Kategori: Historia

Historia

Svart på vitt

av adolphson2 kommentarer till Svart på vitt

För några år sedan åkte jag och mina två kollegor Pontus Dahllöf och Joel Johansson till Tyskland. Vi ville gå till botten med ett fotografi från andra världskriget. Vi besökte arkiv och intervjuade personer. Varför? För att vi var nyfikna. Bland annat skrev vi en artikel som publicerades i Ordfront.

Hur dog Josef Schulz?

Fotografiet som sägs bevisa Josef Achulz ställningstagande

Fotografiet föreställer den unge soldaten Josef Schulz sista minuter i livet. Vi befinner oss tillsammans med den tyska ockupationsmakten i Smederevska Palanka några mil utanför Belgrad den 20:e juli 1941.

Alldeles snart ska en grupp motståndsmän avrättas. De står uppradade mot en höstack i väntan på att arkebuseras. Det är nu Josef bestämmer sig. Han lägger ner sitt gevär, tar av sig ränsel och hjälm, går fram och ställer sig bland dem som ska avrättas.

En okänd fotograf räddar händelsen för eftervärlden. Några minuter senare är Josef avrättad tillsammans med de sexton jugoslaviska motståndsmännen.

Fotografiet och berättelsen kring det har cirkulerat sedan början på 1960-talet då den tyska tidningen Neue Illustrierte publicerade fotot. I både Tyskland och Jugoslavien har hjältehistorien uppmärksammats och ett monument rests över Josef Schulz i Smederevska Palanka.

Med jämna mellanrum har berättelsen sedan dess återkommit och förekommer idag i svenska läromedel och artiklar när temat mod, integritet och civilkurage diskuteras.

I Tyskland ville man tidigt gå till botten med historien och 1966 tillsätter Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Auflärung von NS-Verbrechen (arkivet för utredandet nationalsocialistiska brott) med säte i den sydtyska staden Ludwigsburg en utredning.

Om historien var sann skulle inte bara krigsförbrytare funnit ett försvar för sina handlingar utan alla som på något sätt samarbetat med nazisterna. Försvar som ”jag lydde bara order” eller ”om jag inte gjorde vad jag blev tillsagd hade jag dödats” hade bekräftats med ett verkligt exempel.

Under förhören fördes alla som tjänstgjort i det aktuella förbandet eller av andra anledningar fanns på plats för tiden för avrättningen, så även jugoslaver. Ingen minns att en tysk soldat skulle avrättats för ordervägran, än mindre frivilligt låtit sig skjutas hellre än att skjuta andra.

Ett vittne, soldaten Heunz Ufer, berättar i stället att Josef Schulz avled i sviterna av en skada han ådragit sig i en strid några dagar före avrättningen den 20:e juli.

Det är inga problem att i arkiven spåra Josef Schulz via hans militära förbands aktiviteter. Däremot går det inte att säga något om fotografiet förutom var och när det är taget. Det är väl dokumenterat att den tyska armén avrättade motståndsmän i Smederevska Palanka den 20:e juli 1941.

Fotografiet ingår i en bildserie som visar samma scen med några minuters mellanrum. Studerar man de övriga fotografierna verkar det inte troligt att bildens huvudperson avrättas. Men även detta är spekulationer, vi vet inte vem han är – bara att han inte är Josef Schulz.

Hur kommer det sig att denna bild och myt överlever årtionde efter annat? Effektiva tyska myndigheter har lämnat ett gediget källmaterial i arkivet i Ludwigsburg. I forna Jugoslavien passade myten bra in då regimen motiverade en del av sitt maktinnehav på att man kastade ut nazisterna och befriade landet.

Och det klart, i ett efterkrigspressat Tyskland är det inte svårt att förstå att det fanns en längtan att åtminstone en människa i en dömd generation var god.

Men hur förklarar vi att bilden dyker upp på så många ställen i dagens Sverige? Den har återfunnits i Ordfront, DN, i artiklar av förre ordföranden för Amesty, Jesus Alcala, den finns (eller har funnits) i skolans läroböcker för historia, svenska, samhällskunskap och religion. Är vår kamp för det goda så viktig att vi är beredda att tumma på källkritiken?

Frågan man ställer sig är också om just denna underbara historia om mänskligt mod är så viktig att det inte gör något om den inte är sann? Det är inget ovanligt att vi formar våra etiska och moraliska principer efter mytiska gestalter, det har vi människor alltid gjort.

När det inte längre finns vittnen kvar återstår endast bleknade fotografier och dokument, underkastade nästa generations tolkningar.

