Kategori: Jämställdhet

Foto, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 33 – lycka

av adolphson

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 under min egen uppväxt.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Mange?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar exempelvis gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad. Rå styrka betalade sig, som nästan alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden. Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

skumpahåkan

Foto: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

Transportstyrelsen

av adolphson1 kommentar till Transportstyrelsen

Jag har ägnat veckan åt att sätta mig in i och fundera lite över turerna kring transportstyrelsen.

Jag lämnar det häpnadsväckande faktum att en generaldirektör brutit mot minst tre lagar därhän. Jag kan inte överblicka vad som hänt med den läckta informationen men jag kan jag föreställa mig något av det.

Men mer om det senare – nu tänker jag kommentera det politiska.

SD väcker misstroende i parti och minut så det partiet går som vanligt inte att ta på allvar.

Många som vill försvara regeringen försöker skylla det skedda på den förra alliansregeringen eller lite mer luddigt på marknadsliberalism i största allmänhet genom att diskutera fenomenet outsourcing.

Det håller naturligtvis inte, det är alltid sittande regering får ta ansvar för det som sker. Jämför exempelvis med andra affärer som Nuon, vapenfabriken i Saudiarabien (vilket väl ledde till Odelbergs avgång som försvarsminister?) eller Vattenfall och kolet.

Nonsensargument, alltså.

Men är det rätt att väcka en misstroendeförklaring? Personligen lutar jag som många andra mot att man kunde nöjt sig med två och avvakta KU:s utredning för Hultqvist.

Kanske kan man fokusera på det så kallade politiska spelet. KD håller på att trilla ur riksdagen. M och AKB ligger risigt till och Björklund har en intern maktkamp på halsen. Så visst kan det finnas politiska poänger att vinna genom detta förfarande.

Jodå, så där kan man hålla på.

Det som upprör mig är dock inte att Alliansen beter sig som den gör (och det sagt i egenskap av Centerpartist som inte är så väldigt förtjust i allians-konceptet) eller att motståndarna gnäller på dem (oss) för det.

Jag vet inte om Alliansen gör rätt eller fel, i det här. Jag avstår,  till skillnad från en faslig massa människor, från att bara tycka innan jag har en ordentlig grund för mitt tyckande. Men att se människor peka finger men samtidigt helt missa poängen vad som faktiskt har hänt, ja det gör mig….arg.

 

 

Vi kan kalla henne Anna. Hon är 39 år och har 3 barn på 12, 10 och 7 år. Efter att genomlevt många år av helvete tillsammans med en grym och våldsam man, barnens far, lyckades Anna till sist bryta sig loss.

Det var inte lätt. Men tillsammans med anhöriga och sociala myndigheter kunde hon få mannen fälld för grov kvinnofridskränkning. Han fick ett flerårigt fängelsestraff men efter att det avtjänats började trakasserierna igen.

Anna lever under skyddad identitet eftersom hon och barnen flera gånger är dödshotade av mannen sedan han kom ut från fängelset. Det går ändå bra – barnen börjar bli någorlunda trygga igen.

Den äldsta dottern vågar gå till och från skolan själv, även om det tog ett tag, och de andra barnen skrattar allt oftare. Anna vågar sedan en tid gå ensam och handla och ibland kommer hon på sig själv med att inte tittat sig över axeln en enda gång under vägen till och från affären.

Nu stökar Anna i köket. TV:n står på i ett hörn: det är Jonas Sjöstedt som uttalar sig om regeringskrisen. Plötsligt knackar det på dörren. Det är en vanlig, helt lätt knackning. Inget konstigt med det. Öppnar någon? ropar Anna in i vardagsrummet.

 

 

Förstår ni som anklagar era politiska motståndare för ränksmideri inte vad som egentligen har hänt?

Jag har läst någonstans att knappt 15 000 personer i Sverige lever under skyddad identitet. Bakom denna siffra döljer sig 15000 fram till nyligen dolda identiteter, 15000 anledningar och många ofta svåra brott.

I en stad som Falun kan det handlar om 10-100 personer, vad vet jag.

Det handlar i riket om 15000 människor.

Det handlar om du och jag, vanliga människor.

Och ni pratar om taktik och spel.

Skämmes.

