adolphson

Lärargalen

10 september, 2016av adolphson

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

—

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101 – värnpliktsfrågan

3 september, 201616 juni, 2021av adolphson4 kommentarer

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt.

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Irving vs Churchill

29 augusti, 2016av adolphson

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

—

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

—

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Smitta

24 augusti, 2016av adolphson

Sverige har en stark tradition av att inskränka mänskliga rättigheter. Sverige som slavnation är en relativt okänd sak, hur vi behandlat samerna, sympatier för Nazityskland samt svenska mäns våld och kränkningar av kvinnor, för att nämna några saker.

Det är inte alltid så att förbud och diktat förekommit – som i fallet med samerna – men jantelagen har i folkrörelse-Sverige historiskt sett hårt reglerat individens rättigheter. Just nu tänker jag på hur staten agerat mot individer när folkhälsan ansetts, eller faktiskt varit, hotad.

—

Under utbrotten av kolera under 1800-talet klev staten in med närmast diktatoriska proportioner (och visst – demokratin var ännu inte utvecklad): man inspekterade resenärer, satte sjuka i karantän, rökte ut människors hus och hem, besprutade importerade handelsvaror och detta pågick mycket längre än andra länder.

Svensken är rädd för farsoter.

Att vara drabbad av skammens sjukdom syfilis resulterade länge i av staten initierade tvångsbehandlingar, samhället krävde också rapportering om misstänkt spridning och för den som vägrade underkasta sig undersökning väntade inspärrning.

De lagar som reglerade detta levde förövrigt kvar in på 1980-talets och aids.

Med aids var 1800-talet plötsligt tillbaka med stiftande av nya lagar med syfte att förhindra det man uppfattade som en epidemi, allmän testning och samhällelig hysteri vilket mynnade ut i att såväl vårdpersonal som (alla) andra vilka kände sig kallade började predika om vad som kunde anses som acceptabla sexuella beteenden givet smittrisken.

Hiv-smittade, och kanske andra som misstänktes för smittobärare, sattes i ofrivillig karantän. Ett ganska stort statligt ingrepp i den personliga integriteten, kan tyckas.

Att vår första folkomröstning 1922 gällde huruvida det överhuvudtaget skulle vara tillåtet med alkohol, vår minst sagt ambivalenta hållning till alkohol under hela 1900-talet, synen på droger i vår lagstiftning jämfört med andra hemskheter, ja, allt detta säger självfallet något, mycket, om Sverige.

Nu senast gällde det svininfluensan – allmän panik och tydliga direktiv om att alla skulle vaccineras…med ett dåligt evidensbaserat och snabbt framtaget vaccin.

Staten i Sverige bestämmer – och det är väl bra – men tänk om staten har fel? Det kanske inte är omöjligt, men åtminstone mycket svårt, att överpröva statens beslut och direktiv i vårt land.

Och individens frihet är skör. Så länge man lever i en kontext, är en del av det gamla folkrörelse-Sverige, är det nog ganska lugnt. Men tillhör du en marginaliserad grupp sitter du måhända inte lika säkert.

Och för all del, det kunde vara du, eller någon anhörig, som på grund av statliga direktiv drabbades av narkolepsi.

—

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

Svininfluensan

—

Litteratur:

Berggren/Trägårdh: Är svensken människa

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

19 augusti, 201615 juni, 2021av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg.

Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från).

Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag.

Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap.

Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka 40 år och 15 år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i 25 år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn.

Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom.

Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna.

Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Jaja. Inget nytt under solen.

Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja.

Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början.

Om det nu överhuvudtaget är relevant.

Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

—

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv.

Diskussion. Vad ser du, egentligen?

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.

En liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller 3 olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Etienne Chaume

3 augusti, 2016av adolphson

Det är möjligen så att vi människor tror det vi vill tro.

Konspirationer och diverse mer eller mindre alternativa verklighetsuppfattningar har i en eller annan form alltid förekommit i historien. Rosencreutzarna, exempelvis, satte på 1600-talet människors sinnen och hjärtan i brand.

Överheten var ofta under detta århundrade mycket bekymrad över diverse agitatorer och pratmakare (populister, skulle vi kanske kalla dem i dag) som på gator och torg spred sina budskap, uppfattningar och villfarelser.

För det mesta rörde det sig om budskap av religiös art men ibland fanns viss substans – som att prästämbetet var en bluff eller överheten på olika sätt (moraliskt) korrumperad. Dagens populister använder snarlika metoder som gårdagens, tycks det mig.

