Snövitar

Jag tänker på en gammal Adolphson & Falk-låt, I fördatorisk tidsom handlar om förändring.

Jag undrar om mänskligheten har ett kollektivt minne, eller om allt är begränsat till individen.

Alltså: om vi utgår från att det funnits hyfsat utvecklade människor mellan de olika istiderna men att dessa gått under eller under olika istider haft ganska taskiga levnadsförhållanden, kan vi som art ha lärt oss något av dessa?

Finns det någon sorts mentalt arv eller band, vi snackar liksom inte visdomständer nu, till dessa förfäder?

Man kan ju tänka sig att överkonsumtion i förhistorisk tid inte direkt såg ut på samma sätt som idag. Och att klimathotet var mer påtagligt: typ två kilometer inlandsis. Inte tvärt om, något som vi inte kan ta på men ständigt påminns om.

Eller är det så illa att vi människor ständigt gör om samma misstag fast med lite olika tekniska resurser och levnadsomständigheter?

Jag har i helgen deltagit i ett veritabelt överdåd. Min äldsta dotters sexårskalas. Vi höll det nog med våra svenska nutida mått mätt på en ganska hyfsad nivå.

Men jag kan inte låta bli att fundera över detta medan hon glatt ropar, samtidigt som hon öppnar ännu ett paket, att hon nu har tre Snövitar.

När jag senare ska läsa saga om Tant Gredelin så kallar mina barn henne för Tant Grädde. Fett symboliserar överflöd.

Nåja, det är kanske som mina gamla hjältar sjunger i refrängen till ovan nämnda sång:

Tiderna förändras
Andra ska ta vid
Sanningar föråldras
Dom formas av sin egen tid

Kampsång

I Sydafrika har en person på ledande position inom ANC dömts för, tja, möjligen har han dömts för hets mot folkgrupp. Eller något ditåt. Brottet består i att han vid flera offentliga tillfällen ska ha sjungit gamla kampsånger från apartheid-tiden. I den aktuella sången ingår strofer som skjut den vite bonden.

Domen upprör inte bara ANC utan även mer oberoende lagtolkare diskuterar och kallar det hela allt ifrån ett skämt till brott mot yttrandefriheten.

Man får i demokratins namn säga och göra ganska mycket. Vi har Jyllandspostens och Lars Wilks karikatyrer över Muhammed och vi har pingstpastor Greens mycket hatfyllda syn på homosexualitet som några nordiska exempel.

Frågan är om vi gör demokratin en tjänst om vi använder tryckfriheten på detta vårdslösa sätt. Vi kan, men bör vi?

Det finns även någon sorts kulturellt arv att ta hänsyn till när man sjunger dessa typer av sånger, det beror alltså på i vilka sammanhang sången förekommit tidigare. Och här blir det intressant.

Jag vet förvisso inte hur den gamla ANC-sången använts, men klart är att apartheid avskaffades utan våld. Laddningen i sången blir därmed inte så stark.

Men om någon offentligt stämmer upp i Horst Wessel, nazisternas gamla kampsång, är det stor risk att vederbörande blir om inte dömd så åtminstone åtalad för hets mot folkgrupp.

(Uppdatering 21/6 2017: efter nazisterna fick demonstrationsrätt 1:a maj i Falun och i Almendalen i sommar är jag inte lika säker längre.)

Det beror inte så mycket på texten som på regimen den förknippas med. Inga konstigheter där. Gör man samma sak med Internationalen händer inte mycket.

För mig är det lika illa att sjunga en sång med det ideologiska arvet. Budskapet är i princip: Döda de dumma, gör revolution, för vi har rätt. Vi får sjunga vår sång men ni får inte sjunga er.

Ursprungstexten i Internationalen, där den sista versen ofta utesluts, är för mig lika obehaglig som nasse-sången.

Kanske är det därför socialdemokrater nuförtiden inte sjunger Internationalen lika entusiastiskt som vänsterpartister. Men nog får det mig att fundera lite över perspektiven.

