Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.
Fem år har gått anar något nytt, minns utan att sakna så det svider. Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.
Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?
Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:
En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.
Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.
Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.
Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.
Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.
Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.
Samtal med pappa
Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.
Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.
Halsvik midsommarafton 2024
Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.
Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.
Varför
* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.
Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.
Årets skörd.
Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.
Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.
Styrsös kartbild
Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.
Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.
Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.
Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.
Här följer receptet. Smaklig spis!
Styrsöbröd, Tångenvarianten
3/4 liter mjölk
2 kilo mjöl
3 paket gäst
3 kaffekoppar socker
1/4 kilo margarin
125 gram flott
1 påse krossade kardemummakärnor
1 tesked salt
Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.
Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.
Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.
Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.
Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?
Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.
Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.
Oraklet och dess uttolkare
I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.
Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.
Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.
Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.
Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.
Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.
Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.
En plats där jag finner mig själv
Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.
Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.
Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.
Vem vet var ens runa slutligen ristas? Vem vet var ens nuna slutligen vistas?
Viktor gav mig, innan hemfärd, en sträng uppmaning att summera sommaren i gästboken – jag har ju varit på ön länge i år. Den är viktig för honom, gästboken.
Pappa är urnnedsatt i familjegraven på Styrsö. Ädel och högaktad, iallafall så ansedd av oss närmaste, avled han av ålderdomssvaghet 2024. Och nu vilar han med mamma, Helena, Lena, Magnus, Signe, mormor, morfar och mammas mormor och morfar. De senare träffade han visserligen aldrig. Men nu delar de plats. Det vilar något tidlöst över det. Viktor sörjer pappa. Det gör även jag, förstås, samtidigt som jag tänker på hans goda och relativt långa liv.
Släkten följa släktens gång. Urnnedsättning av pappa Jörgen (1934-2024) Styrsö kyrka 7/8 2024. Foto: Ragna
Sommaren. Jag minns en kväll när jag lyssnar på radion. Man spelar vår nationalsång under prisutdelningen efter Sara Sjöströms bragd i olympiska spelen. Samtidigt som solens sista strålar når Styrsös klippor klingar Du gamla du fria. Det är vackert. Jag reser i tiden på jakt efter mina släktingars liv. Identitet, tillhörighet och ursprung. Det är starka krafter i görningen denna sommarkväll.
Han har förekommit i bloggen förr, min mormors farfars farmors far, Jonas Gudmundson Donberg. Skillnaden är att jag i sommar börjat släktforska och kan, så att säga, sätta lite kött på sedan länge döda ben för att komplettera stumma årtal. En ny bekantskap är däremot min mormors mormors farmor (om jag räknat rätt i släktleden) Helena Nilsdotter. Undrar var de är begravda, funderar jag.
Brännholmsviken. En gång begravningsplats Foto: Ragna
Det som är spännande med Donberg är att han var kapare. Alltså pirat. (För en utförligare beskrivning hänvisas till blogginlägget Vinthunden 2, se länk nedan.) Donberg föddes på Donsö 1682 och innan han blev sjörövare var han löjtnant i örlogsflottan men erhöll statlig pension från båda verksamheterna 1751 och dog sedermera 1765: Afled Lieutnanten ädel och Högachtad Hr Jonas Donberg på Donsö af ålderdomsswaghet. En ädel och högaktad pirat som dör av ålderdomssvaghet på Donsö, alltså. (Don är ett äldre uttryck för ängsdun som växte på ön. Huruvida namnet på ö och man hänger ihop känner jag inte till.) Det var emellertid inte bara Donberg som ägnade sig åt sjöröveri. På ett annat av kaparskeppen, ”Jägaren”, var hela besättningen på fjorton man från Göteborgs södra skärgård. Om fartyget finns följande anteckning från 1721:
köpte löjtnanten och kyrkovärden Erik Andersson, Brännö, ett rött altartäcke med gult övertäcke f. 14 daler, 2 öre, inlöst för det sammanskott som besättningen år 1715 på Caparen Jägaren gjort. Besättning: Kapten Erik Andersson, Brännö, Löjtnant Olof Möller, Köpstadsö, Jonas Stör, Styrsö, Styrman Jon på Wrangöö, Erik Nilsson, Styrsö, Erik Jöransson, Styrsö, Lars Olofsson, Brännö, Mathias Larsson ibidem, Jon Persson ibidem, Anders på Lidan, Anders Häljesson, Köpstadsö, Nils Börjesson, Wrangöö, Sven Nilsson ibidem, Olof Andersson.*
En kyrkvärd som är både löjtnant och pirat köper inventarier till sin kyrka för pengar han samlat ihop från besättningen på sitt piratskepp. Se där exempel på händelser som kittlar fantasin.
