Vad innebär det att vara människa? Kanske att låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är något man kan göra som partner, förälder, yrkes- och medmänniska eller som vän. Alla har en sådan stjärna, eller potential, som under vissa förutsättningar går att hitta. Detta lärde jag mig en gång i början på 1990-talet när tog jag mod till mig och klev upp på en scen. Tänk vad det ledde till. Tänk så många gånger jag stått på den scenen sedan dess. Nu senast på Lövets sextioårsfest. Det är inte kvaliteten på människors framträdanden som är poängen. Inte alls, faktiskt.
90-talet
The cirkel of life. Den röda tråden. Dygdernas ordning. I vilken ordning kommer de? Vad tjänar allt till? Är jag unik? Ja? Nej? Spelar det någon roll? Harmoni betyder balans, samklang och helhet utan konflikt. Hur når man sådan? Ös på med kärlek så löser det sig, brukar jag tänka. Men riktigt så enkelt är det måhända inte. Det är iallafall inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Jag stirrar mig i spegeln. Blir arg. Vilket existentiellt dravel. Det gäller att finna sin harmoni, vad man än gör så löser det sig. I minst tusen år har kulturen hjälpt oss med existentiella frågor. Nu har vi AI.
Jag är unik, säger AI
Temat är tidlöst. Ordo Virtutum är ett medeltida musikaliskt drama av Hildegard av Bingen. Titeln betyder ”Dygdernas ordning” och skrevs omkring 1151. Det räknas som världens äldsta bevarade tonsatta moralberättelse. Handlingen omfattar en person som kämpar mellan olika dygder som ödmjukhet, kärlek och hopp. Djävulen förekommer i berättelsen men sjunger inte eftersom ondskan saknar harmoni. Verket är unikt på flera sätt. Dels är det en föregångare till opera, dels att det är skrivet av en kvinnlig tonsättare och dels utgör det ett tidigt exempel på ett komplext verk med teologi, mystik och visioner. Vilken utmärkt skoluppgift. Problemet är att dygdernas ordning numera kräver att all examination AI-säkras.
När jag bläddrade lite förstrött efter information om Hildegard löpte tankarna. Vilken är min egen mest betydelsefulla artist? Kan jag bygga uppgiften runt det? Förutom Johann Sebastian finns några artister som jag ofta återkommer till. Stina Nordenstam, Oscar Danielsson och Freddie Wadling/Blue for two. Det är till att leva i det förflutna. Men de behövs i mitt liv – för harmonins skull.
Min mest betydelsefulla artist
Precis som Hildegard har Dave Ball gått ur tiden. Vem? undrar eleverna. Under 1980-talet utgjorde han en väsentlig del av mitt liv genom bandet Soft Cell. Tänk vad många timmar jag och Klas ägnat åt att lyssna på Dave och Marc i den lilla sjöboden på Styrsö. På dess plats där det nu står ett nytt, mycket större, hus.
Tanken löper sin tysta ban. Dygdernas ordning. Ragna har ett samvete som får Moder Theresa att likna en gängkriminell. Skämtsamt sagt. Mer seriöst vill jag hävda att det imponerar att leva ett liv av principer på den nivån. Hon är min mest betydelsefulla artist. Möjligen blir harmonin härigenom mer svårfångad men jag tror trots den hållningen att harmoni och princip inte står i konflikt med varandra.
Ibland är livet en tragedi. Då är det inte lätt att spela huvudrollen. Någon som har det svårt ville träffa mig och prata. Hen sträckte ut en hand – och jag tog emot den efter förmåga. Är det något jag vet något om så är det att det hjälper att prata. Det kommer inte alltid att kännas så här, lyder mitt mantra.
Biblioteket har problem och måste dessutom spara. Oordning råder. Det orenas, drogas och kopuleras bland böckerna. Jag är helt säker på att biblioteket fyller en funktion för alla grupper i samhället, kanske ska jag föreslå konceptet Låna hem en historielärare, tror jag. Lite undervisning har väl ingen dött av. Inte ens Hildegard innan hon för gott la sig i bingen (förlåt, jag hittar ut själv). För än så länge slår verkligheten AI, inbillar jag mig.