Jämställdhet

eros

av adolphson

betyder kärleken på grekiska. Platon diskuterar temat i sin skrift, dialog, Gästabudet och en intressant passage handlar om ursprunget till de olika könen. Platon berättar att det i människans gryning fanns tre kön: man, kvinna, samt ett som var en blandning av de första två vilket kallades androgynen. Nu (alltså i Platons samtid) används namnet androgyn som klander, anser han (som jag tolkar det) beklagande i boken. Berättelsen är på många sätt hisnande och jag ska försöka återge den efter förmåga.

I ursprunget var varje människa rund till formen som en cirkel. Vi hade fyra armar, fyra ben och två likadana ansikten fästa på en cirkelrund hals. Vi hade ett huvud för de båda ansiktena vilka var riktade åt var sitt håll. Ett janusansikte har vi väl alla än i dag – det får nog anses som något mycket mänskligt. (Janus var en romersk gud. I sin funktion som himlaljusets portvakt avbildades han med två ansikten: ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Hans två ansikten har kommit att tolkas som att han också har en förrädisk natur – det finns en baksida till den putsade fasaden).

Åter till Platons berättelse. Varje ursprunglig individ hade också fyra ögon, fyra öron och två könsorgan. Hon gick upprätt och sprang (fort) på alla åtta. Vi var väldigt smidiga och rörliga genom vår runda form och stora antal lemmar. Det tredje könet hade sin manlighet från solen, sina kvinnliga egenskaper från jorden och det androgyna kom från månen då månens egenskaper och symbolik ansågs finnas inom både män och kvinnor. De var kraftiga, starka och högmodiga, dessa våra första anfäder. Och, så som människan alltid gjort, strävade vi i ambition och äregirighet vidare, uppåt. Till sist började vi klättra upp för Olympen och överfalla själva gudarna.

Nog kan man, så här 2500 år senare av mänsklig utveckling, hålla med Platon om att det är något mycket typiskt mänskligt att sträva efter gudomlighet. Evigt liv, mixtra med gener och egenskaper hos alla levande varelser samt makt. Zeus och de andra gudarna funderade över vad som borde göras åt människornas beteende. De ansåg inte att de rätt och slätt kunde utplåna oss för då skulle också deras hyllningar och offer försvinna. Samtidigt kunde människorna inte tillåtas fortsätta med sina fräckheter. Zeus kom då på en snillrik lösning. Han fann ett sätt att behålla och samtidigt försvaga människorna genom att klyva dem mitt itu i en manlig och en kvinnlig del.

Människan skulle härigenom bli svagare (vi går upprätta och långsammare på två ben) men också nyttigare eftersom vi blir fler. Och, menade Zeus, om vi människor fortfarande skulle visa oss bångstyriga kunde han klyva oss en gång till så vi bara fick ett ben. Tur att våra forntida kusiner fattade budskapet redan efter första klyvningen, tänker jag samtidigt som jag för mitt inre ser Monty Pythons svarte riddare i The Holy Grail.

Zeus var en försiktig kirurg. Platon berättar att han klöv oss som man klyver ägg med hårstrå. Efter ingreppet gav han Apollon i uppgift att vrida ansiktet rätt och fixa till huden över såret i en knut vid naveln. Tricket fungerade. De nya, halva, människorna började omedelbart rusa mot varandra i längtan att åter bli ett och människorna dog i denna omfamnande passivitet. Kanske inte ett så dumt sätt att dö på men Zeus gjorde några justeringar i det han flyttade könsorganen från sidan till framsidan för att manliga och kvinnliga halvor skulle kunna avla barn vid famntaget. Synen på homosexualitet är tilltalande: ”men om en man råkade på en man skulle de åtminstone känna tillfredsställelse av samlaget, få ro att kunna gå tillbaka till sina uppgifter och livets övriga angelägenheter”.

Detta är Platons syn på hur kärlekens föds. Alla söker vi efter kärleken, alla söker vi vår förlorade hälft. De som blev avskurna från samma kön letar efter samma kön vilket innebär homosexualitet – inget konstigt ned det. Platon beskriver individen som en halv människa, kluven som plattfiskarna, två av en, ständigt sökande sin andra hälft.

