adolphson

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

26 maj, 201631 augusti, 2020av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen.

Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden.

Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet.

Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män.

Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan.

Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan.

Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor.

I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

—

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat.

När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat.

När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt.

Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former.

Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet.

Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön.

Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd?

Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken?

Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Historia, Spännande människor, Språk

Ensamhetens tankar

21 maj, 2016av adolphson

Var människor trevligare förr? Kanske inte – iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka.

Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna.

Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på S kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan.

Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

Dalfolket fungerade fortfarande i propagandan.

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt.

Är det skillnad idag?

SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan.

Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann.

S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

—

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria).

Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera).

Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här 100 år senare tycka. Och stilistiskt snyggt.

Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstump, denna smörja på fem rader, andefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

—

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma:

Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?

Film och TV, Historia, Sång och musik, Språk

Random i maj 2016

17 maj, 2016av adolphson

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format.

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

—

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

—

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Jämställdhet, Skola

Skolverket FTW

11 maj, 2016av adolphson

Skolverket levererar!

Det nya betygssystemet är och har varit omdebatterat. Debatten har också präglats av ett inte så litet mått politisering. Nu har Skolverket, så som ett statligt verk plägar, lyssnat, undersökt och kommit med ett konstruktivt förslag till lösning och/eller utveckling.

Det finns mycket utrymme för tolkning i det befintliga betygssystemet och även en del konstigheter.

—

Det första verket föreslår är Utvidga innebörden av ”till övervägande del” för betygsstegen B och D och att denna utvidgning kan tillämpas direkt utan regeringsbeslut.

Tackar, tackar. Hur konstigt det än kan låta för en utomstående underlättar detta betygssättningen.

Det finns nämligen inga kriterier för att gå efter i betygsstegen B och D. För att få B eller D ska eleven ha uppnått alla delar i kunskapskravet för det underliggande betygssteget E eller C och till övervägande del för det närmast överliggande betygssteget C och A.

Capisce?

Här har det tidigare funnits utrymme för tolkning: vad innebär exempelvis ”till övervägande del”? Detta har i praktiken inneburit att en elev som uppfyller hela kunskapskravet för C och merparten ( vad innebär merparten?) av kunskapskravet för A, får B i betyg.

Skolverket föreslår alltså en utvidgning av betydelsen av till övervägande del. Det innebär exempelvis att även en elev som inte uppfyller merparten (vad det nu är) av kunskapskravet för A, men istället har vissa särskilt välutvecklade kunskaper, också ska kunna få B i betyg.

Vad särskilt välutvecklade kunskaper är diskuteras inte närmare. Detta är tänkt att ge lärarna ett större utrymme att sätta D istället för E och B istället för C, och att tröskeleffekterna därmed minskar.

Kort sagt – det blir lättare att nå högre betyg. Men det innebär också, anser jag för min del, att elever som inte behärskar svenska så väl, har exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller talängslan kan bedömas på ett vidare sätt.

—

Det andra som föreslås är att Motverka konsekvenser av mycket ojämna kunskapsprofiler.

Elever som uppnår A-nivå i alla delar av ett kunskapskrav utom ett där eleven inte når mer än E-nivå kan idag inte få högre betyg än D. Skolverket föreslår att reglerna ändras så att lärare i dessa fall ges möjlighet att även sätta C eller B.

Den här förändringen hänger ihop med den första och ger lärarna större frihet att sätta högre betyg. Denna ändring kräver dock beslut från riksdagen innan den kan tillämpas, ännu gäller den inte.

—

Den tredje förändringen: Ändra i kunskapskraven. Verket tycker att kunskapskraven i flera fall är alldeles för detaljerade och därför blir svåra för lärarna att pröva hos eleverna.

Även denna förändring kräver regeringsbeslut vilket inte är så konstigt eftersom örändringen innebär ett rätt stort arbete som jag bedömer det.

—

Den sista förändringen handlar om att det ska finnas flera nivåer även för underkända betyg, alltså F, så att eleven enklare, enligt en sorts trappstegsmodell, ska förstå vad hen behöver göra för att nå godkänd nivå.

—

Sammantaget tolkar jag Skolverkets förslag som ett försök att förenkla betygssättning men också en strävan att underlätta för olika grupper som haft det svårt i det gamla systemet.

Å ena sidan är det bra att samhället ser och värderar människors olika egenskaper och förmågor. Exempelvis de som ansetts studiesvaga (och andra grupper exempelvis invandrare) lär gynnas av detta.

I förlängningen kan det leda till att hela samhället uppvärderar dessa människor och tar tillvara deras förmågor bättre eftersom de i större utsträckning kommer att komma längre i samhället genom sina högre betyg.

