Kategori: Demokrati och samhälle

Jag inser att jag de senaste åren förändrats.

Den konservativa ådra som alltid funnits hos mig har mer tagit sig uttryck i att värna traditioner än politik och samhällsbyggande.

Jag gillar att fira jul på ett visst sätt men inte att bevara saker i samhället som inte är bra.

Det kanske är mycket sagt att påstå att jag radikaliserats. Men kanske kan jag säga att förnuftet övertrumfar känslan.

I ett särskilt fall blir kollisionen tydlig. Helst i dessa dagar. Det är om monarkin jag talar. För jag har alltid gillat monarkin även om jag inser att principen är vissen i en modern demokrati.

Jag gillar monarkin som en del av vårt historiska arv och för att dess roll som nationell samlande kraft. Säkert gillar jag den för den del andra saker också. Men som princip gillar jag den inte.

Jag börjar dock få ont om argument till dess försvar.

Visst kan man tycka att statsmän i olika demokratier också fötts och uppfostrats till att bli ledare, och visst kan man tycka att kungahuset gör inget ont, utan gott.

Som det nu verkar kliver hans majestät in i samma tveksamma liga där killar som Berlusconi, Strauss-Kahn och Julian Assange lirar. Jag tycker, inte bara mot bakgrund av den senaste tidens händelser, att kung Karl XVI Gustaf är en medioker, eller till och med en dålig kung.

Betyder det att jag vill avskaffa monarkin?

Nej. Inte än. Jag tycker istället man bör lyfta fram drottningens roll. Hennes arbete för Världsnaturfonden och Världens barn är beundransvärda. Men kungen borde avgå. Skriva sina memoarer, hålla föredrag, skjuta älg.

Jag kan nu bara se ett enda giltigt skäl till att behålla monarkin: att Victoria blir statschef. Eller kanske först drottningen. För jag vill se vad en kvinna kan göra i egenskap av statschef. Det lär bli glest med kaffeflickor, antar jag.

Jag vill uppleva det faktiska resultatet av reformen av successionsordningen från slutet på på 1970-talet. Jag vill se hur en kvinnlig monark kan påverka vårt lands attityder och normer på jämställdhetens område. Det känns som mer aktuellt än någonsin.

Kan hända påverkar det ingenting alls. Men jag vill ändå veta.

Kungen, då? Gå vidare till Gå. Abdikera. Det kan väl inte finnas något bättre än att vara en före detta kung? Ta det lugnt och hjälpa Victoria lite. Umgås med prins Daniels föräldrar.

Saknar han hetluften kan han bli partiledare. Kanske för V eller MP. För han känner ju för den lilla människan och för staten, och han trivs som bekant väl i skog och mark.

Vid närmare eftertanke kanske S kunde passa eftersom han också funkar i de fina salongerna. Genom sitt hyckleri kunde han kanske passa i KD, och som föredetting funkar även C. Eftersom han har en vass pr-avdelning i sina ledband kunde även M gå.

Det enda som inte passar är Folkpartiet.

Det är inte många i dessa dagar, men några få funderar över om det är förenligt med folkrätten att traska in i ett land och skjuta en människa. Oavsett vem det är.

Eller med andra ord: är USA en demokrati?

När Obama intervjuades i amerikansk tv om saken menade han att Usama var en massmördare som fick vad han förtjänade. Den som inte håller med om det är sinnessjuk.

Guantanamo är fortfarande öppet, så vitt jag förstår.

Visst, man kanske bör vara glad åt att någon tar tag i problemet och bekämpar terrorismen. Men det smyger sig lätt in lite funderingar.

Som vem det är som avgör vad som är terrorism. Eller vem det är som övervakar övervakarna. Vilka krafter styr det amerikanska samhället, egentligen? Hur nära ligger den här typen av beteende Oavhängighetsförklaringen?

Jag undrar också om det var något åt det här hållet norrmännen tänkte sig när dom gav Obama fredspriset.

Håhåjaja. Förmodligen tillhör jag den kategorin människor som enligt den amerikanske presidenten borde få sitt huvud undersökt.

I dag går mina tankar till alla dem som arbetar på föraktade arbetsplatser.

Jag avser då inte yrken med lägre status än andra, som till exempel lärare. (Sorry, jag kunde inte låta bli). Nej, jag tänker mer på dem som arbetar som handläggare på Försäkringskassan eller på CSN, exempelvis.

Dessa som så gott som dagligen möter arga människor och dessutom får skäll i media och av politiker.

Och hur tänker hon som arbetar på lunchserveringen i Auschwitz? En dagens, tack. Varsågod, liksom. Är det ett vanligt arbete för henne, eller reflekterar hon alls över sin arbetsplats när hon går till jobbet varje dag?

Och hur ser personalens trivselprogram ut, där på Auschwitz? Går man på Polens motsvarighet till Cirkus Cirkör, eller vad gör de?

I Falun är det många som tycker att Kommunfastigheter är en märklig företeelse. Det är avdelningen som har ett avgörande inflytande på all kommunal verksamhet. Var skolor ska ligga eller utformas är i mycket större utsträckning en uppgift för dem än för skolförvaltningen.

Jag förstår inte.

De säger själva att de har ett gigantiskt arbetsflöde, i form av en area motsvarande 45 fotbollsplaner, att förvalta. Färre barn på dagis utgör en betydande påverkan på oss, är ett talande citat från avdelningens chef. (Är det korrekt svenska, förresten?)

