Smitta

Sverige har en stark tradition av att inskränka mänskliga rättigheter. Sverige som slavnation är en relativt okänd sak, hur vi behandlat samerna, sympatier för Nazityskland samt svenska mäns våld och kränkningar av kvinnor, för att nämna några saker.

Det är inte alltid så att förbud och diktat förekommit – som i fallet med samerna – men jantelagen har i folkrörelse-Sverige historiskt sett hårt reglerat individens rättigheter. Just nu tänker jag på hur staten agerat mot individer när folkhälsan ansetts, eller faktiskt varit, hotad.

Under utbrotten av kolera under 1800-talet klev staten in med närmast diktatoriska proportioner (och visst – demokratin var ännu inte utvecklad): man inspekterade resenärer, satte sjuka i karantän, rökte ut människors hus och hem, besprutade importerade handelsvaror och detta pågick mycket längre än andra länder.

Svensken är rädd för farsoter.

 

Att vara drabbad av skammens sjukdom syfilis resulterade länge i av staten initierade tvångsbehandlingar, samhället krävde också rapportering om misstänkt spridning och för den som vägrade underkasta sig undersökning väntade inspärrning.

De lagar som reglerade detta levde förövrigt kvar in på 1980-talets och aids.

Med aids var 1800-talet plötsligt tillbaka med stiftande av nya lagar med syfte att förhindra det man uppfattade som en epidemi, allmän testning och samhällelig hysteri vilket mynnade ut i att såväl vårdpersonal som (alla) andra vilka kände sig kallade började predika om vad som kunde anses som acceptabla sexuella beteenden givet smittrisken.

Hiv-smittade, och kanske andra som misstänktes för smittobärare, sattes i ofrivillig karantän. Ett ganska stort statligt ingrepp i den personliga integriteten, kan tyckas.

Att vår första folkomröstning 1922 gällde huruvida det överhuvudtaget skulle vara tillåtet med alkohol, vår minst sagt ambivalenta hållning till alkohol under hela 1900-talet, synen på droger i vår lagstiftning jämfört med andra hemskheter, ja, allt detta säger självfallet något, mycket, om Sverige.

Nu senast gällde det svininfluensan – allmän panik och tydliga direktiv om att alla skulle vaccineras…med ett dåligt evidensbaserat och snabbt framtaget vaccin.

Staten i Sverige bestämmer – och det är väl bra – men tänk om staten har fel? Det kanske inte är omöjligt, men åtminstone mycket svårt, att överpröva statens beslut och direktiv i vårt land.

Och individens frihet är skör. Så länge man lever i en kontext, är en del av det gamla folkrörelse-Sverige, är det nog ganska lugnt. Men tillhör du en marginaliserad grupp sitter du måhända inte lika säkert.

Och för all del, det kunde vara du, eller någon anhörig, som på grund av statliga direktiv drabbades av narkolepsi.

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

Svininfluensan

Litteratur:

Berggren/Trägårdh: Är svensken människa

Khadija

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg.

Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från).

Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag.

Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap.

Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka 40 år och 15 år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i 25 år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn.

Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom.

Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna.

Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Jaja. Inget nytt under solen.

Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja.

Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början.

Om det nu överhuvudtaget är relevant.

Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv.

Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.

En liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller 3 olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Etienne Chaume

Det är möjligen så att vi människor tror det vi vill tro.

Konspirationer och diverse mer eller mindre alternativa verklighetsuppfattningar har i en eller annan form alltid förekommit i historien. Rosencreutzarna, exempelvis, satte på 1600-talet människors sinnen och hjärtan i brand.

Överheten var ofta under detta århundrade mycket bekymrad över diverse agitatorer och pratmakare (populister, skulle vi kanske kalla dem i dag) som på gator och torg spred sina budskap, uppfattningar och villfarelser.

För det mesta rörde det sig om budskap av religiös art men ibland fanns viss substans – som att prästämbetet var en bluff eller överheten på olika sätt (moraliskt) korrumperad. Dagens populister använder snarlika metoder som gårdagens, tycks det mig.

I början av 1600-talet cirkulerade på kontinenten en skrift författad av några som kallade sig Rosencreutsordens brödraskap. Texten var riktad till Europas lärda och styrande och budskapet bestod av information om en ny reformation som skulle ställa allt elände tillrätta redan var påbörjad och ledd av ett hemligt och oförtrutet sällskap – Rosencreutzorden.

Legenden berättade om en tysk adelsman, Christian Rosencreutz, som på 1400-talet reste till fjärran östern och tillägnade sig ny vetenskap och allehanda mystiska saker. När han återvände till Europa grundande han en orden för att säkerställa sin kunskaps fortlevnad.

Orden menade i korthet att en ny världsordning stod för dörren där den gamla korrupta världsordningen skulle falla.

Sällskapet hade (enligt sägnen) vuxit i det tysta och spridit sig över världen och dess medlemmar ägnade sig åt goda och kristliga gärningar. De fick inte berätta om sin orden och de sammanstrålade endast en gång om året i en hemlig tempelbyggnad, ”den helige andes hus”, för att avlägga rapport om den nya världsordningens utveckling.