Historia är något som produceras av människor för människor. Det är fullt möjligt att skapa och sprida den historia vi själva vill ha.

Fredrik Adolphson, Pontus Dahllöf, Joel Johansson

Historia, Sång och musik, Spännande människor

Jussi

av adolphson

Den 9/11 1960 dog världens störste tenor någonsin.

Det finns mycket av honom att tillgå på skiva och internet. Hela karln måste vara inkarnation av all världens sångare. Runt om i landet uppmärksammar man att det i år var hundra år sedan han föddes i Stora Tuna.

Jag och flickorna har under veckan lyssnat i bilen på väg till och från förskola och skola och nog förstår de att för pappa är Jussi en Gud. Det är med vördnad de hör honom sjunga. Detta till skillnad från deras mor som när hon kallade honom gaphals frammanade såväl andnöd som äktenskapskris.

Jag har även i hemlighet låtit döttrarna förstå att jag, om jag kunde, skulle ge nästan vad som helst för att kunna sjunga om så bara en tiondel av vad Jussi kunde prestera.

Hemma på köksbordet ligger den omfångsrika biografin över mannen och sångaren Jussi Björling. Björn Ranelid har skrivit en betraktelse över mästersångarens liv och särskilt en passage tilldrar sig mitt intresse, eftersom jag gillar att sjunga den sången själv.

Jag bifogar länken och citerar Ranelid med en from förhoppning att även en bredare publik ska inse denne mans oerhörda storhet.

I den svenska filmen ”Fram för Framgång” från 1937 sjunger Jussi a cappella och ett ungt förälskat par lyssnar hänfört, medan sångaren lyfter sitt glas och överträffar alla världens nykterister i de högsta tonerna. I denna stund följer han inget partitur, utan vill att alla skall höra vad han kan göra med sin röst. I denna bagatell begår han kanske sitt livs bravurnummer och det sker med den rena stämman utan musik.

Jussi
Historia, Spännande människor

Milgram

av adolphson2 kommentarer till Milgram

Ett berömt psykologiskt-sociologiskt experiment genomfördes på 1960-talet av psykologen Stanley Milgram.

Försöket handlade om att belysa en människas benägenhet att, ofta på uppmaning av en auktoritet, utföra handlingar mot andra som vederbörande av samvetsskäl normalt inte skulle göra. I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning.

När offret, som var en skådespelare, svarade fel skulle en elchock sändas och graden delvis ökas vid fler felaktiga svar. Allteftersom spänningen i stötarna ökades, klagade offret alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur offret mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga.

Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med,i tur och ordning, följande argument:

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken.

I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom.

Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan.

Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

Att Milgram genomförde det här experimentet är ingen slump, under 1960-talet diskuterades nazismen som fenomen med kulmen av rättegången mot Adolf Eichmann.

I dag, femtio år och en stor mängd folkmord och övergrepp senare, är det väl knappas någon som i ifrågasätter att vi, vanliga människor, under vissa omständigheter är kapabla till omänskliga övergrepp.

Nazitiden var förvisso extrem, men samma beteende har skett och sker i större och mindre skala hela tiden. Historikern Bauer säger ungefär att det mest förfärande är inte att nazisterna var omänskliga utan att de faktiskt var vanliga människor.

Vad vi kan göra är att skapa möjligheter för oss människor att bottna i oss själva, självrannsakan, i brist på bättre ord. Att trotsa auktoriteter. Många av experimentdeltagarna skrev efteråt till Milgram och tackade för väckarklockan.

För min del tror jag att ett socialliberalt samhälle är bäst lämpad för att lösa den här typen av frågor. Ett samhälle som både ser och uppmuntrar individen, men som också ger kollektivet möjlighet att bli en individ.

Skuggan ur vilken en massmördare eller terrorist kan kliva ut ur försvinner kanske inte, men jag tror den minskar i ett sådant samhälle.

Historia, Skola, Spännande människor

Johan Brädbärare

av adolphson

Vi är inne i stipendietider.

Redlighet och nit ska nu belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederspriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall.

Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium.

Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin Skötsam, manlig teologie studerande. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och de är ganska sparsamma i vad de tillåter.

Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela.

Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dem som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium.

Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På 200 år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigheter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli.

Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Drottningoffret

av adolphson10 kommentarer till Drottningoffret

Ända sedan prinsessbröllopet, där grodan från bland annat Bojsenburg blev en prins, har monarkin i Sverige kommit att diskuteras på ett mer intensivt sätt än tidigare.

Republikanerna vädrar morgonluft och kungen är inte längre fridlyst. När jag jämförde den svenske statschefens eskapader med den italienske slogs jag av något helt annat, dock. Jag tänkte på Victoria som blivande statschef.

