Kategori: styrsö

Vem vet var ens runa slutligen ristas? Vem vet var ens nuna slutligen vistas?

Viktor gav mig, innan hemfärd, en sträng uppmaning att summera sommaren i gästboken – jag har ju varit på ön länge i år. Den är viktig för honom, gästboken.

Pappa är urnnedsatt i familjegraven på Styrsö. Ädel och högaktad, iallafall så ansedd av oss närmaste, avled han av ålderdomssvaghet 2024. Och nu vilar han med mamma, Helena, Lena, Magnus, Signe, mormor, morfar och mammas mormor och morfar. De senare träffade han visserligen aldrig. Men nu delar de plats. Det vilar något tidlöst över det. Viktor sörjer pappa. Det gör även jag, förstås, samtidigt som jag tänker på hans goda och relativt långa liv.

Sommaren. Jag minns en kväll när jag lyssnar på radion. Man spelar vår nationalsång under prisutdelningen efter Sara Sjöströms bragd i olympiska spelen. Samtidigt som solens sista strålar når Styrsös klippor klingar Du gamla du fria. Det är vackert. Jag reser i tiden på jakt efter mina släktingars liv. Identitet, tillhörighet och ursprung. Det är starka krafter i görningen denna sommarkväll.

Han har förekommit i bloggen förr, min mormors farfars farmors far, Jonas Gudmundson Donberg. Skillnaden är att jag i sommar börjat släktforska och kan, så att säga, sätta lite kött på sedan länge döda ben för att komplettera stumma årtal. En ny bekantskap är däremot min mormors mormors farmor (om jag räknat rätt i släktleden) Helena Nilsdotter. Undrar var de är begravda, funderar jag.

Det som är spännande med Donberg är att han var kapare. Alltså pirat. (För en utförligare beskrivning hänvisas till blogginlägget Vinthunden 2, se länk nedan.) Donberg föddes på Donsö 1682 och innan han blev sjörövare var han löjtnant i örlogsflottan men erhöll statlig pension från båda verksamheterna 1751 och dog sedermera 1765: Afled Lieutnanten ädel och Högachtad Hr Jonas Donberg på Donsö af ålderdomsswaghet. En ädel och högaktad pirat som dör av ålderdomssvaghet på Donsö, alltså. (Don är ett äldre uttryck för ängsdun som växte på ön. Huruvida namnet på ö och man hänger ihop känner jag inte till.) Det var emellertid inte bara Donberg som ägnade sig åt sjöröveri. På ett annat av kaparskeppen, ”Jägaren”, var hela besättningen på fjorton man från Göteborgs södra skärgård. Om fartyget finns följande anteckning från 1721:

köpte löjtnanten och kyrkovärden Erik Andersson, Brännö, ett rött altartäcke med gult övertäcke f. 14 daler, 2 öre, inlöst för det sammanskott som besättningen år 1715 på Caparen Jägaren gjort. Besättning: Kapten Erik Andersson, Brännö, Löjtnant Olof Möller, Köpstadsö, Jonas Stör, Styrsö, Styrman Jon på Wrangöö, Erik Nilsson, Styrsö, Erik Jöransson, Styrsö, Lars Olofsson, Brännö, Mathias Larsson ibidem, Jon Persson ibidem, Anders på Lidan, Anders Häljesson, Köpstadsö, Nils Börjesson, Wrangöö, Sven Nilsson ibidem, Olof Andersson.*

En kyrkvärd som är både löjtnant och pirat köper inventarier till sin kyrka för pengar han samlat ihop från besättningen på sitt piratskepp. Se där exempel på händelser som kittlar fantasin.

Jonas Donberg var år 1716 befälhavare på ett annat kaparskepp: ”Vinthunden II”. Fartyget ägdes av Lars Gathenhielm med kapargalliot** om 60 á 70 läster*** och bestyckad med 12 á 14 kanoner av medelgrov kaliber. Don efter person. Eller före, när det gäller Donberg.

Om Maria Nilsdotter finns inte många notiser av det slag som Donberg. Hon föddes i Göteborg revolutionsåret 1789. Anledningen till att hon flyttade till Styrsö (Tången) var att hon gifte sig med Gunnar Larsson som kom därifrån. Tillsammans fick de sex barn: Carl Peter, Johanna Magdalena, Elisabeth, Catharina, Christina och Cornelius. Efter Gunnars död 1824 gifte Maria om sig med Tore Nilsson och de fick dottern Regina. Maria arbetade livet igenom som piga och dog 72 år gammal på just Styrsö Tången år 1861. Huruvida hon ansågs ädel och högaktad framgår inte av källorna.