Flera skrifter från orden dök upp runt om i Europa och budskapet var strikt  protestantiskt med udden riktad mot katolicismen som djävulens påfund och var tydligt influerad av mysticism (esoterism).

Genom skrifter och rykten som snart levde sitt eget liv sattes människors sinnen i brand.

Först 1971 stod det klart att Rosencreutsorden från början till slut var ett skämt iscensatt av en student vid namn Etienne Chaume och hans vänner. När de såg det hela gå över styr och vilken uppståndelse de orsakade blev de förskräckta och rymde fältet.

Långt senare berättade han sin historia vilken nedtecknades och berättelsen hittades alltså först 350 år senare i ett arkiv. Men ännu tror människor att orden existerar och exempelvis Wikipedia är i sin beskrivning helt ute och cyklar – läs själv. 

Om man nu tror på beprövad historisk forskning och inte legender och påhitt, alltså.

Simon vises protokoll är ett av antisemiter påhittat dokument som beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. I skriften pekas diverse grupper ut, frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister, att vara judarnas redskap för att behärska världen.

Själva protokollet har vid upprepade tillfällen bevisats vara rent påhitt och är ursprungligen upprättat av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med syfte att utmåla judarna som ett hot mot staten.

Inte minst under de båda världskrigen spelade detta dokument en stor roll för händelseutvecklingen. Det når ständigt nya läsargrupper och förekommer än idag i den antisemitiska propagandan.

Trots att källkritisk granskning och dateringar av dokumentet visar gång på gång att det är antisemiter med en tydlig agenda som sprider denna dynga så fortsätter det cirkulera.

Det handlar, som sagt, antagligen om vad människor faktiskt vill tro.

Chemtrail är en uppfattning om att spår efter flygplan som är synliga på himlen efteråt innehåller giftiga kemiska eller biologiska medel som i hemlighet sprayas ut av myndigheter i en rad olika syften.

Möjligen har just den här konspirationsteorin (som jag ser den som) passerat zenit och kommer snart att hamna i den historiska garderoben tillsammans med månlandningen, Elvis, Area 51 och andra.

Men relativt högt uppsatta politiker verkar fortfarande tro på det. Att man inte funderar över att ”hemligheten” måste hållas hemlig av flygpersonal världen över (vilka antagligen måste räknas i 10 000-tal) för att inte, om uttrycket tillåts, läcka tycker åtminstone jag är lite konstigt.

Men vad vet jag i egenskap av non beliver.

I skrivande stund tycks hatet mot Hillary Clinton ta mytbildningen till nya nivåer.

”Croocked Hillary” ska enligt sina belackare (och de är många) vara köpt, ha våldtagit kvinnor, ha en agenda att sälja ut USA – och så vidare in absurdum.

Visserligen ligger Trump bakom en hel del av dessa påståenden, men inte bara han. Det är många som tycks hysa ett genuint hat mot henne.

Apropå Trump och konspirationer så nog är det lite märkligt hur man kan se en amerikansk miljardär, som gång på gång beslås med lögn i sina påståenden, som en oberoende kandidat och en folkets man.

Helt obegripligt, faktiskt.

Det går nog inte att komma tillrätta med den här typen av problem, tänker jag lite dystert. Helt enkelt för att människor inte vill komma tillrätta med dem.

När jag ibland försökt diskutera olika konspirationer möts jag ofta med argument i stil med att all media är köpt, min universitetsutbildning är inte vatten värd eftersom universitetsvärlden också är korrupt. Och så vidare.

Jag är lurad, naiv, för bakom ljuset, vill inte se ljuset.

Själv landar jag sammanfattningsvis i samma gamla fråga: hur jagar eller bemöter man någon eller något som är osynligt?

Källor:

Håkansson, Vid tidens ände, 2014

Wikipedia

DN: Några vanliga konspirationsteorier

bild 24 – Close but no cigar

Okej, låt det sägas med en gång. Vi skulle gå genom Padjelanta och vidare in i Sarek västerifrån. Vi kom så långt som till ”the gate of Sarek” men valde av olika skäl en annan tur. Efter att ha sett det majestätiska Sarek på avstånd kunde vi alltså koncentrera oss på nationalparken Padjelanta som även den är fantastisk – främst beroende på sin artrikedom i djur och natur. Och, som en 70-årig fjällräv vi mötte uttryckte det (vilken förövrigt fjällvandrade som guide flera gånger om året och hade tillbringat 50 veckor i tält de senaste åren), I Sarek är man styrd till dalgångarna men i Padjelanta är det bara att knalla på. Och du, la han till när han ändå såg min besvikelse över att inte gått in i Sarek, det ligger ju kvar. 

Till Padjelanta tog vi oss med nattåget till Murjek. En resa under vilken en av efterkrigstidens vidrigaste måltider intogs. Eller, det blev väl mest intravenöst intagande av kalorier. Skärpning SJ. För inte är det väl sant som elaka tungor säger: SJAB är ett palindrom? Nåja – prio-kortets poäng gick i topp. Bussen gick – via omotiverade stopp i bland annat Jokkmokk (där min imitation av gamle Jocke rönte föga glädje eller uppmärksamhet) – till Kvickkjockks fjällstation där vi inväntade vandringssällskapet Martin och Martine. Vidare dagen efter med helikopter till Staloloukta varefter själva vandringen vidtog. Den får berätta sig med bilder där Malin för det mesta är bakom kameran.