Visst är det bra att italienskorna äntligen reagerar mot den sexistiske pajasen som styr deras land. Och det känns bra om vi skulle få en kvinna som statschef här i vårt land. Om monarkin består måste det påverka, att få en kvinna på den posten.

Mycket mer kanske, än om vi fick en kvinnlig statsminister.

Hon blir den tredje drottningen utan överordnad kung sedan Gustav Vasas dagar. Frågan är om Victoria gör som sina företrädare: slutar i förtid och lämnar över jobbet till en man.

Drottning Kristina hade det inte så lätt.

Precis som sin nutida kollega hade hon att hantera att hon borde varit man, vilket var illa i omgivningens ögon att hon inte var. Man fick ändra lagen så att kvinnlig tronföljd kunde gå för sig. Politiskt är kanske Kristina mest känd för att hon tog tillbaka en massa gods och gårdar från adeln till kronan.

Hon tröttande ur 1654, abdikerade och lämnade över makten till sin kusin Karl X, vilken i sin tur kom att ägna sin tid åt att slå ihjäl polacker och danskar.

En oerhörd skandal var det hursomhelst. Sveriges drottning, dotter till den store Gustav Adolf, lejonet från Norden, som dog för sitt land och protestantiska tro på Europas leriga fält, hoppar av till papisterna!

Kristina blev i stället en ledande kulturpersonlighet i Rom där hon gick ur tiden 1689. Hon har i efterhand blivit föremål för dom mest vildsinta spekulationer om könstillhörighet och sexuell läggning på grund av sitt agerande. På mig verkar det som hon var en självständig kvinna som bröt det mot det som förväntades av henne. Man kan i dag besöka hennes grav i Peterskyrkan i Rom.

Nummer två i ordningen, Ulrika Eleonora, regerade inte så länge. Som syster till Karl XII fungerade hon som någon sorts viceregent eftersom han aldrig var hemma. När Karl XII dog 1718 utropade hon sig själv till drottning genom arvsrätt.

Men Sverige var less på envälde och hon fick finna sig i att väljas till drottning i stället för att få titeln genom arv.

Det fungerade inte så bra eftersom hon var skolad i enväldets nobla konst. Man kan inte lära gamla hundar att sitta, hon avsa sig kronan redan efter ett år till förmån för sin man Fredrik, sedemera Fredrik I av Hessen.

Denne Fredrik var en gammal tysk krigshjälte, ståtlig och manlig, som lyckats väl genom att gifta sig med den svenske kungens syster. Som kung fick han finna sig i att få sin makt kraftigt reducerad samt acceptera att hans släkt inte skulle ärva tronen.

Det gick inget vidare för honom heller så han ägnade sig mest åt nöjen och älskarinnor. Hur detta påverkade Ulrika Eleonora kan vi ju bara gissa. Hon dog 1741 i smittkoppor.

Hur ska det gå för vår blivande drottning Victoria?

Hon verkar ha börjat bra genom att gifta sig med en person hon, ser det ut som iallafall, älskar. Han verkar även älska henne tillbaka. Det är väl ingen dum början.

Jag hoppas att hon och Daniel kan påverka oss i synen på jämställdhet, så länge de är så offentliga som de nu är. Jag funderar även över vilka krav man kan ställa på en av vårt lands mest offentliga personer.

Och hur mycket hon är villig att offra.

Demokrati och samhälle, Historia

Jurassic Park

av adolphson1 kommentar till Jurassic Park

I Falun kallar man ett av de sämre etablissemangen för Ta till vara verkstan eller Jurassic Park.

Det är kanske klassiskt. Men på ett lite djupare plan kan man i sammanhanget lyfta fram ett citat från filmen: Life will find a way.

Den fulla innebörden av detta citat är kanske aldrig så tydligt som under den sista tryckaren på ett skabbigt hak i landsorten.

—

Murar. Alltid har vi byggt dem.

Ett av det mest kända exemplen torde vara kinesiska muren byggd på 200-talet f.Kr. av kejsar Qin Shi Huangdi. (Evert Taubes berömda dikt, tolkad av Bodil Malmsten och Eva Dahlgren, är värd att lyssna på.)

Ett annat antikt exempel är Hadrianus mur från år 122, som sträcker sig tvärs över norra England och markerade gränsen för det romerska riket där.

Mindre känt är kanske att romaren Antonius byggde ytterligare en mur längre norrut, i Skottland 20 år senare. Ja, kanske inte han personligen, men ändå.