—

I början av 1600-talet cirkulerade på kontinenten en skrift författad av några som kallade sig Rosencreutsordens brödraskap. Texten var riktad till Europas lärda och styrande och budskapet bestod av information om en ny reformation som skulle ställa allt elände tillrätta redan var påbörjad och ledd av ett hemligt och oförtrutet sällskap – Rosencreutzorden.

Legenden berättade om en tysk adelsman, Christian Rosencreutz, som på 1400-talet reste till fjärran östern och tillägnade sig ny vetenskap och allehanda mystiska saker. När han återvände till Europa grundande han en orden för att säkerställa sin kunskaps fortlevnad.

Orden menade i korthet att en ny världsordning stod för dörren där den gamla korrupta världsordningen skulle falla.

Sällskapet hade (enligt sägnen) vuxit i det tysta och spridit sig över världen och dess medlemmar ägnade sig åt goda och kristliga gärningar. De fick inte berätta om sin orden och de sammanstrålade endast en gång om året i en hemlig tempelbyggnad, ”den helige andes hus”, för att avlägga rapport om den nya världsordningens utveckling.

Flera skrifter från orden dök upp runt om i Europa och budskapet var strikt protestantiskt med udden riktad mot katolicismen som djävulens påfund och var tydligt influerad av mysticism (esoterism).

Genom skrifter och rykten som snart levde sitt eget liv sattes människors sinnen i brand.

Först 1971 stod det klart att Rosencreutsorden från början till slut var ett skämt iscensatt av en student vid namn Etienne Chaume och hans vänner. När de såg det hela gå över styr och vilken uppståndelse de orsakade blev de förskräckta och rymde fältet.

Långt senare berättade han sin historia vilken nedtecknades och berättelsen hittades alltså först 350 år senare i ett arkiv. Men ännu tror människor att orden existerar och exempelvis Wikipedia är i sin beskrivning helt ute och cyklar – läs själv.

Om man nu tror på beprövad historisk forskning och inte legender och påhitt, alltså.

—

Simon vises protokoll är ett av antisemiter påhittat dokument som beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. I skriften pekas diverse grupper ut, frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister, att vara judarnas redskap för att behärska världen.

Själva protokollet har vid upprepade tillfällen bevisats vara rent påhitt och är ursprungligen upprättat av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med syfte att utmåla judarna som ett hot mot staten.

Inte minst under de båda världskrigen spelade detta dokument en stor roll för händelseutvecklingen. Det når ständigt nya läsargrupper och förekommer än idag i den antisemitiska propagandan.

Trots att källkritisk granskning och dateringar av dokumentet visar gång på gång att det är antisemiter med en tydlig agenda som sprider denna dynga så fortsätter det cirkulera.

Det handlar, som sagt, antagligen om vad människor faktiskt vill tro.

—

Chemtrail är en uppfattning om att spår efter flygplan som är synliga på himlen efteråt innehåller giftiga kemiska eller biologiska medel som i hemlighet sprayas ut av myndigheter i en rad olika syften.

Möjligen har just den här konspirationsteorin (som jag ser den som) passerat zenit och kommer snart att hamna i den historiska garderoben tillsammans med månlandningen, Elvis, Area 51 och andra.

Men relativt högt uppsatta politiker verkar fortfarande tro på det. Att man inte funderar över att ”hemligheten” måste hållas hemlig av flygpersonal världen över (vilka antagligen måste räknas i 10 000-tal) för att inte, om uttrycket tillåts, läcka tycker åtminstone jag är lite konstigt.

Men vad vet jag i egenskap av non beliver.

—

I skrivande stund tycks hatet mot Hillary Clinton ta mytbildningen till nya nivåer.

”Croocked Hillary” ska enligt sina belackare (och de är många) vara köpt, ha våldtagit kvinnor, ha en agenda att sälja ut USA – och så vidare in absurdum.

Visserligen ligger Trump bakom en hel del av dessa påståenden, men inte bara han. Det är många som tycks hysa ett genuint hat mot henne.

Apropå Trump och konspirationer så nog är det lite märkligt hur man kan se en amerikansk miljardär, som gång på gång beslås med lögn i sina påståenden, som en oberoende kandidat och en folkets man.

Helt obegripligt, faktiskt.

—

Det går nog inte att komma tillrätta med den här typen av problem, tänker jag lite dystert. Helt enkelt för att människor inte vill komma tillrätta med dem.

