Kategori: Jämställdhet

Undersökningar visar att kvinnors utbildningsnivå påverkar deras barns val och resultat i skolan i högre utsträckning än mäns utbildningsnivå.

Den bilden bekräftas för mig när vi väljer skolform för vår äldsta dotter. Hon ska gå i Söderbaumska skolan, en av landets bästa resultatsmässigt. Men det är glest med invandrare eller barn från mindre bemedlade hem än vårt på den skolan.

Kommunens hälsoundersökning visar, vilket väl gäller även riket i stort, att kvinnor lever längre än män men också att de är mer sjukskrivna än män. Dessutom är det fler kvinnor än män som försöker begå självmord medan männen är mer framgånsgrika i sina försök.

Man ser även att sjukskrivning också hänger ihop med utbildningsnivå. Ju lägre utbildning, desto högre sjukfrånvaro.

En av de enskilt största anledningarna till att man inte trivs med sitt arbete beror på chefen. Arbetsledarens påverkan på arbetet är i många fall väldigt viktig. Ser hen dig? Uppskattar hen dig? Får du en seriös återkoppling på vad du gör? Är hen rättvis?

Om vi antar att det finns fler män i ledande position än kvinnor, att männen har högre lön och är mer framgångsrika i sin karriär oavsett yrke, vad gör vi då med statistiken ovan?

Någon…?

SOU 2001: 72, Barnmisshandel, s 26, säger att ungefär 10 % av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet. Vi pratar då om våld utövat mot deras mamma av deras pappa, styvfar, mammas nya kille etc.

Det ger i Falun ungefär 1200 barn. Ungefär 5 %, eller vart tjugonde barn, upplever det regelbundet. Det ger i sin tur ungefär 600 barn bara här i stan. Rädda Barnen uppskattar att det totala antalet barn i riket som upplevt våld i sin familj är ungefär 200 000.

Jaha. Vad gör vi med den kunskapen, då? Det finns förvisso en massa målsättningar på internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Men hur är det på individuell nivå? Eller på kollektiv nivå för oss män? För detta är inte ett jämställdhetsproblem – det är ett mansproblem. Vi män borde skämmas.

Nu ser jag en hel del av mina manliga kollegor gå i taket. De börjar jämföra mig med Gudrun Schyman och hennes uttalande om att alla män är talibaner (rätt roligt sagt, om det inte vore ett så allvarligt ämne). Men jag säger inte att alla män ska känna skuld. Men vi borde tillsammans skämmas för hur många män behandlar kvinnor.

Vi borde tillsammans ta ansvar för att bekämpa den människosyn som ligger bakom våldet och kränkningarna.

Det är så skamligt lätt att ta till våld av olika slag eller sexuella trakasserier när man känner sig trängd. Men som jag ser det är det en inställningsfråga. Vi män borde kunna visa lite moralisk potens och säga nej till den människosyn som gömmer sig bakom den blodröda statistiken i sammanhanget.

Ska man lägga sig i det som sker bakom hemmets putsade fasad? Och hur gör man det? En person sa till mig en gång att ”har man satt barn till världen får man ta hand om dom”. Men många klarar inte det. Visst kan man lagstifta och straffa. I alla fall det vi ser. Mörkertalet framgår inte av Statens Offentliga Utredningar.

Så landar vi där i det kollektiva medvetandet. Det går att förändra normer och attityder, bara man vill och vågar. Det är män som är pedofiler, inte kvinnor. Det är till övervägande delen män som begår våldsbrott och sexuella brott, i synnerhet i nära relationer. Borde inte vi andra män hjälpa till för att de drabbade ska få det lite bättre.

Eller?

En viktig väg till jämställdhet går via plånboken.

Hur fördelar vi pengar, makt och inflytande i samhället? Tillgodoser vi lagen om lika lön för lika arbete eller finns det ännu strukturellt diskriminerande sektorer? Jag svarar ja på den frågan. För hur ser löner och karriärmöjligheter ut i kvinnodominerade yrken?

Det handlar egentligen om att värna människors lika villkor och samhällets ekonomiska utveckling och tillväxt. Det är en liberal grundtanke att i en fri marknadsekonomi ges kvinnor och män samma möjlighet till utbildning och arbete tillsammans eller i konkurrens med andra.

I den offentliga sektorn, i mitt fall kommunen, har politiker ett direkt ansvar för löner och arbetsvilkor. Den offentliga sektorn påverkar i stort sett alla människor och finansieras av skattepengar. Jag skulle vilja göra en översyn inom Falu kommun för att se hur jämställdheten ser ut.

En allmän siffra jag stött på säger att ca 25 % av ledamöterna i Sveriges kommunala bolags styrelser är kvinnor.