Det förefaller också en aning grabbigt att vara nazist eller kommunist och sjunga kampsånger. Men det är en högst personlig åsikt. Mer av en känsla, egentligen. Vi måste dock vara konsekventa. Dömer vi nazister och ANC, måste vi även döma de som brister ut i Internationalen.

Ett annat alternativ är att sjunga Hans Dahlborgs utmärkta variant av Internationalen. Frågan är bara vad den sången kräver av oss.

Mera brännvin i glasen,
mera glas på vårt bord,
mera bord på kalasen,
mer kalas på vår jord.
Mera jordar med måne,
mera månar i mars,
mera marscher till Skåne,
mera Skåne, Gud bevars, bevars, bevars!

Jussi

Den 9/11 1960 dog världens störste tenor någonsin.

Det finns mycket av honom att tillgå på skiva och internet. Hela karln måste vara inkarnation av all världens sångare. Runt om i landet uppmärksammar man att det i år var hundra år sedan han föddes i Stora Tuna.

Jag och flickorna har under veckan lyssnat i bilen på väg till och från förskola och skola och nog förstår de att för pappa är Jussi en Gud. Det är med vördnad de hör honom sjunga. Detta till skillnad från deras mor som när hon kallade honom gaphals frammanade såväl andnöd som äktenskapskris.

Jag har även i hemlighet låtit döttrarna förstå att jag, om jag kunde, skulle ge nästan vad som helst för att kunna sjunga om så bara en tiondel av vad Jussi kunde prestera.

Hemma på köksbordet ligger den omfångsrika biografin över mannen och sångaren Jussi Björling. Björn Ranelid har skrivit en betraktelse över mästersångarens liv och särskilt en passage tilldrar sig mitt intresse, eftersom jag gillar att sjunga den sången själv.

Jag bifogar länken och citerar Ranelid med en from förhoppning att även en bredare publik ska inse denne mans oerhörda storhet.

I den svenska filmen ”Fram för Framgång” från 1937 sjunger Jussi a cappella och ett ungt förälskat par lyssnar hänfört, medan sångaren lyfter sitt glas och överträffar alla världens nykterister i de högsta tonerna. I denna stund följer han inget partitur, utan vill att alla skall höra vad han kan göra med sin röst. I denna bagatell begår han kanske sitt livs bravurnummer och det sker med den rena stämman utan musik.

Jussi

Idol

Idol har varit i stan.

Och många ungdomar vill ta chansen att lyckas. Falu kommun har betalat 100 000 kr till TV4 för att få ett auditionsprogram till stånd i stan.

Jag blev lite förvånad över storleken i beloppet (naivt, skulle det visa sig) så jag ringde till evenemangsansvarige för att förhöra mig om bakgrunden till beslutet.

Så här ser det ut:

En nämnd bestående av politiska företrädare från M, V och S (där det socialdemokratiska kommunalrådet Johnny Gahnshag har beslutanderätt) och olika förvaltningschefer beslutar om vilka olika evenemang som ska stödjas.

Man delar ut ca två miljoner per år och denna summa utgörs av skatteintäkter. TV4 ville från början ha 450 000 kr men fick alltså nöja sig med 100 000. Man ska dock inte blanda ihop evenemangsstöd med verksamhetsstöd.

Motiveringen är att man vill marknadsföra Falun. Programmet har 2,5 miljoner tittare per avsnitt med stor spridning på åldrarna. Kommunen vill visa att i Falun kan man bo, kommunen gör saker för såväl gammal som ung. Genomslaget för kommunen blir också stort.

En helsidesannons i DN kostar 50 000 kr, som jämförelse.

Jag fick under samtalet även lära mig att alla städer som vill vara med betalar dessa summor. De städer som förekommer i Körslaget betalar ännu mer. Det handlar om att nå ut och locka till sig människor, thats the bottomline.

