Med viss kontinuitet håller Västmanlands Dala nation, platsen för mitt 1990-tal, återträffsmiddagar för sina gamla medlemmar. Jag och Malin fick i går möjligheten att träffa precis hur många av våra gamla vänner som helst. Det var lapp på luckan, stora salen var fylld till bredden, vilket innebär 360 gäster. Nationen gjorde oss inte besvikna. Det levererades service och underhållning på hög nivå. Och, mitt bland all briljans, fick även undertecknad en chans att bidra.
Det känns inte helt fräscht att stå vid samma pissoar tjugo år senare bredvid en flintskallig kille och få höra att man fått några gråa strån.
Inspektor, kuratel och landsmän! Kära vänner!
Vi vet ju alla hur det är, Kalle Anka åldras inte, det är bara du själv som blir äldre. En dag, blott ett ögonblick i sänder. Och så plötsligt är man en kuriös anakronism, den i egna ögon främste bland gelikar. Det är lite som när Arne (inte Anka, utan Weise) märkt av ålderdom släpade sig in i studion för att ännu en julafton tända ljuset. Svenska folket upprördes. Var Arne full? I TV? På självaste julafton! Näe. Han var bara lite gammal.
På samma sätt återvänder generationer hit till nationen för att ännu en sista gång få njuta av att tända flitens lampa. Men jag vill komma med en varning: Steget mellan flitens lampa och sliten slampa är inte så stort som man lätt festas att tro mitt uppe i sin stora ungdomliga briljans. Så när ni yngre ser någon av oss äldre vobbla omkring här i nationshuset med ett tomt GT-glas i handen, vilket vi enligt reccebalkens principer vill att ni yngre ska fylla på, vet sålunda att vi inte är fulla. Vi är bara lite gamla. En av mina inspirerande föreläsare på historicum inskärpte tydligt vikten av att aldrig påstå att det var bättre förr. Man får inte använda denna totalt meningslösa fras, helt enkelt för att den inte stämmer. Den är alltid felaktig som tes, problematisering eller allmän filosofisk floskel.
Jaha, och vem är jag då? Om jag nu inte var bättre förr, menar jag. Tja, dagens kuratorer ville inte i onödan uppröra 90-talisterna med en massa nymodigheter: Man slängde in Barbapappa, eller mer verklighetsnära, en sliten slampa som bränner sin själ på den kommunala landsbygdsskolans pedagogiska altare. Jag är inte bitter. Det är helt okej. Men det är inte som på 70-talet när jag en gång var arg på far och upprört sa till honom att jag hoppades att han får sparken. Det skrattade han gott åt och berättade länge som en lustig anekdot vid middagar för familjens vänner. För på 70-talet var det som landstingsanställd fullständigt omöjligt att få sparken.
Det var i alla fall jag som var nationens Förste Kurator mellan Benjamin Netanjau och mannen med gummiansiktet, han som istället för att hålla tal på gasker, som ju Förste Kurator annars plägar, blev plakat och svingade sig iförd en orangutangmask högt upp bland almarnas grenverk. Det är okej, du kan ta av dig masken nu, Martin. Det är så länge sedan, det där. Åh, förlåt. Du är bara nyvaken. My bad. Men du kan väl ställa dig upp och vinka lite till folket så vi ser vem du är?
Det gäller att kunna snacka med kidsen, och det kan ju jag. En kollega berättade i förtroende att han en gång, för att koneckta lite med gymnasieungdomarna, köpt ett par jeans. Eftersom jag allmänt höll vederbörande så som varandes ett veritabelt praktarsel var min undran uppriktig när jag frågade vilket märke han valt. Hans svar kom som en pisksnärt: Jeans, sa jag ju.
Så sätter jag mig i tidsmaskinen och färdas genom slumpens skördar. Det är i dagarna ganska precis 20 år sedan jag, eftersom jag nu ändå var i stan, slank in på ett upprop i Historia, kände igen en kille från Falun, följde med honom på Cafe Alma och sedan skrev in mig på V-dala. Och vad som därefter hände. Du kan väl också ställa dig upp och vinka lite, Magnus?
Så sögs jag in i nationens magi. Först slog jag ner mina betongskinkor på stolen för tyska i Biblioteksutskottet med enda merit att ha på recceinformationen böjt det tyska ordet för att ringa korrekt. Nu kommer jag bara ihåg en böjning: telefoniren. För att nationen, föreningen eller hembygden ska leva måste man aktivt jobba med med kontakt.
