Kategori: Sång och musik

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Historia, Sång och musik, Skola

En historielektion

av adolphson

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 2, 3, 4, 5, 6, 7

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

—

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.

ohälsa, Personligt, Sång och musik

Ett år med stroke

av adolphson

För exakt ett år sedan drabbades jag av en stroke. Grattis, sämste Stroke, och tack för den här tiden. Nu kan du gå vidare. Eller bättre: gå ur tid och rum.

Vi firar med en liten tårta, stroken och jag, vars form är obetydlig eftersom jag inte vet hur en stroke ser ut. Tårtan har ett ljus i mitten. När jag strax blåser ut ljuset är det klart. Då går jag vidare. Tills nästa gång det går åt fanders.

Det enda vi kan påverka är den tid vi har här och nu. Vår bästa tid är i detta ögonblick.

Stroken, och vad som följde i dess spår, har inneburit stora förändringar för mig. En ny identitet, bland annat. Samt insikter hur jag fungerar när skiten träffar fläkten.

Jag valde att inte lyssna på mästarens återkomst förrän på årsdagen av denna tveksamma tilldragelse, min stroke. Mästaren gjorde mig inte besviken. I dag är en bra dag.

Min strokes ett-årsdag uppmärksammar jag genom en sammanfattning av mina stroke-inlägg. Håll till godo, eller hur man nu ska uttrycka det.

Först beskedet.

En fullständig urspårning.

Jag famlade försiktigt framåt.

Det gäller att sysselsätta sig.

Något om vården.

Livet och döden.

Till vännerna.

Återkomsten.

Sammanfattning.

Postludium.

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

av adolphson1 kommentar till Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97: livets vatten/avgrundshål

av adolphson2 kommentarer till bild 97: livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

Personligt, Sång och musik

Funderingar

av adolphson

I lugnet efter att vildvittrorna krupit till kojs, och nu när höstmörkret är så påtagligt, kan man om kvällen tända ett ljus och lyssna på musik. Och låta tankarna vandra. Så gjorde jag igår.

Under den stunden i stillhet funderade jag över…

…det här med att tyskarna köper rysk gas och stänger ner sina kärnkraftverk. I Sverige ska vi bygga nya. Fast man säger ju att på det stora hela är kärnkraften säker och ofarlig. Dock verkar det inte ha varit så svårt att ta sig in på ett som Greenpeace visade nyligen. Lite läskigt är det.

…att nu ska jag låna pengar snart. Till ett hus. Jag funderar över  vad som händer om en bank går under. Jo, den vill förstås ha tillbaka sina fordringar på direkten. Och när människor och företag omedelbart måste återbetala så går människor och företag i bankrutt. Och då blir det kris. Kriser är inte bra, då kan det gå som i dagens Grekland eller 1930-talets Tyskland. Det blir liksom en kedjereaktion. Lehman Brothers är ett exempel.

…att jag läste någonstans att det i svensk sjukvård årligen sker cirka 300 onödiga dödsfall och 1000 onödiga svåra skador. Alltså dödsfall och skador som med rätt vård och resurser hade kunnat undvikas.

…att jag betalar mycket i hyra. När jag senast skulle piska mattor fanns ingen matt-ställning kvar längre. Den var borttagen. Utrangerad. När jag ringde hyresvärden för att påtala saken fick jag veta att man bara fick ringa om ärendet var akut. Var mitt ärende det? Jag blev matt och tänkte på att damma av begreppet Buttericks-företag. 

…om jag är mysofob bara för att jag piskar mattor och dessutom tycker att kundvagnar och korgar på varuhus är skabbiga att ta, eller lägga min mat, i.

…varför skändligheter som Romrussin, Skotte, Pigall och Bridegeblandning fortfarande produceras. Vem äter sånt? Vad säger dylika produkter om vår civilisation? Att man dessutom försöker lura mig genom att byta namn på eländet, och kalla Romrussin för Punschrussin, kan inte ses som utveckling. Snarare som härdsmälta. Vem tror man att jag är, liksom?

