Mr Hyde/Neanderthalson – Sida 2

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Osäkerhetsprincipen

5 januari, 2025av adolphson

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Musik:

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Åberg: Karl XI

Rydberg: Tomten

Falun/Dalarna, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 164: VMA

15 december, 202415 december, 2024av adolphson

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.

Musik:

Tea for two

Le Cygne

Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 163: jag lindar om mitt hjärta

24 november, 202424 november, 2024av adolphson

Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.

Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?

Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.

En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.

Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:

Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?

Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.

Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.

Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.

De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.

Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.

Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.

Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.

Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.

De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Musik:

Laudamus te

Den som falla

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Tranströmer: Den halvfärdiga himlen

Ferlin: Infall

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oändlig surf

18 augusti, 2024av adolphson

Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.

Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.

Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?

Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.

Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.

Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.

Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa. Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.

Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.

Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!

Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.

Musik:

Brandenburgkonsert nr 6, III allegro

Bärande våg

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Sång och musik

briljans

11 februari, 202411 februari, 2024av adolphson

Här följer en arrogant, överlägsen text kryddad av bristande självinsikt, drypande av självgodhet och oljig självömkan. Eller möjligen motsatsen.

Den sjungande revolutionen avser de fredliga protester 1988-1991 mot Sovjetunionen och som ledde fram till att Estland, Lettland och Litauen blev självständiga stater. Vid något tillfälle lär det varit upp emot 300 000 människor som deltog. Protesterna skedde många gånger i form av sångfestivaler och andra musikaliska intiativ varför revolutionen snart kom att kallas den sjungande revolutionen. Bland annat sjöngs ofta patriotiska sånger av olika slag. Jag tänker att det nog ändå är som MDP brukar säga: flaskan kan innehålla vatten, flickan kan vara en man och fosterlandet är en plats där alla känner sig hemma.

En sjungande revolution. Det är ju helt briljant. Till och med värt att gråta en rörd skvätt för.

Nu har det hänt igen. Man kan ha fördomar om dig, Fredrik, ibland kan du faktiskt verka lite läskig. Sen, när man lär känna dig, visar du fantastiska sidor. Någon, eller strängt tagit några, har fogat sig till skaran av människor som tycks tro saker om mig som så gott alltid vederläggs när man tar sig tid att lära känna mig. Jag är inte läskig, inte alls faktiskt, utan en riktig mjukis. Jag gråter ofta, minst flera gånger i veckan. Men som far en gång sa: det finns tårar världen inte behöver se.

Jag fick äran att vara vikarierande gruppledare i fullmäktige. Inte lätt att ersätta vår briljanta Susanne. Det innebar att jag förde partiets talan i stort sett varje fråga. Upp och ner ur talarstolen. I pausen närmade sig någon från motståndarlaget som ansåg att mitt agerande inte var okej. Det var yttrandet att ledamöter mer eller mindre vältaligt påstått.. som väckt ont blod. Det ansågs tydligen som att göra ner människor som inte har så lätt för att äntra talarstolen. Nu skulle jag därför tuktas upp. Jag säger det här till dig, Fredrik, eftersom du ju anser dig vara en schysst kille. Det hela gjorde mig först ledsen eftersom det var en vantolkning av yttrandet. Men i fullmäktige gråter man inte.

Det är tufft för Dotter 2. Hon famlar med att finna sin väg i en tillvaro där vänner och vuxna sviker och det är svårt att möta krav och förväntningar. Eller att ens förstå världen. Femton år, årskurs nio. Många tårar blir det.

Jag är hennes pappa. Den ende hon har. Jag hade en trygg uppväxt med sammanboende (levande) föräldrar utan våldsamma känslostormar eller uppbrott. Jag idrottade, lyssnade på Vivaldi, The Cure och umgicks med likasinnade. Det kan ibland vara svårt att relatera till hennes värld. Vi sätter oss varje kväll och pratar. Gråter lite över hennes mor och mormor. Nu hade de behövts.

Låt inte idiotierna vinna, säger jag. Protestera, sjung ut, upphäv din stämma. Du kommer att möta elaka, svaga stackare hela livet och det är aldrig lätt att följa en väg av integritet och principer. Men följ den ändå. Använd och utveckla dina styrkor, försök bemästra dina svagheter. Klarar du högstadiet klarar du allt, det kommer inte alltid att kännas så här. Hitta din inre trygghet, våga visa vem du är i glädje, vrede och sorg. Det är alldeles för tidigt att med säkerhet säga vilken din väg blir. Men en sak vet jag: du är briljant, alldeles briljant.