Å andra sidan lär detta åter sätta fart på den betygsinflation som var en av anledningarna till att det gamla systemet avvecklades.

Å tredje sidan är det alldeles självklart att elever kommer att få olika bedömningar på samma uppgift eftersom all bedömning är subjektiv. Så kom inte och gnäll inte på orättvisa betyg – rättvisa i den bemärkelsen går inte att uppnå med så vida tolkningsmöjligheter.

Om det är bra eller dåligt? Ingen aning – den frågan ligger över min lönegrad. Jag tycker, som tidigare meddelats, inte om betyg.

—

Här är en länk till skolverkets kommentarer

—

Relaterade blogginlägg:

Ba, 3, VG, C

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

4 maj, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

—

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

—

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

—

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

—

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

—

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Demokrati och samhälle, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rudolf Kjellén

28 april, 2016av adolphson

..föddes 1864 och blev inom statsvetenskapen i Sverige och övriga Europa (för att inte säga världen, se nedan) en inflytelserik gestalt. Han var professor först i Göteborg och sedan Uppsala samt riksdagsledamot.

Mest känd är Kjéllen för att ha lanserat begreppet Geopolitik, alltså läran om att betrakta stater som geografiska organismer. Han använder metaforen livsform för att beskriva den och avser därmed att staten bäst beskrivs (hur stater uppkommer, utvecklas och dör) så som en geografisk organism.

Hans idéer fick stort genomslag i samtiden – inte minst i Tyskland. Han lanserade detta i sekelskiftet 18-1900 samtidigt som, eller kanske går det att se honom som en av upphovspersonerna, en ny och mer aggressiv form nationalism föds.

Tankesättet går alltså i stort sett ut på att staten som företeelse bäst liknas vid en livsform med ett egenvärde och att denna livsform är viktigare än individen. Han vänder sig i dessa resonemang emot både den konservatism och relativt nyfödda liberalism som dittills präglat 1800-talet.

Individualism ses enligt detta tankesätt som ett hot och istället uppfattas en auktoritär och mytisk stat (som alltså lever ett eget liv och därför har ett egenvärde) som det högst eftersträvansvärda och viktigaste.

Denna extrema form av nationalism där staten är att betrakta som ett eget väsen kan ses som en av de ideologiska orsakerna till första världskriget. Även tankar om staten som ett folkhem för sina medborgare – i stil med vad socialdemokratin men också nazisterna senare skulle förespråka – finns i idégodset.

I Kjelléns akademiska forskning finns däremot, iallafall inte vad jag kunnat snappa upp, inte några tankar om mänsklig rasbiologi eller uppmaning till våld som politiskt medel – så som senare inom nazismen. Som riksdagsman ska han dock emellanåt ha gjort rasistiska uttalanden.

Rudolf Kjellén var omstridd redan under sin livstid och det fanns många som vände sig emot hans idéer och hans forsknings betydelse för statsvetenskapen. Jag själv är dock inte närmare insatt i detta.

Något jag däremot tror mig förstått är att SD intresserat sig för Kjelléns ideologiska tankegods. Om en också beaktar att SD är ett stort parti bland LO:s (i synnerhet om en tycker detta är konstigt) medlemmar så kanske en här kan hitta något ideologiskt spår i historien.

Tankar om hur vi bygger upp en modern välfärdsstat, vad en svensk – eller för all del nationen Sverige – är finner sitt, eller ett, svar hos Rudolf Kjellén. Då som nu, tycks det.

Förlåt mitt tjat (det är väl historieläraren i mig som aldrig riktigt släpper sitt grepp) men historien återupprepar sig aldrig. Däremot kan den som vill lära sig av vissa mönster.

—

Källor:

Wikipedia

Berggren och Trägårdh: Är svensken människa

Skola

Ba, 3, VG, C

20 april, 2016av adolphson

Så här lite senkommet, nyhetsflödet och samhällsdebatten går ju så oerhört snabbt nuförtiden, tänkte jag passa på att adressera landets journalister och nyhetsförmedlare. Iallafall de av er som uppmärksammande den relativt stora nyheten som briserade för ett tag sedan.

Vilken då? Ja, det är ju så många nyheter som får stor uppmärksamhet ett litet tag.

Jag tänker på de där eleverna som lämnade in samma uppgift och fick tre olika bedömningar på den. Reaktionerna blev ganska starka. Många blev upprörda, andra förvånade. Några fick sina misstankar om lärarkåren bekräftade andra hade ytterligare förklaringar.

Hur diskussionen gick i kollegiet? Min uppfattning att det gick en kollektiv gäspning genom landets alla lärarrum. Så var det dags, igen. Sådana här nyheter kommer och går med jämna mellanrum.

All bedömning är subjektiv. Detta oavsett om det gäller bedömning av prestation, händelseförlopp eller skuld. Det ligger i betraktarens öga – alltid är det en faslig massa omständigheter som påverkar bedömningen.

Inte minst vem som bedömer och vem det är som bedöms är viktiga faktorer.

Ska jag tala i egen sak vill jag hävda att det säkraste sättet att över tid åstadkomma rättvis betygsbedömning är att ha glada, nöjda, utsövda och mätta lärare. Men just den aspekten faller utanför ämnet.

Känner jag till något fall där ett ”snäll-E” satts som betyg? Sannolikt. En kompis till mig satte ett sådant en gång. Varför – det är ju tjänstefel, kanske. Tja, jag kan tänka mig ett par anledningar.

1. För det första måste en se till helheten. Är eleven ifråga kapabel att prestera på minst E-nivå givet att omständigheterna ser annorlunda ut? Vad vinner eleven på att få underkänt i det långa loppet? Och samhället?

Kompisen, som jag känner rätt väl, kan under sina snart 20 år i yrket räkna upp minst ett dussin fall där hyfsat snälla G/E:n satts och där resultatet senare i livet blivit mycket bra och bland vilka numera återfinns allt från läkare till framgångsrika artister.

Vägen framåt är inte alltid rak.

2. Om en lärare underkänner en elev (iallafall på gymnasiet) binder hen ris åt sin egen rygg. Även om det rör sig om avgångselever så återkommer frågan vad eleven behöver göra för att fixa minst godkänt.

Den frågan hamnar alltid, enligt min erfarenhet, hos den lärare som underkände eleven.

Det blir således extra arbete som sträcker sig över tid, ofta in på semestrar och nästkommande läsår. Men en lärartjänst tar inte hänsyn till det – vi lärare förväntas börja om från noll varje augusti vilket innebär att ju fler elever vi underkänner desto mer jobb får vi året därpå.

Rent teoretiskt kan en ju tänka sig att systemet till viss del blir självsanerande varför fler godkända elever blir följden.

Detta sammantaget kan exempelvis innebära att samma uppgift bedöms olika. Det är kanske orättvist. Själv anser jag nog att om en elev deltagit i en hel kurs (och inte har särskilt hög frånvaro) men inte presterat några uppgifter alls så når eleven ändå kursbetyget E.

Låt mig ta ett av betygskriterierna för E-nivå i historia

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Det är som synes inte särskilt konkret. Byter en ut ordet förändringsprocess mot Vietnamkriget blir det kanske lite enklare.

Jag lägger till C-nivån:

Dessutom kan eleven utförligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Min uppgift blir alltså att i en given situation (uppsats, prov, artikel, muntligt föredrag, hemsida, dans, diskussion etcetera) eller sett över en hel kurs avgöra skillnaden mellan översiktligt, utförligt och för högsta nivå, utförligt och nyanserat.

Detta för i snitt 25-30 elever i 8 olika klasser – alltså 200-240 individer. Det vill till att jag är glad, nöjd, utsövd och mätt när det är dags att sätta betyg.

–.

Den stora frågan gällande de tre elevernas tilltag handlar emellertid inte om att de fick olika bedömningar på samma uppgift. Nej, jag undrar istället hur en av dem kunde få betyget B.

Det är på det viset att betygsstegen D och B är mellanbetyg och kan sättas när kriterierna för C och A till övervägande delen är uppnådda. Min kompis (ovan) tolkar det som hälften av dem.

Poängen med resonemanget är att en inte kan sätta ett betyg på en uppgift det inte finns några kriterier för. Men det kanske ändå går?

Nå, jag har försökt gå till botten med detta: jag har frågat kollegor på olika stadier och program, ringt till skolverket flera gånger och pratat med olika tjänstemän och frågat rektorer.

Alla duckar eller besvarar frågan olika. Till och med olika skolministrar svarar olika – vilket kanske inte är så konstigt eftersom frågan på den nivån är politiserad.

—

Här följer mina synpunkter: Lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Bedömning kan ske på andra sätt: genom fler nationella prov (fy!), enbart genom högskoleprov eller andra typer antagningsprov till eftergymnasiala utbildningar.

Jag är alldeles övertygad om att detta skulle effektivera (så att resurserna används effektivt alltså) undervisningen och skolan något alldeles oerhört.