När jag ibland försökt diskutera olika konspirationer möts jag ofta med argument i stil med att all media är köpt, min universitetsutbildning är inte vatten värd eftersom universitetsvärlden också är korrupt. Och så vidare.

Jag är lurad, naiv, för bakom ljuset, vill inte se ljuset.

Själv landar jag sammanfattningsvis i samma gamla fråga: hur jagar eller bemöter man någon eller något som är osynligt?

—

Källor:

Håkansson, Vid tidens ände, 2014

Wikipedia

DN: Några vanliga konspirationsteorier

Foto, Personligt, Resor

bild 24 – Close but no cigar

31 juli, 201616 juni, 2021av adolphson

Okej, låt det sägas med en gång. Vi skulle gå genom Padjelanta och vidare in i Sarek västerifrån. Vi kom så långt som till ”the gate of Sarek” men valde av olika skäl en annan tur. Efter att ha sett det majestätiska Sarek på avstånd kunde vi alltså koncentrera oss på nationalparken Padjelanta som även den är fantastisk – främst beroende på sin artrikedom i djur och natur. Och, som en 70-årig fjällräv vi mötte uttryckte det (vilken förövrigt fjällvandrade som guide flera gånger om året och hade tillbringat 50 veckor i tält de senaste åren), I Sarek är man styrd till dalgångarna men i Padjelanta är det bara att knalla på. Och du, la han till när han ändå såg min besvikelse över att inte gått in i Sarek, det ligger ju kvar.

—

Till Padjelanta tog vi oss med nattåget till Murjek. En resa under vilken en av efterkrigstidens vidrigaste måltider intogs. Eller, det blev väl mest intravenöst intagande av kalorier. Skärpning SJ. För inte är det väl sant som elaka tungor säger: SJAB är ett palindrom? Nåja – prio-kortets poäng gick i topp. Bussen gick – via omotiverade stopp i bland annat Jokkmokk (där min imitation av gamle Jocke rönte föga glädje eller uppmärksamhet) – till Kvickkjockks fjällstation där vi inväntade vandringssällskapet Martin och Martine. Vidare dagen efter med helikopter till Staloloukta varefter själva vandringen vidtog. Den får berätta sig med bilder där Malin för det mesta är bakom kameran.

—

L1010216

L1010220

L1010247

L1010256

L1010270

L1010272

L1010278

L1010282

L1010312

L1010313

L1010323

L1010353

L1010303

L1010245

Relaterade blogginlägg:

Hjortrongull

Gåsen runt

Vadislav Brunis

Teddybjörnen Joel

Historia, Retorik, Spännande människor

Cicero

18 juli, 2016av adolphson1 kommentar

När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också.

—

Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.

Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur.

Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.

Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet.

Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva.

Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.

Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel:

Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.

Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos.

Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet.

Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid.

Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).

Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.

Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.

Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius.

Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43.

Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål.

Därmed hade den store talaren definitivt tystats.

—

Källor:

Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,

Wikipedia

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Surt, sa räven

13 juli, 2016av adolphson

Uttrycket rönnbärsfilosofi innebär att förringa värdet av något man vill ha men inte kan få och är hämtat från berättelsen om räven och rönnbären. Kanske är det också tillämpbart på relationer.

—

Far och jag hade intressant diskussion om huruvida man kan uppskatta en plats utan att trivas med dess innevånare. Stockholm är en vacker stad men jag gillar inte stan eftersom stockholmare är så dryga, på ett ungefär.

Jag menade i vårt samtal att detta inte är möjligt eftersom en plats enligt min mening i minst lika stor utsträckning definieras av dess människor som av naturen eller arkitekturen.

Jag är nu beredd att ompröva min hållning och ge far åtminstone delvis rätt.

—

Jag tänker lite på bröderna Göring ur ett psykologiskt och antropologiskt perspektiv. De växte upp tillsammans och stod tydligen varandra nära. Ändå måste de ju varit helt olika som människor.

Jag blir nyfiken. Kan olikheterna berott på något i uppfostran, andra relationer eller omständigheter i avgörande livsstadier? Och visade sig dessa olikheter på ett personligt plan dem emellan?

Hermann tillhörde eliten inom nazistpartiet och var ett tag andreman i Tredje Riket. Chef för flygvapnet och i synnerhet som chef för GESTAPO var han den som gav ordern om att organisera Förintelsen.

Honom är jag inte överdrivet intresserad av.