Det är således inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Samtidigt är det underbart att leva. Harmoni. Chefen verkar nöjd, eleverna likaså – till och med doktorn var nöjd med mina värden. Partiet är hyfsat nöjt med mina insatser, barnen och Ragna ler för det mesta och jag kan uppföra mig på bibliotek. Så, Adolphson, säger jag till spegelbilden, take your shit elsewhere. Cirkulera, här finns inget att se. God och glad ska människan vara, bidandes döden. Dygdernas ordning kommer som de vill. Ös på med kärlek, resten löser sig.
Ös på med kärlek
Någonstans i detta blogginlägg döljer sig en röd tråd. Dygderna kommer i den ordning de vill. Alla är unika. Musiken är central men både sig lik och olik i varje tid. Skoluppgiften jag sätter ihop blir: om allt du kan göra kan ersättas av AI varför ska en arbetsgivare anställa justdig? För flummigt, säger du? Vad detta har med historia att göra? Allt och inget. Men okej, här kommer ett alternativ: vad innebär det att vara människa? Vad har man för nytta av sin inre stjärna på ett prov, Fredrik? Låt mig svara genom ett citat: I took the one less traveled by, and that has made all the difference. Livet är större än ett odygdigt beteende på bibliotek.
En gång tog jag mod till mig och klev upp på scenen i festsalen på V-dala nation. Det förändrade allt. På ett sätt klev jag aldrig ner.
Det gäller att låta det mesta av vardagslivets tråk och tvång rinna av sig som vatten på en gås. Det är väl därför man har semester, egentligen. För att ens teflonlager ska tjockna en smula. Är en supernova en metafor för semesterns slut? Det börjar bli dags att lägga sommaren 2025 till handlingarna och masa (!) sig hem till Dalarna igen. Slocknad och passerad är sommaren – men inte glömd. Och inte går jag ett svart hål till mötes. Man får försöka att på samma gång finna och vara en pale blue dot i tillvaron. Det är nämligen i de pale blue dottarna det sker. Så sök dessa. Fågel, fisk eller inuti.
Förr eller senare kommer en dag man fruktat hela livet. Fruktat, eftersom den innebär det första steget på en resa mot något nytt och okänt. Men man ska inte vara rädd, det finns alltid nya underbara pale blue dots att upptäcka därute. Om man är en kanadagås kanske man fruktar att bli bortsjasad från en trevlig plats, för en adjunkt i läroverket kan det vara katastrof att den långa semestern faktiskt tar slut, för en okänd livsform i universum är det möjligen illavarslande om det kommer ett intergalaktiskt pucko farande som dessutom spelar Bach på högsta volym, någon annanstans kanske ett frieri äger rum medan en pappa har en dotter som plötsligt blivit vuxen och flyttar hemifrån.
Har inte du tjänstevapen? Jo, men jag vill gärna behålla mitt arbete. Viktor vill inte jaga kanadagässen som under natten trivs i vår trädgård. Kvack, kvack. Kraxa och kackla, ni! Jag (v)änder på perspektivet och ser vårt hus ur kanadagässens synvinkel. Varför är de så arga på oss? Vi lever ju bara här i allsköns ro. Äter, sörjer för vår avkomma, utför våra behov, göranden och låtanden. Hur mycket plats behöver de?! De är allt bra invasiva, de där homo sapiens.
De kraxar, orenar och breder ut sig. De är mest aktiva på natten men man ser dem ibland bortåt eftermiddagen
Med i bagaget har rymdsonden Voyager Bachs Brandenburgkonsert nr. 2. Ifall den möter främmande livsformer är vacker musik något av det främsta vi människor vill förmedla. Det ligger något trösterikt i det. Voyager 1 och 2 är två satelliter som skickades ut i rymden på 1970-talet och allt sedan dess fortsätter rakt ut i oändligheten. Med sig har de alltså en hälsning från Johann Sebastian Bach. Kunde de inte skickat med så många kanadagäss som möjligt, också? Jag vänder på perspektivet och ser på vår planet genom det berömda fotografiet pale blue dot från Voyagers resa.