 Inte alla män, hör jag om och om igen som kommentar till mäns våld i samhället. Men det är män som i upp till 99 % av fallen är förövare – mot kvinnor och mot andra män. Jag anser att vi män måste acceptera att våldet faktiskt till stor del är manligt. När vi våldför oss på andra gör vi enligt Platons filosofi våld på oss själva. Här någonstans tycker jag mig se anledningen till varför jag anser att vi män måste ta ett gemensamt ansvar för det våld många av oss begår.

 

Källor:

Platon, Skrifter, Bok 1

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Kalle Dussin

av adolphson

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 

 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 

 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.

 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26: premiär

av adolphson
Bild 26: premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet

den gemensamma nämnaren

av adolphson

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!? Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe. Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander. Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar. Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”. Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat. Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare. För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor. Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag. För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna. Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen. Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt. Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell. Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem. En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.

Jämställdhet, Livsåskådning

det sista släktledet

av adolphson

En för diverse extremister och rasister lite jobbig teori är en av de som finns gällande människans ursprung: Out of Africa. Teorin handlar om att homo sapiens uppstod och utvecklades i Afrika och att mänskligheten stammar från denna första grupp. Enligt en annan, måhända för rasisten mer smakfull, teori, den så kallade multiregionala hypotesen, utvecklades mänskligheten (homo sapiens) parallellt från olika populationer av homo erectus i både Afrika och Asien. Den tidigaste arten av släktet homo, homo habilis, levde i Afrika för omkring 2,4 till 1,4 miljoner år sedan. För knappt två miljoner år sedan emigrerade den tidiga människan från Afrika och spred sig till olika delar av närliggande Asien och Europa.

Det finns med andra ord fog för påståendet att det är ett naturligt mänskligt beteende att emigrera när livsbetingelserna förändras. En annan tanke som slår mig är att vi människor faktiskt inte befolkat planeten så länge, den moderna människan utvecklades för mindre än 200 000 år sedan. Och nu är vi på väg bort, ut i universum. Tur det, kanske.

Efter undersökningar av (vetenskapligt benämnd mitokondrisk) DNA från planetens olika befolkningar och delar tycks det vara så att vi härstammar från en enda gemensam förfader. Eller rättare sagt: förmoder. Eftersom denna typ av DNA enbart ärvs från modern tyder detta på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan. Forskarna beräknar att denna Ur-Eva levde för cirka 150 000 – 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika.

Du räknas inte som judisk om du inte har en judisk mor. Och Eva, eller Hawwa som muslimerna säger, är den första kvinnan enligt bibeln. Hon levde alltså enligt vetenskapen före Adam och således borde det vara han, om vi ska fortsätta bibelintepretationen, och inte hon, som är skapad av ett revben. Och allt som därefter följde. Även om den mitokondriska Evan döpts efter bibelns andra person var hon inte den enda kvinnan i sin generation. Men det är endast hennes linje av döttrar som obruten finns kvar till våra dagar.

Genast måste det till en passning till rasisterna: härav följer inte automatiskt slutsatsen att Evas gener var speciellt lämpliga eller bra, härav bevisas heller inte någon sorts socialdarwinistisk princip genom att hennes gener levt kvar till våra dagar varav förstås att den vite europén därför är genetiskt överlägsen. Kort sagt: ta ner armen, Jimmie. Det rör sig om slump och statistik.

Eftersom sannolikheten är större än noll att en kvinna efterlämnar ingen eller endast manlig avkomma, kommer förr eller senare alla släktled utom en, en bstående av endast kvinnor, att dö ut. Detsamma gäller om man skulle spåra en linje av enbart manliga individer. Alla biologiska släktled dör alltså ut förr eller senare. Det är bara en fråga om tid. Och så vitt jag förstår är det en bra sak – en av förutsättningarna för vår fortlevnad som art.

Ur-Eva (jag väjler att motstå mina Göteborgs-gener och benämna henne Fröken Ur ((till de yngre: när man före de smarta telefonernas tillblivelse ville ha en exakt tidsangivelse kunde man ringa 90510 och få höra tiden anges på en sekund när)) är inte bibelns Eva. Ur-Eva är bara den senaste urmodern till alla nu levande människor. Hennes mor och mormor ingår naturligtvis också i den gemensamma utvecklingslinjen.Det viktiga är att Ur-Eva måste ha fått flera döttrar och att hos minst en av dessa inträffade en mutation som förändrade hennes (mitokondriska) DNA. Evolutionen är en kontinuerlig process. Vår Ur-Eva är alltså inte samma individ som för människorna som levde för 1000 år sedan liksom våra ättlingar som lever om 1000 år kommer att ha en annan Ur-Eva.