Det var ju inte vältaligheten, eller eventuell avsaknad av sådan, jag angrep utan argumenten som sådana. Men situationen blev lite ansträngd. Det jag utsattes för var ett klassiskt exempel på härskarteknik. Varför? Tja, det gick väl lite för bra, kritiken jag framförde bet måhända. Men jag har varit med för länge för att låta mig rubbas så enkelt. I kommande anförande yttrade jag att nu ska jag själv mer eller mindre vältaligt… följt av en bisats i ett annat ärende där jag undslapp mig att jag har den största respekt för var och en som går upp i talarstolen. Till sist lyckades jag till och med få fullmäktige att skratta, utom ett parti, och jag vågar nog påstå att stämningen var god när mötet avslutades.

Jag fick inte bara ris från motståndarna och ryggdunkningar från hemmalaget. Ett par positiva meddelanden från motståndarna ramlade in i telefonen redan under mötet. Det som värmde mest var dock när någon från den andra sidan på vägen hem sa idag var du briljant, Fredrik. Det är stort att berömma en motståndare. Briljant, faktiskt.

Tydligen kan jag verka stiff, överlägsen, arrogant, självgod och yada yada. Jag har mött det där hela livet. Något ligger det ju i det. Men jag känner mig själv och mina egenskaper, styrkor, svagheter och förmågor. Och här är grejen: jag gillar mig själv och det mesta jag sysslar med. När livet snurrar till sig gör man en piruett åt andra hållet. Et violà! Briljans! Det löser sig, sa hen som orenade i vasken.

För drygt tio år sedan följde jag med Falu kammarkör på en körresa, tävling, i Tallinn. Det var inget direkt revolutionerande med det, om än sjungande, men några saker sticker ut. På färjan över, exempelvis, fanns en mycket trång toalett. När jag och John Erik skulle låta vårt vatten fick vi plötsligt sällskap vid pissoaren. Mannen som vevade på rätt vildsint, han var inte helt nykter ska sägas, under proceduren vägde två hundra kilo och hade en för liten t-tröja med trycket ”Born to fuck”. Maleur. Några dagar senare såg jag samma man iförd samma tischa på hotellet men nu satt han i poolen tillsammans med några likasinnade. I direkt anslutning till poolen fanns en bar. Det slog mig att trots timmar av öldrickande så gick aldrig någon i sällskapet på toaletten. Det är också en sorts frihet – men möjligen inte så briljant.

Vi må uppleva både revolutioner, patriotiska sånger, Tallinn och briljans olika. Låt oss icke desto mindre fortsätta sjunga och därigenom slå världen med häpnad. Hjärtats nyckel heter sång.

Saken ligger måhända i betraktarens öga. Det hör ju debatt till. Kanske ser man inte taggen i mitt hjärta på grund av det svarta hålet i sitt eget. Men vad vet jag, som i grund och botten inte är något annat än en obetydlighet offrad på pedagogikens altare.

Musik:

Boys don’t cry

Sicut cervus

Källor:

Här kan man hitta P2 dokumentär om den sjungande revolutionen.

Här kan man hitta mina debattinlägg, om man orkar spola, under fullmäktige 31/1 2024 och själv döma huruvida jag är en arrogant skitstövel eller möjligen motsatsen.

Här hittar du MDP:s hemsida. Bokstavskombinationen står för Mat Dryck Personlighet.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Änglar finns dom

29 oktober, 202329 oktober, 2023av adolphson

Pappa till två små flickor är jag. Eller små och små. Rätt stora nu. I alla händelser är jag deras far. En av dessa änglar närmar sig. Det kommer aldrig gå pappa, jag är dålig, jag törs inte redovisa inför klassen.

Vi har alla ett problem. Det råder ibland disharmoni inom oss, jag formulerar det som en kamp mellan själ och hjärta.

Fångarnas dilemma är en teori om tillit. Teorin i det klassiska exemplet går ut på att om två fångar inte öppnar munnen under polisförhör finns chansen att båda frikänns. Erkänner en straffas båda men straffet blir lägre för den som golar. Dilemmat består i att (eftersom de är åtskilda) båda måste lita på att den andre verkligen kommer att hålla tyst för att de ska undgå straff. Därmed är det näst bästa att tjalla.

Nocebo är motsatsen till placebo och innebär att någon mår eller lyckas sämre med negativa förväntningar på sig. Orden kommer från latinet och betyder ”jag ska skada”/”jag ska behaga”. Placebo får oss att tro, hoppas och i högre utsträckning lyckas medan nocebo får oss att låta hoppet fara.