Pale blue dot. Jorden ses i bild som prick till höger. Bild: NASA / Voyager 1, 1990
En supernova är en explosion som sker i slutet av en stjärnas liv och är en av de mest kraftfulla (kända) händelserna i universum. Min (mycket) avlägsne släkting Tycho Brahe var den förste att upptäcka supernovor. Sedan dess har vi lärt oss att universum expanderar och att det dessutom sker med accelererande hastighet. En gång i en avlägsen framtid försvinner allt ljus i rymden. Ett evigt mörker, är det vad som väntar oss? Svårt att säga. Det enda vi vet med säkerhet är att det alltid kommer en ny semester. Tills den dagen (eller natten) det inte gör det.
Midsommar i Hälsingland, resten av semestern på Styrsö. Jag har knappt lämnat Halsvik. Några golfbilshaverier och att dela min tid med ett gäng tonårstjejer är det drama jag upplevt under denna sommar. Några vänner besökte ön, Ragna tillbringade hela sin semester med oss och den första juli gav hon ett underbart svar på en fantastisk fråga. Äventyret fortsätter. Sommaren saktar, till skillnad från universums expansion, in. Viktor & co anlände sin vana trogen i augusti.
Pale gray dot (SUP i regn)
Tångbaren. Ett vattenhål i öknen. En man tappade det plötsligt vid bordet intill. Han var tvungen att bevisa för appen man beställde via att han inte var en robot. Jag har inte läsglasögonen på mig, jag vet inte hur många förbannade blå prickar det är på bilden! Ge mig bara en öl! Lyssna på Bach broder, det lugnar när man är utanför sin comfort zone.
Jag lämnade ön vid två tillfällen, en gång med Ragna och en annan gång för att träffa min gamle vän George. Han är en sådan vän där man bara tar upp tråden igen trots att man inte setts på många år. En lysande kväll i Linnestadens mörker. Bright yellow dot.
Vi är oss lika, konstaterade vi
Blickar jag över axeln konstaterar jag att Kerstin Björnsson föddes år 1630 på Styrsö Tången. Hennes pappa Hans föddes 1592 men platsen är inte specificerad. Man borde kunna säga att min släkt bott på ön sedan åtminstone strax efter 1600 men alltså inte osannolikt sedan 1592. Kanske fanns mina förfäder på ön ännu tidigare än så. På den tiden var det få bofasta. Ingiften har sedan dess skett från Donsö, Vrångö och Brännö. Det är inte helt orimligt att anta att vi är ättlingar till någon av de bofasta ursprungsfamiljerna. Men vet med säkerhet gör vi inte. Det enda vi vet är att mina och min brors döttrar utgör en länk i en månghundraårig kedja på ön. I vårt hus är de den fjärde generationen som härjar runt. Och resan fortsätter.
Störst av allt. Foto: Dotter 1
Jag funderar på att sätta upp en skylt med texten kandagäss äga ej tillträde. Ifall kanadagässen är läskunniga, menar jag. Alternativt spela Bach Brandenburgkonserter för dem. Det är spännande att fundera över vad man tar med sig inför mötet med det okända. Svepningen har inga fickor, sägs det ju. Mannen på Tångbaren saknade sina läsglasögon. Vad Kerstin Björnssons pappa hade med sig i båten är omöjligt att säga men sannolikt saker han behövde för att säkra sin och sin familjs överlevnad. Till Tångbaren kunde han iallafall inte gå, för den fanns inte. Jag reser själv, till flickornas förskräckelse, aldrig utan Bach. Han är alltid med, som ledstjärna i det djupaste mörker. På min resa med Ragna tar jag med mig ovillkorlig kärlek och tillit. Vad min äldsta dotter tar med sig på sin stundande resa har jag inte efterforskat. Nyfikenhet och tro på sig själv, hoppas jag.
En springande resenär i universums periferi
Semesterns slut är inte en stjärna som slocknar. Man kan inte leva enbart för ett par ynka sommarveckors ledighet. Arbete är inte mörker. Man måste trivas i vardagen – det verkar åtminstone kanadagässen göra. Tillvaron är ett ögonblick, en liten blå prick mitt i allt det svarta. Det gäller oaktat om man är gås, människa eller levde på Styrsö i början av 1600-talet. Hur vardagen ter sig för universums övriga livsformer är inte för mig att säga.