L1010216

L1010220

L1010247

L1010256

L1010270

L1010272

L1010278

L1010282

L1010312

L1010313

L1010323

L1010353

L1010303

L1010245

Relaterade blogginlägg:

Hjortrongull 

Gåsen runt

Vadislav Brunis

Teddybjörnen Joel

Cicero

När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också.

Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.

 

Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur.

Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.

Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet.

Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva.

Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.

Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel:

Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.

Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos.

Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet.

Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid.

Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).

Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.

 

Cicero anklagar Catilina

 

Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.

Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius.

Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43.

Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål.

Därmed hade den store talaren definitivt tystats.

Källor:

Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,

Wikipedia

Surt, sa räven

Uttrycket rönnbärsfilosofi innebär att förringa värdet av något man vill ha men inte kan få och är hämtat från berättelsen om räven och rönnbären. Kanske är det också tillämpbart på relationer.

Far och jag hade intressant diskussion om huruvida man kan uppskatta en plats utan att trivas med dess innevånare. Stockholm är en vacker stad men jag gillar inte stan eftersom stockholmare är så dryga, på ett ungefär.

Jag menade i vårt samtal att detta inte är möjligt eftersom en plats enligt min mening i minst lika stor utsträckning definieras av dess människor som av naturen eller arkitekturen.

Jag är nu beredd att ompröva min hållning och ge far åtminstone delvis rätt.

Jag tänker lite på bröderna Göring ur ett psykologiskt och antropologiskt perspektiv. De växte upp tillsammans och stod tydligen varandra nära. Ändå måste de ju varit helt olika som människor.

Jag blir nyfiken. Kan olikheterna berott på något i uppfostran, andra relationer eller omständigheter i avgörande livsstadier? Och visade sig dessa olikheter på ett personligt plan dem emellan?

Hermann tillhörde eliten inom nazistpartiet och var ett tag andreman i Tredje Riket. Chef för flygvapnet och i synnerhet som chef för GESTAPO var han den som gav ordern om att organisera Förintelsen.

Honom är jag inte överdrivet intresserad av.

Albert, å andra sidan, avskydde vad nazismen gjorde med hans hemland och flyttade till Österrike. Han genomförde dock ett par aktioner där han räddade judar från undergången. På samma sätt som Oscar Schindler sa han sig behöva arbetskraft (judiska slavar) och när han fick det släppte han dem i hemlighet fria.

Hermann dömdes efter kriget till döden för brott mot mänskligheten men hann begå självmord innan domen verkställdes. Albert rentvåddes (eller han hade ju inte begått något brott) och släpptes (även om amerikanerna först hade svårt att tro att han inte bara var oskyldig utan faktiskt även en av de goda).

Att bli skylld för att vara, eller liknad vid, Hermann kan ju knappast varit så roligt för Albert. Eller hur tänkte han om sin bror? Historien (och vittnesmål, såklart) talade sitt tydliga språk till Alberts fördel.

Ändå gick han ur tiden som en bitter och utblottad enstöring 1966. Så kan det också gå. Goda handlingar räcker inte alltid till att göra en människa glad, lycklig eller framgångsrik. Snarare tvärt om, tyvärr.

I våras anförde jag att jag hellre uppmärksammar människors födelsedagar än deras dödsdagar. Också det har jag omprövat, lite. 4:e juli, exempelvis, är ett datum som är för evigt inpräntat i mig. Det var då år 1997 som salig mor somnade in efter nära två års sjukdom.

Jag trodde att trots sorgen så skulle jag klara hennes bortgång relativt bra. Så här med 19 års perspektiv tänker jag att jag är glad att jag sommaren 1997 inte insåg vilken otroligt stor inverkan hennes alltför tidiga bortgång skulle ha på mitt kommande liv.

Vad hade hänt om hon inte lämnat så tidigt, tänker jag ibland.

Sådana frågor är svåra och kan leda till ett långvarigt ältande om man inte ser upp. Men nog är det så att vissa personer i en familj eller släkt är extra viktiga eftersom deras existens verkar som garanti för vissa värden.

Med mor borta, och också sedan moster försvann, finns inget längre kvar för mig att vårda eller återvända till på den sidan släkten. Inget mer än minnet, vilket inte är det sämsta, och jag misstänker att det är därför jag trots allt uppmärksammar dödsdagar.

Det är mitt sätt att bevara minnet, eller eftermälet, som jag ser det. Jag har även under detta 19-åriga perspektiv fått klart för mig att alla människor oavsett inbördes relationer i slutändan alltid är sig själva närmast.

Inget ont i det, kanske. Det är dock en viktig liverfarenhet, eller insikt, för mig.

Mina egna barns vuxna relation är något jag ofta beaktar i min egen barnuppfostran. Jag överväger noggrant vad jag tänker lämna efter mig den dag jag själv lägger näsan i vädret.

