Kategori: Jämställdhet

Jämställdhet, Politik

Gynekologvården i Dalarna

av adolphson

Det huvudsakliga intresset under mina år i politiken är, och har nog hela tiden varit, genus. Jag märker att det drar ditåt även nu i Centerpartiet.

—

Det klart att det inte går att blunda för att olika maktstrukturer knutna till kön existerar i världen.

Hur kommer det sig att abortlagstiftningar och rätten till åtkomst till preventivmedel skärps i länder där konservativa och/eller nationalistiska inriktningar är starka?

Vad är egentligen drivkraften bakom sådant om inte rent könsförtryck? Och hur står det förresten till här hemma i Dalarna?

—

Jag har en tes, tillkommen genom olika indikationer under en tioårsperiod, att den svenska vården är ojämställd.

Ett antagande från mig är att vita heterosexuella män ofta får den bästa vården. Det jag nu jobbar med, långsiktigt, är att belägga/förkasta denna tes och, om jag kan belägga den, att komma med politiska förslag för att åtgärda denna (eventuella) orättvisa.

—

Runt om i länet har landstinget dragit ner på, eller stängt, gynekologiska avdelningar. Jag antar att anledningen är baserad på ekonomiska kalkyler men jag ser samtidigt en dränering av kompetens och vård på ett vårdområde särskild avsedd för kvinnor i alla åldrar.

Hur kan landstinget Dalarna dra ner på 3 fungerande gynekologiska mottagningar utan att presentera en ordentlig konsekvensanalys? En konsekvens är förvisso uppenbar: inte en enda man drabbas. Bara kvinnor.
Här ligger steg ett: finns ändå en konsekvensanalys? Och i så fall: hur tillgänglig är den och vad säger den?
Nedläggningen av den omvittnat välfungerande, effektiva mottagningen i Borlänge framstår för en lekhen som något av ett mysterium. Istället står vi nu med växande köer och måste i vissa fall hänvisa till privata vårdgivare för att klara trycket.
Även här måste jag kontrollera verkligheten: har verkligen köerna ökat? Måste landstinget hänvisa till privata vårdgivare? Om så är fallet inser man ju att vinster i vården inte är något dåligt utan kanske tvärt om en nödvändighet. 

Hur beslutet fattades och vad som föregick (eller kanske i detta fall inte föregick) det är jag inte insatt i. Jag kan, precis som många andra, bara konstatera att det förefaller vara ett hastigt beslut och att följderna av det inte förvånat någon med sakkunskaper.

Här blir spåret rent politiskt: hur såg debatten ut i Landstingsfullmäktige och hur resonerade de olika partierna inför detta beslut?

En beskrivning jag tagit del av är att mottagningarna i Ludvika och Avesta förde en tynande tillvaro nästan helt bemannad av Faluläkare medan mottagningen i Borlänge hade två fasta läkare och ett välfungerande system för ”randande” ST-läkare från primärvården.

De arbetar nu i Falun men där har man inte kapacitet nog att ta emot alla patienter. Man prioriterar efter medicinska behov och inte efter geografisk hemvist.

För mig framträder en bild av strukturellt missgynnande av kvinnor. Åtminstone skulle jag vilja se detta beslut motiverat.

—

Ett sätt att kontrollera min tes är att jämföra siffror. Har avdelningar som behandlar typiska manliga sjukdomar (urologi, kardiologi exempelvis), eller andra grupper som barnavdelningar, utsatts för samma typ av neddragningar?

Logiken är annars ganska enkel. Bakom en offentlig skattefinansierad välfärd döljer sig en princip som ovillkorligen måste följas: alla måste ha tillgång till vård på lika villkor. Jag vill med detta alltså inte säga att vi ska dra ner på barnavdelningar, nej, jag säger bara att om en viss grupp drabbas extra hårt bör vi göra något åt det.

—

Hur går jag vidare med detta?

I veckan träffade jag två personer ur Centerns landstingsgrupp – opositionsrådet och den politiske sekreteraren. De höll med om att detta är en intressant och viktig fråga att jobba vidare med.

