Jämställdhet – Adolphson

labyrint

3 januari, 2026av adolphson

Midvinternattens metaforiska köld kan vara hård. Jag har därför en burk med små kapslar i. Jag fick den på fars dag en gång för länge sedan. Varje kapsel innehåller ett fint budskap från barnen och deras mor. Jag öppnar dem väldigt sällan, en i sänder. Men ibland behövs det. Påfallande ofta i december.

December alltså, en tidlös labyrint. Intresse. Tid. Empati. Gränser. Glädje. Det är viktigare att vara behövd än att behöva.

Vilse. Vad hände med mig? Jag som alltid trott mer på omedelbar aktivitet finner mig numera ofta indragen i långa oöverblickbara processer.

Vad hade Harald Hårfagre för frisyr? Varför är det bara grävlingar som suttit i fängelse i Disneys Robin Hood som visas på julafton? Vad ska vi servera på julbordet? Smaken är som baken – renrakad och väloljad. Det där sista smått bisarra, något gränslösa, yttrandet slank irriterat ur mig under en diskussion som handlade om innehållet på julbordet. Så frågan är relevant: vad har hänt med mig?

Det är förhållandevis få saker jag är verkligt stolt över i mitt liv men en sådan sak är att vara pappa till mina döttrar. Jag har inga krav eller förväntningar på hur de ska leva sina liv utöver att de ska vara snälla, men inte naiva, och omtänksamma. Med det följer nämligen allt som är värdefullt. Sedan hoppas jag förstås att de får uppleva gränslös kärlek. Utöver den jag känner för dem, förstås. På så sätt är jag mig nog lik.

Jag minns en decemberdag för väldigt många år sedan. 2008, kanske. Livet var stundtals känslosamt också på den tiden. Malin och jag hade grälat om något trivialt julbestyr. Jag var nedstämd och hade gått ner på stan. Jag minns att det kändes som att jag gått vilse i en labyrint. Bland sång, avslutningar, julbord och relationer irrade jag omkring och försökte orientera mig med handen halvt utsträckt framför mig. Det är egentligen ingen förändring därvidlag, det var i stort sett samma känsla under 2025 års december.

Den tidlösa gåtan. Den som Tomten grubblar över i dikten. Jag är visserligen inte orolig för att livet en dag kommer att ta slut men är det något jag fruktar mer än döden så är det att förlora livet inom mig medan jag lever. Livsglädjen, alltså. Så gick mina tankar också den där decemberdagen 2008. Jag blev stående framför ett hiskeligt skyltfönster. Ljuset därinne bländade ut i halvdunklet. Jag var plötsligt oförmögen att röra mig. Det var ett existentiellt ögonblick. Blicken sögs in som flugan till ljuset, bländad av överflödets transaktioner gjorda till stela leendens monotona artighetsfraser.

Vid ingången till gallerian stod en trashank. Han flackande med blicken och höll halvt, lite tveksamt, fram en hand. Jag passerade snabbt, stirrandes i marken. Stannade upp, gick tillbaka. Jag minns att jag tänkte att vi nog båda var vilsna. Jag frågade hur han mådde. Jovars, svarade mannen och gaskade upp sig med hela den missbrukande skrovlighetens fulla potential. Han såg besviken ut när jag meddelade att jag inte hade kontanter eller kunde tänka mig att köpa ut något från Systemet. Han antog dock, efter viss tvekan, erbjudandet att bli bjuden på en fika. Han vände sig bort när jag betalade. Han såg först förvånad ut, sedan generad, när jag stannade och delade stunden med honom. Vi fikade under tystnad. Han tackade när vi skildes åt. Jag kom mig inte för att fråga om vi skulle göra om det.

Nutid. Färgen är orange. På torget står några och demonstrerar varje fredag klockan femton. Ibland är jag med, men långt ifrån alltid. Ett tyst rop på hjälp, ett krav på att män ska sluta slå. En kvart varje fredag borde man väl ha till övers? På uppsidan finns att man får möjlighet att stanna upp och meditera över tillvaron den där kvarten. Kanske vända blicken inåt – om man vågar. De kvarvarande höstlöven är spröda och går lätt sönder. Allt blir under femton minuter påtagligt och verkligt. Våld är overkligt. Blicken söker efter mannen utanför gallerian men han är aldrig där.