De ska, så mycket jag nu kan påverka det, alltid ha varandra och det, när sorgen efter oss föräldrar lagt sig, ska inte finnas någon, inte minsta lilla gnutta, oklarhet kvar från oss föräldrar att fundera eller gräla över för dem.

Hellre får de i varandra finna en gemensam ilska över beslut jag tog när jag levde och som i slutändan drabbade dem lika. För lika, rättvist, måste det vara – i med och motgång, oavsett ålder eller andra omständigheter.

De ska, om de behöver vara arga på någon, rikta sin ilska mot mig där jag sött och oåtkomligt vilar i min grav istället för mot varandra i levande livet.

Å andra sidan. Vad har man egentligen gemensamt med släktingar? Arv, miljö och biologi antar jag. Men gracerna fördelas ändå olika för alla och envar. Ibland har man kanske tur och trivs med släkten men påfallande ofta tycks det mig som som det inte är så.

Man kan ju inte välja dem så som man gör i livets övriga relationer. Men man kan välja bort dem, den makten har man iallafall. Hur som helst: finns inget substantiellt att gräla om är chansen antagligen större att den framtida samvaron blir bra.

Jag saknar fortfarande salig mor och det går inte en dag utan att hon snuddar vid mina tankar. Men hon borde tänkt till lite i tid och inte lämnat mig helt utan skydd efter sin bortgång. Det är min enda kritik av denna i övrigt så kärleksfulla person.

Jag tror, när allt kommer omkring, att jag inte är så mycket till rönnbärsfilosof ändå. Nej, sådant är nog inte mitt sinnelag. Däremot är jag bra på att åtgärda saker som inte fungerar bra i mitt liv. Att ändra på missförhållanden i tillvaron är viktigt. Annars går man under, tror jag.

Att döden kommer emellan och påverkar saker kan man ju inte göra mycket åt.

Relaterade blogginlägg

Lenita

Gullholmen

Mamma

Bäst i test

Salig mor som jag minns henne

Vill du få en notis varje gång ett nytt blogginlägg är skrivet – gilla den här sidan. Där lägger jag alltid ut dem – direkt ur tryckpressarna.

JajeMÄN – alla män

Angående mitt förra blogginlägg så vill jag först tacka alla som engagerat sig, diskuterat, delat och interagerat. Det är ju det jag hoppas när jag diskuterar – att människor ska vilja delta i debatten.

Jag vänder mig nu fortsättningsvis till er män som reagerat negativt på det jag skrev.

Hej på er!

En sak vill jag inledningsvis göra alldeles klar: det behövs inte fler inlägg i stil med att jag skuldbelägger alla män för kriminella handlingar individer begått. Jag vet att några av er tycker så, det har framgått.

Jag ser det som ett futtigt, lågt, för kvinnor farligt och förövrigt som ett helt felaktigt argument.

Om ni verkligen inte förstår vad det är jag säger, eller bara argumenterar på pin kiv, så undrar jag om ni åtminstone inte kan komma med något bättre? För vet ni: det är en allvarlig sak, vi diskuterar. Ett pågående brott mot mänskligheten, som jag ser det.

Så en gång för alla: nej. Jag menar inte så. Hur mycket ni än försöker få det dithän. Ingen grupp ska stigmatiseras på grund av individers agerande. Det gäller exempelvis invandrare, muslimer och män.

Är det klart nu? Nej. Inte. No. Nein. Etcetera.

Det jag diskuterar handlar om att förändra en rådande manlig norm. Där har alla, men främst vi män eftersom vi undvikit det så länge, ett enormt ansvar. Alla män. 

Jag påstår att normer existerar och att dessa ser olika ut inom grupper, kulturer, subkulturer, tider och på geografiska platser. Håller någon inte med om den här grundläggande utgångspunkten blir det svårt att fortsätta diskussionen.

Jag definierar vidare en norm som något ett visst kollektiv, i ett visst samhälle, ställer sig bakom. Individer kan inte, även om vissa ihärdigt försöker, utgöra en norm. En norm är alltså något tillräckligt många, majoriteten eller den starkaste gruppen, i ett visst sammanhang, accepterar och värnar.

En norm hänger också ihop med begreppet fördom – fast i andra änden, så att säga.

Den rådande normen i exempelvis Sverige har länge varit den vite, heterosexuelle mannen i det livslånga äktenskapet. Den normen håller på att förändras men fortfarande är det svårt att vara icke-vit och/eller homosexuell och/eller kvinna när det kommer till att leva ett liv på samma villkor som en vit, heterosexuell man.

På många håll och inom många (sub)kulturer utgörs normen av kvinnoförtryck, rasism och homofobi.

Att på bästa Rosa Parks-manér bryta en norm kan få olika konsekvenser beroende på vilken (sub)kultur det handlar om eftersom norm inte är liktydigt med lag. Men det faller utanför ämnet.

Olika normer återfinns i mikro- respektive makroperspektivet. För att bli lite mindre akademisk; normer finns i familjen, frikyrkan, politiska partiet, idrottsklubben, kommunfullmäktige, Sverige, Europa och världen.

De normer som rådde i Tredje Riket hade många förespråkare men i efterhand inte så många. Däremot försöker många än i dag lära sig något av vad som hände under 1930- och 1940-talen.