Tja, jag säger inget om det. 100 000 kr är inte så mycket i sammanhanget. Fast jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad 100 000 kr betytt för mansjouren i stan, eller på mina barns förskola eller…fast så kan man ju inte tänka för då kan man inte ägna sig åt kultur.

Någon gång har jag emellertid hört vad mina kollegor musiklärarna tycker om Idol.
Det som de ägnar år åt att bygga upp hos en individ ska man i Idol lära sig på någon månad för att bli berömd och populär (som är titeln på en bra låt förövrigt).

Det är kanske ett tecken i vår tid detta, alltså att man ska lära sig saker snabbt för att också snabbt kunna casha in.

Lite filosofiskt undrar jag vad all denna hast och brådska betyder för oss människor på sikt. En gammaltestamentlig känsla av att vissa grundläggande värden går förlorade smyger sig på.

Till Österland vill jag fara

Nu har jag sett Tallinn.
Och även deltagit i en internationell körfestival för första gången i mitt liv. 

Körsång på tävlingsnivå är en bedömningssport ungefär på samma sätt som konståkning och därför blir tekniskt kunnande och svår repertoar viktigt.

Därför blir i sin tur konkurrensen stenhård bland körer från främst östra Europa. Vi placerade oss fyra och femma av tio-tolv körer i varje kategori vi deltog i. Vi missade att gå vidare till slutspel, grand prix. 

För egen del är jag nöjd, jag sjöng så bra jag kan och förmår.

Men så mycket glädje, värme och impulser jag vunnit. Och så många intressanta människor jag lärt känna lite bättre. För där östkörernas intresse slutar, efter genomfört tävlingsprogram, går Falu kammarkör bara in i en ny fas: festsjungandet.

Där det verkar vara ett jobb för vissa blir det en själslig njutning för oss. Den svenske domaren undslapp sig en kväll på restaurangen Olde Hansa, där vi av en slump stötte ihop, att i kategorin Festsång fick vi högsta poäng.

Det är svårt att förklara. Så låt mig ge några ögonblicksbilder.

Under den stora avslutningsbanketten ville vi sjunga festvisor förstås. Arrangörerna meddelade dock resolut via mikrofonen att nu var det läge att sluta sjunga och i stället ha roligt. Och så slängde man fram ett mediokert men högspelande hårdrocksband.

Kammarkören blev först förvirrad sedermera uttråkad och började småningom troppa av. När jag och Den Änglaljuva skulle gå stötte vi ihop med Jörgen, den godmodige och exakte tenoren från Siljansnäs.

Han stod i foajen och lyssnade på en kör bestående av norskor. Han och uppmanade oss kort att lyssna på det här.

I en gammal hotellfoajé från Sovjet-tiden sjöng dessa norskor suggestiva trolska toner som var helt häpnadsväckande. Kammarkören hängde på tillsammans med en kör från Oregon.

Det var startskottet på en helt fantastisk sångarnatt som inte tog slut innan solen gick upp. Det mäktigaste var kanske när vi sjöng And so it goes för norskor och amerikaner så de rördes till tårar.

Det handlar inte bara om teknik och ljud när man sjunger.

Det klart det skulle sjungas serenader också. Vi pojkar högg tag i en amerikanska medan hennes pojkvän nyfiket filmade det hela. Lite närgånget kan det emellertid bli när Falu kammarkörs manliga sektion sjunger serenad.

När jag efteråt lite generat ursäktade vår entusiasm svarade amerikanerna bara leendes: Don´t apologize – this is priceless.

Trots att jag känner mig lite trött efter dessa intensiva dagar känner jag mig även varm och lycklig. Sång har den effekten på mig. Och upplevelserna i Tallinn med kammarkören vill jag, trots att vi hamnade utanför prispallen, sammanfatta som amerikanerna: it´s priceless!

Vi har Hemkomstkonsert i Dalarnas museum söndag 8:e maj.

Körnörderi

Mycket kör blir det.