Jonas Donberg var år 1716 befälhavare på ett annat kaparskepp: ”Vinthunden II”. Fartyget ägdes av Lars Gathenhielm med kapargalliot** om 60 á 70 läster*** och bestyckad med 12 á 14 kanoner av medelgrov kaliber. Don efter person. Eller före, när det gäller Donberg.
Om Maria Nilsdotter finns inte många notiser av det slag som Donberg. Hon föddes i Göteborg revolutionsåret 1789. Anledningen till att hon flyttade till Styrsö (Tången) var att hon gifte sig med Gunnar Larsson som kom därifrån. Tillsammans fick de sex barn: Carl Peter, Johanna Magdalena, Elisabeth, Catharina, Christina och Cornelius. Efter Gunnars död 1824 gifte Maria om sig med Tore Nilsson och de fick dottern Regina. Maria arbetade livet igenom som piga och dog 72 år gammal på just Styrsö Tången år 1861. Huruvida hon ansågs ädel och högaktad framgår inte av källorna.
Tången 31/7. Här har en piga som hette Maria bott och verkat. Foto: Ragna
Jag tror inte någon av gravarna som Maria och Jonas vilar i finns kvar men jag kanske kan jag höra efter hos kyrkogårdsförvaltningen. Däremot finns som framgår spridda notiser från två liv som ett eko av det förflutna. Och det är kanske så det ska vara. Först sorg och lovord, sedan en plats med en sten, sedan minnet. Till sist återstår inget annat än solens sista strålar över den plats man en gång beträtt.
Som tur är finns det inga tidsmaskiner. Möjligheten att resa bakåt i tiden skulle ofrånkomligen innebära att det förflutna förändrades och det skulle i förlängningen sätta igång en serie händelser som skulle rasera världen. Det som skett har skett och det enda vi kan påverka är vårt förhållningssätt till det. Men nog är de vackra i solnedgången, mina förfäders klippor.
Förfäders klippor i Halsvik 3/8. Foto: Ragna
Den som lämnar livet tronar en liten stund på minnen från fornstora dar, då ärat hens namn flög över jorden. Pappa har fått sin plats. Samtidigt som ytterligare en gren tillkommit på släktforskarens digitala träd befinner jag mig längst ut på verklighetens släktgren. Ännu inte ansedd som särskilt högaktad, ädel eller, som tur är, ålderdomssvag. Men min tid kommer.
Jag har knappt lämnat ön. Sommaren har virvlat lugnt och stilla förbi och blivit ytterligare en bland somrar. Pappa älskade Styrsö. Flickorna älskar Styrsö, Ragna likaså. Och Styrsö älskar dem. En personlig regel jag har här i livet är uppfattningen att man bör hålla sin nuna där livet är gott. Var ens runa slutligen ristas är för andra än huvudpersonen att hantera. Nu vilar iallafall pappa i graven och vi ska rista i stenen. Och jag följer Viktors stränga uppmaning och gör det samma i gästboken. Det talade ordet är allt för flyktigt.
Huset till vänster mitt i bilden innehåller gästböcker. Foto: Viktor
* Ibidem är latin och betyder ”som ovan”)
** Galliot eller galjot var ursprungligen ett mindre och lättare variant av galär. Den hade från sexton par åror, var och en förd av en eller två man, ända till tjugotre par, med tre roddare till varje åra, samt förde ett eller två segel. Gallioter omnämns redan på 1100-talet, men tycks såsom roddfartyg ha upphört omkring slutet av 1600-talet. Senare förekom under detta namn ett holländskt flatbottnat fartyg, tacklat som galeas med stor- och mesanmast. Den främre masten förde rår och stod tämligen långt från förstäven. Eftersom denna tackling lämnade ett jämförelsevis fritt förskepp, ansågs galioter lämpliga som bombfartyg. På tyska och holländska Nordsjökusten förekom gallioter ganska talrikt under mitten av 1700-talet. Dessa var byggda på köl och liknade galeaser.
