme. I femman författade jag mitt livs första prov i historia vilket han lite förvånat tog emot. Ingen av oss visste naturligtvis vid tillfället att det förmodligen var det första steget mot en medelmåttig yrkeskarriär vi bevittnade.

Allt har en början, tänker jag lite nostalgiskt.

Nu håller jag på att demontera mitt hem inför vårens flytt. Det gås igenom, sorteras och slängs. Så kom det sig att jag i botten av en låda hittade en dikt om mig skriven av Olle som avsked när jag slutande årskurs 6 på Södra Skolan i Falun.

Han skrev vid tillfället ett litet poem till varje elev i klassen för det här tilldrog sig på den tiden när lärare hade tid med sådant. Det måste ha varit våren 1982.

Jag tror ibland att jag som barn var en helt annan människa än den jag är idag. Avståndet till olika stadier i livet ökar ju äldre jag blir, tycks det. Därför tyckte jag det var lite läskigt att läsa min gamle lärares rader om mig skrivna för cirka 30 år sedan.

För de saknade verkligen inte innebörd för mig.

Hurså? Tja, känner du mig personligen så döm själv. Men tänk att en mellanstadielärare efter tre år och genom fyra rader kan fånga kärnan i ens framtida liv. Otroligt. Och inte så lite läskigt.

Fredrik är klassens galante charmör

visar i idrott ett häftigt humör.

Rolig och festlig, ibland han dock stör

artig förövrigt och sjunger i kör.

Analys?

Tja, någon större charmör har jag väl aldrig varit. Däremot fick jag en annorlunda uppfostran än många av mina kamrater eftersom mina föräldrar hade en annan bakgrund och var lite äldre än många av mina klasskamraters. Detta (som jag har bloggat om tidigare) medförde att jag ofta betraktades som lite lill-gammal.

Kompisarna kallade mig ofta Greven i en förväxling av allmän artighet med noblessens liv och leverne. Tidigt fick jag lära mig att öppna dörren för, bära väskor åt och resa mig inför kvinnor eller jämnåriga tjejer. Att allmän artighet är viktigt ingick i min uppfostran från första stund.

Tävlingsinstinkten ligger djup i mig, vilket kommer till uttryck när jag idrottar. Ett vanligt citat av mig är jag håller inte på med det här för att förlora.

En del tycker att jag är lite lustig men ibland, påfallande ofta som ung, går jag för långt och övergår istället i dumdryghet.

Körsång, men paradoxalt nog inte i Uppsala, har jag alltid hållit på med.

Nåja, det är som eljest. Vila i frid, Olle Larshans. Jag hoppas din dikt även förutspår mina kommande 40 levnadsår. Därefter kan den kvitta lika.

Personligt

Den bästa komplimangen

9 februari, 20137 december, 2024av adolphson3 kommentarer

Jag älskar filmen Livet från den ljusa sidan. Vad gäller kategorin feel good-filmer är den oslagbar. Kanske kommer sig min uppskattning av att jag faktiskt kan känna igen mig lite i Jack Nicholsons karaktär. I filmen finns dessutom det som måste vara filmhistoriens bästa komplimang:

Du får mig att vilja bli en bättre man

Men film är film och verkligheten något annat. Det där med komplimanger är svårt. Både att ge och ta emot. Helst i vårt land, vi jantelags-svenskar tycks ha svårt både att ge och även att ta emot beröm. En komplimang given vid rätt tillfälle är något enastående för mottagaren. Men det är även härligt att se eller uppleva känslan det framkallar hos mottagaren. Det är saligare att giva än att taga.

I januari uppträdde MDP-kvartetten för Odd Fellows damer, Rebeckorna. När jag konferecierade kunde jag inte låta bli att nämna salig mor som på sin tid var aktiv medlem där. Framförandet gick bra både för kören och mig själv. Efteråt kom en dam fram till mig. Damen kom mycket väl ihåg mor och vi språkade en stund om henne. Hon hade mycket gott att säga om mor. Jag blev glad, så klart. Men det var framför allt damens sista mening som verkligen rörde mig i det hon fattade båda mina händer och såg mig i ögonen: Tack för att du fick mig att minnas allt det underbara med din mamma. Du har hennes ljus i dig. Jag tror aldrig någon sagt något så vackert till mig, åtminstone inte någon för mig obekant person.

Nåja. Det är ju inte så konstigt att det där berörde mig så starkt. Vi pratade ju trots allt om min mamma. Som tur är har jag en annan Anita i mitt liv: Mina Anita Margareta. Henne tog jag ut på stjärnjakt i december. En stjärna, hennes farmor, hade lämnat ett meddelande till en annan stjärna: sin sondotter. Hon som alltså bär hennes namn. Vi pratade på om farmor medan vi letade efter tecknet. Vi pratade vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv. Och så plötsligt.