Jag är påväg hem i höstmörkret. Jag tänker att min själ och mitt hjärta är fångar i mitt jag. Problemet de står inför är att de måste lita på varandra för att bli fria. Åh, vad gärna jag vill skänka dem friheten åter. Så plötsligt möter jag en ängel.

Det finns faktiskt goda förutsättningar för själen och hjärtat att lita på varandra. Jag har en stabil grundtrygghet, inga vuxna svek mig under uppväxten, inga bittra skilsmässor förekom i släkten eller i föräldrarnas vänkrets. Jag påminns om det när jag ibland möter otrygga människor – och känner tacksamhet för min uppväxt. Sannolikt är det dessutom omöjligt för mig att bränna ut mig därtill är jag på tok för lat, bra på att prioritera och återhämtning. Samtidigt befinner sig själen och hjärtat alltså i ett dilemma, fångade som de är. Resultatet av deras lågintensiva skyttegravskrig blir en blandning av existentiella grubblerier kring tillvarons mysterier vilket allt sammantaget gärna mynnar ut i någon sorts misströstans töcken.

Mitt liv kommer att ta slut en dag. Jag tänker ofta positivt. Har en positiv grundsyn på tillvaron. Och detta är faktiskt en positiv tanke, att jämmerdalen en dag kommer att upphöra. Hela jag är är en paradox, tänker jag aningen irriterad under promenaden i ett kvällstyst Falun. Ryck upp dig, gå vidare så du kommer hem någon gång! Problemet är att jag inte vill gå vidare. Jag vill stanna i det liv jag en gång hade. I tonårens Falun när familjen var intakt, som student i Frankrike och Uppsala, som storebror till en lillasyster, som kärnfamilj och pappa till två små flickor.

Lev i nuet, uppmanar jag ofta mig själv. Ta en fyrkant i taget. Samtidigt inser jag så här i efterhand att jag nog aldrig har varit så levande och närvarande som under de ett och ett halvt åren Malin var sjuk. Så mycket kommer jag nog aldrig att leva igen. Kanske brände jag då ut mitt känsloliv. Och nu står jag här med själ och hjärta i bojor. Far sa en gång att var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Den mannen har förlorat en fru, en dotter, en sonhustru och nu alla sina tre syskon. Inte ett ord av klagande bitterhet har någonsin passerat hans läppar.

Vetenskapen gav mig förresten nyss ett positivt besked om mitt hjärta, det är starkt. Det bär inte på den giftiga gen som förekommer i släkten och därmed gör inte heller flickorna det. Men hur hjärtat ser ut inuti kan inte vetenskapen besvara för där bor själen. Och själ är inte ett vetenskapligt begrepp.

Jag möter plötsligt två män, gamla elever, i samspråk. Den ena var uppenbarligen missnöjd med sitt utseende. Du ser mycket bättre ut utan tröja än jag, meddelade han uppgivet. Nja säg inte det, svarade vännen. Det beror ju på vad man gillar! Klokt resonerat, sa jag på min väg förbi. De tittade upp och utbrast: nämen Adolphson! Tjenare!

Låt oss behaga både hjärta och själ. Släpp fångarna loss det är vår! Var människa i sin själ vill väl. Änglar finns. Just nu står faktiskt en framför mig och lyser upp höstmörkret. Och så slår det mig. Pappa till två flickor är jag fortfarande. I alla händelser är jag deras far. Tilliten är återställd mellan själ och hjärta och med den följer den eviga freden. Må den sprida sig.

Lilla tjej. Gör inte ner dig själv, det finns det så många neggon som ständigt står beredda att göra just det. Låt istället din röst eka i världen. Håll din redovisning. Bara fortsätt. Se den elaka rakt i ögonen och fortsätt prata till din punkt. Så betvingar du världen.

Relaterade blogginlägg

Paradox (Fermis)

I väntan på vadå?

Musik:

Beethovens pianokonsert nr 5

Rättvisan

Släpp fångarna loss

Film och TV, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik

reductio ad Hitlerum

22 oktober, 202321 oktober, 2023av adolphson

Jag har en, måste jag tillstå, fråga av väsentlig karaktär. Jag är nämligen fasligt förtjust i TV-serien Peaky Blinders mode. Inte så originellt, kanske.

Påminner jag inte lite om Jerra Lindblom?

Värst vad du hamrar på tangentbordet. Får jag komma med ett råd? Lyft blicken, ecce homo. Stig in i värmen och låt mig bjuda på ett glas eller två.