*** Skeppsläst är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara cirka 2450 kg.
Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.
En gång en gravid kvinnas (från Östermalm) badplats
Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.
Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)
Undertecknad och Vargö 2018
Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone sedan sent 1500-tal.
(En släkting, kyrkvärden Lars Nilsson föddes på Styrsö 1666 och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.)
Undertecknad och Vargö 2024
Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.
Vargö södra
Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.
Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.
Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.
Fantasi.
Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka” från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga.Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sidautvandrat till Amerika.
Post scriptum: Det kom ett mail med information om vad som hände med kvinnan från Östermalm med släktens tillstånd publiceras det här:
Krutte
Sommaren 1995 gjorde jag slag i saken med att börja leta efter min storebror. När jag var 20 år, berättade Mor att jag hade en storebror. 1940 blev hon gravid och fadern var Kurt Vargö. Han for i väg till USA och lämnade Inga kvar och sa dessutom, att han inte kunde få barn, vilket uppenbarligen inte stämde. Han fick nämligen en dotter och en son i USA också. Mormor skickade mor till Dalarna för att hon skulle låta magen växa utom synhåll för släkt och vänner. Där bodde hon inneboende hos ett äldre par och var väldigt ensam.
I maj 1941 födde hon min storebror. Hon ammade honom i två månader. Hon hann döpa honom till Bo Christer. Sedan var hon tvungen att adoptera bort honom. Mormor, som själv hade fött sitt enda barn utom äktenskapet kunde på inga villkor acceptera att hennes dotter skulle gå igenom samma upplevelser som hon hade gjort. Mormor lyckades till och med få mor placerad på Beckomberga mentalsjukhus, för att hon menade att hennes dotter inte var psykiskt tillräknelig, när hon absolut själv ville ta hand om sin lille pojke. Efter ett par dagar på Beckomberga med diverse undersökningar kunde man konstatera att hon inte hade några som helst tecken på att behöva vård, varför hon skickades hem och då var Bo Christer redan bortadopterad till paret Hedberg i Hälsingland. Karl-Urban (”pappan”) var styrman på stora båtar. De skilde sig så småningom och Bo Christer växte upp hos sin mamma, Miriam, som så småningom hamnade i mjölkaffären i Bromma.
Jag tror att jag ringde nästan 30 olika pastorsexpeditioner, innan jag i augusti 1995 fick klart för mig att min bror bodde i Malmö, hade ett reklamföretag och dessutom delvis livnärde sig på musik. Alla i familjen spelade och sjöng och det kändes så rätt och härligt att vår bror också musicerade.
Det visade sig att Krutte hade fru och tre barn. Plötsligt blev det på riktigt! Jag hade en storebror! Han fanns i Malmö! Men jag fick inte kontakta honom. Du får absolut inte ta kontakt, Lotta, sa mor. Jag var tvungen att skriva på papper i samband med adoptionen och där lovade jag att aldrig någonsin ta kontakt med min son!
Så var det på den tiden. Men bara drygt en månad senare fick mor ett brev från Krutte som skrev: När min mamma dog för några år sedan, hittade jag papper, som visade att jag var adopterad. Det visste jag inte! Jag började då leta efter min far. Till slut hittade jag honom i USA. Han var inte längre i livet. Nu har jag hittat dig och tror att du är min mor och i så fall har jag fyra syskon. Det skulle vara underbart att få träffa er. Jag har vuxit upp utan syskon. Men kanske har du inte alls berättat för dina barn.
Mor blev så lycklig. Min mamma har alltid varit en glad, utåtriktad och social människa. Ändå märkte vi ”barn” att något tungt lyftes från hennes axlar efter brevet från Krutte. Det bestämdes att vi alla skulle träffas i december hos oss i Steninge – Krutte och hans nuvarande fru, Ulla, Kruttes tre barn, Sofie, Johan och Emil, Christian och Marika med Pidde och Hanna, Anna-Nora och Bill med Maja och Gustav, Ditte och PeO och jag med Malin och Lena.