Mer moderna exempel är Berlinmuren, vilken delade en stad, ett land, en värld, i två delar. Den utgjorde den fysiska och mentala gränsen mellan två ideologier under kalla kriget.

Vill man besöka murar i dag kan man exempelvis besöka staden Nasaret. Där skiljer en mur israeler och palestinier åt. Säkert finns det fler exempel.

Qin Shi Huangdi, och hans efterföljare, byggde sin mur för att skydda sig från invaderande folkslag. De forna diktaturerna i östra Europa byggde murar för att hålla den egna befolkningen på plats. Romarna byggde också för att skryta.

Idag bygger vi andra sorts murar i vårt samhälle: digitala eller fysiska. Sedan hittar vi på olika sätt att övervaka dessa konstruktioner medan andra grupper, individer eller företeelser i samhället hittar på sinnrika sätt att kringgå muren eller hindret såväl som dess övervakning.

Kanske är det detta som, på ett lite bakvänt vis, är det som vi menar när vi talar om utveckling, evolution eller rent av revolutionerande händelser.

Kineserna har en hel hoper folk som övervakar såväl medborgare som internet, israelernas militär bevakar muren i Nasaret och den rika västvärlden har strikta regler för handel med omvärlden.

Vad åstadkommer vi genom ett sådant här, som det tycks, grundläggande drag i den mänskliga naturen? Vi som har, måste skydda oss? Vi som kan, ska?

Hur det än är, ont som gott, bra eller dåligt, verkar det inte fungera i längden att bo i en ballong. Murbyggandet funkar dåligt i det långa loppet.

Vilka ska få komma in? Vad händer när ballongen spricker – efter att jag hämtat mig från överraskningen blåser jag upp en ny i en annan form och lite mindre hårt?

Det kanske ändå är som de säger i Jurasic Park: Life will find a way.

 

Historia, Jämställdhet

Lungsot

av adolphson

Som historiskt intresserad tycker jag det ger en extra kick när man upplever historia i verkligheten. Man kan resa till en historisk plats. Som Forum Romanum, exempelvis. Men även ett samtal kan ge denna upplevelse. I går hade jag ett sådant samtal med far.

Far: ”Jag köper aldrig kläder på Röda Korset”.
Jag: ”Nähä….Varför inte då?
Far ”Lungsoten, vettu”.
Jag: ”Vad menar du?”
Far: ”Det kan finnas lungsotbaciller i kläderna”.

Nu köper inte jag heller kläder på Röda Korset. Men jag vill nog mena att vi har lungsot, eller tuberkulos, under hyfsad kontroll i Sverige.

Men för en äldre generation finns skräcken kvar. Den Änglaljuvas farmor la alltid några tjocka telefonkataloger på toalettlocket så att ingen råtta kunde slinka upp ur avloppet när man minst anade det.

Ett välfärdssamhälle är bland annat en fråga om mentalitet och historiskt arv. Vi börjar få ett ganska stort kulturellt och historiskt avstånd till 1800-talets gamla fattig-Sverige. Ändå ligger det inte längre bort än två generationer.

Far växte upp i en miljö som turister idag vill återuppleva på Skansen. Jag och min kollega Pontus konstaterade igår att alla hyllmeter på institutionen för Historia, Religion och Filosofi inte längre fyller någon funktion. Detta eftersom inga elever längre letar information i böcker.

Någonting som inte tycks förändra sig är så kallat relationsvåld.

Visserligen har kvinnornas rättigheter i vårt land förbättrats avsevärt sedan 1800-talet. Men mäns våld mot kvinnor tycks inte nämnvärt förändrats. Den mentalitet som ligger bakom kvinnomisshandel har inte ändrat sig i takt med att samhället gjort så.

Eftersom man genom lagstiftning under flera hundra år inte lyckats förändra en sådan inställning tror jag inte på det nu heller. Att kriminalisera en handling är en sak, att förändra en struktur eller ett beteende något annat.

Nu fortsätter mötet i bastun, men det är frivilligt att delta säger kanske den manlige chefen på konferensen.

Passar det inte åker jag och hämtar en ny fru säger den 56-årige mannen till sin 25-åriga thailändska fru. Fast han säger det på engelska eftersom ingen av dom förstår varandra på annat sätt.

Historia, Jämställdhet

Den flaviska amfiteatern

av adolphson1 kommentar till Den flaviska amfiteatern

Jag gillar att återuppleva historien. Eller åtminstone besöka platser som spelat en större roll i den.

Den här gången sammanföll intresset med Den Änglaljuvas och vi reste till Rom. Vi gjorde det som varje Rom-besökare gör: besökte det antika Rom och det kristna. Drack kaffe och tittade på fontäner.