Nelson Mandela satt 27 år i finkan. När han släpptes fanns ganska många ute i världen som först var tveksamma. Vem var han, egentligen? Kanske en terrorist eller fridstörare? Ingen rök utan eld… Inte så många tänkte så när han nyligen gick ur tiden.

Hur kommer det sig att så många människor under 1500- och 1600-talen besattes av demoner, fick gudomliga visioner eller framträdde som profeter? Idag skulle vi i Europa tämligen lätt avfärda fenomenet som bluff eller sinnessjukdom – men inte samtiden.

Det fanns gott om människor under 1400- och 1500-talen som på fullt allvar trodde sig vara gjorda av glas och skulle gå i tusen bitar om de var oförsiktiga. Deras sjukdomstillstånd togs på fullt allvar av dåtidens medicinska expertis. Inte så vanlig åkomma idag.

(Min personliga favorit är den franske kungen Karl VI som trodde sig vara gjord av keramik. Han lät därför de konungsliga skräddarna sy upp vadderade kläder åt sig.)

Tror vi inte som nazisterna på den vite mannens överhöghet kan vi, som vi ofta redan har visat, på olika sätt markera, reagera, säga ifrån när sådana åsikter ventileras och reagera när hatbrott begås.

Tror vi inte på rasism eller apartheid kan vi isolera en nation som tillämpar sådant och stödja motståndet i landet.

Adeln och överheten hade en sak gemensam med vanligt folk på 1500-talet: den religiösa övertygelsen, för att inte säga (jämfört med idag) fanatismen. Det är kanske inte så konstigt att barn, bonddöttrar och allehanda trashankar ur samhällets bottenskikt plötsligt blev besatta när de väl hittat ett sätt att få överheten i darrning.

Psykisk sjukdom är ofta neurologiskt betingad – men också kulturellt kopplad till olika kulturers normer. Att vråla om satan och apokalypsen fick uppmärksamhet på 1500-talet  – idag är det en marginell sak.

Och så vidare.

Min poäng är att normer, accepterat beteende, sjukdomstillstånd, ritualer och så vidare förändras över tid. Och vi kan förändra dem. Om vi vill. Jag vill även citera min gamle vän Mattis som gav sig in i debatten på min fb-sida på ett föredömligt sätt (sett ur mitt perspektiv):

Fenomenet börjar ju inte vid våldtäkt, våldtäkt är snarare den extremaste konsekvensen av en manskultur som är högst osund. Det handlar inte om arvsynd utan om att ta ansvar för de egna beteenden som, även hos män som aldrig skulle våldta, bidrar till att normalisera attityder som i sin extremaste form leder till våld mot kvinnor. Ytterst få män, om ens några, som växer upp i ett patriarkalt, sexistiskt samhälle undgår att få på sig åtminstone en del av mansmönstren, det kan väl knappast komma som en nyhet! Om vi uppriktigt vill förändra attityderna måste vi börja med att identifiera vår egen skit istället för att bara distansera oss och säga att ”det har inget med mig att göra, jag är ju ingen våldtäktsman”. ”Inte alla män” är en dum, sorglig och maktlös reaktion på ett problem som angår oss alla!

När jag säger att vi män har ett gemensamt ansvar menar jag för den manliga norm som medger att tusentals män begår övergrepp mot kvinnor i Sverige varje år. Det handlar om att göra något och man kan väl börja i sin egen miljö.

Jag läser om en våldtäkt mitt i publikhavet på Bråvallafestivalen för någon vecka sedan, om en i igår på Peace & Love (vilken otroligt hård ironi i namnet, för övrigt), om statistiken som säger att det i Sverige mördas 17 kvinnor varje år i så kallat relationsvåld.

Det bara pågår. Här, nu. Runt omkring oss. Hela tiden. Inga andra än gärningsmännen är skyldiga (även om rättsväsendet chockerande ofta misslyckas med att fälla förövarna) till övergreppet.

Men nog kan ni som upprört framfört ert triumfatoriska argument – att jag skuldbelägger alla män – medge att det finns en norm, en manlig kultur, som bidrar till att vissa män, dock uteslutande män, tar sig rätten att begå övergrepp?

Vill ni inte att kvinnor ska behandlas på detta sätt så uppmanar jag er att hjälpa till att tänka ut hur vi kan bryta denna norm, förändra den, istället för att teoretisera och bagatellisera.

Börja i det lilla: skratta inte åt ett sexistiskt skämt, fråga hur dina döttrar och söner haft det på internet idag, ta upp våldtäkterna det skrivs om till diskussion istället för att se dem som en självklar nyhet bland andra, fråga chefen/rektorn hur det står till med jämställdhetsplanen på arbetsplatsen/barnens skola….

Fantasin sätter begränsningen.

Jag vill avsluta lite grabbigt: Kom igen nu, killar. Vi kan göra en insats här. För att parafrasera en av mina manliga idoler, Jonathan Lejonhjärta: Det finns tillfällen när man måste göra något, annars är man ingen man, utan bara en liten lort.