Men innan dess hade Krutte och jag kontakt. Vi skrev och berättade för varandra vad vi hade gjort tidigare i livet. Jag berättade bland annat att jag hade gjort text och musik till ett TV-program för barn, som hette Kartongcirkus. Krutte berättade, att han hade gjort ett TV-program för barn, som hette Den konstiga kartongen. Så märkligt! Och det skulle dyka upp fler märkligheter så småningom.
En oktoberdag 1995 skulle jag hålla föredrag på konserthuset i Malmö. Jag var engagerad av organisationen Kvinnor kan, ett event som turnerade i Sverige och där jag var med under tre år. Inför eventet i Malmö frågade jag Mor, om hon hade något emot att Krutte och jag träffades i Malmö, innan vi skulle träffas i Steninge till jul allihop. Det hade hon inte alls och Krutte sa, när jag ringde honom: Klart att vi ska ses! Vi ska ses och snacka gamla minnen! Sådan var Krutte, alltid glad och positiv och med sköna, roliga idéer och förväntningar.
När jag var klar med mitt föredrag där i Malmö, var det paus i eventet och utanför portarna till konserthuset stod många ur publiken och njöt i höstsolen. Flera av deltagarna ville prata med mig, när de såg mig komma ut genom de stora dörrarna på väg till min storebror.
Men jag hade bara ögon för en guldgul Peugeot 205, som stod på gatan. Det kändes hur naturligt som helst att krama om Krutte och vi åkte hem till Ulla, som hade lagat till en god måltid. Precis som alla mina syskon var Krutte också duktig på att laga mat. Själv har jag blivit bortskämd med en man, som älskar att laga mat, så efterrätter och bakning har blivit min tacksamma lott i hushållet.
Krutte visade gamla fotografier, de som fanns kvar efter branden i Åkarp, då hela hans hus brann upp. Vi pratade, frågade, berättade, grät och skrattadeända tills det blev dags för mig att ta tåget hem. Från första början kände jag så starkt, att Krutte var en av oss.
Innan vi alla skulle ses i Steninge till jul, hann också Anna-Nora och Ditte träffa Krutte. Han och hans orkester, Grus i Dojjan, hade i många år traditionen att spela på en stor lokal i Mellbystrand. Dit åkte Anna-Nora och Ditte för att lyssna på Gruset och för att få träffa Krutte.
Många år senare – drygt 20 år – skulle jag återförenas med min syssling från Laxvik, som vid det laget hade hunnit bli biskop – Bengt Wadensjö. Det visade sig att Bengts dotter, Sofia, var gift med Figge, vars pappa bodde i Mellbystrand och ägde lokalen, som Gruset spelade i år efter år. De kände naturligtvis varandra – Krutte och Figges pappa.
Det blev dags för träffen i Steninge. Den blev mycket glad och känslosam. Krutte hade med sig en liten väska med munspel stämda i olika tonarter. När vi bad honom spela något, valde han ut ett av munspelen, blåste över hela klaviaturen (eller vad det nu kallas för på ett munspel) och frågade Kan ni den här? Och började spela En gång jag seglar i hamn.
Det var den sången, som fanns på Alice Babs skiva – den som Far hade gett till Mor, när hon låg på BB med tredje barnet och Far just skulle åka iväg på en affärsresa. Den här ska vi sjunga och spela tillsammans, när jag kommer hem, Inga! sa Far och reste till Åmål. Det var vinter och halt. En lastbilschaufför kunde inte få stopp på sin tunga bil, som sakta gled nedför gatan och rakt på Fars Volvo, en PV 444. Han hade just parkerat och var på väg att stiga ur sin bil, när den tunga lastbilen gled på honom. Far kom aldrig tillbaka. Ja, den sången kunde vi förstås allihop utantill – varenda vers – och stämde in med tårar i ögonen.