Just nu är det Falu Kammarkör, som finns tillgänglig på Spotify för intresserad, som gäller. Vi ska ut och tävla i en internationell körtävling, grand prix, i Tallinn.

Sverige sägs vara världens körtätaste land. Men det är en delad nation – vissa hatar det som man menar sekteristiska beteende som man anser är utmärkande för den genomsnittlige körsångaren. Ska det sjungas vid bordet måste det ju tas ton och sånt larv.

Ibland mötas dock de två, exempelvis vid jul och midsommar, och gärna över den del av vår visskatt som uppnått statusen som folkkära. Alla klämmer i oavsett sångförmåga. Uppfattningen om vilka sånger som är folkkära kan dock variera. Det brukar bero lite på generationstillhörighet, social kontext och sånt.

Man blir hursomhelst lycklig som körsångare och lever längre. Det har undersökningar visat. Mest handlar det om att sång frigör endorfiner, kroppens eget lyckopiller, precis som motion och träning gör.

Kanske har det att göra med att när du tränar, eller sjunger i kör, går det inte att dras med skingrade sinnen. Du måste gå upp i det du gör och helt släppa allt annat, annars funkar det inte.

Visst måste man ta lite instruktioner ibland men annars är det din personliga insats i laget som är av betydelse.

En hårdsatsning upp för mördarbacken på Lugnet har allt gemensamt med att krångla sig i genom en hög, stark och svår passage i en sång.

Jag har själv framfört Carmen tillsammans med Loa Falkman och Sylvia Lindenstrand. 1978 på Lugnet när jag ingick i Kristine Goss och Flickkör.

Som 8-åring gick jag fram till Loa och sa att min mamma sagt att äpple var bra för rösten. Loa svarade att han själv blev lite slemmig av äpple. Sen dess äter jag inte äpplen när jag ska sjunga, för jag vill ju inte bli slemmig.

Andra undersökningar visar att det finns en överrepresentation av människor vars förnamn slutar på bokstaven y i våra fängelser. Den karismatiske och skicklige dirigenten i Falu Kammarkör heter Tony. Betyder det att jag ingår i fångarnas kör? HAHAHAHA.

Se där, en förklaring till varför inte alla tycker att körsångare är så roliga.

Annars säger jag som Åberg i MDP-kvartetten: Jag står för att jag sjunger sånger som jag inte står för.

The Blodkorvers

Mitt musikliv har inte bara bestått av körnörderi.  Jag har även varit medlem i ett band. Jag var, när det begav sig, medlem i The Blodkorvers.

Det vore i och för sig synd att säga att vi tog publiken med storm vid vårt största, och enda, framträdande vid en talangjakt i Kvarnsvedens Folkets hus. Det vore också synd att säga att vi inför detta storslagna evenemang förberedde oss minutiöst, det blev ett par rep i Hälsninggårdsskolans fritidsgård.

Vi gick inte vidare från kvalet i tävlingen, tyvärr. Om vi gjort det, vem vet hur långt vi kunnat gå?

Jag minns inte exakt vilka bandmedlemmarna var men nestorn och leadsinger måste varit Bebben. Resternade medlemmar tror jag var Nysse, Samuel, Sjöberg och Calle. Doakören bestod av undertecknad och Jerra.

Eftersom det här tilldrog sig på 1980-talet, långt före alla som ville nåt kunde söka till Idol, en tid då alla bar boots, Levis-jeans och rutskjorta, bestod vår repertoar av covers från Levisreklamen.

Gamla rockklassiker som The Joker, Should I Stay Or Should I Go”och Nobody’s Home fick genom oss nytt liv.

The Blodkorvers idé, att sjunga dessa låtar på svenska, ja till och med på dalmål, föll uppenbarligen inte kvarnsvedsjuryn på läppen. Personligen tyckte jag att doakörens mässande bakom Bebben Dä ä ingen heeeemma var värt ett bättre öde.

Bandet upplöstes.

Resten är historia.

Bordsvisor

Det sjöngs inte så mycket på det kungliga bröllopet.