Jag säger inte att det måste vara 50-50 ständigt och överallt. Jo, kanske i den bästa av världar. Men den bild som jag ser ger skeppet en tydlig slagsida.

Åtminstone borde man kunna kräva att kommunen öppet redovisar statistik över hur det ser ut i Falun. Och att eventuella jämställdhetsplaner tar sin utgångspunkt i detta.

Det handlar om att göra jämställdhetsarbetet tydligt och konkret. Uppnått resultat jämförs mot målsättningarna, ganska basic egentligen.

Där det inte fungerar, där arbetsvillkoren och lönerna ser dåliga ut i en jämförelse, är det ofta kvinnodominerade arbetsplatser det handlar om. Här har man ett tydligt mönster att bryta och mål att arbeta emot.

Vad vill jag? Jo, jag vill lyfta upp jämställdheten på en agenda nära mig, helt enkelt.

I förra veckan kom Dotter 1 att tänka på sitt femårskalas. Detta ägde rum i oktober, men det var hennes första kalas. 

Vi gjorde mycket kul, spanade efter drakar och lekte allt möjligt. Det min äldsta dotter nu satt och funderade över var emellertid något annat än innehållet på kalaset.

När vi hade mitt barnkalas hade du en rosa skjorta på dig, pappa, fast pojkar inte har rosa. 

Lite överraskad svarade jag så klart att jag gillar rosa. Könsroller på dagis har på senare tid uppmärksammats inom forskning och debatt. En del blir arga och menar att pojkar ska vara pojkar och låt fickorna vara flickor för guds skull!

Jag är tveksam. Vad gott tjänar oss könsroller?

Med risk att låta tjatig: Ecce homo, va. Se människan. Eller i det här fallet: se barnet.

Könsroller i allt för regid form ger osäkerhet att passa in eller kanske att finna sig själv. I ett upplyst demokratiskt och sekulariserat samhälle borde vi kunna undvika att stöpa barnen i färdiga roller.

Det tror jag ger oss säkrare och lyckligare vuxna.

Jag minns en episod när jag gick på mellanstadiet. Min bästa kompis spelade hockey i Falu IF och på fritiden hängde vi ofta på Leret där man kunde spela hockey.

Jag hade vuxit ur mina gamla skridskor och hade ännu inga nya varför jag fick låna ett par av kompisens mamma. Ett par vita konståkningsskridskor med bortslipade taggar fram.

Jag tyckte skridskorna var jättebra och ville köpa dem av henne. Men det fick jag inte. Om det var för att mamman ville ha dem kvar eller av andra skäl vet jag inte.

Ingen sa något på plan när jag spelade i konståkningsskridskor, det kom liksom inte upp.Vi fokuserade på själva spelet – så som barn, till skillnad från vuxna, ofta gör. Låt barnen få fortsätta fokusera på verksamheten snarare än könsroller.

Dotterns nya inneskor är blå. Hon var arg över färgen först, men nu tycker hon de är fina och säger med stolthet att mina skor är blå!

Relationsgrammatik är ett ord jag hörde. Eller för att uttrycka sig annorlunda: jargong.

I kompisgäng, eller inom vissa familjer, har man uttryck eller gester som kan vara svåra att förstå för utomstående. Talar en god en talare utan sådant, frågar jag mig? Går det att tala utan relationsgrammatik?

Går det för långt kan det även bli skadligt. De som inte talk the talk blir utanför. I vissa fall är det precis tvärt om, man vill inte bryta förbindelsen för att man är rädd att den andra parten blir lycklig sen. Och det vill man ju inte. Man är sig själv närmast.

Men det viktigaste är nog hur man läser och tolkar signaler.

Och apropå signaler besökte jag och familjen SIBA för ett tag sedan. Vi var tvungna att köpa en digitalbox för att få den där superskärpan på vår nya TV. Hej i-landsproblem. Man var tvungen att välja ett visst mini-utbud av kanaler.

Efter att vi, efter viss förvirring, bestämt oss var Den Änglaljuva tvungen att göra en panikutryckning för att hindra flickorna från att leka Krylbo-kraschen bland den dyra tekniken i butiken.

Försäljaren passade på.

Han lutade sig diskret fram och menade i förtroende att han för en ringa penning kunde slänga på en playboy-kanal eller ännu tuffare grejer. Jag blev, så att säga, tagen på sängen.

Det enda jag kunde får ur mig var frågan om han tyckte att en kille som just beställt History-Channel och levde med de där, varpå jag nickade mot mina flickor, var en bra målgrupp för porr.

Inte vet jag sa killen med en axelryckning, jag lever ensam.