Blickar mot horisonten, ser hösten an
Det blev ett lite stormigt slut men sommaren har varit så fin överlag. Jag ser fram emot att träffa nya elever. Något säger mig också att det blir mycket Bach i höst, för dagen jag fruktar har kommit. Dotter 1 vill nämligen göra som Kerstin Björnssons förfäder, hon vill bli styrsöbo. Vi får se hur det går och för hur länge. Ett litet, litet steg ut i det oändliga. Resan fortsätter. Och jag kacklar väl på och gör dad noises. Allt är ändå bara en pale blue dot under en kort sekund i evigheten.
För en kort sekund sedan var hon barn. En evighet sedan
Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.
Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.
Musikdrama
Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.
Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.
Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!
Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.
Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.
Delar ur servicen
Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.
Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.
De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.
Huggen i sten
Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.
Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.
Videlade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.
Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.
Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.
Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.
Ålderstrappan
Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.
Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.
Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.
Inte pissa på nuet
En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.
Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.
Generation Z
Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.
Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.
Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.
Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.
Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.
Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.
Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?
Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.
Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.
På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.
Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan
Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället.Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.
Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:
The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.
Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.
Nobelfesten 2011
Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.
När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.
Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.
Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?
Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.
En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.
Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:
Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?
Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.
Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.
Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.
De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.
Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.
Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.
Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.
Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.
De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.
Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.
Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.
Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.
Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)
En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite
Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.
Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.
(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)
Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.
När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.
Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.
Det är så fasligt roligt, alltihop. Det är liksom en naturlag. En korvhatt får vem som helst på gott humör. Hatten ifråga kommer från ett gammalt juvenalspex jag inte var med i och sedan dess finns den i Patrics ägo. Det har blivit något av en tradition att jag bär den vid döttrarnas examen. Den bärs också med fördel när MDP framför Steka stolt i dunkla skyar.
En annan tradition är att föräldrarna ordnar avslutningsfesten för årskurs nio på mina döttrars grundskola. I år ingick dans som en beståndsdel i föräldrashowen men det är svårt att dansa i korvhatt. Dessutom föll det på min lott att hålla talet från föräldrarna efter dansnumret, ett förtroende att förvalta. Vill någon höra det live finns det här, annars följer manus nedan.
Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Eller SÖB som den egentligen heter. Eller hur?
Livet är som rosendagg. Jo, det är sant! Som vätska på en ros. Jag ska till och med sjunga en sång om det snart. Men vadå rosendagg? Vad är det egentligen? Jo, ett mirakel på sätt och vis.
Jag heter Fredrik och ska framföra några ord från oss föräldrar. Föräldrar. Titta på dem. Det bästa man kan vara. Där står de. Alldeles sprickfärdiga av stolthet. Vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!
Ibland kanske man tror att allt som händer i livet har en mening, att det är bestämt på något sätt, men jag lovar er att det inte finns någon mening här i livet. Livet är som rosendagg. Ett mirakel.
Allt man kan påverka i livet är vad man ska ha på sig för kläder nästa dag. Och hur man beter sig. Att söka efter meningen med livet är som att försöka förstå mello samtidigt som man badar i ett dass: det låter illa, det luktar illa och det känns som om skiten kommer att pågå i all oändlighet. Men det kommer det inte. Plötsligt är det slut och man undrar vad det var som hände, egentligen.
Nu har ni snart ett långt sommarlov framför er och sedan blir det olika gymnasieskolor, kanske. Er tillvaro kommer i höst att bli mycket större än den ni är vana vid här på trygga lilla SÖB.
Inför det, och fortsättningen av livet, kan det vara bra att veta att det faktiskt finns saker man kan påverka. Meningen med livet bestämmer man själv genom sin inställning till det. Kom ihåg: Livet är som rosendagg.
Därför vill jag ge er fyra, korta, råd. Råd är till skillnad från mycket annat gratis och även om man inte följer dem kan man i alla fall kosta på sig att lyssna.
Råd 1. Ta det lugnt.
Om du har något du verkligen drömmer om eller brinner för så är det bra! Kör på! Det kanske inte är så dumt att tillbringa sin tid med att jaga drömmar. Men du får också se upp. Om drömmen är för stor så kommer det mesta av tiden att gå till själva jakten och när man väl når målet kanske den inte är vad man trodde. De flesta människor drömmer dessutom flera drömmar under ett liv. Man blir aldrig färdig och det är som det ska.