Jag tror inte någon av gravarna som Maria och Jonas vilar i finns kvar men jag kanske kan jag höra efter hos kyrkogårdsförvaltningen. Däremot finns som framgår spridda notiser från två liv som ett eko av det förflutna. Och det är kanske så det ska vara. Först sorg och lovord, sedan en plats med en sten, sedan minnet. Till sist återstår inget annat än solens sista strålar över den plats man en gång beträtt.

Som tur är finns det inga tidsmaskiner. Möjligheten att resa bakåt i tiden skulle ofrånkomligen innebära att det förflutna förändrades och det skulle i förlängningen sätta igång en serie händelser som skulle rasera världen. Det som skett har skett och det enda vi kan påverka är vårt förhållningssätt till det. Men nog är de vackra i solnedgången, mina förfäders klippor.

Den som lämnar livet tronar en liten stund på minnen från fornstora dar, då ärat hens namn flög över jorden. Pappa har fått sin plats. Samtidigt som ytterligare en gren tillkommit på släktforskarens digitala träd befinner jag mig längst ut på verklighetens släktgren. Ännu inte ansedd som särskilt högaktad, ädel eller, som tur är, ålderdomssvag. Men min tid kommer.

Jag har knappt lämnat ön. Sommaren har virvlat lugnt och stilla förbi och blivit ytterligare en bland somrar. Pappa älskade Styrsö. Flickorna älskar Styrsö, Ragna likaså. Och Styrsö älskar dem. En personlig regel jag har här i livet är uppfattningen att man bör hålla sin nuna där livet är gott. Var ens runa slutligen ristas är för andra än huvudpersonen att hantera. Nu vilar iallafall pappa i graven och vi ska rista i stenen. Och jag följer Viktors stränga uppmaning och gör det samma i gästboken. Det talade ordet är allt för flyktigt.

* Ibidem är latin och betyder ”som ovan”)

** Galliot eller galjot var ursprungligen ett mindre och lättare variant av galär. Den hade från sexton par åror, var och en förd av en eller två man, ända till tjugotre par, med tre roddare till varje åra, samt förde ett eller två segel. Gallioter omnämns redan på 1100-talet, men tycks såsom roddfartyg ha upphört omkring slutet av 1600-talet. Senare förekom under detta namn ett holländskt flatbottnat fartyg, tacklat som galeas med stor- och mesanmast. Den främre masten förde rår och stod tämligen långt från förstäven. Eftersom denna tackling lämnade ett jämförelsevis fritt förskepp, ansågs galioter lämpliga som bombfartyg. På tyska och holländska Nordsjökusten förekom gallioter ganska talrikt under mitten av 1700-talet. Dessa var byggda på köl och liknade galeaser.

*** Skeppsläst är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara cirka 2450 kg.

Relaterade blogginlägg

Vinthunden 2

Källor:

Danbratt & Odenvik: Styrsö socken

Wikipedia

Musik:

Pigor och drängar

Unquiet thoughts

Länkar:

Styrsö hembygdsförening

Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.

Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.

Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)

Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone 1666 genom kyrkvärden Lars Nilsson som föddes på Styrsö detta år och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Nå, jag har inte riktigt förstått hur programmet fungerar. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.

Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.

Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.

Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det längre tillbaka än sedan 1666. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.

Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.

Fantasi.

Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka” från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga. Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sida utvandrat till Amerika.

Musik:

Same old story

Domine

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum

Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?

Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.

Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?

Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.

Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.

Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.

Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.

Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).

Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.

Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniers gavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén & Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.

Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.

Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.

Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.

Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.

När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.

Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.

Musik:

Sweet like this

V’adoro pupille

Relaterade blogginlägg

Vesta in duplo

Dront och schlonk (Viktor, se hit)

Källor:

Berggren, Landet utanför del 3

Jag ser mig omkring. Var finns egentligen tillvarons klimax? Är den försvunnen? Redan upplevd? Ghostad?

Klimax betyder olika saker men den vanligaste definitionen är en höjdpunkt eller kulmen på en process eller händelse. Fenomenet att ”ghosta” syftar på att avsluta en relation utan att ta direkt kontakt med den det berör. Man slutar plötsligt svara på sms, telefonsamtal, etcetera tills den andra personen tröttnar och i sin tur också slutar höra av sig. En vedertagen definition är att ”göra slut med någon genom att sluta ge ifrån sig livstecken”.