En norm kan inte existera om inte tillräckligt många människor står bakom den. Att försöka tar inte bort sexuella övergrepp helt men kan jag, genom att kämpa mot den här normen, förhindra ett enda övergrepp är jag beredd att göra det lilla jag förmår.

Är du?

Jo, alla män

Den här inte alla män-debatten. Jag blir så in i helvete trött.

Vi män har ett kollektivt ansvar för handlingar som begås. Inte för själva brottet i sig för det faller på individen. Men vi har ett ansvar för manligheten. Jag hävdar det. Avstår vi från att delta i debatten, att säga ifrån och till, får vi ett moraliskt ansvar för resultatet.

Cirka 98 % av alla sexualbrott begås av män och offren är kvinnor. Själv vänder jag blicken inåt. Skulle jag, under vissa omständigheter…? Nej. Säker? Ja. 100%? Ja.

Jag tänker så det knakar. Hur känns det inuti i en man som begår sexualbrott? Eller snarare – hur känns det strax innan han bestämmer sig för att begå ett tillfälligt övergrepp eller ännu ett inom ramen för ett återkommande beteende.

Hur tänker han? Och hur kan jag själv vara så himla säker på att inte också jag skulle begå sådana handlingar under vissa omständigheter?

Visst ser jag yttre skönhet hos kvinnor. Jag har alltid varit fascinerad av kvinnor. Det kan jag säga trots att jag levt tillsammans med samma kvinna i 20 år.

Det är väl biologisk betingat hos båda könen. Men skönhet handlar sällan enbart om utseende. Det måste till något mer och för att det ska kunna komma till den punkten måste jag ju lära känna personen.

Jag gillar inte våld. Jag blir inte upphetsad av våld. Tvärt om, jag blir svag, illa berörd och mår fysiskt illa av det. Jag tror inte jag skulle klara av att genomföra ett samlag där våld på något sätt ingick.

Jag gillar förvisso uppmärksamhet. Men inte uppmärksamhet vunnen på grund av skrämsel eller dominans. Nej, jag gillar uppmärksamhet och bekräftelse för att jag åstadkommit något: sjungit, talat, skrivit eller (när jag var yngre) en idrottslig prestation.

När jag ser någon i ett hjälplöst tillstånd känner jag inte en trängande lust att utnyttja tillfället – ta personens pengar, ägodelar eller passa på att tafsa eller förgripa mig på henne – inte en enda gång i hela mitt liv har jag uppevt en sådan känsla.

Inte heller har jag erfarit en tvingande och oemotståndlig impuls att röra vid någon, känd eller okänd, på ett sexuellt sätt.

Jag har aldrig använt någon annan drog än alkohol. Men de gånger jag varit påverkad av alkohol har oftast den larviga, underhållande, pratglada, positiva sidan förstärkts. Aldrig den våldsamma.

Så klart har jag sagt och gjort dumma grejer under rus. Men omdömet har aldrig varit så fördunklat att jag i efterhand inte kunnat ta ansvar för mina handlingar eller att de saker jag tar upp ovan triggats.

Jag kan helt enkelt inte. Och jag kan heller inte leva mig in i vad som triggar ett sådant manligt beteende. För det är ett manligt beteende.

Jag säger inte det här för att påvisa hur bra jag är, hur moraliskt överlägsen. Jag har så många svagheter. Jag är lättkränkt, arrogant, stolt, fåfäng, egoistisk och säkert, om en frågar de som står mig nära, finns fler mindre smickrande egenskaper att upptäcka.

Nej, anledningen till att jag säger som jag gör är för att visa hur ytterst ordinär, för att inte säga normal, jag är.

Jag riktar mig nu till alla er snubbar därute, alla ni som är en del av de 98% eller mörkertalet (rannsaka dig själv om du är osäker).

Varför tar ni er rätten att bete er utanför ramen för ett demokratiskt rättssamhälle?

Jag talar enbart för mig själv när jag säger att jag inte är rädd för kvinnor, att jag fascineras av dem. Därför är jag glad att samhället i allmänhet, och kvinnor i synnerhet mer och mer reagerar på ert svinaktiga beteende.

Så oavsett om du är en del av en inhemsk eller utländsk patriarkal struktur, är en vildflöjel som gör som dina bedrövliga men starkare kompisar, en chef i överlägsen position, ett sadistiskt svin eller bara allmänt dum i huvudet: du ska veta en sak.

Dina dagar som sexförbrytare är räknade.

För vi blir fler och fler vi män som vägrar att tysta låta oss domineras, skämmas ut eller diskrediteras av svin som du. Förutom att vi har döttrar, mammor, fruar, flickvänner, systrar, väninnor – eller bara värderar vikten av trygga medmänniskor – som betyder något för oss vill vi inte längre leva i en värld där ni tillåts sätta normen.

Vi blir fler och fler som går ut på gatorna, finns på internet, i tunnelbanan, vid badet eller på krogen. Vi ser er. Vi hör er. Och vi ger er ett tydligt val: Kryp tillbaka in under stenen ni kom i från eller skärp för fan till er.

Avslutningsvis vill jag säga att detta inte är ett typiskt manligt, självbelåtet, triumfatoriskt utrop – nej, det är en skamfull, ångerfull och mycket, mycket sen reaktion.