Så ta det lugnt. Ta det lugnt när du pluggar, på sommarjobbet eller hänger med kompisarna. Fundera inte för mycket på sen utan var glad och nöjd över det du gör just nu för du vet aldrig riktigt vart det bär härnäst. Livet är som rosendagg.
Råd 2. Kom ihåg hur tursam du är
Du har tur att sitta här på niornas fest i Söderbaumska aula eftersom du hade den otroliga turen att vara född i en hyfsad familj i en hyfsad stad i ett hyfsat land. Du är rikare än 90% av världens befolkning. Du hade tur att du råkar ha en familj som fattade beslut som innebar att du hamnade här på skolan och så småningom gick ut 9:an. Det är ett mirakel, egentligen.
Inte för att förta något av din prestation med allt slit och plugg men nog hade du tur i livets stora lotteri. Hade du fötts någon annanstans i världen hade ditt liv sett helt annorlunda ut. Det kan vara bra att minnas när skolmaten inte smakar, när kompisar sviker eller lärare, syskon och föräldrar är mer än osedvanligt dryga. Var tacksam och försök ge något tillbaka till världen.
Råd 3: Idrotta
Ägna dig livet igenom åt någon form av träning. Yoga, gym, löpträning, simning, oavsett vad du gör, så måste du ta hand om din kropp. Du kommer nämligen att behöva den i livet. De flesta av er kommer att leva tills ni nästan är hundra år, och även de fattigaste av er kommer att uppnå en rikedom som de flesta människor tidigare i historien inte kunnat drömma om.
Det här långa, lyxiga livet du har framför dig kommer ibland att göra dig ledsen. Du kommer ibland att må dåligt. Du kommer att uppleva sorg. Men deppa inte ihop för det! Det finns ett samband mellan hur man mår och motion. Den som motionerar mår bättre. Både psykiskt och fysiskt. Så motionera. Och rök inte.
Råd 4: var snäll mot människor
Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag tycker om. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på Melodifestivalen. Eller om någon frågar mig vilken mat jag gillar, säger jag ”Jag tycker att lever är äckligt ”. Men så löd ju inte frågan.
Den handlade om var jag gillar. Det är så många som utgår från det man inte tycker om: Tjejer, bögar, fröken Snusk, fotboll, eller vad det nu är. Försök istället att uttrycka saker du gillar. Beröm människor. Om någon är i en jobbig situation, till exempel en redovisning inför klassen i skolan, peppa hen. Var inte taskig i onödan.
Kära nior. Du har säkert redan märkt att livet ibland känns långt, tufft och så tröttsamt! Och så fortsätter det. Visst kan man hitta tröst i religionen eller naturvetenskapen men du kommer ibland vara glad och ibland ledsen.
Och så blir du, även om det inte känns så just nu, till sist gammal. Och sen dör du. Har du riktig otur dör du innan du blir gammal men oavsett vilket är det människorna omkring dig som är det viktiga.
Därför finns det endast en vettig sak att göra med ditt liv och din existens och det är: fyll livet. Lev det. Skjut inte upp saker till morgondagen. Lär dig så mycket du kan, var stolt över dig själv vad du gör, ha medkänsla, dela med dig, motionera, var positiv och entusiastisk.
För det finns så mycket bra grejer här i livet som ni kommer att uppleva. Och oavsett vad ni gör och var ni är så finns vi era föräldrar med er. Vi kanske ibland säger ifrån och blir arga men ni kan alltid räkna med oss. För det är vad föräldrar gör. It comes with the job. Just nu vill vi bara säga att vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!
Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Dagg är små vattendroppar som uppkommer på föremål, exempelvis en ros, på morgonen och kvällen. Rosen symboliserar kärlek och passion. Vad är det för mening med det? Ingen alls, egentligen, men ändå är det något av det bästa som finns. Tappa aldrig den riktningen.
Ja, så var det tollslut detta med sången som skulle bevisa att livet är som rosendagg. Så här går den.