Ur mötet framkom några viktiga saker: Dels är det inte världens lättaste sak att få fram statistik eller att tolka den. Det lovade de hjälpa till med. Dels ska vi ta frågan vidare till fler grupper som Centerkvinnorna.

Sedan kan man ju fundera över om det finns andra orsaker att stänga en väl fungerande vårdavdelning som den i Borlänge. Exempelvis viljan att centralisera gyn-vården så att expertisen finns samlad, eller organisera den så att vårdpersonalen, inte patienterna, reser runt i länet.

—

Det tar tid med politik, så är det ju. Att vara en seriös politiker ärt svårt och kräver tid. Det enda tillvägagångssättet är att skaffa sig underlag, bilda sig en åsikt bottnad i värdegrund samt försöka väcka opposition/debatt.

Och det tar tid.

—

DD: en chock för avdelningen

Dt: Kvinnokliniken finns ännu kvar

Avesta Tidning: Kliniken läggs ner

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Politik

V for Victory

av adolphson

Tecknet V har flera myter och teorier bakom sin uppkomst. Så vitt jag vet kan det moderna ursprunget, och kopplingen till seger, spåras till upphovsmannen och belgaren Victor (sic!) de Laveleye.

de Laveleye var under andra världskriget nyhetsuppläsare för de av BBC:s radioprogram som riktades till fransktalande i Belgien. Under en sändning 1941 uppmanade han sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol.

Seger på franska heter victoire och förkortningen fungerar också på flamländska eftersom frihet på det språket heter vrijheid. Inom ett par veckor spred sig gesten i Belgien, Holland och Frankrike.

Sålunda väcktes intresset i BBC:s ledning och kampanjen V for victory inleddes vars främste företrädare blev den brittiske premiärministern.

 

 

För att öka effekten föreslogs också att man skulle ta hjälp av Beethovens Ödessymfoni (symfoni nr 5 i c-moll) eftersom bokstaven V i morsealfabetet återges med tre korta och en lång signal, samma som i inledningen av symfonin.

Dessa fyra toner började användas som signaturmelodi för BBC:s Europasändningar. Symboliken mellan tecken och musik var tydlig: tiden för Nazityskland var utmätt. Snart blev tecknet ett gemensamt kännetecken för alla nazimotståndare.

Det är hög tid återta bruket i ,dess ursprungliga form, av detta tecken. Vi har flera aktuella exempel i Sverige på hur nazismen trivialiseras och hur SD:s politik normaliseras. Konfliktlinjen har flyttats. Nazister och högerextremister flyttar fram sina positioner på ett sätt vi inte sett sedan när det begav sig.

Alla vi som hatar nazismen borde alltså återuppta användandet av V-tecknet.

—

Om konfliktlinjen flyttats i svensk politik måste vi som konsekvens stuva om i den. Alliansen borde exempelvis skrotas. Här är nya block/partier givet dagens politiska läge:

Vänsterblocket: Fi/V.

Det liberala blocket: C-FP (kanske slås ihop till  ett parti).

Det konservativa/högerblocket: M, KD och SD.

Hvad vilja Socialdemokraterna? Ja, valet står väl mellan att samarbeta (märk väl: samarbeta – inte vara det stora statsbärande partiet med 40% av väljarkåren) med block 1 eller 2.

Jag inser att högerblocket  blir mäktigt i svensk politik. Men å andra sidan skulle vi, tror och hoppas jag, få en livaktigare politisk debatt härigenom.

—

Från det stora till det lilla.

Sedan jag på allvar började engagera mig i politik har jag svängt i många frågor. Jag har lärt mig mycket, läst på, lyssnat på argument och format ståndpunkter. Det är mycket givande.

Jag genomför härmed en heta stolen-övning med mig själv. Alltså: jag måste svara sanningsenligt vad jag tycker i vissa brännande frågor. Tanken är att forma en åsikt grundad på fakta och värderingar  – och stå för den.

Här följer några utan inbördes rangordning:

1. Clinton eller Trump: den förstnämnde.

2. Monarki eller republik: det senare. Det vore en annan sak om kungahuset vågade ta ut svängarna och engagera sig i väsentliga frågor (som att upplåta något slott för våldsutsatta kvinnor eller liknade). Men det gör de inte – och jag är så himla trött på alltihop. Så fort min kollega Margareta startar en lokalavdelning inom republikanska föreningen går jag med.