Jag skäms oerhört mycket för allt lidande ni, och generationer av män före er, åstadkommit. På något sätt måste vi andra män hitta ett sätt att ta ansvar för detta pågående brott mot mänskligheten.

För att uttrycka mig på ren svenska: Jag är så jävla förbannad på er.

Trots detta vill jag inte skada er.

Trots att ni antagligen är starkare än jag skrämmer ni mig inte.

Nu är det nog. Er tid, som ni hittills förvaltat den, är över.

Så måste det vara.

Raoul Nordling

I avdelningen okända svenska hjältar har jag – via föreställningen Diplomati (som jag verkligen skulle vilja se) kommit fram till Raoul Nordling. Det skrevs en hel del om honom i samband med pjäsens premiär och det finns även en tysk film.

Eftermälet om honom är förvisso blandat.

Raoul Nordling var en svensk affärsman ur det övre samhällsskicket som levde 1882–1962. Han var född och uppväxt i Paris med en svensk far och en fransk mor. Han utnämndes tidigt till vice konsul för Sverige och steg sedan i de diplomatiska graderna.

Hans viktigaste insatser ägde rum under de sista veckorna av den tyska ockupationen av Frankrike. Nordling såg till att franska politiska fångar friades, distribuerade matransoner till hungrande människor i Paris och bidrog till att påskynda de allierades frammarsch mot staden.

Mest betydelsefull var den vapenvila som han förhandlade fram mellan den tyske general von Choltitz och den franska motståndsrörelsen. Samtalen kan ha räddat de väpnade parisarna från att helt krossas av tyskarna – innan stan befriades – och viktigast av allt: hans agerade för att undvika hela statens förstörelse.

Meningarna går isär om hur långt framskridna de tyska planerna på att ödelägga Paris var och vad som fick von Choltitz att inte genomföra dessa. Men klart är att han aldrig genomförde Hitlers order därvidlag.

Raol Nordling lyckades övertyga honom om att skona staden. Han lyckades genom samtal få den nazistiske generalen att se bortom fanatismen och istället se människovärdet och den vackra staden. Han lyckades få en fanatiker att se ett slut på det vansinne fanatikern stenhårt trott på och att se en världs bortom krigsslutet.

Det är ingen liten prestation.

Många, bland annat självaste de Gaulle, var efter kriget inte så pigga att komma ihåg att samtal med fienden var det som ledde till något bra – den franske presidenten låtsades efter freden knappt om Nordlings insatser.

Från kommunistiskt håll var kritiken ännu starkare och Nordling anklagades för att ha sprungit tyskarnas ärenden under ockupationen och i första hand skyddat sina egna affärsintressen.

Det är som alltid nationalistiska, politiska och ekonomiska skäl som avgör hur ett historiskt skeende efterhand skildras och uppfattas.

Nordling har fått större hedersbetygelser och utmärkelser än någon annan svensk i Paris, Zlatan inräknad. Bland annat finns ett litet torg uppkallat efter honom. Men det kanske Zlatan också får?

Den historiska diskussionen kring hur Nordlings gärningar ska bedömas har pågått sedan då. I samband med premiären av filmen om hans liv blossade kritiken upp igen och den kritik Nordling fick utstå efter befrielsen av Paris.

I Frankrike är ockupationen under kriget viktig för den nationella identiteten så att man sett olika på Nordlings insatser är kanske förståeligt. Men varför är han så okänd i Sverige? Varför har hans hjälp till lägerfångar och insatser för Paris inte uppmärksammats mer här hemma?

Det lilla jag vet är att han tydligen, precis som en annan svensk: Svarta Nejlikan, inte var okontroversiell i Sverige. Hans självrådighet och rapporter gjorde UD nervöst. Han verkar på mig som en sällsam blandning av idealist och pragmatiker som satte resultatet först.

Han ingick exempelvis avtal med krigförande parter, nazisterna, om det gällde att befria lägerfångar. Och Sverige var ju neutralt.

Så vems intressen gick han? Det undrade inte bara tyskar och fransmän utan även svenska UD. Det är ett faktum att hans samtida ambassadkollegor nämner honom ytterst sparsamt i sina memoarer.

Egentligen var han ju affärsman och inte diplomat, kanske var det detta som skavde lite i efterkrigstidens sosse-Sverige, vad vet jag. Historiskt okänd i Sverige är han under alla omständigheter.

Nu finns det som sagt en pjäs och en film, iallafall. Alltid något. Eller som historikern Johannes Heumann uttrycker det:

Han lyckas locka fram medmänsklighet hos den hårdföre generalen, få honom att en kort stund drömma sig bort, låta sig tjusas av stadens skönhet. Vad som egentligen sades må vara höljt i dunkel, denna tysta diplomati i mänsklighetens intresse förtjänar ändå sin hjältesaga.