En kvinna får titeln Ur-Eva retroaktivt när alla utvecklingslinjer med enbart kvinnor, utom hennes egen, dör ut. Eftersom inte alla nu levande människor undersökts kan titeln inte heller tilldelas med 100 % säkerhet. Det kan finns enstaka individer med mitokondrie-gener som inte kan härledas till vår Ur-Eva som levde för cirka 150 000  år sedan. Förekomsten av en Ur-Eva är alltså ett rent matematiskt och statistiskt fenomen men har ofta missuppfattats av religiösa kretsar som ett vetenskapligt stöd för bibelns skildring av Adam och Eva. Det är sådant här jag berättar för mina barn när de undrar vad jag menar med påståendet att matematik är spännande.

Men ändå – livet kommer bokstavligen från kvinnan. Och det är bra om vi blandar oss med varandra (ta ner handen, Jimmie). Det är naturligt att fly eller flytta för oss människor. Det har det alltid varit. (Ta ner…) Varför får dessa enkla basala teman inte större påverkan? Jag ser det i skolan: en tjej som når höga resultat omnämns ofta som ambitiös medan en kille i motsvarande situation anses smart. Jag läser det i (den så kallade) finkulturen när det refereras till Strindbergs fruar respektive Lagerlöfs kvinnor (vilket möjligen är en haltande jämförelse, men ändå). Och jag förskräcks när jag slås av tankar kring alla dessa kvinnohatande terrorgrupper som återfinns runt om på klotet. Tänk om det egentligen inte är någon individ som styr IS?

Alltså, självfallet har de väl någon form av organisation. Men tänk om det som håller rörelsen samman inte är religiös extremism utan att det faktum att terrorsekten egentligen bara är en kollektiv manlig rörelse? Den senaste generationen av ett släktled.Vem som helst kunde ju, iallafall i början, säga nej, det här vill jag inte vara med om. Medlemmarna, männen, skulle kunnat avsätta ledningen till förmån för en annan religiös syn inom sekten. Lite på samma sätt som med nazismen: ingen vit, medelålders, manlig, hetrosexuell europé skulle kunna vara helt säker på att han inte ryckts med i locktonerna om vederbörande levt i 1930-talets Tyskland.

Samtidigt ger Ur-Eva mig hopp. Det kommer ständigt nya individer, grupper som, vare sig man (sic!) vill det eller inte, beblandar sig och ersätter de gamla. Det är väl det som är livet, kanske. Och livet, det kommer från kvinnan.

—

Källor:

Svante Päbo: ”Neandertalmänniskan”

Artiklar i SvD och Syd svenskan om Mitokondriska Evan

—

Relaterade blogginlägg:

Homo sapiens

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Politik

V for Victory

av adolphson

Tecknet V har flera myter och teorier bakom sin uppkomst. Så vitt jag vet kan det moderna ursprunget, och kopplingen till seger, spåras till upphovsmannen och belgaren Victor (sic!) de Laveleye. Han var under andra världskriget nyhetsuppläsare för de av BBC:s radioprogram som riktades till fransktalande i Belgien. Under en sändning 1941 uppmanade han sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol. Seger på franska heter victoire och förkortningen fungerar också på flamländska eftersom frihet på det språket heter vrijheid. Inom ett par veckor spred sig gesten i Belgien, Holland och Frankrike. Sålunda väcktes intresset i BBC:s ledning och kampanjen V for victory inleddes vars främste företrädare blev den brittiske premiärministern. För att öka effekten föreslogs också att man skulle ta hjälp av Beethovens Ödessymfoni (symfoni nr 5 i c-moll) eftersom bokstaven V i morsealfabetet återges med tre korta och en lång signal, samma som i inledningen av symfonin. Dessa fyra toner började användas som signaturmelodi för BBC:s Europasändningar. Symboliken mellan tecken och musik var tydlig: tiden för Nazityskland var utmätt. Snart blev tecknet ett gemensamt kännetecken för alla nazimotståndare.