Albert, å andra sidan, avskydde vad nazismen gjorde med hans hemland och flyttade till Österrike. Han genomförde dock ett par aktioner där han räddade judar från undergången. På samma sätt som Oscar Schindler sa han sig behöva arbetskraft (judiska slavar) och när han fick det släppte han dem i hemlighet fria.

Hermann dömdes efter kriget till döden för brott mot mänskligheten men hann begå självmord innan domen verkställdes. Albert rentvåddes (eller han hade ju inte begått något brott) och släpptes (även om amerikanerna först hade svårt att tro att han inte bara var oskyldig utan faktiskt även en av de goda).

Att bli skylld för att vara, eller liknad vid, Hermann kan ju knappast varit så roligt för Albert. Eller hur tänkte han om sin bror? Historien (och vittnesmål, såklart) talade sitt tydliga språk till Alberts fördel.

Ändå gick han ur tiden som en bitter och utblottad enstöring 1966. Så kan det också gå. Goda handlingar räcker inte alltid till att göra en människa glad, lycklig eller framgångsrik. Snarare tvärt om, tyvärr.

—

I våras anförde jag att jag hellre uppmärksammar människors födelsedagar än deras dödsdagar. Också det har jag omprövat, lite. 4:e juli, exempelvis, är ett datum som är för evigt inpräntat i mig. Det var då år 1997 som salig mor somnade in efter nära två års sjukdom.

Jag trodde att trots sorgen så skulle jag klara hennes bortgång relativt bra. Så här med 19 års perspektiv tänker jag att jag är glad att jag sommaren 1997 inte insåg vilken otroligt stor inverkan hennes alltför tidiga bortgång skulle ha på mitt kommande liv.

Vad hade hänt om hon inte lämnat så tidigt, tänker jag ibland.

Sådana frågor är svåra och kan leda till ett långvarigt ältande om man inte ser upp. Men nog är det så att vissa personer i en familj eller släkt är extra viktiga eftersom deras existens verkar som garanti för vissa värden.

Med mor borta, och också sedan moster försvann, finns inget längre kvar för mig att vårda eller återvända till på den sidan släkten. Inget mer än minnet, vilket inte är det sämsta, och jag misstänker att det är därför jag trots allt uppmärksammar dödsdagar.

Det är mitt sätt att bevara minnet, eller eftermälet, som jag ser det. Jag har även under detta 19-åriga perspektiv fått klart för mig att alla människor oavsett inbördes relationer i slutändan alltid är sig själva närmast.

Inget ont i det, kanske. Det är dock en viktig liverfarenhet, eller insikt, för mig.

—

Mina egna barns vuxna relation är något jag ofta beaktar i min egen barnuppfostran. Jag överväger noggrant vad jag tänker lämna efter mig den dag jag själv lägger näsan i vädret.

De ska, så mycket jag nu kan påverka det, alltid ha varandra och det, när sorgen efter oss föräldrar lagt sig, ska inte finnas någon, inte minsta lilla gnutta, oklarhet kvar från oss föräldrar att fundera eller gräla över för dem.

Hellre får de i varandra finna en gemensam ilska över beslut jag tog när jag levde och som i slutändan drabbade dem lika. För lika, rättvist, måste det vara – i med och motgång, oavsett ålder eller andra omständigheter.

De ska, om de behöver vara arga på någon, rikta sin ilska mot mig där jag sött och oåtkomligt vilar i min grav istället för mot varandra i levande livet.

Å andra sidan. Vad har man egentligen gemensamt med släktingar? Arv, miljö och biologi antar jag. Men gracerna fördelas ändå olika för alla och envar. Ibland har man kanske tur och trivs med släkten men påfallande ofta tycks det mig som som det inte är så.

Man kan ju inte välja dem så som man gör i livets övriga relationer. Men man kan välja bort dem, den makten har man iallafall. Hur som helst: finns inget substantiellt att gräla om är chansen antagligen större att den framtida samvaron blir bra.

—

Jag saknar fortfarande salig mor och det går inte en dag utan att hon snuddar vid mina tankar. Men hon borde tänkt till lite i tid och inte lämnat mig helt utan skydd efter sin bortgång. Det är min enda kritik av denna i övrigt så kärleksfulla person.

—

Jag tror, när allt kommer omkring, att jag inte är så mycket till rönnbärsfilosof ändå. Nej, sådant är nog inte mitt sinnelag. Däremot är jag bra på att åtgärda saker som inte fungerar bra i mitt liv. Att ändra på missförhållanden i tillvaron är viktigt. Annars går man under, tror jag.