Det är få saker jag är stolt över i mitt liv. Men att vara pappa till mina döttrar är en av dem. Hårfagres frissa, Disneys grävlingar och delade smakar är för många orimliga frågeställningar. Men jag har lyxen att kunna ställa dem. Svaret? Att det är relationerna som spelar roll. Nära, kära, okända, till och med okära.

December. Mörker. Jag bryter mig numera snabbt loss ur skyltfönstrets förlamande grepp. Det är genom sång och ritualer jag finner min väg.

Januari. Julen är över. Puh, jag klarade det också i år. Snart är det sommar, igen. Den finns nog kvar ändå, tron på omedelbart engagemang. Jag får hjälpa mig själv ut ur labyrinten. De unga behöver mig ännu en tid. Det är fint att vara behövd. Labyrinten är egentligen inte så svår att orientera sig i. Man måste bara ha intresse, tid, viljan att hjälpa till ibland, känna livsglädje, ha förmågan att sätta gränser – samt att vara gränslös och färdas lite i tidskapseln, då och då. Samt fortsätta fundera, fastän ej det lär båta över en förunderlig gåta.

Musik:

Var blev ni av ljuva drömmar

Messe in D-dur

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Jämställdhet

Furunäset

12 oktober, 202512 oktober, 2025av adolphson

Kärlek, omtanke, empati och omsorg. Och kunskap. Den 18:e oktober är det internationella klimakteriedagen. Det visste jag inte utan att googla.

Kanske tänker jag mest på kvinnor som betyder något för mig. Det är naturligt. Mina döttrar, mamma, Helena, mormor, Malin och Ragna. Men jag tänker också på alla andra. Som farmor. Inte för att farmor inte betytt något men hon gick ur tiden redan 1971 så jag hann knappt träffa henne. Ändå känner jag ett band till henne. Jag fick ett fint meddelande på min senaste födelsedag som vittnar om det. Avsändaren är min kusin Maria som minns farmor bättre.

Hade farmor upplevt mina syskon hade hon nog fått fler favoriter

Vi måste klimakteriesäkra vår relation är Ragnas krassa konstaterande. Hennes tankar har mynnat ut i ett politiskt förslag. Genom stöd av kloka kvinnor i mitt parti: Susanne, Susanne, Jenny, Jenny och Agneta arbetade jag fram en motion som jag skickade in på min äldsta dotters födelsedag. En dryg vecka före internationella klimakteriedagen.

Kvinnor i den åldern kan ha det lite svårt. Detta yttrades någon gång i slutet på 1980-talet och var fars lite tafatta försök att förklara varför salig mor just givit mig en avhyvling för en tillsynes bagatellartad incident. (Det måste sägas att jag alltid såg avhyvlingar som orättvisa men här fick jag för en gångs skull stöd av far.)

Hur kan du göra detta till att handla om dig?! Jag yttrade mig lite oaktsamt i ett försök till humor gällande känslan av att vara mittpunkten i en hormonstorm. Den känslan kom sig av min egen tafatta hantering av mina döttrars och partners cykler. Stormen av hormoner medförde att jag fällde en ogenomtänkt kommentar. Jag är i sammanhanget inte mittpunkt i något alls.

Jag vill understryka att jag i denna bloggpost är utan expertkunskap, är långt utanför min bekvämlighetszon och att det endast är mina personliga betraktelser och tankar jag baserar resonemangen på. Tunn is, således. Men det jag diskuterar finns ju överallt omkring oss så varför inte prata om det?

När en annan kusin på fars sida, Anders, fyllde femtio år bjöd han in till stor fest i Piteå. Vi långväga gäster bodde på det som också oaktsamt ibland kallas Furunäsets mentalsjukhus. (Det är bäst att tillägga att det numera är ombyggt till hotell.) Norrlands Alcatraz, som någon ur personalen kallade det. Nejdå, säkert har många också fått god hjälp, replikerade jag aningen för hurtfriskt. Byggnaden har dock en lång och ibland skrämmande historia som vittnar om den historiska synen på psykisk ohälsa. Inte minst kvinnor kunde hamna här under det knappa århundrade sjukhuset var i bruk (1893-1987). Farmor var under en kort tid patient, har far sagt. Men farmor var väl inte sjuk? Nej, det var hon inte men det var sådant man inte gärna pratade om på den tiden, svarade far något nedstämd. Ja, jag vet inte – det är hans ord och upplevelse.