Livet är som rosendagg, Livet är som rosendagg. Ro ro ro, Sen sen sen, Dagg dagg dagg, Filibom filja. Livet är som rosendagg
Tack så mycket! Ha en mirakulös fest!
Korvhattens gyllene förmåga ska inte underskattas. Dess språk är universellt. Om Putin fick en korvhatt skulle han säkert tänka annorlunda. Vi funderar förresten på att göra en ny, Patric och jag. Fast den här gången på temat pizza. En pizzahatt. E du me, eller? Pizzahut. Eh, ja. Det är som sagt så fasligt roligt, alltihop.
En av de vackraste sånger jag vet är Under rönn och syren. Sedan MDP med vänner via telefon sjöng den för mig och Malin på palliativa avdelningen i april 2019, och senare på begravningen i maj, har den varit omöjlig att sjunga för mig. Tills helt nyss.
Det sägs ibland att människor lever i sina telefoner. Kanske finner de frid genom den verklighetsflykt en telefon innebär, kanske är det digitala livet en nödvändighet. Den gången dog vi lite i en telefon, Malin och jag. Eller så var livet då som mest närvarande. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när hon från sjukhussängen lyssnade till Under rönn och syren. Det var den sista glimten av hennes jag, en glimt av liv och kärlek. Några dagar senare var hon död.
Visst förstår jag lockelsen alla mobila förströelser innebär. Jag har emellertid en annan tillflyktsort som jag ibland nyttjar. En uråldrig sådan. Nämligen tempel. Och bland dem finns några favoriter: Kristine och Styrsö kyrka samt (visserligen inte ofta) Pantheon i Rom. Det händer ibland, dock sällan under pågående gudstjänst, att tillvaron jagar in mig i tempel för att uppleva en stunds frid. Det finns så mycket att förundra sig över, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte och det är viktigt att finna tiden att begrunda det.
Kristine kyrka
Människor har i alla tider flyttat på sig i jakten på ett bättre liv eller för att helt enkelt överleva. Och lika länge som människor flytt har också begreppet asyl funnits vilket innebär att ge flyktingar en fristad. Ordet asyl är ett låneord från grekiskan och betyder okränkbar. I antikens Grekland innebar det att om den jagade tog sin tillflykt i templen (och placerade en olivkvist med vit ylletråd på altaret) så var vederbörande, som vi sa på 1970-talet, tifri. En jagad människa kunde alltså söka sig till templen för en stunds andhämtning och eftertanke.
Vi är oss själva närmast. Sverige vågade inte ge kung Håkon asyl när han ville fly till oss efter att Tyskland invaderat Norge. Vi svenskar vågade inte riskera att reta upp Hitler, trots att de svenska och norska kungahusen är släkt. Det innebar att om Håkon kommit hade han kunnat utlämnas till Hitler om så begärts. Men Håkon fick faktiskt asyl i tjugo minuter innan han valde att återvända över gränsen för att istället söka en fristad i Storbritannien. Om gränsvakten, en viss Torsten Påhlgren, hållit kvar honom vet vi inte hur det gått. Undrar om de någonsin diskuterar detta, de nordiska kungahusen. Rojalist eller inte: heja Torsten.
Jag slinker alltså ibland in i kyrkor som en sorts asyl från vardagen. Jag gillar att vara där när ingen verksamhet pågår. Den senaste gången jag besökte Faluns barocktempel Kristine kyrka var i samband med fars begravning. Jag fick innan gudstjänsten en stund i stillhet och lät som jag brukar vid dessa tillfällen tankarna svepa genom huvudet.
Jag tänkte på att jag framför blommor vid kistan föredrar pengar till välgörande ändamål. Viktor och jag skämtade om att i annonsen skriva ”istället för blommor, tänk på bröderna Adolphsons vinkylar”. Se där ett välgörande ändamål i fars smak.
Mitt hem är mitt tempel. Fars favoritställe
Jag tänkte på hur mycket jag avskyr den vita slipsen. På hur modiga flickorna är, ett mod som påtvingats dem genom att alltför tidigt tvingats vänja sig med begravningar.
Jag begrundade det faktum att vardagslivets tråk och tvång inte alltid är av ondo då människors oaktsamhet påminner om livet som det faktiskt är.