Att döden kommer emellan och påverkar saker kan man ju inte göra mycket åt.

—

Relaterade blogginlägg

—

Vill du få en notis varje gång ett nytt blogginlägg är skrivet – gilla den här sidan. Där lägger jag alltid ut dem – direkt ur tryckpressarna.

Jämställdhet

JajeMÄN – alla män

9 juli, 2016av adolphson1 kommentar

Angående mitt förra blogginlägg så vill jag först tacka alla som engagerat sig, diskuterat, delat och interagerat. Det är ju det jag hoppas när jag diskuterar – att människor ska vilja delta i debatten.

Jag vänder mig nu fortsättningsvis till er män som reagerat negativt på det jag skrev.

—

Hej på er!

En sak vill jag inledningsvis göra alldeles klar: det behövs inte fler inlägg i stil med att jag skuldbelägger alla män för kriminella handlingar individer begått. Jag vet att några av er tycker så, det har framgått.

Jag ser det som ett futtigt, lågt, för kvinnor farligt och förövrigt som ett helt felaktigt argument.

Om ni verkligen inte förstår vad det är jag säger, eller bara argumenterar på pin kiv, så undrar jag om ni åtminstone inte kan komma med något bättre? För vet ni: det är en allvarlig sak, vi diskuterar. Ett pågående brott mot mänskligheten, som jag ser det.

Så en gång för alla: nej. Jag menar inte så. Hur mycket ni än försöker få det dithän. Ingen grupp ska stigmatiseras på grund av individers agerande. Det gäller exempelvis invandrare, muslimer och män.

Är det klart nu? Nej. Inte. No. Nein. Etcetera.

Det jag diskuterar handlar om att förändra en rådande manlig norm. Där har alla, men främst vi män eftersom vi undvikit det så länge, ett enormt ansvar. Alla män.

—

Jag påstår att normer existerar och att dessa ser olika ut inom grupper, kulturer, subkulturer, tider och på geografiska platser. Håller någon inte med om den här grundläggande utgångspunkten blir det svårt att fortsätta diskussionen.

Jag definierar vidare en norm som något ett visst kollektiv, i ett visst samhälle, ställer sig bakom. Individer kan inte, även om vissa ihärdigt försöker, utgöra en norm. En norm är alltså något tillräckligt många, majoriteten eller den starkaste gruppen, i ett visst sammanhang, accepterar och värnar.

En norm hänger också ihop med begreppet fördom – fast i andra änden, så att säga.

Den rådande normen i exempelvis Sverige har länge varit den vite, heterosexuelle mannen i det livslånga äktenskapet. Den normen håller på att förändras men fortfarande är det svårt att vara icke-vit och/eller homosexuell och/eller kvinna när det kommer till att leva ett liv på samma villkor som en vit, heterosexuell man.

På många håll och inom många (sub)kulturer utgörs normen av kvinnoförtryck, rasism och homofobi.

Att på bästa Rosa Parks-manér bryta en norm kan få olika konsekvenser beroende på vilken (sub)kultur det handlar om eftersom norm inte är liktydigt med lag. Men det faller utanför ämnet.

Olika normer återfinns i mikro- respektive makroperspektivet. För att bli lite mindre akademisk; normer finns i familjen, frikyrkan, politiska partiet, idrottsklubben, kommunfullmäktige, Sverige, Europa och världen.

—

De normer som rådde i Tredje Riket hade många förespråkare men i efterhand inte så många. Däremot försöker många än i dag lära sig något av vad som hände under 1930- och 1940-talen.

Nelson Mandela satt 27 år i finkan. När han släpptes fanns ganska många ute i världen som först var tveksamma. Vem var han, egentligen? Kanske en terrorist eller fridstörare? Ingen rök utan eld… Inte så många tänkte så när han nyligen gick ur tiden.

Hur kommer det sig att så många människor under 1500- och 1600-talen besattes av demoner, fick gudomliga visioner eller framträdde som profeter? Idag skulle vi i Europa tämligen lätt avfärda fenomenet som bluff eller sinnessjukdom – men inte samtiden.

Det fanns gott om människor under 1400- och 1500-talen som på fullt allvar trodde sig vara gjorda av glas och skulle gå i tusen bitar om de var oförsiktiga. Deras sjukdomstillstånd togs på fullt allvar av dåtidens medicinska expertis. Inte så vanlig åkomma idag.