 

Det är hög tid återta bruket i ,dess ursprungliga form, av detta tecken. Vi har flera aktuella exempel i Sverige på hur nazismen trivialiseras och hur SD:s politik normaliseras. Konfliktlinjen har flyttats. Nazister och högerextremister flyttar fram sina positioner på ett sätt vi inte sett sedan när det begav sig. Alla vi som hatar nazismen borde alltså återuppta användandet av V-tecknet.

Om konfliktlinjen flyttats i svensk politik måste vi som konsekvens stuva om i den. Alliansen borde exempelvis skrotas. Här är nya block/partier givet dagens politiska läge:

Vänsterblocket: Fi/V. Det liberala blocket: C-FP (kanske slås ihop till  ett parti). Det konservativa/högerblocket: M, KD och SD. Hvad vilja Socialdemokraterna? Ja, valet står väl mellan att samarbeta (märk väl: samarbeta – inte vara det stora statsbärande partiet med 40% av väljarkåren) med block 1 eller 2. Jag inser att högerblocket  blir mäktigt i svensk politik. Men å andra sidan skulle vi, tror och hoppas jag, få en livaktigare politisk debatt härigenom.

Från det stora till det lilla. Sedan jag på allvar började engagera mig i politik har jag svängt i många frågor. Jag har lärt mig mycket, läst på, lyssnat på argument och format ståndpunkter. Det är mycket givande. Jag genomför härmed en heta stolen-övning med mig själv. Alltså: jag måste svara sanningsenligt vad jag tycker i vissa brännande frågor. Tanken är att forma en åsikt grundad på fakta och värderingar  – och stå för den.

Här följer några utan inbördes rangordning:

1. Clinton eller Trump: den förstnämnde.

2. Monarki eller republik: det senare. Det vore en annan sak om kungahuset vågade ta ut svängarna och engagera sig i väsentliga frågor (som att upplåta något slott för våldsutsatta kvinnor eller liknade). Men det gör de inte – och jag är så himla trött på alltihop. Så fort min kollega Margareta startar en lokalavdelning inom republikanska föreningen går jag med.

3. Alkohol och droger. Jag är i stort sett för den strikta lagstiftning vi har och är utpräglad system-kramare. Däremot har jag svängt något i frågan om bruk av cannabis i medicinskt syfte. Åtminstone så pass mycket att jag tycker frågan borde utredas.

4. Dödshjälp. Jag är, sedan lång tid, öppen för en utredning också av detta.

5. Fri abort. Jag är sedan länge för fri abort  – så som lagen nu ser ut.

6.  Homosexualitet. Världen har sprungit ifrån homofoberna. Vilket inte hindrar dem från att kränka människor på grund av deras sexuella läggning. I övrigt ser jag på frågeställningen på samma sätt som att vara för eller emot heterosexualitet.

7. Prostitution. Jag tror inte på föreställningen om den lyckliga sexsäljaren. Jag ser kropps/organhandel som slaveri och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

8. Kärnkraft – är en svår nöt. Men som historiker kan jag inte överblicka en tidsrymd på 100 000 år. Vi gräver ner farligheter i mängder för kommande generationer att hantera. Det är inte hållbart. Samtidigt som alternativa energikällor ännu så länge inte heller håller måttet. (Klimathotet tror jag på – till skillnad från fler än man tror).

9. Samarbete med SD. Nej. Allt samarbete med dem leder till att normalisera den mörka sidan. Argumentet att 13 % röstade på dem i senaste valet utgör inget hållbart argument för att andra partier måste samarbeta med dem.

10. EU. Jag är för EU. Samarbete är bättre än alternativet.

11. NATO. Jag är för medlemskap.

Håhå – jaja. Jag ser ett samhällsfenomen jag inte gillar: att människor formar sina ståndpunkter utifrån insikt istället för värdegrund och kunskap. Det enda jag själv kan göra är motsatsen.

—

Källor:

Liljegren: Winston Churchill, del 2

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101: värnpliktsfrågan

av adolphson4 kommentarer till bild 101: värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg. Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från). Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag. Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap. Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka fyrtio år och femton år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i tjugofem år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn. Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom. Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna. Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor. Jaja. Inget nytt under solen. Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja. Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början. Om det nu överhuvudtaget är relevant. Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv. Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.mEn liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller tre olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

 

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män