Under en stor del av 1900-talet användes inte sällan diagnosen ”hysteri” på kvinnor, och man kopplade ofta tillståndet till livmodern och kvinnors hormonella cykler. Kvinnor med kraftiga humörsvängningar, ångest, depression, sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom på grund av mens eller klimakterium kunde därför bli intagna på mentalsjukhus eller sanatorier. Som Furunäset. Behandlingarna, eller vad vi ska kalla det, kunde innebära allt från isolering till elektroterapi eller ”vila”, till ibland mycket drastiska ingrepp som att livmodern opererades bort. Fullständigt bisarrt, sett med nutida ögon.

Klimakteriet är den tid då äggstockarna slutar att tillverka hormoner och mensen slutar. Det kan pågå olika länge, från något år upp till mer än tio år. Den allra första delen av klimakteriet kallas ibland förklimakteriet. Det innebär att hormonbalansen i kroppen förändras. Det skiljer sig mycket mellan personer vilka symtom man får och hur det upplevs. En del känner knappt av det medan andra påverkas mycket.

Det är för mig som man svårt att leva mig in i hur pms, mens- eller klimakteriebesvär känns. Det jag däremot kan relatera till är hur det är att känna sig låg, rasande, sorgsen, arg, sömnlös, panikslagen, glad, svettig, orolig och håglös. Men (vad jag vet) är dessa tillstånd inte nödvändigtvis hormonella hos mig. Alltså går de att påverka. Ta en springrunda, promenad, umgås med vänner, skriva blogg, resa till Styrsö, lyssna på Johann Sebastian eller sjunga. Vips så skingras demonerna. Men vad skulle jag göra om inget av det fungerade? Bli galen, sannolikt. Skulle samhället låsa in mig då?

Furunäset var ett trevligt, men stort och lite läskigt, hotell. Det sägs att det spökar. Klart det gör. Att föreställa sig att inget av det lidande samhället åstadkommit genom att under hundra år spärra in människor som avfärdats som ”hysteriska” när det handlade om helt vanliga hormonella besvär skulle leva kvar är svårt. Hela saken känns som något av en fortsättning på häxprocesserna. Jag sov inte så gott, den storslagna sängen till trots.

Ragna har lösningen. Vi borde klimakteriesäkra inte bara vår relation utan alla relationer och verksamheter i hela världen. Men inte genom att låsa in vare sig människor eller tillstånd. Tänk om far vetat vad han talade om när det gällde farmor och mor. Tänk om jag kunnat förstå att det inte handlar om mig. Vilken bra partner, kollega och pappa jag kunnat vara. Genom att utbilda arbetsplatser (det görs redan här och där) och relationer om både mens och klimakteriet tror jag livet skulle bli lättare för många.

Det handlar definitivt inte enbart om kvinnor nära mig. Men genom att lära mig av de som gått före kan jag kratta manegen för de som lever nu. Det är kärlek, omtanke, empati och omsorg det handlar om. Men också om kunskap. Nu vet jag exempelvis att det den 18:e oktober är internationella klimakteriedagen.

Här följer det politiska förslaget som jag ställer till fullmäktige:

För en klimakterie- och PMS-säker kommun

Cirka hälften av alla kvinnor kommer någon gång i livet att påverkas av hormonella förändringar kopplade till klimakteriet, PMS eller PMDS. Trots detta är kunskapen och förståelsen för hur dessa tillstånd påverkar hälsa, arbetsförmåga och livskvalitet ofta låg, både i arbetslivet och i samhället i stort. Klimakteriet kan innebära en rad symtom som värmevallningar, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. PMS och PMDS kan ge återkommande smärta, trötthet och psykiska symtom som påverkar vardagen. Konsekvenserna kan bli både ökad sjukfrånvaro, minskad arbetsglädje och svårigheter att upprätthålla arbetsförmågan fullt ut. För varje arbetsplats och kommun som vill vara en attraktiv, hållbar och jämställd är det angeläget att dessa frågor får ta plats i det systematiska arbetsmiljöarbetet och i folkhälsoarbetet. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen handlar om att skapa förståelse, rutiner och miljöer som gör det möjligt för alla kvinnor att må bra och prestera enligt sin önskan genom hela arbetslivet.