3. Alkohol och droger. Jag är i stort sett för den strikta lagstiftning vi har och är utpräglad system-kramare. Däremot har jag svängt något i frågan om bruk av cannabis i medicinskt syfte. Åtminstone så pass mycket att jag tycker frågan borde utredas.

4. Dödshjälp. Jag är, sedan lång tid, öppen för en utredning också av detta.

5. Fri abort. Jag är sedan länge för fri abort  – så som lagen nu ser ut.

6.  Homosexualitet. Världen har sprungit ifrån homofoberna. Vilket inte hindrar dem från att kränka människor på grund av deras sexuella läggning. I övrigt ser jag på frågeställningen på samma sätt som att vara för eller emot heterosexualitet.

7. Prostitution. Jag tror inte på föreställningen om den lyckliga sexsäljaren. Jag ser kropps/organhandel som slaveri och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

8. Kärnkraft – är en svår nöt. Men som historiker kan jag inte överblicka en tidsrymd på 100 000 år. Vi gräver ner farligheter i mängder för kommande generationer att hantera. Det är inte hållbart. Samtidigt som alternativa energikällor ännu så länge inte heller håller måttet. (Klimathotet tror jag på – till skillnad från fler än man tror).

9. Samarbete med SD. Nej. Allt samarbete med dem leder till att normalisera den mörka sidan. Argumentet att 13 % röstade på dem i senaste valet utgör inget hållbart argument för att andra partier måste samarbeta med dem.

10. EU. Jag är för EU. Samarbete är bättre än alternativet.

11. NATO. Jag är för medlemskap.

Håhå – jaja. Jag ser ett samhällsfenomen jag inte gillar: att människor formar sina ståndpunkter utifrån insikt istället för värdegrund och kunskap. Det enda jag själv kan göra är motsatsen.

—

Källor:

Liljegren: Winston Churchill, del 2

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101 – värnpliktsfrågan

av adolphson4 kommentarer till bild 101 – värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Smitta

av adolphson

Sverige har en stark tradition av att inskränka mänskliga rättigheter. Sverige som slavnation är en relativt okänd sak, hur vi behandlat samerna, sympatier för Nazityskland samt svenska mäns våld och kränkningar av kvinnor, för att nämna några saker.

Det är inte alltid så att förbud och diktat förekommit – som i fallet med samerna – men jantelagen har i folkrörelse-Sverige historiskt sett hårt reglerat individens rättigheter. Just nu tänker jag på hur staten agerat mot individer när folkhälsan ansetts, eller faktiskt varit, hotad.

—

Under utbrotten av kolera under 1800-talet klev staten in med närmast diktatoriska proportioner (och visst – demokratin var ännu inte utvecklad): man inspekterade resenärer, satte sjuka i karantän, rökte ut människors hus och hem, besprutade importerade handelsvaror och detta pågick mycket längre än andra länder.

Svensken är rädd för farsoter.

 

Att vara drabbad av skammens sjukdom syfilis resulterade länge i av staten initierade tvångsbehandlingar, samhället krävde också rapportering om misstänkt spridning och för den som vägrade underkasta sig undersökning väntade inspärrning.

De lagar som reglerade detta levde förövrigt kvar in på 1980-talets och aids.

Med aids var 1800-talet plötsligt tillbaka med stiftande av nya lagar med syfte att förhindra det man uppfattade som en epidemi, allmän testning och samhällelig hysteri vilket mynnade ut i att såväl vårdpersonal som (alla) andra vilka kände sig kallade började predika om vad som kunde anses som acceptabla sexuella beteenden givet smittrisken.

Hiv-smittade, och kanske andra som misstänktes för smittobärare, sattes i ofrivillig karantän. Ett ganska stort statligt ingrepp i den personliga integriteten, kan tyckas.