Man kan inte låta bli att sjunga, den dagen vi gör det är vi rökta. På den tiden jag fortfarande åtnjöt visst anseende i detta avseende skrev jag två bordsvisor till min brors bröllop. Det var sista gången man efterfrågade mina tjänster. Märkligt!

Tillägg första februari 2020: kanske kunde man skriva ändå?

Bordsvisa vid Viktors och Ulrikas Bröllop 2006-08-05
Mel: Den blomstertid nu kommer, text: ev. Viktors storebror

Nu äktenskapet komma
med festlighet och pynt.
Av prunk står grönskans blomma
och du blir full av frynt.
En tanke vill jag tända
i sommarns klorofill
betänk, strax lär det vända
mot jul ni lackar till.

Den gnälligaste make
kalsongen full av rost.
Kan också va en krake
till GI-lämplig kost
Med toa locket nedfällt
är frun på gott humör.
Varannan dag dig utskällt
i sin väninnekör

Sen ökar väl familjen
och midjemåttet med.
Er egen tid i halmen
kan lätt bli upp och ned.
En tv-kväll blir många
så många som ni tål.
Och köa på systemet
för mera alkohol

Ulrica bakar paje(r)
och Viktor lägger ut.
Sen flörtar ju en maje
och så en kramgo snut.
Dom skola er uppbjuda
på varje firmafest
om blodet på er sjuda,
bäst bliva vid sin läst

Du andra kinden vända
man ej får vara tvär.
Det mörknar kan väl hända
håll i den du har kär
När vardagen påminner
er om förflydda dar.
När andras sinnen rinner
ni ju varandra har!

Bordsvisan på Viktors svensexa
Mel: Rosa på bal, text…..mja……Anonym

Tänk att jag springer från Adolphson, lilla jag,
lilla jag från Länsman Adolphson!
Tänk att bli bortjagad av en sån populär person!
Tänk vilket underbart liv det Ni för!
Säg mig hur känns det att vara chaufför,
Åt fyllon och gangsters och en aktivist,
Det kan väl aldrig bli trist?

Well, hellre till Söder än Orsa
Vill man som er kavaljer,
Utanför krogen en torsda
Aldrig förglömmer jag er!
Ni är en Hallick från Hallonens berg,
I rosa trosa, en underbar färg,
Skulden, och spriten, bortom all sans,
Ögonens matta glans!

Tänk, inspirera han Adolphson,
lilla jag inspirera länsman Adolphson!
Får jag kanhända min egen cell,
om lilla jag är snäll?
”Trosa på stan” vackert namn eller hur,
Först var jag glad och sen blev jag sur
När blir den ledig, herr Adolphson, säj
cellen ni håller för mig?

Cellen är er, rosa trosa,
den kväll som begår ni ett mord.
Och någon måste ju losa,
Offret, han heter nog Tord.
Tyst, ingen såg er bestickning, min vän.
Min undercover är längesen bränd
Blundande vittnen i storstadens krig
Trosa jag älskar dig!


Tillägg första februari 2020.

Jag kunde inte uppvakta min gode vän Patric Thuresson så jag skickade med delegationen en skriven sång att framföra:

Patrics sång vid sin storstilade 50-årsmottagning mel: vintern ra

Håret rasat ner på dina axlar
skinnets lyster, släckas ner och dö
Stel i ryggen, värker visst i höften
magen väller ut och du är slö
(2ggr) Nu är åldern här med svåra plågor
rullas in på hem, men sällan ut
ligga sängarne med ringa förmågor
och i sömnen brottas med en snut (2ggr)

Ja, du kommer! Spela bridge med andra
ha kateter som andra gamlingar
är du tandlös, drick direkt ur flaskan
MDP, du vill oss återse
(2 ggr) Skriv en egen låt som handlar om ICA
laga tärnad mat till klarnad snaps
stå i någons trädgård och börja skrika
ännu en totalt förstörd synaps (2ggr)