Källor och länkar

SvD: Svensken som fick tyskarna att skona Paris

SvD: Ny fransk skjuts åt svensk hjältesaga

Populär Historia: Mannen som räddade Paris

Filmen Diplomatie av Volker Schlöndorff

Pjäsen Diplomati på Stockholms statsteater

Relaterade blogginlägg

Svarta Nejlikan

Folke Bernadotte

Halifax

Den nyligen genomförda resan aktualiserade min gamla faiblesse för Winston Churchill. Han var den förste, vad jag vet, att presentera idén om ett enat Europa, en idé som i allt väsentligt tuffat på sedan dess men som nu är hotad.

I land efter land vinner populisterna och nationalisterna enkla poänger, inte minst här hemma är främst V men också SD ute och rider på den populistiska vågen. EU är hotat – både inifrån och utifrån, enligt min mening.

Liksom England var i början av andra världskriget. Saker och ting kunde verkligen gått annorlunda. Den gängse bilden av dåtiden är den av den faste premiärministern som hade såväl nationen som parlamentet som regeringen i sin hand.

Låt mig berätta lite om den brittiske utrikesministern under andra världskriget: Lord Halifax. Det som nedan följer var så känsligt att det var hemligstämplat fram till år 1970, mitt födelseår, och för övrigt tre år innan England blev medlemmar i Europasamarbetet.

Det såg mörkt ut 1940. Hitler hade i snabb takt vunnit stora framgångar och Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och småningom Frankrike hade fallit.

Järnaxeln gick mellan Berlin, Rom och Tokyo, Molotov och Ribbentrop hade slutit en icke angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland, Spanien var neutralt men lierat med Tyskland. USA skulle hålla sig utanför kriget, sa landet.

Det är kanske inte så förvånande att ledande britter, så som Halifax, talade om en förhandlingsfred ned Hitler. Tyskarna var helt enkelt för starka, tyckte man. Men Churchill stod emot – han var övertygad om att England måste bekämpa Hitler.

Halifax gillade naturligtvis inte Hitler eller nazisterna men han var också en rationell och pragmatisk politiker. Han tyckte att man måste undersöka möjligheterna till en diplomatisk fred. Han hyllade sunt förnuft och ville rädda det engelska folket och England. Att kriga mot Hitler vore vansinne hävdade han.

Via en svensk affärsman, en viss Birger Dalréus, togs kontakter med Göring och Halifax mötte den italienska ambassadören (britterna ville inte att det tyskvänliga, fascistiska Italien skulle gå in i kriget.)

Tanken var att Mussolini skulle medla fred mellan England och Tyskland. Mot att England inte angreps kunde Halifax tänka sig att ge bort Gibraltar, Malta och afrikanska kolonier till nazisterna.

Halifax motiverade allt detta för att rädda sitt älskade fosterland. Om England får behålla sin självständighet kunde Tyskland få herravälde över kontinenten, resonerade han. Han brydde sig inte mycket om Europa – England var viktigast.

Churchill var ingen duvunge. Han hyllade det brittiska imperiet men hade också släktingar som under tidigare århundraden slagits på kontinenten. Han kunde inte se England som en förvisso självständig men andra rangens stat i Europa.

Bättre kämpa och falla än en förnedrande förhandlingsfred med Hitler, resonerade han.

Churchill hatade tyranni, och totalitära regimer som fascism och kommunism. Han var från början liberal men blev konservativ. Han hade nära band till USA (hans mamma var amerikanska) och han gillade demokrati, i synnerhet den brittiska.

När saken kom upp på regeringsmöten låg Churchill relativt lågt men argumenterade emot Halifax när denne menade att Hitler inte ville förnedra England och att det genom en överenskommelse också kunde förhindras att Frankrike skulle förstöras.

Det var nära. Men tack vare sin övertygelse och politiska skicklighet och rävspel lyckades Churchill manövrera ut Halifax. Bland annat genom några retoriska mästerstycken lyckades han övertyga tillräckligt många i parlamentet om att en förhandlingsfred, separatfred, inte var bra på sikt.

Hur hade Europa sett ut om Halifax fått sin vilja igenom? Hur många fler människor hade dött på slagfälten och i koncentrationsläger?

Ett av de mer bisarra argumenten från brexitsidan i den nyligen hållna engelska folkomröstningen är att EU är som Hitler-Tyskland: maktfullkomligt och breder ut sig på andras bekostnad.

Den typen av argument borde räcka för att demaskera populismen för vad den är.

Och så alla dessa populister som säger sig företräda folket mot etablissemanget men som själva är en del av eliten: Trump, Farrage, Johnson, Orban, Le Pen och allt vad de heter.

Det är hyckleri på en sällsamt hög nivå.

Man kan göra mycket i nationens namn men vad är bäst på sikt? Ensamma, självständiga länder som ser om sina egna hus eller länder som samarbetar och hjälper varandra?

Nej, jag är med Winston, jag. Ett enat Europa är bra. Ett enat Europa är mångfald. Ett enat Europa är fred.

Det finns, för att låta lite melodramatisk, tillfällen när en måste stå upp för sin övertygelse och kämpa även om vinden svänger åt ett annat håll. Just nu är en sådan tid, tänker jag.

 

 

minachurchill
I fädrens spår för framtids segrar

Källor:

Liljegren: Winston Churchill del 2, 1939.1965

Nordin: Winston