Pappa! Kolla! Där!

ohälsa, Personligt, Sång och musik

Ett år med stroke

25 januari, 2013av adolphson

För exakt ett år sedan drabbades jag av en stroke. Grattis, sämste Stroke, och tack för den här tiden. Nu kan du gå vidare. Eller bättre: gå ur tid och rum.

Vi firar med en liten tårta, stroken och jag, vars form är obetydlig eftersom jag inte vet hur en stroke ser ut. Tårtan har ett ljus i mitten. När jag strax blåser ut ljuset är det klart. Då går jag vidare. Tills nästa gång det går åt fanders.

Det enda vi kan påverka är den tid vi har här och nu. Vår bästa tid är i detta ögonblick.

Stroken, och vad som följde i dess spår, har inneburit stora förändringar för mig. En ny identitet, bland annat. Samt insikter hur jag fungerar när skiten träffar fläkten.

Jag valde att inte lyssna på mästarens återkomst förrän på årsdagen av denna tveksamma tilldragelse, min stroke. Mästaren gjorde mig inte besviken. I dag är en bra dag.

Min strokes ett-årsdag uppmärksammar jag genom en sammanfattning av mina stroke-inlägg. Håll till godo, eller hur man nu ska uttrycka det.

Först beskedet.

En fullständig urspårning.

Jag famlade försiktigt framåt.

Det gäller att sysselsätta sig.

Något om vården.

Personligt, Retorik, Spännande människor

Till moster

20 januari, 201321 augusti, 2021av adolphson4 kommentarer

I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.

Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.

Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.

Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.

På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.

Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.

Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”

Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.

Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”

Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.

I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.

Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.

Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.

Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.

Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.

Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.

Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.

Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.

Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.

Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.

Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.

Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.

På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.

Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.

Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila i frid, kära moster.

—

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.

Personligt, Spännande människor

Jultomten

1 januari, 201311 december, 2019av adolphson3 kommentarer

Det blev en rätt fröjdefull jul och nyår som avslut på detta, vid en jämförelse, dåliga år.

Vi gjorde lite annorlunda denna gång och hängde på trenden att dela upp firandet. Så länge man har en pulkabacke i närheten ordnar det sig. Vi behövde, för återhämtningens skull, göra så. Efter ett par dagar i snön var man återhämtad och kunde fira jul ordentligt. Tänk att det behövs så lite, ändå.

Julstämningen kan i och för sig vara värd att vänta på lite emellanåt. Men när man ser svågrarnas fantastiska pepparkakshus vet man att julen är här.

Sedan skulle det delas ut julklappar så klart.

Ett misslyckande i mitt föräldraskap är mina tomte-gestaltningar genom åren. Helst min äldsta dotter är, eller har varit, livrädd för tomten. De brutala rumpmas-tomtarna har i min tolkning inte varit särdeles barnvänliga. Den Änglaljuva har givit mig något irriterat ögonkast och undrat exakt vad det är jag inte fattat med konceptet jultomte.

Lite sordin har detta lagt på stämningen.

Dotter 2 har förövrigt inte förstått skillnaden mellan tomten vi bygger ett hus på och den som kommer med paket om jularna. Vår tomt gillar hon inte då det alltid är smutsigt och jobbigt att vara där. Så värst imponerad av tomtegrejen är hon alltså inte, hon heller.

Kort sagt, det har inte varit helt lysande det här med tomteriet. Vare sig här eller där.

Lite orolig var jag sålunda när jag ännu en gång packade upp svärmors numera inte helt för lilla tomtekostym. Nåväl, det fanns inte längre någon undanflykt.

Showtime! Och vi vet ju vem, eller hur? Mmm, just det: Adolphson.

Sagt och gjort, jag harklade mig och deklarerade med lite för hög röst att jag bara skulle gå och köpa en tidning. Omgivningen himlade sig. Dotter 2 lyfte ett öga från paddan och frågade vad en tidning var för något.

Det blev, ja, om inte succé, så nog måste framträdandet jämförelsevis betraktas som en klar framgång. Väl återkommen möttes den tidningsbärande pappan (inget lämnades åt slumpen denna gång) av hänförda döttrar. Pappa! Du missade tomten! Han hade en likadan halsduk som du!

Sedan tog dotter 1 mig åt sidan och berättande i förtroende och utom hörhåll att hon trodde att tomten nog var lite kär i mamma. För han PUSSADE henne! Jag återgäldade förtroendet genom påståendet att vi nog måste ge tomten lite svängrum eftersom han har rätt taskiga arbetstider.

Sedan sjöng jag lite av ren och skär lycka.

Men allvarligt talat, den här killen måste man ju bara älska. Eller hur?