Jag funderade över hur ogärna jag vill ta bort pappas nummer från min telefonbok. Att nu är det jag som sitter längst ut på släktgrenen och sågar på fel sida.
Olika tempel har olika inverkan. Jag har som sagt mina favoriter. I Styrsö kyrka är känslan annorlunda än i Kristine kyrka. Men stillheten i båda kyrkorna är påtaglig och när jag lämnar Pantheon känner jag mig tidlös. Okränkbar. Ja, faktiskt oövervinnlig.
Jag ber en bön till livet. Jag ber om att de som gjort sig omaket att ta sig in bland favoriterna i min telefon ska stanna där.
Vännen Daniel bad nyss MDP sjunga Under rönn och syren på minnesstunden efter hans far. Han hörde särskilt efter om det kunde gå för sig för mig. Inte kunde jag vägra. Det gick bra att sjunga den, det kändes fint. Grabbarna klappade diskret om mig efteråt. De visste ju.
Man måste ständigt återerövra livet, kärleken och kulturen om man vill nå asyl från allt det dåliga, tunga i tillvaron. För det finns så mycket att förundra sig över. Så mycket kärlek att få och ge. Visst är Under rönn och syren fortfarande en favorit.
Kom, du min vän i skogen, Kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, Våren är evigt ung. Livet förgår som kvällens fläkt; Evig är vårens andedräkt! Kom, du min vän i skogen, Vid min sida sjung!
Här följer en arrogant, överlägsen text kryddad av bristande självinsikt, drypande av självgodhet och oljig självömkan. Eller möjligen motsatsen.
Den sjungande revolutionen avser de fredliga protester 1988-1991 mot Sovjetunionen och som ledde fram till att Estland, Lettland och Litauen blev självständiga stater. Vid något tillfälle lär det varit upp emot 300 000 människor som deltog. Protesterna skedde många gånger i form av sångfestivaler och andra musikaliska intiativ varför revolutionen snart kom att kallas den sjungande revolutionen. Bland annat sjöngs ofta patriotiska sånger av olika slag. Jag tänker att det nog ändå är som MDP brukar säga: flaskan kan innehålla vatten, flickan kan vara en man och fosterlandet är en plats där alla känner sig hemma.
Mdp, en gång
En sjungande revolution. Det är ju helt briljant. Till och med värt att gråta en rörd skvätt för.
Nu har det hänt igen. Man kan ha fördomar om dig, Fredrik, ibland kan du faktiskt verka lite läskig. Sen, när man lär känna dig, visar du fantastiska sidor. Någon, eller strängt tagit några, har fogat sig till skaran av människor som tycks tro saker om mig som så gott alltid vederläggs när man tar sig tid att lära känna mig. Jag är inte läskig, inte alls faktiskt, utan en riktig mjukis. Jag gråter ofta, minst flera gånger i veckan. Men som far en gång sa: det finns tårar världen inte behöver se.
Jag fick äran att vara vikarierande gruppledare i fullmäktige. Inte lätt att ersätta vår briljanta Susanne. Det innebar att jag förde partiets talan i stort sett varje fråga. Upp och ner ur talarstolen. I pausen närmade sig någon från motståndarlaget som ansåg att mitt agerande inte var okej. Det var yttrandet att ledamöter mer eller mindre vältaligt påstått.. som väckt ont blod. Det ansågs tydligen som att göra ner människor som inte har så lätt för att äntra talarstolen. Nu skulle jag därför tuktas upp. Jag säger det här till dig, Fredrik, eftersom du ju anser dig vara en schysst kille. Det hela gjorde mig först ledsen eftersom det var en vantolkning av yttrandet. Men i fullmäktige gråter man inte.
I fullmäktige en gång
Det är tufft för Dotter 2. Hon famlar med att finna sin väg i en tillvaro där vänner och vuxna sviker och det är svårt att möta krav och förväntningar. Eller att ens förstå världen. Femton år, årskurs nio. Många tårar blir det.
Jag är hennes pappa. Den ende hon har. Jag hade en trygg uppväxt med sammanboende (levande) föräldrar utan våldsamma känslostormar eller uppbrott. Jag idrottade, lyssnade på Vivaldi, The Cure och umgicks med likasinnade. Det kan ibland vara svårt att relatera till hennes värld. Vi sätter oss varje kväll och pratar. Gråter lite över hennes mor och mormor. Nu hade de behövts.