Tja, men jag är inte bättre än så här. Och det är helt okej. Tillräckligt bra är det, iallafall. På något sätt måste man ju ta sig över kullen. När det väl är gjort breder sig en vidsträckt grön slänt ut framför dig i all tänkbar behaglig nedåtlut.

Politiken: ”Du och ditt parti är som Pinochet.”

Tonåringar: ”Du är värre än satan.”

Kollega: ”…matcholärare….”

Kollega: ”hörru, din pretentiösa jävel. Varför bjuder du inte på en draja?!”

Skröna: ”I Falun har det funnits och finns många nazister, de brukar samlas på Hitlerkullen!”

Godwins lag är en lite skämtsam benämning på en observation som gjordes av en viss Mike Godwin i internets barndom. Det han konstaterade var att diskussioner på nätet förr eller senare alltid urartar. Oberoende av ämne eller hur sakliga trådarna varit från början slutar de alltid förr eller senare i personangrepp. Alltid. Mer precist jämförs någon, eller någons ståndpunkt, slutligen med något relaterat till Hitler eller nazister. Och när det inträffar är det av lätt insedda skäl omöjligt att föra tillbaka diskussionen till saklig nivå. Som vinnande argument är det helt otjänligt av det enkla skälet att det så gott som alltid slår tillbaka på den som använder det.

I våra dagar har lagen nyanserats till ”what about” medan retoriken officiellt benämner fenomenet ”Hitlerargumentet” (reductio ad Hitlerum). Lite förenklat kan man säga att det handlar om att skylla ifrån sig, ursäkta sitt beteende eller angripa sin motståndare genom en jämförelse med något värre. Hitler anses (med rätta) vara ondskan personifierad. Det är den största retoriska släggan. Efter den finns inget mer. Men det är tidsrelaterat. För tio år sedan skulle en jämförelse mellan Putin och Hitler fallit under denna kategori, och ansetts som överdrivet, inte så idag. Det hela är på ett teoretiskt plan enkelt. Intellektuellt förstår vi alla att en förutsättning för en rimlig diskussion, irl eller digital, är att det man jämför faktiskt är jämförbart. Men vem avgör det? Känslolivet drar och sliter i såväl kollektiv som individ.

Den som till äventyrs strövar omkring i Faluns yttermarker kan stöta på Hitlerkullen. Mellan Skuggarvsvägen och Sjulsarvsberget finns den. Under andra världskriget användes platsen för att stapla virke som skulle exporteras till Tyskland. Virket var märkt med svastikan. Allt sedan dess har nya generationer viskat mellan skål och vägg om vad som där tilldrar sig.

Man klättar upp för en kulle men kommer ned för ett berg. Inga nazister samlas i skogarna ovanför Lugnet. Centerpartiets politik är inte jämförbar med Pinochets. Att skoja med en tonåring är måhända riskfyllt men gör mig inte till Hin håle själv. Och macholärare? Med förlov sagt: det är nog det mest världsfrånvända jag hört. Huruvida jag är pretentiös eller inte låter jag vara osagt men en draja bjuder jag alltid på. Kom in i värmen och låt oss språka en stund. Låt oss passa på innan din, eller för all del min, lungsot drar någon av oss i graven! (Referens till musiken nedan.)

Frågan var det, ju. Jo, den lyder: passar jag i smäck?

Relaterade blogginlägg

Ecce narrans

Musik:

Drick ur ditt glas

Ett sista glas

The piano has been drinking

Alkohol

Källor:

Eriksson; Retorikens grunder

Länsstyrelsen i Dalarnas rapport 2019:04 Kulturlandskapet i Lugnet, Underlag för översyn av kulturlandskapet

Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

Irrbloss

2 september, 20232 september, 2023av adolphson

Jag har kommit på en strålande idé! Torsdagsslipsen! Vilken grej! Vilket irrbloss!

Irrbloss är små ljus på exempelvis hedar, myrar eller kanske kärr. Att lågan brinner beror på sumpgas men förr hade man en mer vidskeplig syn. Man trodde, lite som i begreppet karma inom hinduismen, att ljusen var människors själar som i levande livet utfört lika mycket ont som gott och därför varken kommit till himlen eller helvetet. Status quo. En annan uppfattning var att det handlade om själar efter personer som lurats att gå ned sig i sumpmarker och som efter sin död återuppstått som irrbloss. Dömda att för evigt dansa runt platsen där de gått under fortsätter de leda vilsna människor antingen till säkerhet eller död.