Trots att det finns så mycket olycka i världen och att allt överflöd här hemma därför ibland fastnar lite i halsen finns det inget som slår känslan av att få göra sina barn glada och lyckliga på julen. När det kommer till kritan är detta den minsta beståndsdelen i tillvaron.

För mina barn räknas deras morbröder (mormor och morfar faller mer under samma kategori som föräldrar gör för ett barn som alltid har självklar och oproblematisk tillgång till båda) verkligen in i deras magiska julkänsla.

Det är förvisso en lyx att vara flera just på jul. Tur att det finns insatser för dem som är ensamma också.

I går sa min yngsta dotter till mig när jag fipplade med att få på henne den komplicerade bältes-anordningen i barnstolen (denna tingest måste vara konstruerad endast för att ge stressade småbarnsföräldrar stroke, krupp eller afasi):

Ge inte upp pappa. Man få aldrig ge upp. Ger man upp är man ingen riktig man.
Något att ta med sig in i 2013 tänker jag.

Nyåret firades, som vanligt, hemma hos Thuresson tillsammans med fler gamla V-dala vänner. Det blev lyckat så när på beslutet att skicka iväg taxin i tron att man lätt skulle få en ny. Jag avslutar med min favoritbild i nyårssammanhang.

Bilden nedan är tagen strax efter 12-slaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest. Tideström, som bjudit oss till Schweiz över nyåret, hade oss som gäster. Det blev en intressant kväll om vilken jag ska berätta mer om någon gång.

Jag nöjer mig med att här återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser och kom ifrån Egypten och sedan diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt:

So, what´s youre business mr Adolphson?

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton) och var mätt och behaglig till mods. Någon hade bjudit mig sin bästa cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden. Vart jag vände mig resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen kände någon ännu då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet. Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2013 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så.

Personligt

Gott slut

27 december, 2012av adolphson3 kommentarer

Jag tycker mig ha blivit något av en hypokondriker sedan stroken. Den inbillade sjuke.

Tur att jag under stundom får gå och bli undersökt. Den här gången var jag lite orolig för hjärtklappning och besökte därför primärvården.

Mäh, sa sköterskan argt. Hjärtklappning!? Det har jag varje dag! Den gode doktorn, som är en tålmodig man, förklarade för mig att eftersom jag har en vilopuls på 50, vilket är rätt lågt, och nu tränar rätt så mycket, vilket för min kropp är en onormal känsla, kompenserar kroppen detta med lite extra hjärtaktivitet emellanåt. Alltså inget att oroa sig för.

Jag trevade på mitt bröst. Det här då undrade jag oroligt. Det är en vass sak jag inte känner igen här. Känner doktorn efter här så får han se själv.

Det menade sig doktorn inte behöva. Han förklarade för mig att det hela egentligen inte var så konstigt: I somras vägde du 92 kilo. Nu väger du 82. Vid vikt-minskning kan man i bland känna yrsel och få hjärtklappning. Det är ditt bröstben du känner. Alla människor har ett. Det som göms i snö, du vet.

Jodå, jag fattade. Man behagade skämta aprillo på min bekostnad.

Jag spelade ut mitt trumfkort och visade på en knöl på foten. Men knölen visade sig inte vara någon elakartad tumör utan en ledvätskeläcka till följd av min löpning. Mitt blodtryck var finfint. Även mitt EKG. Det visade sig att alla mina besvär kom sig av sunt leverne och regelbunden träning.

Jag är helt enkelt ovan att må bra. Det borde man väl kunna lära sig något av, tänker jag.

Don´t call us. Sköterskans blick var tydlig medan doktorn inte visade med en min att det förmodligen lär dröja innan man kallar mig igen. Så jag tog mitt frikort och gick.

Jaha, ja. Dags att bli normal, igen.

—

Det drar ihop sig till ett nytt år. Även om det inleds med jordfästningen av min kära moster känns det skönt att lägga det bedrövliga 2012 till handlingarna. Mina tankar går även till HP Burman som drabbats av stroke. Köp gärna hans kanske mest kända låt på itune och stöd hans rehabilitering. Annars är detta min favoritlåt med HP.

—

Några slumpmässigt utvalda citat från året som passerat:

Du behöver ju inte klä dig som en stroke bara för att du haft en. Den Änglajuva tyckte vid tillfälle att min standard sjunkit betänkligt.

Du och din sabla tenorröst. Samma kvinna menar med dessa ord inte att jag sjunger bättre än ordinärt. Däremot är man som tenor välkommen nästan i vilken kör som helst eftersom det alltid är ont om sådana. I juletid kan det lätt bli lite mycket engagemang på andra ställen än hemma.

Borde inte du bli rektor, Fredrik? Vi behöver någon av den gamla stammen. En kollega uttalade sig vänligt om mina eventuella talanger.Tja, det kanske vore något. Som rektor måste man bära fluga varje dag.