Att vår första folkomröstning 1922 gällde huruvida det överhuvudtaget skulle vara tillåtet med alkohol, vår minst sagt ambivalenta hållning till alkohol under hela 1900-talet, synen på droger i vår lagstiftning jämfört med andra hemskheter, ja, allt detta säger självfallet något, mycket, om Sverige.

Nu senast gällde det svininfluensan – allmän panik och tydliga direktiv om att alla skulle vaccineras…med ett dåligt evidensbaserat och snabbt framtaget vaccin.

Staten i Sverige bestämmer – och det är väl bra – men tänk om staten har fel? Det kanske inte är omöjligt, men åtminstone mycket svårt, att överpröva statens beslut och direktiv i vårt land.

Och individens frihet är skör. Så länge man lever i en kontext, är en del av det gamla folkrörelse-Sverige, är det nog ganska lugnt. Men tillhör du en marginaliserad grupp sitter du måhända inte lika säkert.

Och för all del, det kunde vara du, eller någon anhörig, som på grund av statliga direktiv drabbades av narkolepsi.

—

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

Svininfluensan

—

Litteratur:

Berggren/Trägårdh: Är svensken människa

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg.

Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från).

Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag.

Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap.

Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka 40 år och 15 år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i 25 år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn.

Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom.

Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna.

Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Jaja. Inget nytt under solen.

Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja.

Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början.

Om det nu överhuvudtaget är relevant.

Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

—

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv.

Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.

En liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller 3 olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Jämställdhet

JajeMÄN – alla män

av adolphson1 kommentar till JajeMÄN – alla män

Angående mitt förra blogginlägg så vill jag först tacka alla som engagerat sig, diskuterat, delat och interagerat. Det är ju det jag hoppas när jag diskuterar – att människor ska vilja delta i debatten.

Jag vänder mig nu fortsättningsvis till er män som reagerat negativt på det jag skrev.

—

Hej på er!

En sak vill jag inledningsvis göra alldeles klar: det behövs inte fler inlägg i stil med att jag skuldbelägger alla män för kriminella handlingar individer begått. Jag vet att några av er tycker så, det har framgått.

Jag ser det som ett futtigt, lågt, för kvinnor farligt och förövrigt som ett helt felaktigt argument.

Om ni verkligen inte förstår vad det är jag säger, eller bara argumenterar på pin kiv, så undrar jag om ni åtminstone inte kan komma med något bättre? För vet ni: det är en allvarlig sak, vi diskuterar. Ett pågående brott mot mänskligheten, som jag ser det.

Så en gång för alla: nej. Jag menar inte så. Hur mycket ni än försöker få det dithän. Ingen grupp ska stigmatiseras på grund av individers agerande. Det gäller exempelvis invandrare, muslimer och män.

Är det klart nu? Nej. Inte. No. Nein. Etcetera.

Det jag diskuterar handlar om att förändra en rådande manlig norm. Där har alla, men främst vi män eftersom vi undvikit det så länge, ett enormt ansvar. Alla män. 

—

Jag påstår att normer existerar och att dessa ser olika ut inom grupper, kulturer, subkulturer, tider och på geografiska platser. Håller någon inte med om den här grundläggande utgångspunkten blir det svårt att fortsätta diskussionen.

Jag definierar vidare en norm som något ett visst kollektiv, i ett visst samhälle, ställer sig bakom. Individer kan inte, även om vissa ihärdigt försöker, utgöra en norm. En norm är alltså något tillräckligt många, majoriteten eller den starkaste gruppen, i ett visst sammanhang, accepterar och värnar.

En norm hänger också ihop med begreppet fördom – fast i andra änden, så att säga.

Den rådande normen i exempelvis Sverige har länge varit den vite, heterosexuelle mannen i det livslånga äktenskapet. Den normen håller på att förändras men fortfarande är det svårt att vara icke-vit och/eller homosexuell och/eller kvinna när det kommer till att leva ett liv på samma villkor som en vit, heterosexuell man.

På många håll och inom många (sub)kulturer utgörs normen av kvinnoförtryck, rasism och homofobi.

Att på bästa Rosa Parks-manér bryta en norm kan få olika konsekvenser beroende på vilken (sub)kultur det handlar om eftersom norm inte är liktydigt med lag. Men det faller utanför ämnet.