Det menar du inte, replikerade jag, betalade för boxen och återvände till verkligheten.

På nåt sätt kände jag mig lite som Don Draper, fast tvärt om. Jag menar inte att moralisera, det gör jag ju aldrig, men jag förbehåller mig rätten att reagera över det som verkar vara den vardagsrumsmässiga spridningen av porr.

Han läste mig dåligt, SIBA-mannen, eller så chansade han. I vilket fall blev jag illa berörd.

Tidigare har prostitution diskuterats här på bloggen.

Bland annat med utgångspunkt från före detta folkpartisten och riksdagsledamoten Camilla Lindbergs uttalanden i frågan finns det många som menar att det är ett fritt val att såväl prostituera sig som att att köpa sex.

Jag menar, som också tidigare framförts, att det där valet inte är särskilt fritt. Möjligen i en absolut minoritet av fallen.

Prostitution och människohandel kränker mänskliga rättigheter. Människokroppen är inte en handelsvara, som jag ser det. Dessvärre är detta en ökande företeelse i vår upplysta värld.

Tiotusentals kvinnor och barn befaras ha våldtagits regelbundet som en del i krigföringen i Kongo. Den organiserade brottsligheten tjänar massor med pengar på prostitution och människohandel.

Vi ser i Sverige en ökande trend att svenska män åker utomlands och gifter sig. De tar med sig kvinnan till Sverige för att lämna henne vind för våg när det inte längre passar. Vi har flera uppmärksammade mycket grova våldtäktsfall med Hagamannen och nu senast ynglingen i Örebro.

FN uppskattar att upp till fyra miljoner kvinnor och barn årligen faller offer för sexhandel. Årligen.

Det är ett allmänt mänskligt moraliskt ansvar att reagera mot sexhandel. Det kan bara ske genom att avliva myten om den lyckliga horan, att avromantisera prostitution och se det hela för vad det verkligen är: ett brott mot mänskligheten.

Sexköpslagen både kan och bör spridas internationellt. Men även på ett mentalt plan har vi förtroendevalda, vi män och vi människor ett stort ansvar att bekämpa detta förtryck, denna oerhörda vidrighet, mot de i många fall svagaste och mest utsatta som finns både nära och långt borta.

Så här i juletid kan man fundera lite över kvinnors och mäns möjligheter till försörjning.

Står man på ICA mitt i julhetsen så kan man, om man tjuvkikar lite i olika människors kundvagnar, se vilka som har och vilka som inte har råd med de fina varorna.

Lika lön för lika arbete är viktigt för att uppnå ett jämställt samhälle.

Vi tycker själva att vi i Sverige är väldigt jämställda internationellt sett men faktum är att vi har en väldigt könssegregerad arbetsmarknad. Genom att stimulera konkurrens kring arbeten och bryta upp statliga och kommunala monopol kan man göra arbetsmarknaden mer jämställd.

Jag har tidigare föreslagit kommunala friskolor i mindre regi i stället för den kolloss på lerfötter exempelvis Falu Gymnasium utgör.

Statusen på kvinnodominerade yrken som vårdarbeten behöver höjas. Man behöver ha en levande diskussion om hinder för kvinnors möjligheter på nationell och kommunal nivå.

Det är fortfarande så att det förekommer att kvinnor får lägre lön än en man för ett likartat arbete. Eller att kvinnor diskrimineras i samband med graviditet. Detta är olagligt. Det är emellertid svårt att komma till rätta med problemen även om man försöker (vilket många förövrigt låter bli att göra av olika skäl).

Sådana fall avgörs i Arbetsdomstolen vars domar inte går att överklaga. Om man i stället avgjorde målen i allmänna domstolar skulle man få en bredare prövning och större rättsäkerhet.

Företag som uppmuntrar pappor att ta ut föräldraledighet och har ett tydligt arbete med jämställdhet i synen på sina anställda vill jag påstå också är lönsammare än deras motsats. De är mer utvecklingsbenägna och framtidsorienterade.

Alla borde, inte minst kvinnor, ha individuella löneförhandlingar utifrån vissa givna ramar. Se människan. Inte könet.

I stället för att marknadsföra en viss kommuns kulturutbud eller fantastiska natur kunde man marknadsföra sig som en jämställd kommun. Jag är övertygad om att det skulle locka dit innevånare och därmed skatteintäkter.

Jag har deltagit i liberala kvinnors (LK) landsmöte. Det var 90 kvinnor och jag. På Norrlands nation i Uppsala.

Detta är en miljö jag normalt sett känner mig ganska hemtam i även om det var mindre trängsel på herrarnas än när jag annars är där.