Det twitter jag är mest nöjd med från året:
Jag fick citera döden i yrket i dag.
”Magistern – ge oss uppskov!”
”Så säger de alla men jag ger inga uppskov.”
Det kom inget förslag om schack.

Den som gillar en lite mer bisarr sida av mig hittar detta på twitter. Den som vill följa min politiska karriär får gärna ”gilla” min sida på facebook. Länkar till detta hittar man till höger här på bloggen.

—

Ett råd: Tänk på att aldrig ge bort en kniv i present eller julklapp. Det tyder på illvilja och hat.

Jag vill avsluta med ett tack till er som läser och kommenterar på bloggen. Det är fortfarande intressant, stimulerande och kul att hålla på.

En bild från morgonens löparrunda i det vacka Söderbärke

Och så till sist: låt oss avsluta året med lite skön musik. Nästa år blir säkert mycket bättre. Vi ses då!

Gott nytt år!

Personligt

Kommunikation

20 november, 2012av adolphson4 kommentarer

Det är svårt det här med kommunikation. Sändare och mottagare.

—

En gång inför ett prov i historia frågade eleverna om det blir några årtal på provet. Först skojade jag med dem om val av preposition. Kan ett årtal vara på ett prov? Eleverna blev irriterade och bad mig att skärpa mig. Jag meddelade resolut att ja, helst år 1526.

Jag tänkte att de självfallet förstod att jag skämtade eftersom vi höll på med Upplysningen. Men det gjorde de inte. Efter den kursen kunde jag för först gången i en utvärdering läsa att DU ÄR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET!

—

Inshalla ( Insha ´Allah) betyder om Gud vill och används ofta av muslimer eller arabiska judar och kristna. Det används i betydelsen förhoppningsvis. Men det blir inte så ofta som man hoppas: inshalla SJ.

—

Jag har en kusin som levt hela sitt vuxna liv i Amsterdam. Hennes barn är mer holländare än svenskar givetvis. Men de har lärt sig perfekt svenska av sin mamma. En gång sökte ett av min kusins barn jobb i Sverige. Det mesta av rekryteringen sköttes via mail och telefonsamtal. När det blev dags för det första mötet i verkligheten ramlade rekryteraren nästan av stolen av förvåning.

Varför? Jo, han var helt övertygad om att han rekryterat en kvinna i 55-årsåldern. Inte en betydligt yngre på några och tjugo. Mitt kusinbarn hade lärt sig svenska av sin mamma helt utan moderna referenser från jämnåriga.

En rätt vacker svenska i och för sig.

—

I senaten i Rom förekom det, eftersom det inte fanns termer som ”streck i debatten”, att en senator som inte gillade ett föreliggande förslag helt sonika gick upp i talarstolen och tog till orda. Detta slutande han inte med på hela dagen varpå beslutet måste skjutas på framtiden. Så fick man tid att samla opposition eller muta till sig stöd för motförslaget.

Det där är absolut något som levt kvar in i vår egen tid fast med lite andra förtecken.

Man kan ibland tråkas bortom räddning av mötesförlängare. Människor som timme efter annan pratar på av ren och oförvanskad kärlek till sin egen röst. Floskelbingo i stil med jag tror verkligen på det här projektet, synnergieffekter, förankra verksamheten får den som ska hämta på dagis för tjugo minuter sedan till sist att spy.

—

Om jag nu inte vore så fast i livets inbillade eller påtagliga måsten så skulle Diogenes ödmjuka syn på livet kännas tilltalade. I någon berättelse beskrivs han som den förste världsmedborgaren. Enligt traditionen går han också runt i världens mörker med en lyckta sökandes efter en ärlig man.

Nu är väl inte jag mer ärlig än någon annan men med känslan i beskrivningen kan jag ibland sympatisera.

—

Man bör vara försiktig med vad man förknippar sitt namn med. Inte minst i dagens Internet-värld. Men man bör även fundera över i vilka möten man deltar eller dokument man skriver under. Kort sagt i vilka sammanhang man lämnar sitt bomärke. I alla fall om man bryr sig om sitt eftermäle. Fast det kanske inte spelar någon roll?

Generation efter generation läser Gösta Knutssons älskade böcker om Pelle Svanslös. I Uppsala kan man gå på Pelle Svanslös-vandring. Förhållandevis få vet att Gösta Knutsson sannolikt var antisemit. En unken rasist. Åtminstone var han med och skrev under ett upprop att förhindra judiska studenter att få studera vid universitetet.

Tja, det är allt lite knepigt det här med kommunikation. I dagarna har SD tagit Socker-Connys gamla citat till nya höjder. PR-geniet Schlingmann lämnar moderaterna. Kanske kunde SD begagna sig av hans tjänster?

—

Själv tänker jag ofta på ett citat från Nalle Puh: Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.