Det är jobbigt när strukturen övermannar människan. När systemet bestämmer istället för individer. Det finns ingen ansvarig bara en organisation, lite som Primus Svensson i Babels hus. Eller romanen 1984.

Det är viktigt att man ibland funderar över sin egen roll och betydelse inom rollen för sitt yrke. Ett problem kommuner och landsting verkar ha på struktruell nivå är vilken bild man har av sitt uppdrag. Man bör ha en bra bild av det område man är satt att förvalta när man ger service.

Personligen ligger jag i min yrkesroll lite mer åt att köra på för det är lättare att få förlåtelse efteråt än tillstånd innan när man vill göra lite ovanliga saker. Och det är ju trist att få nej. Det är kanske inte tillrådligt i alla lägen i arbetet, men som livsfilosofi fungerar det förhållningssättet utmärkt.

Eller som Stena Line meddelar via sin kunstjänst när man inte kommer fram:
Vår målsättning är att återkomma till dig.

Tack för det, mer än så begär jag inte.

Om man hävdar att vi i det rika Europa ligger ungefär 60-100 år före många länder i Afrika så har man kanske rätt på ett sätt.

Vi hade vår stora kraftmätning mellan demokrati och diktatur under den första halvan av 1900-talet. Nu reser sig många folk i Afrika mot sina despotiska och grymma diktatorer i jakten på en fungerande välfärdsstat och demokrati.

Visst, så kan man argumentera. Men hur mår vi i Sverige, egentligen? Hur mår vi i landet som numera kommit över sin blygsel och skickar militär till världens oroshärdar?

Lite skämtsamt hörde jag en läkare säga att 25 procent av vår befolkning går på Koncerta mot koncentrationssvårigheter, 25 procent äter Licium mot manodepression och den resterande halvan går på andra antidepressiva mediciner.

Även om det är tillspetsat så ligger det något i det.

Vi mår inte bra i det fantastiska landet Sverige kan man konstatera om man utgår från hur mycket läkemedel vi konsumerar. Eller om vi studerar våldsstatistiken. För om vi tittar på hur mycket aggressioner i olika former det verkar finnas i vårt land får man nog också slå fast att det inte står helt bra till med oss.

Jag vet inte.

Kanske är det kraven att vara lyckad och framgångsrik, alla livsstilbetonade ideal, som till sist sänker oss. I synnerhet de människor som inte når upp till normen, som inte klarar sig själva, som far illa.

Någonstans känner jag att det enda man kan göra är att ta ansvar för sig själv. Kanske räcker det att gå tillbaka till några tydliga grundvärderingar och försöka vara en bra person både mot sig själv och gentemot medmänniskorna.

Men våra resurser räcker inte till att alla ska kunna ha den rådande livsstilen. Hur ska vi hantera det?

Vi vuxna, men kanske i synnerhet den gigantiska 40-talistgenerationen, har ett stort ansvar. Den generationens ansvar spänner över ideologiernas gränser: från alla hycklande vänstermänniskor (jorå, jag tror på solidaritet här i mitt stora fina hus – det här är en underbar Pinot Noir förresten) till alla självgoda (jag har skapat min egen lycka, det kan väl vem som helst) på högerkanten.

Socialnämndens ordförande i Falun uttryckte samhällets sociala inrättningars uppdrag på ett adekvat sätt. Hon menade att det är vårt uppdrag att se till att alla människor orkar lyfta blicken och att må bra. Jag tycker det ansvaret på olika vis omfattar oss alla, inte bara socialtjänsten.

Av det lilla jag sett av Afrika så verkar det som att man där klarar detta bättre än vad vi i Sverige gör.

Olika grupper uppfattar olika saker på olika sätt. Man har helt enkelt olika referensramar.

En formulering i stil med kan du adda mig som polare på fejan är en mening med omöjlig innebörd för exempelvis min far.

När en kollega ville att eleverna skulle läsa en av litteraturhistoriens klassiker, Främlingen av Albert Camus, refererade några ur den yngre hormonstinna generationen till en teknik för självbefläckelse.

Är det egentligen så konstigt att vi uppfattar ord som demokrati, feminism och jämställdhet så olika?

Ens uppfattning av dessa värdeladdade ord berättar något om vilka vi är, varifrån vi kommer, vilka referensramar och förebilder vi har. I en viss miljö, i ett visst sammanhang, känner vi oss hemma.

Där vill en del av oss stanna medan andra ständigt byter sammanhang. Ibland blir det lite fel, som ovan angivna exempel kan illustrera.

Min egen strävan har mer eller mindre ofrivilligt varit att i möjligaste mån röra mig i olika sammanhang och grupperingar. Jag är i vissa sammanhang en rastlös själ som ständigt söker stimulans och utveckling.

En del av dessa har präglat mig mycket. Agustinus, den gamle kyrkofadern, upptäckte att de kristna i Milano betedde sig annorlunda mot det han var van vid. De fastade inte på söndagar, exempelvis. Han tog upp saken med biskopen i Milano, Ambrosius, som lär ha svarat att när han är i Rom fastar han på söndagar men inte när han är i Milano.

Detta ska ha gett upphov till citatet When in Rome, do as the Romans.

Det är viktigt att inte fastna i normer och formar utan att reflektera. Och genom att se hur andra människor gör och tänker lär man sig.

Vilket får mig att fundera över det faktum att jag arbetat på samma arbetsplats i 11 år, nu.