(Min personliga favorit är den franske kungen Karl VI som trodde sig vara gjord av keramik. Han lät därför de konungsliga skräddarna sy upp vadderade kläder åt sig.)

—

Tror vi inte som nazisterna på den vite mannens överhöghet kan vi, som vi ofta redan har visat, på olika sätt markera, reagera, säga ifrån när sådana åsikter ventileras och reagera när hatbrott begås.

Tror vi inte på rasism eller apartheid kan vi isolera en nation som tillämpar sådant och stödja motståndet i landet.

Adeln och överheten hade en sak gemensam med vanligt folk på 1500-talet: den religiösa övertygelsen, för att inte säga (jämfört med idag) fanatismen. Det är kanske inte så konstigt att barn, bonddöttrar och allehanda trashankar ur samhällets bottenskikt plötsligt blev besatta när de väl hittat ett sätt att få överheten i darrning.

Psykisk sjukdom är ofta neurologiskt betingad – men också kulturellt kopplad till olika kulturers normer. Att vråla om satan och apokalypsen fick uppmärksamhet på 1500-talet – idag är det en marginell sak.

Och så vidare.

—

Min poäng är att normer, accepterat beteende, sjukdomstillstånd, ritualer och så vidare förändras över tid. Och vi kan förändra dem. Om vi vill. Jag vill även citera min gamle vän Mattis som gav sig in i debatten på min fb-sida på ett föredömligt sätt (sett ur mitt perspektiv):

Fenomenet börjar ju inte vid våldtäkt, våldtäkt är snarare den extremaste konsekvensen av en manskultur som är högst osund. Det handlar inte om arvsynd utan om att ta ansvar för de egna beteenden som, även hos män som aldrig skulle våldta, bidrar till att normalisera attityder som i sin extremaste form leder till våld mot kvinnor. Ytterst få män, om ens några, som växer upp i ett patriarkalt, sexistiskt samhälle undgår att få på sig åtminstone en del av mansmönstren, det kan väl knappast komma som en nyhet! Om vi uppriktigt vill förändra attityderna måste vi börja med att identifiera vår egen skit istället för att bara distansera oss och säga att ”det har inget med mig att göra, jag är ju ingen våldtäktsman”. ”Inte alla män” är en dum, sorglig och maktlös reaktion på ett problem som angår oss alla!

—

När jag säger att vi män har ett gemensamt ansvar menar jag för den manliga norm som medger att tusentals män begår övergrepp mot kvinnor i Sverige varje år. Det handlar om att göra något och man kan väl börja i sin egen miljö.

Jag läser om en våldtäkt mitt i publikhavet på Bråvallafestivalen för någon vecka sedan, om en i igår på Peace & Love (vilken otroligt hård ironi i namnet, för övrigt), om statistiken som säger att det i Sverige mördas 17 kvinnor varje år i så kallat relationsvåld.

Det bara pågår. Här, nu. Runt omkring oss. Hela tiden. Inga andra än gärningsmännen är skyldiga (även om rättsväsendet chockerande ofta misslyckas med att fälla förövarna) till övergreppet.

Men nog kan ni som upprört framfört ert triumfatoriska argument – att jag skuldbelägger alla män – medge att det finns en norm, en manlig kultur, som bidrar till att vissa män, dock uteslutande män, tar sig rätten att begå övergrepp?

Vill ni inte att kvinnor ska behandlas på detta sätt så uppmanar jag er att hjälpa till att tänka ut hur vi kan bryta denna norm, förändra den, istället för att teoretisera och bagatellisera.

Börja i det lilla: skratta inte åt ett sexistiskt skämt, fråga hur dina döttrar och söner haft det på internet idag, ta upp våldtäkterna det skrivs om till diskussion istället för att se dem som en självklar nyhet bland andra, fråga chefen/rektorn hur det står till med jämställdhetsplanen på arbetsplatsen/barnens skola….

Fantasin sätter begränsningen.

Jag vill avsluta lite grabbigt: Kom igen nu, killar. Vi kan göra en insats här. För att parafrasera en av mina manliga idoler, Jonathan Lejonhjärta: Det finns tillfällen när man måste göra något, annars är man ingen man, utan bara en liten lort.

—

En norm kan inte existera om inte tillräckligt många människor står bakom den. Att försöka tar inte bort sexuella övergrepp helt men kan jag, genom att kämpa mot den här normen, förhindra ett enda övergrepp är jag beredd att göra det lilla jag förmår.

Är du?