Den flygande holländaren är ett mytologiskt spökskepp som irrar runt på världshaven. Kaptenen hade enligt legenden misslyckats med att runda Godahoppsudden och därför svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot honom. För denna hädelse dömdes fartyget och dess besättning att intill tidens ände fortsätta segla.

Ghost och Klimax var två karaktäristiska båtar som låg för boj (ibland låg Klimax vid Stora bryggan) i Halsvik under min uppväxt. Den förra, en rätt stor segelbåt, var ett hemmabygge i plåt och den senare en oerhört vacker motorbåt i trä. Vad som hände med Ghost vet jag inte, hon, passande nog kan tyckas, försvann. Eller så var det jag som försvann, man kan aldrig så noga veta sådant. Kanske irrar hon planlöst runt i Södra skärgården under eviga försök att runda udden på Saltskär. Jag tänker hursomhelst på alla gånger jag under 1980-talet passerade Ghost på min surfingbräda. Svart och vit låg hon där, som ett trotsigt brott mot omgivningen. Tyvärr har jag ingen bild eftersom spöken inte gärna låter sig fotograferas.

Klimax (jag tror namnet kommer från företaget som konstruerade henne) byggdes före andra världskriget och sjösattes 1946. Det var min barndomskompis tillika granne i Halsvik Klas pappa, Ulf, köpte henne 1965 av en släkting. Båten såldes vidare 2005 – till en (vill jag tro) jordnära holländare. Klimax hade måtten 9×1,8 m, och en topphastighet på 14 knop. Minnesvärda citat om henne är ”hon är ingen båt utan en gustaviansk möbel” och att hon ”drog mer lack än bensin”. Jag färdades aldrig med henne men var ombord några gånger. När Ulf och Klimax återkom från resor till stan (Göteborg) var det alltid viss uppståndelse i viken, minns jag. Morfar utstötte efter förtöjning ofta ett nöjt ”ha-ha!” vilket i min värld tolkades som att nu var ordningen återställd.

Det kan vara svårt att navigera på tillvarons stora, vida ocean. Alla söker vi Det Goda Hoppets Udde – frågan är dock hur ska vi runda den. Ibland är det kanske lättare att ghosta än att möta utmaningarna. Förnuft och kylig rationalitet räcker inte alltid för att navigera när dimman ligger tät. Och för att möta bottendjup hänsynslöshet krävs mod.

Okej, det börjar bli dags att landa. Verkliga människor ghostar inte. Verkliga människor löser saker även när det blir svårt, obekvämt eller till och med omöjligt. Det kan innebära jobbiga känslor och svåra livsval. Visst skrattar, gråter och stormar de. Men de vänder inte bort ansiktet och står alltid, högst påtagliga, kvar oavsett väderlek. Och jag vill för säkerhets skull upplysa om att jag talar om principen, inte om mig själv. Den enda ghosting jag funderar över är gentemot sociala medier.

Klimax i tillvaron upplever man tack och lov rätt sällan. Kanske utgör förresten tanken om att uppnå klimax något av legenden om Den flygande holländaren. Hurså? Jo, det bara pågår det här underbara livet. Det är i efterhand man vet vad som utgjorde höjdpunkten. Men det gäller att se upp – plötsligt kommer nya klimax navigerade av en flygande holländare.

Jag har vaga, flyktiga minnen av Ghost. Än idag älskar jag Klimax. För mitt inre ser jag henne stolt stäva fram på holländska kanaler. Jag känner respekt för Ulf Öhbergs idoga arbete med att år efter år få henne i sjön. Ryktet sa att han blåste igenom varje mutter. Vilket låter rimligt, man måste nämligen arbeta hårt för att nå Klimax. Jag undrar förresten var hon finns numera. Eller det vet jag! Vill någon uppleva denna spektakulära båt ligger hon för boj precis på andra sidan Godahoppsudden. Det har hon ju alltid gjort.

I valet av livets olika transportmedel gör jag mig hellre av med hemmasnickrade spöken till förmån för tanken på kommande klimax. Tanken är nämligen aldrig tom i Klimax.

Redan upplevd? Inte då. Jag ser något vackert. Jag tror som alltid att klimax ligger där, alldeles framför nästippen.

Relaterade blogginlägg:

Blås ut

Musik:

Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind