Nogger

Det finns bara en glass och det är Nogger, och 88:an är dess profet. Förutom det, är glasspinnen minsta gemensamma nämnare i dessa två glassar.
Om vi antar att glasspinnen är tillverkad av interner som en av få meningslösa sysslor som dessa får göra i finkan vill jag hävda att vårt samhälle har ett ganska stort demokratiskt problem.
Moderaterna har alltså fel.
Hårdare tag, med längre straff utan meningsfulla sysslor, är inte värdigt en demokrati som säger sig vilja satsa på hållbar utveckling. Vi får inte bättre människor, eller sämre, bara för att vi låser in dom en viss tid. Eller dödar dem för att de själva dräpt.
Det handlar väl om livsåskådning, antar jag.
Ser man livet som en tävlingsbana där alla startar med samma förutsättningar förklarar det synen på den som sätter krokben för någon annan. Men eftersom racet inte ser ut så, vissa är dopade nämligen, bör vi ta ett gemensamt ansvar för tävlingens utformning. Och för framtida tävlingar.
Med det sagt vill jag säga att hårdare tag-mentaliteten, som tycks återfinnas över hela den politiska kartan från vänster till höger, är stereotyp, inhuman och leder till ökad polarisering i det långa loppet.
Inte hårdare tag, alltså. Men mer gärna förebyggande och uppföljande arbete.

Gunnar Sjögren

En god vän till mig heter Gunnar.
Jag lärde känna honom i Uppsala, även om jag hört talas om honom redan under falutiden. Gunnar är nämligen en person som man gärna hör talas om. Han är en genuint god person som odlar livets goda.
Tyvärr träffar jag honom inte så ofta som jag skulle vilja, men när jag gör det mår jag väldigt bra efteråt.
Man pratar fortfarande om Gunnar på IKEA i Uppsala. Han arbetade där samtidigt som han studerade under 80-talet. Det sågs som lite ovanligt att gå i kostym till den typen av arbete som det innebar att hantera reklamationsärenden.
Gunnar hade varje dag en liten leksaksapa med sig som han trädde på sin hand. Varje kund tvingades att först hälsa på apan Mocko, innan vederbörande kom vidare med sitt ärende.
Hälsa på apan, först.
En kund hade köpt en soffa vilken hade repskador. Gunnar uppmanade kunden att be sin man klippa tånaglarna i stället för att besvära företaget med bisarra reklamationskrav.
En annan hade köpt en servis vars dekorativa emalj förstörts i diskmaskinen. Gunnar menade att den kundgrupp som normalt köpte den produkten oftast inte hade råd med diskmaskin varför detta måste ses som ett olyckligt sammanträffande.
När Gunnar ledde V-dala var inte allt som det brukar på den drygt 350-åriga inrättningen. Berättelserna är otaliga, men jag nöjer mig med att lyfta fram en episod.
När medlemmar får barn, i alla fall om de varit aktiva på nationen, kan man få låna hem en vacker vagga med kurbitsar på, den så kallade nationsvaggan. Därefter får man fästa en silverplakett med barnets namn på vaggan. Extra festligt blir det om barnen också blir nationsmedlem när vederbörande i framtiden studerar.
Gunnar öste ner halm i vaggan och lät sin kanin bo, äta och orena i den under sitt år som nationens ledare.
Någon kanske börjar förstå varför jag älskar honom.Jag fick tillfälle att läsa en arbetsansökan Gunnar skrivit. Jag tror den var ställd till Cloetta, särskilt har den sista formuleringen etsat sig fast:Jag måste erkänna att jag tills dags dato föredragit er konkurrent Marabous produkter men om ni anställer mig kan ni räkna med min fullständiga lojalitet även på detta område.

Vad tyckte jag, undrade Gunnar. Briljant, förstås. Det blev inget arbete på Cloetta, Gunnar återfinns i dag på japanska ambassaden.

När jag tänker på Gunnar tänker jag på det gamla talesättet med innebörden att det inte handlar om att leva längst, utan att leva varje minut. Att leva här och nu.
Han är på många sätt en fantastisk inspiration, Gunnar Sjögren, och det är ett privilegium att känna honom.

Minnesvärda getingstick

Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey.
Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Den Änglaljuva har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.
Greve Mörner från Skaratrakten är en härlig figur. Det var släkten Mörner som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige.
Den sjungande greven, som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog.
En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.
Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans: jag hade mina excentriciteter för mig och han sina.
Och vi uppskattade varandras upptåg.Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna.Han fixerade mannen noga och replikerade: Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto.

En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret:

Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer.

Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var.

Snus är snus…

…om än i gyllene dosor.
Klockan 19.45 den 14:e november 2000 tog jag min senaste snus. Jag ville vara fri från laster innan jag fyllde 30.
Jag säger medvetet senaste eftersom man som en före detta nikotinist är ungefär som en nykter alkoholist. Jag har saknat det i stort sett varenda dag sedan dess.
Bruk eller missbruk – det ligger i betraktarens ögon.
Att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt sa min mormor. Och morfar skrockade. Är sånt lämpligt att säga till en tioåring? Några saker har emellertid inträffat som nu påverkar mig.
– En icke namngiven släkting till Den Änglaljuva, en tandläkare, ville visserligen inte uttala sig i egenskap av yrkesperson, men hävdade ändå i somras att han inte kunde se att snus hade någon effekt på tänderna. Kanske på tandköttet, att tandhalsarna blottas. Denna uppfattning delar han med.

– Bo Aulin, mångårig chefsjurist på Svenska Tobaks. Eller vad han nu var på företaget.

– Min gamle vän Segelman kom på besök i går. Lite fundersamt frågade han mig hur det gick med tobaken. Det visade sig att han givit sig själv i nyårslöfte att börja snusa.

– Darke säger alltid att sluta snusa kan man ju inte. Vad är då poängen, liksom?

– Jag frågade i december den tjocka damen på ICA om hon tyckte jag skulle börja snusa. Och hon tyckte så.

– Avgörande är kanske ändå hustruns påstående att vi befinner oss visserligen på en hög nivå, men du var lite trevligare när du snusade, Fredrik. Lite trevligare var du.

Nu vill jag inte göra reklam för tobak. Det är inte bra med tobak rent hälsomässigt. Men det är mycket som inte är bra. Mitt sockerbehov, exempelvis. Eller min övervikt.
En gammal legend hävdar att när den stora nordamerikanska kontinenten skulle bebyggas av järnväg fick en entreprenör frågan om detta var möjligt varpå han replikerade: Ge mig Ljunglövs snus och svenska rallare så ska jag bygga dig en järnväg till helvetet.
Så är det.
För att bli en sundare person, bättre make, lärare och medmänniska tar jag bakvägen. Jag sammanfattar mitt nyårslöfte som Segelman: Jag ska börja snusa. Jag är inte bättre än så.
Det blir karriärsnus, General, som man säger i det militära. Eller uttryckt på dalmål: En doba jännu. Var tionde dosa Göteborgs rapé. Och ingen sabla portionssnus, det är ovärdigt.
Jag ska börja snusa. Och jag är så lycklig.

Ture Königson

Låt mig berätta om en politiker med integritet: Ture Königson. Innan han blev politiker var han varvsarbetare i Göteborg. Han är berömd för att han avgjorde riksdagsomröstningen om allmän tilläggspension, ATP.

Pensionernas utformning hade diskuterats länge under decennierna före omröstningen. Problemet var att den futtiga folkpensionen innebar ett rejält inkomstbortfall för många löntagare när de gick i pension. Fackföreningsrörelsen, med LO och TCO i spetsen, ville kompensera detta med en allmän pensionsförsäkring som skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och finansieras av arbetsgivaravgifter.

Efter folkomröstningen 1957 fanns fortfarande ingen majoritet i riksdagens andra kammare för kravet. De borgerliga hade 115 mandat medan regeringen tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti stöddes av 116 ledamöter i andra kammaren men eftersom den socialdemokratiske talmannen saknade rösträtt kunde regeringen fortfarande inte få igenom sin proposition.

Förslaget fick ändå majoritet eftersom Ture Königson, folkpartist och varvsarbetare vid Götaverken, valde att lägga ner sin röst. Königson förklarade sitt handlande med att han skulle ha svårt att se sina arbetskamrater i ögonen i fortsättningen om han hade röstat nej.

Königsons politiska karriär var därmed i stort sett körd efter riksdagsomröstningen och han hamnade inte på partiets valsedel vid kommande riksdagsval. För Königson personligen innebar hans agerande alltså en kraschad karriär som riksdagsledamot för Folkpartiet, men han vann de svenska arbetarnas och tjänstemännens eviga kärlek.

Varför intresserar jag mig för Königson, kan man fundera över.

Nåväl, dels tycker jag det är imponerande att stå upp för sin övertygelse. Det vittnar om integritet och mod och sådant beundrar jag. I mig själv vill jag se mer av Königson än av strömlinje. Det är lätt sagt, jag vet. Jag tänker att detta inte enbart har med politik att göra, utan mer handlar om var och ens livsinställning.

Foto: okänd. Dm för cred

—-

Källor:

Wikipedia

SvD/Harrison

God Jul – nu sticker jag från person X!

Så äntligen är den här. Julen.

Julsångerna har sjungits, presenterna slagits in, rimmen är klara. Problemet är bara att det är så här års man verkligen kommer på att man väger mer än vad övriga familjen gör tillsammans.

Hej, hjärt/kärlsjukdomar, hej hjärtinfarkt, hej, nyårslöfte. Eller, som de skämtsamt brukar kalla en läkare som heter Gert Lundkvist på akuten: Hej, Hjärt Lungkvist. Haha. Ha. H…som sagt, hej, nyårslöfte.

Adolphson firar jul i Söderbärke, med svärfamiljen. Den har hunnit växa till elva personer, in alles.

På vägen dit brukar vi stanna och äta lunch på trevliga ställen kring Barken. Jag ringde därför upp den nye ägaren på Barken Konferens. Tyvärr hade man inte öppet för lunch i morgon. Ägaren, som alltså var ny, presenterade sig stolt som stockholmare. Han kunde inte rekommendera något annat ställe än sitt eget i hela Dalarna.

Vår mat har väldigt hög standard.

Jovisst – svarade jag artigt och fortsatte – men ni har ju inte öppet för lunch i morgon…? 

Vår mat har väldigt hög standard upprepade mannen från Stockholm.

Vilken affärsman.  Jag rekommenderade honom innan vi la på att resa lite i länet och lära känna människorna, om inte annat inför kommande marknadsföringskampanjer.

Annars är det skönt att åka iväg. Man träffar så många spöken från flydda jular den här tiden på året. Låt mig återge en typisk konversation från de senaste tretton åren, och med den önska eventuella läsare ett skönt slut på året. God jul!

Person X: Nämen hej! Det var inte i går-hurfanere!

Jag: Hej! Nä det var det inte, det är bra, hur är det själv?

Person X: Bra – bra! Det är fint!

(tystnad)

Person X: Hur länge är du hemma,då? Vi kanske kunde försöka hinna med en fika, vi är här tills efter nyår!
Annars får vi ta det i Stockholm. Var i stan bor du? Visst är det härligt att vara hemma över jul?

Jag: Jag bor här.

Person X: Här? I Falun?

Jag: Ja.

(Person X sparkar lite i snön)

Person X: Jaha. Sen hur länge då, då?

Jag: Sedan 1998. Jag jobbar på Hbo (Haraldsbogymnasiet – samma skola där den fiktive personen troligen också gick).

Person X: Jaha…jaså. Trivs du då?

Jag: Jovars. Det är inte så dumt.

Person X: Är XXX kvar? Hälsa i så fall!
Men du jag måste rusa – vi hörs om den där fikan!

Jag: Det gör vi. Jag finns här och ska ingenstans.

Felix eller Niccolo?