Olika normer återfinns i mikro- respektive makroperspektivet. För att bli lite mindre akademisk; normer finns i familjen, frikyrkan, politiska partiet, idrottsklubben, kommunfullmäktige, Sverige, Europa och världen.

—

De normer som rådde i Tredje Riket hade många förespråkare men i efterhand inte så många. Däremot försöker många än i dag lära sig något av vad som hände under 1930- och 1940-talen.

Nelson Mandela satt 27 år i finkan. När han släpptes fanns ganska många ute i världen som först var tveksamma. Vem var han, egentligen? Kanske en terrorist eller fridstörare? Ingen rök utan eld… Inte så många tänkte så när han nyligen gick ur tiden.

Hur kommer det sig att så många människor under 1500- och 1600-talen besattes av demoner, fick gudomliga visioner eller framträdde som profeter? Idag skulle vi i Europa tämligen lätt avfärda fenomenet som bluff eller sinnessjukdom – men inte samtiden.

Det fanns gott om människor under 1400- och 1500-talen som på fullt allvar trodde sig vara gjorda av glas och skulle gå i tusen bitar om de var oförsiktiga. Deras sjukdomstillstånd togs på fullt allvar av dåtidens medicinska expertis. Inte så vanlig åkomma idag.

(Min personliga favorit är den franske kungen Karl VI som trodde sig vara gjord av keramik. Han lät därför de konungsliga skräddarna sy upp vadderade kläder åt sig.)

—

Tror vi inte som nazisterna på den vite mannens överhöghet kan vi, som vi ofta redan har visat, på olika sätt markera, reagera, säga ifrån när sådana åsikter ventileras och reagera när hatbrott begås.

Tror vi inte på rasism eller apartheid kan vi isolera en nation som tillämpar sådant och stödja motståndet i landet.

Adeln och överheten hade en sak gemensam med vanligt folk på 1500-talet: den religiösa övertygelsen, för att inte säga (jämfört med idag) fanatismen. Det är kanske inte så konstigt att barn, bonddöttrar och allehanda trashankar ur samhällets bottenskikt plötsligt blev besatta när de väl hittat ett sätt att få överheten i darrning.

Psykisk sjukdom är ofta neurologiskt betingad – men också kulturellt kopplad till olika kulturers normer. Att vråla om satan och apokalypsen fick uppmärksamhet på 1500-talet  – idag är det en marginell sak.

Och så vidare.

—

Min poäng är att normer, accepterat beteende, sjukdomstillstånd, ritualer och så vidare förändras över tid. Och vi kan förändra dem. Om vi vill. Jag vill även citera min gamle vän Mattis som gav sig in i debatten på min fb-sida på ett föredömligt sätt (sett ur mitt perspektiv):

Fenomenet börjar ju inte vid våldtäkt, våldtäkt är snarare den extremaste konsekvensen av en manskultur som är högst osund. Det handlar inte om arvsynd utan om att ta ansvar för de egna beteenden som, även hos män som aldrig skulle våldta, bidrar till att normalisera attityder som i sin extremaste form leder till våld mot kvinnor. Ytterst få män, om ens några, som växer upp i ett patriarkalt, sexistiskt samhälle undgår att få på sig åtminstone en del av mansmönstren, det kan väl knappast komma som en nyhet! Om vi uppriktigt vill förändra attityderna måste vi börja med att identifiera vår egen skit istället för att bara distansera oss och säga att ”det har inget med mig att göra, jag är ju ingen våldtäktsman”. ”Inte alla män” är en dum, sorglig och maktlös reaktion på ett problem som angår oss alla!

—

När jag säger att vi män har ett gemensamt ansvar menar jag för den manliga norm som medger att tusentals män begår övergrepp mot kvinnor i Sverige varje år. Det handlar om att göra något och man kan väl börja i sin egen miljö.

Jag läser om en våldtäkt mitt i publikhavet på Bråvallafestivalen för någon vecka sedan, om en i igår på Peace & Love (vilken otroligt hård ironi i namnet, för övrigt), om statistiken som säger att det i Sverige mördas 17 kvinnor varje år i så kallat relationsvåld.