Det skulle knyta undervisningen närmare kursens centrala innehåll (se skolverket), främja förmågor som kritiskt tänkande, kreativt skrivande, problemlösning, integritet, självförtroende och bort från den statiska rullande band-princip som den här tiden på året innebär för många av oss som arbetar i skolan.

Alltså säger jag: avskaffa det ålderdomliga betygsförfarandet.

Men det får en väl inte säga i det här landet.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Sång och musik, Skola

Puckots vinst

6 april, 2016av adolphson1 kommentar

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

—

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

—

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16 – Champagne!

3 april, 201615 juni, 2021av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

—

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios. Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet.

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Livsåskådning, Sång och musik

Johannespassionen inifrån

26 mars, 2016av adolphson

Johannespassionen är ett verk (ordet passion kommer av ordet pasio, lida) av Johann Sebastian Bach. Det är skrivet för kör, solister och orkester. Ett enklare sätt att beskriva det är som en tonsättning av Johannesevangeliet skriven av Bach.

Johannespassionen uppfördes första gången 1724 i Leipzig och så sent som i söndags av bland annat mig i Kristine kyrka i Falun. Här kan en läsa en recension och här kan en höra en mobilinspelning från en i publiken av en favorit att sjunga bland körpartierna.

Det är lite speciellt att förbereda sig inför ett sådant stort verk. Iallafall om en inte är professionell musiker. Jag repar relativt mycket och har verket ständigt i lurarna – under någon dryg månad lever jag med det.

Jag gillar intensiteten i detta tillvägagångssätt då det ger mig en speciell känsla för musiken. Och jag måste säga att Bach är underbar. Särskilt efter själva konserten, när jag på nära håll och under flera timmar tagit del av professionella musikers och solisters fantastiska framföranden, är jag alldeles uppfylld av all fantastisk musik.

Som körsångare sitter en ju oftast bakom hela ensemblen vilket gör att en hör dåligt. Men en ser. Upplevelsen av att på nära håll ta del av hur professionella musiker, solister och dirigent(er) jobbar är alltså stark.

Den känslan sitter länge kvar – ibland i veckor. Närmare det gudomliga än så kan åtminstone inte jag komma – antar jag. Det är inte för inte Bach kallats den femte evangelisten.

Sedan undrar jag om Falun vet att uppskatta dirigenten och kyrkomusikern Henrik Alinder efter förmåga. Vildvittrorna Adolphson vet det, iallafall. Efter ett långt genrep där fredagsmyset bytts ut mot Kristine Kyrkas stenpelare och Bach överlämnade de några teckningar med orden: Din kör äger och gudskelov att du tog det här jobbet.

Eftersom de är för unga för ironi säger jag: hatten av för de små!

Henrik påvisade under ett rep möjligheten att Bellman inspirerats av Johannespassionen. Lyssna på detta. Sedan på det här. Finner du fler än 5 takter som är lika? Det spelar väl egentligen ingen roll – båda är såväl döda som odödliga. Den ene lite mer odödlig, dock.

Det finns även livsvisdom i verket. Frågan Jesus ställer tycker jag är tillämplig i arbetslivet, i relationer, ja, det finns faktiskt en och annan jag skulle vilja drämma i fejan med formuleringen (det är inte den exakta ordalydelsen enär min street-tyska är lite rostig):

Om jag har fel får det vara som det är men om jag har rätt – varför straffas jag?

Min favoritaria, kalla mig gärna lättviktare, får nog ändå bli den här – i söndags fantastiskt framförd av Hedvig Eriksson. Texten i översättning:

Jag följer dig Herre med jublande glädje, vart vägen än bär, blott du är mig när. Befrämja mitt lopp och hör icke opp att ivrigt mig draga, beveka och mana!

Sedan är ju Pilatus lättnad över att han slipper se Jesus lida mer också otroligt vacker. Här hade den gode Bach inte så mycket andra källor än Bibeln att tillgå vad det verkar eftersom verklighetens Pilatus var ett praktarsel – vilket en intresserad kan läsa mer om nedan.

Det ligger ju en trösterik tanke över det faktum att en kanske inte döms så hårt av historien, trots allt. Eller, är den skrämmande? Mer källkritik åt folket! Och mer musik!

—

I Helsingborg är det en uttalad politisk ambition att stadens profil ska vara musikalisk. Konserter subventioneras för att alla medborgare ska ha tillgång till musik och konserter.

I Falun är den uttalade profilen skidor. Backhoppning, typ.

Olika falla ödets lotter.

För jag tror inte jag kan komma längre ifrån det gudomliga än backhoppning. Hur högt jag än hoppar.

—

Relaterade blogginlägg:

Judas, Pontius och gänget

Stilla veckan

Gladen påsken!

Musiken