När vi så småningom började bläddra i livets alla händelser frågade Christian Men Krutte … då, när du och jag spelade med i ”Styrman Karlssons flammor” på Stadsteatern i Malmö … var vi bröder redan då? Sedan upptäckte vi den ena anknytningen efter den andra:
• Krutte och hans orkester har varje år inlett Malmöfestivalen, som hade premiär 1985. Ett år skulle Malin och hennes dansgrupp, Matimbo, dansa på scenen. Inte visste Malin då, att det var hennes morbror som informerade henne och hennes danskollegor: Ni kan vänta här i kulisserna tills jag har presenterat er. Sedan välkomnar jag er in! Och inte visste Krutte då att det var hans systerdotter som han presenterade för publiken.
• Clary heter en god vän till mig. Vi blev goda vänner, när hon många gånger engagerade mig till föredrag i Skåne, där hon bor. När hon första gången hämtade mig på flygplatsen i Helsingborg började vi i bilen på kvinnors vis berätta för varandra om våra liv. Hon berättade, att hon och Claes hade en biologisk son och en adopterad. Jag sa då precis som min mamma … och så berättade jag om min storebror och hur vi hade hittat varandra. Du menar väl inte Krutte?frågade Clary och kastade en nyfiken blick på mig där hon satt bakom ratten. Det visade sig att hon och Krutte hade gått i samma klass, när de utbildade sig till fritidspedagoger.
• Mor bodde många år i Haverdal men när hon fick tillbaka Krutte bodde hon på ett äldreboende närmare Halmstad. När hon ännu bodde i Haverdal hade hon haft sin son nästan snett över gatan utan att veta det. Krutte och Ulla hade nämligen en sommarstuga i Haverdal. Både Mor och vi syskon, som bodde i trakternakring Haverdal på sommaren, hade i många år handlat i samma affär som Ulla och Krutte.
• När Krutte ännu hade sin reklambyrå kvar, han skicka en bok till Mor och la paketet i receptionen till reklambyrån. Det hör till saken att han där hyrde ut ett rum till Ulf Rodelius, som spelade fiol i Malmö Symfoniorkester och använde rummet till att öva i. När Ulf såg paketet till Inga Moberg, undrade han vad Krutte hade för förhållande till henne. Själv hade han nämligen haft hennes barn (Christian och mig) till lekkamrater, när vi hade sommarstuga i Frösakull och bodde granne med familjen Rodelius. Då sa Krutte till Ulf, att han skulle sätta sig ned, så skulle han få höra …
• I Malmö hade Mor en kär väninna, Ulla Kittel, mor till Georg, som jag berättat om tidigare i boken och som PeO och jag fortfarande umgås med. När den största spänningen med återträffen med Krutte hade lagt sig, ringde Mor och berättade för Ulla, att hon hade fött en son för många år sedan men att han av olika skäl hade bortadopterats. Ulla blev väldigt tagen. Efter en stund började väninnorna prata om annat och Mor frågade Ulla, om hon brukade delta i Malmö-festivalen. Ulla svarade Oh ja! När den inleds, så tar jag cykeln och kör ned till Stortorget och lyssnar på en jättebra orkester som heter Grus i Dojjan. Och min favorit, det är han som spelar munspel! – Det är min son, Ulla! Det är klart att Ulla blev mållös.
• Innan Krutte började söka efter sin mor, försökte han hitta sin far, Kurt Vargö. När han fick veta, att han inte längre fanns i livet, hittade han sin farbror, Gunnar Vargö, i Borrby. Krutte åkte dit och satt i farbroderns kök och pratade. Efter en stund frågade Krutte hur farbrodern trivdes i Borrby, om grannarna var trevliga. Javisst är de trevliga. Här bredvid bor ett äldre par. Hon är glad och trevlig men han verkar knepig. Inte visste vare sig farbrodern eller Krutte att den glada trevliga grannen var Mor – KruttesMor! Den knepige gubben, som hon hade sommarstället ihop med där i Borrby var Olle.
• När Bosse Larsson var programledare för Allsång på Skansen, var Grus i Dojjan där och spelade vid två olika tillfällen. Efter programmet gick hela gänget till Freden och tog ett glas. Då kom Krutte att sitta bredvid en kille, som var Bosse Larssons ”Allt-i-allo”, Gunnar Vargö, men ingen av de två visste då, att Gunnar var Kruttesfarbror.