Låt inte idiotierna vinna, säger jag. Protestera, sjung ut, upphäv din stämma. Du kommer att möta elaka, svaga stackare hela livet och det är aldrig lätt att följa en väg av integritet och principer. Men följ den ändå. Använd och utveckla dina styrkor, försök bemästra dina svagheter. Klarar du högstadiet klarar du allt, det kommer inte alltid att kännas så här. Hitta din inre trygghet, våga visa vem du är i glädje, vrede och sorg. Det är alldeles för tidigt att med säkerhet säga vilken din väg blir. Men en sak vet jag: du är briljant, alldeles briljant.
Det var ju inte vältaligheten, eller eventuell avsaknad av sådan, jag angrep utan argumenten som sådana. Men situationen blev lite ansträngd. Det jag utsattes för var ett klassiskt exempel på härskarteknik. Varför? Tja, det gick väl lite för bra, kritiken jag framförde bet måhända. Men jag har varit med för länge för att låta mig rubbas så enkelt. I kommande anförande yttrade jag att nu ska jag själv mer eller mindrevältaligt… följt av en bisats i ett annat ärende där jag undslapp mig att jag har den största respekt för var och en som går upp i talarstolen. Till sist lyckades jag till och med få fullmäktige att skratta, utom ett parti, och jag vågar nog påstå att stämningen var god när mötet avslutades.
Jag fick inte bara ris från motståndarna och ryggdunkningar från hemmalaget. Ett par positiva meddelanden från motståndarna ramlade in i telefonen redan under mötet. Det som värmde mest var dock när någon från den andra sidan på vägen hem sa idag var du briljant, Fredrik. Det är stort att berömma en motståndare. Briljant, faktiskt.
Tydligen kan jag verka stiff, överlägsen, arrogant, självgod och yada yada. Jag har mött det där hela livet. Något ligger det ju i det. Men jag känner mig själv och mina egenskaper, styrkor, svagheter och förmågor. Och här är grejen: jag gillar mig själv och det mesta jag sysslar med. När livet snurrar till sig gör man en piruett åt andra hållet. Et violà! Briljans! Det löser sig, sa hen som orenade i vasken.
För drygt tio år sedan följde jag med Falu kammarkör på en körresa, tävling, i Tallinn. Det var inget direkt revolutionerande med det, om än sjungande, men några saker sticker ut. På färjan över, exempelvis, fanns en mycket trång toalett. När jag och John Erik skulle låta vårt vatten fick vi plötsligt sällskap vid pissoaren. Mannen som vevade på rätt vildsint, han var inte helt nykter ska sägas, under proceduren vägde två hundra kilo och hade en för liten t-tröja med trycket ”Born to fuck”. Maleur. Några dagar senare såg jag samma man iförd samma tischa på hotellet men nu satt han i poolen tillsammans med några likasinnade. I direkt anslutning till poolen fanns en bar. Det slog mig att trots timmar av öldrickande så gick aldrig någon i sällskapet på toaletten. Det är också en sorts frihet – men möjligen inte så briljant.
Vi må uppleva både revolutioner, patriotiska sånger, Tallinn och briljans olika. Låt oss icke desto mindre fortsätta sjunga och därigenom slå världen med häpnad. Hjärtats nyckel heter sång.
Saken ligger måhända i betraktarens öga. Det hör ju debatt till. Kanske ser man inte taggen i mitt hjärta på grund av det svarta hålet i sitt eget. Men vad vet jag, som i grund och botten inte är något annat än en obetydlighet offrad på pedagogikens altare.
Här kan man hitta P2 dokumentär om den sjungande revolutionen.
Här kan man hitta mina debattinlägg, om man orkar spola, under fullmäktige 31/1 2024 och själv döma huruvida jag är en arrogant skitstövel eller möjligen motsatsen.
Här hittar du MDP:s hemsida. Bokstavskombinationen står för Mat Dryck Personlighet.
Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.
Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.
Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.
Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”
Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!
Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.
Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.
Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.
Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.
Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.
Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.
(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)
Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.