Problemet med det antika Rom är att det bara är en del av kulissen som står kvar. Med det kristna är problemet istället att renässansmåleri efter ett tag blir jävligt tråkigt, som Fåhreus uttryckte saken.

Men Pantheon står där, i all sin storslagenhet, i stort sett intakt.

I stället för att trötta ut en potentiell läsare med marmorminnen från en resa de flesta gör någon gång i sitt liv vill jag kommentera dom italienska kvinnorna.

Det är inte många gravida man ser på gatorna. Inte heller så många barn. Den italienska lagstiftningen kring föräldraledigheter och föräldraskap är sorglig.

Berlusconi, men inte bara han, tycker att männen ska sköta det offentliga livet. Rättssäkerheten medger inte att en kvinna under en graviditet kan vara säker på att ha kvar sin anställning.

Förutom det uppenbart odemokratiska och ojämställda i detta medför det en dålig nativitet för landet. Om det inte vore för invandringen skulle Italien vara illa ute.

Om detta inte vore så allvarligt skulle det hela kunna vara värdigt en komedi på den flaviska amfiteatern.

—

Jag gillar alltså att återuppleva historien. Därför gjorde jag i dag en smörgås.

Jag gjorde precis som SJ på 1970-talet. Jag tog en lite för torr rågsiktkaka. Jag bredde på för mycket smör. Sedan la jag på ett par skivor falukorv som var blekrosa eftersom jag stekt dem för kort tid varpå följer ett vändstekt ägg som istället är stekt alldeles för länge. Man toppar mästerverket med lite vissen persilja. Slå in allt in absurdum med folie, linda det så hårt som om du behandlade ett benbrott.

Vi har kanske inte lika grandiost förflutet som italienarna. Men vi har kommit längre i synen på jämställdhet. Vilket inte får innebära att vi slår oss till ro. Rom föll ju till sist. Och det tycks ta lång tid att bygga upp stan igen.

Hur deras kulturhistoria avtecknar sig i avseendet mackor på tåg står säkert hugget i marmor där någonstans.

Historia, Spännande människor

Greve Moltke

av adolphson

Greve Helmuth von Moltke var en framgångsrik militär, om man nu kan tala om något sådant, verksam under 1800-talet i Tyskland. Mer korrekt är påståendet att han levde i Preussen, eftersom Tyskland inte fanns före 1871. Greve Moltke sägs ha skrattat två gånger i sitt liv. Det ena tillfället var när hans svärmor dog och det andra när han fick syn på Vaxholms fästning.

Jag vet inte.

Jag kan inte sägas att jag imponeras av den typen av beteende, men det vore ändå roligt att få träffa greven. Kanske kunde vi äta middag tillsammans.

Om det nu inte vore för det oemotsägliga faktum att mannen är avliden. Men jag blir ändå nyfiken på omständigheterna som formar en så gravallvarlig, eller som det verkar, hård, man.

Det finns så mycket man borde göra.

Tidens oerhörda knapphet räcker emellertid inte till några socialantropologiska Moltke-studier. Även om jag ägde en tidmaskin skulle det inte ändra prioriteringarna till Moltkes fördel.

Istället åker jag till Rom i morgon. Jag ska släpa runt Den Änglaljuva bland marmorblock och kyrkor.

En tidsmaskin i det sammanhanget skulle fått mig att skratta. Som det nu är, skrattar jag ändå.

Historia, Personligt

Ensamma pappan

av adolphson

Det ligger något djupt tillfredsställande att uppleva när en femåring spänner sina stora ovala ögon i en och säger:

Pappa. Ludvig XIV var en envåldshärskare, det var en av anledningarna till den franska revolutionen.

Det är ett projekt att vara gräsänkling.

Förr kunde man läsa tidningen länge, gå en promenad, läsa Gentlemens magazine och bortåt eftermiddagen njuta en Dry Martini för att ha maten klar när kvinnan i ens liv äntligen kom hem.

Nu har jag tre kvinnor i mitt liv vilket ställer lite olika krav.

Vi har idag gått igenom regentlängden och även snuddat vid begreppet konstitutionell monarki. Sedan fick vi leka Krylbo-kraschen med modelljärnvägen, det är det enda som egentligen funkar med dotter 2.

Dotter 1 och jag har försökt bygga Cirkus Maximus i lego, men när dotter 2 kommer in i leken slutar det alltid med Romarrikets fall. Då får Dotter 1 vara Odovakar med befäl över Dotter 2 medan jag med inlevelse spelar rollen av Romulus Agustulus.

Så länge man har kul har man roligt.