…Tideströms märklige granne i våningen ovanför. Vissa kvällar, har han berättat, hörs det omissigenkännliga ljudet från grannens golv (Tideströms tak) av någon som går i högklackat. Detta blir i längden störande. Tideström berättade att han en gång gick upp för att konfrontera personen. Det var en man, barfota, som öppnade och vänligt frågade hur han kunde hjälpa till.

Allt detta stämmer till eftertanke.

Jag nickade till. När jag vaknade hade jag inte kommit på hur jag vidare skulle hantera dessa mina tankar varpå jag gjorde toalett och gick till sängs.

Innan jag somnade tänkte jag att jag i morgon kanske drabbas av lite mer produktiva tankar än de som så förtjänstfullt tog mitt sinne i besittning denna kväll.

Undrar någon vad jag lyssnade på så var det bland annat den här.  Även det har sin förklaring.

ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).
Sång och musik

Till Österland vill jag fara

av adolphson4 kommentarer till Till Österland vill jag fara

Nu har jag sett Tallinn. Och även deltagit i en internationell körfestival för första gången i mitt liv. Körsång på tävlingsnivå är en bedömningssport ungefär på samma sätt som konståkning och därför blir tekniskt kunnande och svår repertoar viktigt. Därför blir i sin tur konkurrensen stenhård bland körer från främst östra Europa. Vi placerade oss fyra och femma av tio-tolv körer i varje kategori vi deltog i. Vi missade att gå vidare till slutspel, grand prix. 

För egen del är jag nöjd, jag sjöng så bra jag kan och förmår. Men så mycket glädje, värme och impulser jag vunnit. Och så många intressanta människor jag lärt känna lite bättre. För där östkörernas intresse slutar, efter genomfört tävlingsprogram, går Falu kammarkör bara in i en ny fas: festsjungandet. Där det verkar vara ett jobb för vissa blir det en själslig njutning för oss. Den svenske domaren undslapp sig en kväll på restaurangen Olde Hansa, där vi av en slump stötte ihop, att i kategorin Festsång fick vi högsta poäng.

Det är svårt att förklara. Så låt mig ge några ögonblicksbilder. Under den stora avslutningsbanketten ville vi sjunga festvisor förstås. Arrangörerna meddelade dock resolut via mikrofonen att nu var det läge att sluta sjunga och i stället ha roligt. Och så slängde man fram ett mediokert men högspelande hårdrocksband.

Kammarkören blev först förvirrad sedermera uttråkad och började småningom troppa av. När jag och Malin skulle gå stötte vi ihop med Jörgen, den godmodige och exakte tenoren från Siljansnäs. Han stod i foajen och lyssnade på en kör bestående av norskor. Han och uppmanade oss kort att lyssna på det här. I en gammal hotellfoajé från Sovjet-tiden sjöng dessa norskor suggestiva trolska toner som var helt häpnadsväckande. Kammarkören hängde på tillsammans med en kör från Oregon. Det var startskottet på en helt fantastisk sångarnatt som inte tog slut innan solen gick upp. Det mäktigaste var kanske när vi sjöng And so it goes för norskor och amerikaner så de rördes till tårar. Det handlar inte bara om teknik och ljud när man sjunger.

Det klart det skulle sjungas serenader också. Vi pojkar högg tag i en amerikanska medan hennes pojkvän nyfiket filmade det hela. Lite närgånget kan det emellertid bli när Falu kammarkörs manliga sektion sjunger serenad. När jag efteråt lite generat ursäktade vår entusiasm svarade amerikanerna bara leendes: Don´t apologize – this is priceless.

Trots att jag känner mig lite trött efter dessa intensiva dagar känner jag mig även varm och lycklig. Sång har den effekten på mig. Och upplevelserna i Tallinn med kammarkören vill jag, trots att vi hamnade utanför prispallen, sammanfatta som amerikanerna: it´s priceless!