Dotter 2 har besökt Grövelsjön med sin skolklass under en tredagars fjällvandring. Vi har genom åren fjällvandrat och hon berättade inlevelsefullt hur mycket hon uppskattade att återigen uppleva tystnaden ute på fjället. Kanske gör vi det igen, snart, hoppas hon. När man återkommer från vildmarken får man dessutom lyxa, det är sedan gammalt, exempelvis genom att duscha länge och välja mat. Hennes val utföll till Donkens favör. Sagt och gjort.

När vi beställt och precis skulle börja äta kom plötsligt en ung man fram och tilltalande oss med lågt tonfall på dålig svenska. Jag uppfattade inte riktigt vad han sa men trodde att han ville sälja något eller tigga. Jag bad honom gå. Den unge mannen gick med sänkta axlar vidare till nästa bord där jag överhörde att det han frågade var huruvida någon kunde köpa mat åt honom. Samtidigt som jag såg någon ur personalen uppfodrande närma sig reste jag mig, gick fram och erbjöd mig att trots allt bjuda på en måltid.

Han blev lite häpen, men glad, och på vår väg mot beställningsmaskinen nedkallade han Allahs välsignelse i varannan mening samtidigt som jag noterade att personalstyrkan diskret drog sig tillbaka. Gud hör bön, tydligen. Den unge mannen hade även sin bror med, en pojke i tioårsåldern, som glatt vinkade – som det verkade lycklig över att brorsan fått napp.

Medan han vant och ivrigt knappade in beställningen frågade jag vad han ansåg om tilltaget att bränna koranen. Mest för att ha något att prata om. Han hejdade sig instinktivt och gav mig en snabb blick, kanske orolig att svaret skulle påverka min givmildhet, att vänligheten vid fel svar skulle visa sig vara ett irrbloss. ”Det är inte bra. Men man får”, svarade han osäkert. Och la snabbt till: ”svenskar är snälla. Du är snäll. Gud välsigne dig varje dag.”

Dotter 2 undrade, när jag återkom till vårt bord, varför jag gjorde så där. Det kostade 300 kronor och jag kunde ju inte veta om det var sant det han sa, menade hon. Han kanske hade råd, det kanske inte ens var hans bror. Jag svarade att det kan i och för sig hända men att jag inte skulle stått ut med att personen jagats ut från restaurangen hungrig medan hon och jag drack milkshake. Och av döma av lukten var det länge sedan vare sig han eller hans bror tog en lång dusch. Okej, sa Dotter 2 med tonåringens skenbara likgiltighet, och lät sig därmed nöja.

Nej, jag är ingen godhetens apostel som härmed koketterar med goda gärningar. Jag är väl som människor är mest och gör ungefär lika mycket gott som ont. Vad som är gott respektive ont ligger möjligen i betraktarens öga (utom möjligen ”mat” på Donken som sällan är gott) summan av lasterna är måhända konstant och både himlen och helvetet finns här på jorden, den aktuella kvällen i en lokal hamburgerkedja. Jag hade råd, inte han. Och lurade han mig var det kreativt och må därför uppmuntras.

Samtidigt som jag inser att jag är ovan att få guds välsignelse nedkallad över mig tänker jag att vi alla är irrbloss som dansar runt våra platser med förmågan att leda våra medmänniskor rätt eller fel. Irrbloss är förresten en perfekt metafor för livet som det ter sig. Alla kan av olika skäl då och då gå ner sig i tillvarons kvicksand och kan någon bistå den nödställde med ett skrovmål bör hen inte tveka.

Slips? En torsdag? Vad är grejen? Jo, genom att fylla en helt vanlig veckodag med lite stil och finess gör jag, åtminstone för mig själv, tillvaron aningen vackrare. Jag sträcker omedvetet på ryggen, möter oftare ett leende eller uppskattande kommentar. Plötsligt känns dagen bra, tillvaron meningsfull och framtiden hoppingivande. Sant eller inte, det är så jag föredrar tillvaron även om jag inser att resultatet är som ett irrbloss i svarta havet.

(Strängt taget ersätter torsdagsslipsen fredagsslipsen, men säg inget.)

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna 2

Musik:

Passacaglia

Alla vill himlen

Källor:

Wikipedia

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 145 – räkor på ett fat

20 augusti, 202320 augusti, 2023av adolphson

Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.

”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.

Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.

En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.

Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.

Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.

Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.

En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.

Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.

Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.

Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.

Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.

Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.

Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.

Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.

The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”

Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!

Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!