Det bara pågår. Här, nu. Runt omkring oss. Hela tiden. Inga andra än gärningsmännen är skyldiga (även om rättsväsendet chockerande ofta misslyckas med att fälla förövarna) till övergreppet.

Men nog kan ni som upprört framfört ert triumfatoriska argument – att jag skuldbelägger alla män – medge att det finns en norm, en manlig kultur, som bidrar till att vissa män, dock uteslutande män, tar sig rätten att begå övergrepp?

Vill ni inte att kvinnor ska behandlas på detta sätt så uppmanar jag er att hjälpa till att tänka ut hur vi kan bryta denna norm, förändra den, istället för att teoretisera och bagatellisera.

Börja i det lilla: skratta inte åt ett sexistiskt skämt, fråga hur dina döttrar och söner haft det på internet idag, ta upp våldtäkterna det skrivs om till diskussion istället för att se dem som en självklar nyhet bland andra, fråga chefen/rektorn hur det står till med jämställdhetsplanen på arbetsplatsen/barnens skola….

Fantasin sätter begränsningen.

Jag vill avsluta lite grabbigt: Kom igen nu, killar. Vi kan göra en insats här. För att parafrasera en av mina manliga idoler, Jonathan Lejonhjärta: Det finns tillfällen när man måste göra något, annars är man ingen man, utan bara en liten lort.

—

En norm kan inte existera om inte tillräckligt många människor står bakom den. Att försöka tar inte bort sexuella övergrepp helt men kan jag, genom att kämpa mot den här normen, förhindra ett enda övergrepp är jag beredd att göra det lilla jag förmår.

Är du?

Jämställdhet

Jo, alla män

av adolphson1 kommentar till Jo, alla män

Den här inte alla män-debatten. Jag blir så in i helvete trött.

Vi män har ett kollektivt ansvar för handlingar som begås. Inte för själva brottet i sig för det faller på individen. Men vi har ett ansvar för manligheten. Jag hävdar det. Avstår vi från att delta i debatten, att säga ifrån och till, får vi ett moraliskt ansvar för resultatet.

—

Cirka 98 % av alla sexualbrott begås av män och offren är kvinnor. Själv vänder jag blicken inåt. Skulle jag, under vissa omständigheter…? Nej. Säker? Ja. 100%? Ja.

Jag tänker så det knakar. Hur känns det inuti i en man som begår sexualbrott? Eller snarare – hur känns det strax innan han bestämmer sig för att begå ett tillfälligt övergrepp eller ännu ett inom ramen för ett återkommande beteende.

Hur tänker han? Och hur kan jag själv vara så himla säker på att inte också jag skulle begå sådana handlingar under vissa omständigheter?

—

Visst ser jag yttre skönhet hos kvinnor. Jag har alltid varit fascinerad av kvinnor. Det kan jag säga trots att jag levt tillsammans med samma kvinna i 20 år.

Det är väl biologisk betingat hos båda könen. Men skönhet handlar sällan enbart om utseende. Det måste till något mer och för att det ska kunna komma till den punkten måste jag ju lära känna personen.

—

Jag gillar inte våld. Jag blir inte upphetsad av våld. Tvärt om, jag blir svag, illa berörd och mår fysiskt illa av det. Jag tror inte jag skulle klara av att genomföra ett samlag där våld på något sätt ingick.

—

Jag gillar förvisso uppmärksamhet. Men inte uppmärksamhet vunnen på grund av skrämsel eller dominans. Nej, jag gillar uppmärksamhet och bekräftelse för att jag åstadkommit något: sjungit, talat, skrivit eller (när jag var yngre) en idrottslig prestation.

—

När jag ser någon i ett hjälplöst tillstånd känner jag inte en trängande lust att utnyttja tillfället – ta personens pengar, ägodelar eller passa på att tafsa eller förgripa mig på henne – inte en enda gång i hela mitt liv har jag uppevt en sådan känsla.

Inte heller har jag erfarit en tvingande och oemotståndlig impuls att röra vid någon, känd eller okänd, på ett sexuellt sätt.