Mycket intressant och utbildande vill jag sammanfatta det hela som. Jag har blivit mer övertygad om att en bra väg för att påverka samhället socialliberalt går via jämställdhetsfrågan.

Jag vill inte påstå att jag vare sig uppfattades eller själv kände att jag representerade samhällets alla män. Jag representerade mig själv och respekterades som liberal kvinna.

Det torde vara en god idé för manliga politiker att åtminstone någon gång uppleva ett årsmöte för LK, eller motsvarade för aktuellt parti. Som blivande representant i socialnämnden i Falun ser jag det som viktigt med ett tydligt genusperspektiv.

Jag träffade en gammal studiekamrat på vägen hem efter den trevliga middagen och berättade för honom vad jag gjorde i Uppsala. Han blev nyfiken på vad vi egentligen gjorde i LK.

Eftersom det slunkit ner något glas rödvin eller två under kvällen uppfattade jag frågan som korkad och kunde inte låta bli att retas lite. Det är ungefär som när du bastar med grabbarna menade jag. Man dunkar varandras ryggar och dricker öl. Fast vin.

Döm om min förvåning när jag i vännens avsmalnande ögon och klentrogna min förstod att han för ett ögonblick faktiskt trodde att en organisation som arbetar med kvinnors jämställdhet bastar när de träffas.

Vad diskuterade ni då? ville han veta efter en stund. Vet inte, jag var ensam i min bastu svarade jag.

Äntligen förstod han att jag skämtade.

Dubblering av pappamånaderna till 4 månader.

1991 gjorde min politiska förebild Bengt Westerberg något oerhört i samtidens ögon. Han drev igenom att Folkpartiet skulle verka för en obligatorisk pappamånad. Sverige är idag unikt i världen med sin föräldraförsäkring. Det blev ur jämställdhetssynpunkt bättre 1991 men fortfarande tar papporna ut endast 21 % av föräldradagarna.

Detta sätter fingret på ett typiskt liberalt problem. Ska staten lägga sig i eller ej? Det handlar förstås om vilken typ av liberal man är. Visst är det så att vi måste värna den privata sfären. Samtidigt måste staten ta sitt ansvar i vissa frågor. Om vi drar ett frihetsresonemang för långt råder anarki vilket inte gynnar jämställdhet.

Om vi liberaler inte bedrivit opposition och fått igenom vissa lagändringar hade vi inte kunnat genomföra kvinnlig rösträtt, avkriminalisera homosexualitet, förbjuda barnaga eller tillåtit att kvinnor deltar i samhället överhuvudtaget.

Den minsta beståndsdelen i samhället är individen och inte familjen. Mer precist är barnen den minsta beståndsdelen. Vill man förändra en struktur, eller mentalitet, är det viktigt att man riktar in sig på rätt område.

4 månader är en kort tid av ett föräldraskap. För mig gav en delad föräldraförsäkring en viktig grund för hur jag ser på mina barn när dom nu blir äldre. Ansvaret är delat mellan mig och barnens mor under hela deras uppväxt. Jag vet och förstår när jag brister i ansvar och vad det innebär för barnens mamma.

Ser man till kvinnors situation på arbetsmarknaden är det ett stort avbräck att vara hemma 1,5 år (eller vad det blir) per barn. Då är det kanske inte så konstigt att kvinnorna halkar efter i löneutveckling och karriär. De hamnar i kvinnodominerade yrken med ibland dåliga villkor. Klart som tusan att de vill vara hemma med barnen så länge det bara är möjligt!

En delad föräldraförsäkring kan alltså hjälpa till att utjämna löneskillnaderna.

Det handlar också om vilken förebild jag själv vill vara, vilken mansbild vill jag förmedla till mina barn. Och sett över ett helt föräldraskap är detta viktigt. Förslaget kan hjälpa till att förändra en struktur till något mycket bättre. En delad föräldrapenning tror jag också skulle leda till bättre en situation i de fall föräldrarna skiljer sig innan barnet är fött eller när det är nyfött. Detta är ett av få områden där mäns rättigheter (och skyldigheter, givetvis) behöver stärkas.

Förslaget handlar inte om att gå in och kränka människors integritet, som de som är emot detta skulle kunna hävda. Även om det på ett sätt blir så är det värt det. Förslaget är i grunden en positiv tanke tänkt att tillämpas under en viktig men begränsad tid i barnens liv. För den som vill verka för ett jämställt samhälle borde detta vara en självklarhet.

Till alla som inte tycker att det är något problem som det är idag, och till dem som tycker att det där kan väl mammorna bestämma, vill jag rikta en uppmaning att reflektera lite över hur det sett ut tidigare. Vilka åtgärder är det som fört utvecklingen framåt på jämställdhetens område?

Varför inte testa?