• Vid samma tillfälle som Krutte besökte sin farbror Gunnar i Borrby, kom de att prata om familj och arbete. När Gunnar fick höra, att Krutte spelade munspel, berättade han om en trevlig kille, som han hade träffat på Skansen och som också spelade munspel och som kom att sitta bredvid honom på Freden efter programmets slut Det var en jättetrevlig kille, sa Gunnar. Då sträckte Krutte fram näven och sa Det var jag!
• Som jag tidigare berättat hade både Krutte och jag gjort TV-program för barn. Krutte – Den konstiga kartongen och jag Kartongcirkus.
• Alldeles i början av boken berättade jag om mjölkaffären i Bromma, där Mor handlade ost och mjölk. Inte visste mor att det var Kruttesadoptivmamma hon handlade av och att Krutte då förstås fanns i närheten.
Vi hade haft många anknytningar utan att veta. Och vi fick 27 härliga år med Krutte. Ulla och Krutte kom på min 50-årsfest på Bergendals Herrgård och till sommaren som följde (1996) hade Krutte den underbara idén att Gruset skulle spela i trädgården i Steninge och vi skulle ta inträde, som kunde täcka orkesterns resa, övernattning och mat. Då blev Grus i Dojjan i stället Gruset i Gräset under våra konserter i trädgården.
Vi fortsatte med sommarkonserterna i vår trädgård i 22 år. Av dessa hann Mor vara med många somrar, innan hon dog 2010.
Tillsammans med våra barnbarn ordnade vi med fiskdamm och lotterier för barnen, som kom till trädgårdskonserterna. Barnbarnen älskade att stå i ”kassan” till biljettförsäljningen och när de blev större, sålde de hembakta bullar och kakor och läsk. Våra sommarkonserter blev populära och till slut kom över 100 personer för att sitta i gräset och lyssna och äta sin medhavda matsäck – ofta vin och kyckling. Vi dansade i gräset till flera av låtarna. Många av våra vänner från Stockholmstrakten kom och lyssnade och ordnade med övernattning. Gabi och Jürgen och barnen och barnbarnen kom också och njöt av musiken. Vilka fantastiska somrar och underbara minnen!
Efter en kort tids sjukdom avled Krutte i september 2022. Vi miste vår storebror. I nästan 27 år fick vi ha honom.
Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?
Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.
Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?
Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.
Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.
en liten übermench
Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.
Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.
Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).
Sylve med kollega. Foto: Ronald Macke (beskuren)
Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.
Numera
Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniersgavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén&Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.
Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.
Inte Pippis eller Pripps pappa
Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.
Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.
Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.
När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.
Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.
Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.
Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.
Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.
En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.
Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats.
Pappa och morfar. 1960-tal.
På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.
De unga tu
Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.
Sakta bleknande. Foto: Marcus Nadelius
Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.
Väldigt bra
Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.
Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.
Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.
Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.
Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)
En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite
Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.
Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.
(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)
Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.
När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.
Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.
Och si, ur den vaggande ångan klev Lorentz Creutz den äldre fram.
Platsens historia har alltid intresserat mig. Alla har vi platser som betyder något, låt vara att vissa av oss är mer fästa vid dem än andra. Kan man, om man upplevt en plats tillsammans med någon viss person ladda den igen – fast tillsammans med någon annan? Eller är platsen för evigt förknippad med det som var och vi människor dömda att ständigt söka nya horisonter?
Jag står stilla. Det är sent, mitt i natten faktiskt. Det råder ett blekt månsken men det disiga vädret gör att inga stjärnor syns. Ett världsarv ligger vid mina fötter. Jag är påväg hem efter vännen Mats halvsekelsfest men har blivit stående vid Creutz lave. Gruvan, stöten och alltihop ligger där. Hur mycket kärlek ryms det i stora stöten? En öppning i berggrunden fylld av både det som varit och det som kunde ha varit.
Jag känner Lorentz Creutz den äldres ögon på mig. Lorentz, en man i staten i stormaktstidens Sverige. På den tiden var en position i gruvans skugga en topposition. Jag vet egentligen inget om honom. Statsman, militär. En tuffing, säkert. Och nu träder han fram. Ska jag fråga honom hur Lorentz Creutz den yngre var?