—

Jag har aldrig använt någon annan drog än alkohol. Men de gånger jag varit påverkad av alkohol har oftast den larviga, underhållande, pratglada, positiva sidan förstärkts. Aldrig den våldsamma.

Så klart har jag sagt och gjort dumma grejer under rus. Men omdömet har aldrig varit så fördunklat att jag i efterhand inte kunnat ta ansvar för mina handlingar eller att de saker jag tar upp ovan triggats.

Jag kan helt enkelt inte. Och jag kan heller inte leva mig in i vad som triggar ett sådant manligt beteende. För det är ett manligt beteende.

—

Jag säger inte det här för att påvisa hur bra jag är, hur moraliskt överlägsen. Jag har så många svagheter. Jag är lättkränkt, arrogant, stolt, fåfäng, egoistisk och säkert, om en frågar de som står mig nära, finns fler mindre smickrande egenskaper att upptäcka.

Nej, anledningen till att jag säger som jag gör är för att visa hur ytterst ordinär, för att inte säga normal, jag är.

—

Jag riktar mig nu till alla er snubbar därute, alla ni som är en del av de 98% eller mörkertalet (rannsaka dig själv om du är osäker).

Varför tar ni er rätten att bete er utanför ramen för ett demokratiskt rättssamhälle?

Jag talar enbart för mig själv när jag säger att jag inte är rädd för kvinnor, att jag fascineras av dem. Därför är jag glad att samhället i allmänhet, och kvinnor i synnerhet mer och mer reagerar på ert svinaktiga beteende.

Så oavsett om du är en del av en inhemsk eller utländsk patriarkal struktur, är en vildflöjel som gör som dina bedrövliga men starkare kompisar, en chef i överlägsen position, ett sadistiskt svin eller bara allmänt dum i huvudet: du ska veta en sak.

Dina dagar som sexförbrytare är räknade.

För vi blir fler och fler vi män som vägrar att tysta låta oss domineras, skämmas ut eller diskrediteras av svin som du. Förutom att vi har döttrar, mammor, fruar, flickvänner, systrar, väninnor – eller bara värderar vikten av trygga medmänniskor – som betyder något för oss vill vi inte längre leva i en värld där ni tillåts sätta normen.

Vi blir fler och fler som går ut på gatorna, finns på internet, i tunnelbanan, vid badet eller på krogen. Vi ser er. Vi hör er. Och vi ger er ett tydligt val: Kryp tillbaka in under stenen ni kom i från eller skärp för fan till er.

Avslutningsvis vill jag säga att detta inte är ett typiskt manligt, självbelåtet, triumfatoriskt utrop – nej, det är en skamfull, ångerfull och mycket, mycket sen reaktion.

Jag skäms oerhört mycket för allt lidande ni, och generationer av män före er, åstadkommit. På något sätt måste vi andra män hitta ett sätt att ta ansvar för detta pågående brott mot mänskligheten.

För att uttrycka mig på ren svenska: Jag är så jävla förbannad på er.

Trots detta vill jag inte skada er.

Trots att ni antagligen är starkare än jag skrämmer ni mig inte.

Nu är det nog. Er tid, som ni hittills förvaltat den, är över.

Så måste det vara.

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen.

Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden.

Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet.

Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män.

Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

 

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan.

Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan.

Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor.

I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

—

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat.

När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat.

När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt.

Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former.

Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet.

Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön.

Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd?

Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken?

Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Jämställdhet, Skola

Skolverket FTW

av adolphson

Skolverket levererar!

Det nya betygssystemet är och har varit omdebatterat. Debatten har också präglats av ett inte så litet mått politisering. Nu har Skolverket, så som ett statligt verk plägar, lyssnat, undersökt och kommit med ett konstruktivt förslag till lösning och/eller utveckling.

Det finns mycket utrymme för tolkning i det befintliga betygssystemet och även en del konstigheter.

—

Det första verket föreslår är Utvidga innebörden av ”till övervägande del” för betygsstegen B och D och att denna utvidgning kan tillämpas direkt utan regeringsbeslut.

Tackar, tackar. Hur konstigt det än kan låta för en utomstående underlättar detta betygssättningen.