Falu kommuns vision är att ”alla människor ska ha möjlighet att leva ett gott liv i ett hållbart Falun”. Kommunens strategiska mål för jämställdhet och hälsa slår fast att alla invånare, oavsett kön och livssituation, ska ha goda förutsättningar för hälsa och delaktighet. Dessutom framgår av kommunens personalpolicy och arbetsmiljöstrategi att Falu kommun ska erbjuda en inkluderande arbetsmiljö med fokus på långsiktigt välmående. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen ligger därför helt i linje med Faluns arbete för jämlik hälsa, jämställdhet och hållbar utveckling. Detta kan innebära utbildning för chefer, HR och skyddsombud, riktlinjer för individuella anpassningar, såsom möjlighet till flexibla arbetstider, distansarbete eller tillgång till vilrum, information och rådgivning via företagshälsovården, förbättringar av den fysiska arbetsmiljön, till exempel vad gäller ventilation, temperatur och pausutrymmen och att inkludera klimakterie- och PMS-perspektivet i kommunens jämställdhets- och folkhälsoarbete.

Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen syftar till att stärka jämställdheten och arbetsmiljön. Det handlar inte enbart om hälsa utan också om att tillvarata kompetens, minska sjukfrånvaro och skapa en miljö där alla kan bidra på bästa sätt genom hela livet. Detta stämmer överens med inte bara Centerpartiets utan säkerligen flera partiers värderingar om ett mänskligt, hållbart och jämställt samhälle där alla ges möjlighet att må bra, arbeta och utvecklas oavsett kön eller ålder. Ett PMS- och klimakteriesäkert Falun innebär ett starkare, friskare och mer hållbart Falun!

Jag yrkar därför att kommunfullmäktige beslutar

att uppdra åt kommunstyrelsen att ta fram en handlingsplan för att klimakterie- och PMS-säkra kommunen som arbetsgivare.

att i det fall ett arbete är påbörjat uppdra åt kommunstyrelsen att rapporera hur det arbete som bedrivs är organiserat.

Falun 2025-10-10

Fredrik Adolphson (C)

Relaterade blogginlägg:

Obemärkt flicka

Musik:

I want to break free

Källor:

1177

Piteamuseum.nu

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Ett Dockhem

16 februari, 2025av adolphson

Ska han ta med oss på dockteater, nu också?!

Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.

Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?

Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.

Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.

Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.

Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.

Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.

Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.

Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.

Relaterade blogginlägg:

Inspiration?

Musik:

Should I stay or should I go

Dies irae (vredens stora dag)

Gabriellas sång

Källor:

Dalateatern

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Lust, plikt och tvärt om

24 augusti, 202425 augusti, 2024av adolphson

En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.

Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:

Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.

Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.

Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.

Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.

Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.

Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.

Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.

Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.

Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.

Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.

Relaterade blogginlägg:

Ockhams rakkniv

Ett vykort

Musik:

Baby won’t you please come home

A te o cara

Gör mig lycklig nu

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

Tranströmer: dikten Dagsmeja

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

psalm 801

5 november, 20234 november, 2023av adolphson

Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.

Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.

Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.

Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”

Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!

Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.

Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.

Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.

Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.

Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.

Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.

(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)

Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi

Obemärkt kvinna

Musik:

Psalm 801 (i popversion)

You are so beautiful

Serse

I’ll be there for you

Vara vänner

Källor:

Psalmboken

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Jämställdhet, Livsåskådning, Språk

rymdens besegrare

24 september, 202324 september, 2023av adolphson

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.

Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.

Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?

Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.

Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.

Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.

De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Nationalencyklopedin

Synonymer.se

Jämställdhet, Livsåskådning, Retorik, Skola

bild 141: så nära

10 juni, 202310 juni, 2023av adolphson

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!

Relaterade blogginlägg:

Sommarprat 22

Musik:

Så nära

Foto, Jämställdhet, Resor, Sång och musik

bild 135: timeout

27 februari, 202310 april, 2023av adolphson

Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.

Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.

Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.

Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.

Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)

Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.

Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.

Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.

Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?

Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!

Musik:

DM: Ghosts again

Bloggens samlade musik

Relaterade blogginlägg

Ensamma kufars sällskap