Bilister har ryttares vokabulär.
En kompis, E-Micke i Sundsvall, Härnösand eller var han nu bor, väckte genom de sociala medierna frågan om vart de gamla metallskydden till spisar tog vägen.
Nu i de moderna spisarnas tidevarv kan man ibland sakna dessa prydnader som rätt ofta i det här länet var prydda med dala-motiv.
På väg hem från kören diskuterade jag med några yngre medlemmar, förövrigt ett par gamla elever till mig, vad som hände med graningekängorna. I det här vädret behövs de ju verkligen, menade jag.
Den ena av dem kliade sig i huvudet, jo, han visste vad det var, för hans pappa hade ett par stående i ett hörn.
I går skulle jag hyra videofilm på Mr Video. Jag vägrar kalla butiken för dess riktiga namn: Film och Fabel.
När jag skulle betala min film sa jag till expediten att jag även skulle vilja hyra en moviebox. Mannen rörde inte en min utan replikerade lugnt att han i datorn kunde se att det var länge sedan jag hyrde, men inte SÅ länge sedan.
I veckan ropade jag till döttrarna att de skulle skynda sig så att de inte missade adventskalendern. Min äldsta dotter kom utfarande som utskjuten som en kanon ur sitt rum.
Hon spände ögonen i mig och meddelade mycket allvarligt att det inte heter så, det heter Julkalendern.
I dag, när jag pratade om kända renässansmänniskor med mina elever och i sammanhanget använde mig av moderniteter visade jag en bild på Machiavelli. Då räckte en elev upp handen och sa att han var ruggigt lik Felix Herngren.
Jag tittar på arbetsbördan. Jag är inte färdig, och det är precis som det ska vara.

För(e)bud

Att ha makten är sin egen kropp och själ är fortfarande något som inte alla människor har. Och har man inte det har man inte heller makt över sin framtid. Detta är också förknippat med att vara självförsörjande och därmed ekonomiskt betingat.
Man måste skydda människors rätt att själva forma sina liv. Och jag tror man måste börja med svaga och utsatta grupper: kvinnor och barn. I detta ingår rätten till utbildning, att kunna försörja sig och att själv diktera villkoren för familjebildning.
I klartext betyder det att kvinnor ska kunna välja make och själv bestämma när hon vill sätta barn till världen. I många länder står kvinnor helt rättslösa mot våld inom familjen eller släkten. Könsstympning lever kvar på många håll och förstör kvinnors liv.
Att satsa resurser på att stärka de mänskliga rättigheterna i världen inom detta område, liksom sexuell upplysning, är därför absolut nödvändigt. Familjeplanering, kanske så enkelt som användandet av kondom, är en av dom minsta beståndsdelarna när man bekämpar fattigdom eller inom miljöarbete.
Över en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditeter. Mödravård före, under och efter förlossning, rätten till säkra och fria aborter, är helt enkelt en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter. Förstärker vi dessa områden kommer vi att nå resultat.
Jag är generellt ingen förbudsmänniska. Men det finns några saker jag avskyr och därför vill förbjuda. Det handlar om barnäktenskap, brudrov, hemgiftstraditioner, polygami, sexuella övergrepp, könsstympning, så kallat hedersrelaterat våld.
Det finns ingen ursäkt eller tolkning som kan rättfärdiga sådant i en modern upplyst värld.

Jeremy Irons

En av mina absoluta favoritskådespelare är Jeremy Irons.Han har medverkar i så många bra filmer, vilka ofta blivit så bra just på grund av hans skådespelarinsats.

Märkligt nog är han också mitt skönhetsideal. Märkligt, därför att det inte finns någon som helst likhet mellan oss. Länge ville jag dock se ut som honom.

 

 

Jag såg en intervju med honom i samband med att filmen Die Hard III hade premiär. Det var en för Irons  något udda produktion att medverka i.

På just den frågan, hur det kändes att medverka i en film som spelat in x antal miljarder i USA under kort tid, svarade han att det möjligen säger mer om landet i fråga där sådant kan ske än om själva filmen.

Det största med honom är utan tvekan mitt favoritepos alla kategorier, miniserien Brideshead Rivisited från 1981. Hans melankoliska gestaltning av Charles Ryder är underbar.
Jag ser fortfarande ofta om serien då och då och varje jul söker jag någon att ge den till. Framförallt är scenerna mellan Charles och hans pappa obetalbara.
Jag skulle kunna hålla på länge, men nöjer mig med att länka till någon scen, eller två.
Kanske är det som ordspråket lyder, att verklig skönhet kommer inifrån.