Det finns nämligen inga kriterier för att gå efter i betygsstegen B och D. För att få B eller D ska eleven ha uppnått alla delar i kunskapskravet för det underliggande betygssteget E eller C och till övervägande del för det närmast överliggande betygssteget C och A.

Capisce?

Här har det tidigare funnits utrymme för tolkning: vad innebär exempelvis ”till övervägande del”? Detta har i praktiken inneburit att en elev som uppfyller hela kunskapskravet för C och merparten ( vad innebär merparten?) av kunskapskravet för A, får B i betyg.

Skolverket föreslår alltså en utvidgning av betydelsen av till övervägande del. Det innebär exempelvis att även en elev som inte uppfyller merparten (vad det nu är) av kunskapskravet för A, men istället har vissa särskilt välutvecklade kunskaper, också ska kunna få B i betyg.

Vad särskilt välutvecklade kunskaper är diskuteras inte närmare. Detta är tänkt att ge lärarna ett större utrymme att sätta D istället för E och B istället för C, och att tröskeleffekterna därmed minskar.

Kort sagt – det blir lättare att nå högre betyg. Men det innebär också, anser jag för min del, att elever som inte behärskar svenska så väl, har exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller talängslan kan bedömas på ett vidare sätt.

—

Det andra som föreslås är att Motverka konsekvenser av mycket ojämna kunskapsprofiler. 

Elever som uppnår A-nivå i alla delar av ett kunskapskrav utom ett där eleven inte når mer än E-nivå kan idag inte få högre betyg än D. Skolverket föreslår att reglerna ändras så att lärare i dessa fall ges möjlighet att även sätta C eller B.

Den här förändringen hänger ihop med den första och ger lärarna större frihet att sätta högre betyg. Denna ändring kräver dock beslut från riksdagen innan den kan tillämpas, ännu gäller den inte.

—

Den tredje förändringen: Ändra i kunskapskraven. Verket tycker att kunskapskraven i flera fall är alldeles för detaljerade och därför blir svåra för lärarna att pröva hos eleverna.

Även denna förändring kräver regeringsbeslut vilket inte är så konstigt eftersom örändringen innebär ett rätt stort arbete som jag bedömer det.

—

Den sista förändringen handlar om att det ska finnas flera nivåer även för underkända betyg, alltså F, så att eleven enklare, enligt en sorts trappstegsmodell, ska förstå vad hen behöver göra för att nå godkänd nivå.

—

Sammantaget tolkar jag Skolverkets förslag som ett försök att förenkla betygssättning men också en strävan att underlätta för olika grupper som haft det svårt i det gamla systemet.

Å ena sidan är det bra att samhället ser och värderar människors olika egenskaper och förmågor. Exempelvis de som ansetts studiesvaga (och andra grupper exempelvis invandrare) lär gynnas av detta.

I förlängningen kan det leda till att hela samhället uppvärderar dessa människor och tar tillvara deras förmågor bättre eftersom de i större utsträckning kommer att komma längre i samhället genom sina högre betyg.

Å andra sidan lär detta åter sätta fart på den betygsinflation som var en av anledningarna till att det gamla systemet avvecklades.

Å tredje sidan är det alldeles självklart att elever kommer att få olika bedömningar på samma uppgift eftersom all bedömning är subjektiv. Så kom inte och gnäll inte på orättvisa betyg – rättvisa i den bemärkelsen går inte att uppnå med så vida tolkningsmöjligheter.

Om det är bra eller dåligt? Ingen aning – den frågan ligger över min lönegrad. Jag tycker, som tidigare meddelats, inte om betyg.

—

Här är en länk till skolverkets kommentarer

—

Relaterade blogginlägg:

Ba, 3, VG, C

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor

Vesta in duplo

av adolphson

En av favoritbyggnaderna på Forum Romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia.

Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten.

Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom.

Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar.

 

 

Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv.

Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de har klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro.

En vestals tjänstgöring bestod först av 10 års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet.

Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter 30 år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad.

Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

 

 

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte.

Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

—

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger.

Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 70-talet.

Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

 

Bild: skärgårdsbåtar.se

—

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

—

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar.  Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad.

Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga.

Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

—

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra – en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande – som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.