Under en annan stund några veckor senare befinner jag mig tillsammans med evigheten på Saltskärsudde på Styrsö. En något oländig plats där himlen möter havet. Väl där lämnar man den ogärna. Här möter jag ofta de som gått före. Jag tänker på far, sörjer honom. Han fattas mig nu när också han gått in i den vaggande ångan.
Ännu en dag på Saltskär
En lave är en byggnad över ett gruvschakt. Creutz är en gammal adelssläkt med vida förgreningar. En ur släkten, Lorentz Creutz den äldre, var, om jag förstått det rätt, landshövding i Dalarna på 1600-talet. Laven bygges 1852 vilket gör den till landets äldsta på ursprunglig plats. Byggnaden är dessutom landets högsta bro då den spänner över ett 208 meter djupt schakt.
Jag står som sagt stilla. Låter dimman och mörkret omfamna mig. Från hjulhuset bredvid laven hörs ljudet från klockan som plingar dygnets alla timmar. Slutade klockan ljuda var det en varning för pumpstopp och då kunde gruvan översvämmas. Lite som livet i stort, må hända. I en tunna som fungerade som hiss tog de sig upp och ner ur gruvan, gruvdrängarna. Deras arbete. Deras plats. Upp ur jordens inre kom de, nakna till midjan, medan svetten rann ur deras kropp som vatten ur en ullpåse – som Linné uttryckte saken.
Creutz den äldres lave
Jag tappar nästan andan, där jag står. Gruvan, en plats i människors liv sekel efter sekel. Havet och bortom än mer så. Arbete, sjukdom, rikedom, fattigdom, liv och död.
För mig är båda dessa platser förknippade med kärlek. Som barn åkte jag under vintrarna plastpåse nedför slagghögarna i en vindlande fart, på somrarna lekte jag krig i de numera borttagna bunkrarna på Saltskär. Som student skrev jag akademiska uppsatser om både gruvan och skärgården. Jag har under mitt liv älskat, gråtit och skrattat i dess omedelbara närhet. Men gruvan förhåller sig likgiltigt ointresserad av mina känslor, hon bara ligger där, gamla mormor, ruvande på sina hemligheter. Och Saltskärsudde – många stunder har jag upplevt här. Med vänner. I ensamhet. Nu senast tillsammans med någon mycket viss. Det känns som udden/det är vår. Havet, ja det bara är som vanligt.
Varje plats är en kuliss. Det är människor som laddar scenen med innehåll. Vad människor känner på, eller för, platsen är för dem som lever där och då. Den stora historien är för historikern, det lilla mer för var och en. Ibland är historia som ett vykort från det förflutna och denna natt damp det ner ett från Lorentz Creutz den äldre.
Det är för tidigt att överblicka fars liv. Sorgen är för nära.
Självklart kan man återerövra en plats. Det sker ju hela tiden och är, som jag ser det, själva poängen. Platsen, var den än är, är något man delar med någon eller några som den är helt rätt för ändamålet.
Jag upplever, faktiskt, ett visst obehag av Lorentz Creutz den äldres blickar. Tillbaka in i dimman med dig, gamle man! Det är vår tid nu. Klockan i din lave klämtar för oss. Vinden på Saltskär är sydlig.
Jag ser mig omkring. Var finns egentligen tillvarons klimax? Är den försvunnen? Redan upplevd? Ghostad?
Klimax betyder olika saker men den vanligaste definitionen är en höjdpunkt eller kulmen på en process eller händelse. Fenomenet att ”ghosta” syftar på att avsluta en relation utan att ta direkt kontakt med den det berör. Man slutar plötsligt svara på sms, telefonsamtal, etcetera tills den andra personen tröttnar och i sin tur också slutar höra av sig. En vedertagen definition är att ”göra slut med någon genom att sluta ge ifrån sig livstecken”.
Den flygande holländaren är ett mytologiskt spökskepp som irrar runt på världshaven. Kaptenen hade enligt legenden misslyckats med att runda Godahoppsudden och därför svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot honom. För denna hädelse dömdes fartyget och dess besättning att intill tidens ände fortsätta segla.