Det var nationen bra på under 1990-talet. Man hade ett fint kontaktutskott. I det utskottet fanns det ett år en chef som var en jävel på det här med kontakt. Så när Magnus skulle ha avskedsfest när han skulle åka till Afrika fick jag välja vem jag ville sitta bredvid. Jag siktade mot stjärnorna och frågade lite blygt efter Malin Tivander. Jag fick sitta bredvid henne. Och vad som därefter hände: Avbetalningar, nedfällda toalettringar, bilringar och påsar under ögonen. Och kärlek. The love of my life. Du kan väl också ställa dig upp och vinka du med?
Hörrni, Oavsett om man bor i Stockholm, pendlar, trängs på perronger, motiverar sitt lilla vardagshelvete med att det finns ju i alla fall fina föreställningar och schyssta restauranger att besöka, lägger 80 % av sin disponibla inkomst på att bo, eller bor i Dalarna, täljer trähästar, så att säga, njuter av den påstådda tystnaden, skjuter varg, putsar graningekängor eller bränner turistbyrån, kan man se på nationens uppenbara värden utifrån dessa olika horisonter. Vilka horisonter talar jag då om?
I början av 1870-talet examinerades den första kvinnliga studenten här i Uppsala. Det var långt efter Gunnar Wennerberg, det. Hon hette Betty Pettersson kom från Gotland. Sen åkte hon hem och blev lärare. Jag identifierar mig faktiskt lite med Betty. Sådana där saker som många av oss numera tar för självklart: lika allmän rösträtt, kvinnors närvaro vid universitetet eller lika lön för samma arbete, är faktiskt inte självklarheter. Varken här hemma eller ute i världen. Att få studera är en vacker sak. De flesta i Sverige kan idag få den möjligheten. Många av dagens studenter verkar dock inte ta sig tid att likt generationer av deras föregångare även bejaka den delen av Uppsala som nationerna erbjuder. Hur är det möjligt? Det var bätt…nä. Bort.
Jag är helt övertygad om att vår samtid också för framtiden erbjuder hårresande exempel på övergrepp och diskriminering. Det är bara det att vi är hemmablinda i vår egen tid. Det var man inför riksdagsvalet 1921, avkriminaliseringen av homosexualitet eller tanken att dela lika på föräldraförsäkringen. Saker många av oss idag tar för självklara. Vi vill i förstone ha det som det alltid varit. Innan Åsa blev bibliotekarie, vinka Åsa, var det närmast självklart att bibliotekarien var man. Jag tänkte inte så mycket på det, liksom. Vi behöver nationerna för att mötas utanför lärosalarna. Att hjälpa varandra att få upp våra Sylvester Stallone-ögonlock lite ibland. Studier är en sak. Att dela en back dalastark alternativt Loranga i ett läsrum kl 03 en annan. Jag tror det är lättare att inte bara se kvinnan, muslimen eller republikanen utan människan bakom för den som tar sig tid att ta vägen via nationen på sin väg genom universitetsstudier.
Sakta steg jag i mitten av 90-talet mot maktens höjder: sånganförare, dalpelle, biträdande skitstövel och under två år skitstövel. En fin tid. Jag avslutade det sju åriga dundrande kalaset ett par trappor ner som vi på 90-talet lite skämtsamt sa om allt som hände utanför biblioteket. Jo förstår ni, då hade vi ett evenemang som hette ett par trappor upp… ja. Ni fattar. Inte så roligt, egentligen, så här 20 år senare. Jag var alltså nationens Förste Kurator 1997-1998. Ni som var andrekuratorer, klubb och gilleverk, ekonomichef, sånganförare, aktiva i utskott eller bara hade jävligt roligt då kan väl också ställa er upp vinka ni med. Ta lite på varandra och nicka lite i förtroligt samförstånd. Vi är ju alla nästan släkt.
Jaha, för att avrunda lite, det är väl som Ove Bengtsson en (vinka!) gång sa: det är häftigt att komma från Dalarna men inte att bo där. Eller är det häftigt att komma ifrån Dalarna? Jag blir aldrig klok på det det där, så det är väl bäst att jag bor kvar. Jag vill avsluta med att rikta ett tack till min kära nation för allt du givit mig. Tack för alla människor och erfarenheter du genom din existens låtit mig präglas av. Och tack att vi får komma tillbaka hit ibland. Lycka till i framtiden.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.