Ghost och Klimax var två karaktäristiska båtar som låg för boj (ibland låg Klimax vid Stora bryggan) i Halsvik under min uppväxt. Den förra, en rätt stor segelbåt, var ett hemmabygge i plåt och den senare en oerhört vacker motorbåt i trä. Vad som hände med Ghost vet jag inte, hon, passande nog kan tyckas, försvann. Eller så var det jag som försvann, man kan aldrig så noga veta sådant. Kanske irrar hon planlöst runt i Södra skärgården under eviga försök att runda udden på Saltskär. Jag tänker hursomhelst på alla gånger jag under 1980-talet passerade Ghost på min surfingbräda. Svart och vit låg hon där, som ett trotsigt brott mot omgivningen. Tyvärr har jag ingen bild eftersom spöken inte gärna låter sig fotograferas.
Klimax. Bild: Klas Öhberg
Klimax (jag tror namnet kommer från företaget som konstruerade henne) byggdes före andra världskriget och sjösattes 1946. Det var min barndomskompis tillika granne i Halsvik Klas pappa, Ulf, köpte henne 1965 av en släkting. Båten såldes vidare 2005 – till en (vill jag tro) jordnära holländare. Klimax hade måtten 9×1,8 m, och en topphastighet på 14 knop. Minnesvärda citat om henne är ”hon är ingen båt utan en gustaviansk möbel” och att hon ”drog mer lack än bensin”. Jag färdades aldrig med henne men var ombord några gånger. När Ulf och Klimax återkom från resor till stan (Göteborg) var det alltid viss uppståndelse i viken, minns jag. Morfar utstötte efter förtöjning ofta ett nöjt ”ha-ha!” vilket i min värld tolkades som att nu var ordningen återställd.
Bild: Klas Öhberg
Det kan vara svårt att navigera på tillvarons stora, vida ocean. Alla söker vi Det Goda Hoppets Udde – frågan är dock hur ska vi runda den. Ibland är det kanske lättare att ghosta än att möta utmaningarna. Förnuft och kylig rationalitet räcker inte alltid för att navigera när dimman ligger tät. Och för att möta bottendjup hänsynslöshet krävs mod.
1970-tal. Släktfest i vår trädgård i Halsvik. Klimax anas till höger om flaggstången
Okej, det börjar bli dags att landa. Verkliga människor ghostar inte. Verkliga människor löser saker även när det blir svårt, obekvämt eller till och med omöjligt. Det kan innebära jobbiga känslor och svåra livsval. Visst skrattar, gråter och stormar de. Men de vänder inte bort ansiktet och står alltid, högst påtagliga, kvar oavsett väderlek. Och jag vill för säkerhets skull upplysa om att jag talar om principen, inte om mig själv. Den enda ghosting jag funderar över är gentemot sociala medier.
Klimax i tillvaron upplever man tack och lov rätt sällan. Kanske utgör förresten tanken om att uppnå klimax något av legenden om Den flygande holländaren. Hurså? Jo, det bara pågår det här underbara livet. Det är i efterhand man vet vad som utgjorde höjdpunkten. Men det gäller att se upp – plötsligt kommer nya klimax navigerade av en flygande holländare.
Jag har vaga, flyktiga minnen av Ghost. Än idag älskar jag Klimax. För mitt inre ser jag henne stolt stäva fram på holländska kanaler. Jag känner respekt för Ulf Öhbergs idoga arbete med att år efter år få henne i sjön. Ryktet sa att han blåste igenom varje mutter. Vilket låter rimligt, man måste nämligen arbeta hårt för att nå Klimax. Jag undrar förresten var hon finns numera. Eller det vet jag! Vill någon uppleva denna spektakulära båt ligger hon för boj precis på andra sidan Godahoppsudden. Det har hon ju alltid gjort.
I valet av livets olika transportmedel gör jag mig hellre av med hemmasnickrade spöken till förmån för tanken på kommande klimax. Tanken är nämligen aldrig tom i Klimax.
Redan upplevd? Inte då. Jag ser något vackert. Jag tror som alltid att klimax ligger där, alldeles framför nästippen.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.