Kategori: Mr Hyde/Neanderthalson

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Språk

övermaga

av adolphson

Vad betyder egentligen adjektivet övermaga? Mor brukade ibland använda det det när hon pratade om och till mig, minns jag. Det hela kanske hänger ihop med att vår granne på 1970-talet kallade mig för ”den lille riksdagsmannen”.

Övermaga är en term som förekom inom den medeltida juridiken. Senare, på 1600-talet, ansågs det höra till ord som ”ej brukas må, emedan de äro okunnuge”, alltså som uppmaning att inte använda ord vars innebörd man inte förstår. I dag betyder ordet ”övermodigt självsäker” eller med andra ord: dumdryg.

Intressant utveckling.

Men den medeltida juridiken, då? Jo, den ursprungliga betydelsen syftade på någon som inte kunde klara sig själv (men som antagligen ville det och därför försökte låtsas vara större än hen verkligen var), ungefär som i våra dagars omyndig eller minderårig.

Den språkliga utvecklingen av övermaga kan sålunda sägas gått från ”omyndig, barnslig, omogen, oerfaren” till ”ungdomligt överlägsen, naivt självsäker, uppblåst, pretentiös, förmäten”.

Jag lämnar analysen till mer skickade att göra.

När jag var barn, jag kan väl gått i andra klass eller så, åt jag av misstag upp min klasskompis Hannas matsäck under en skidutflykt till Samuelsdal. Vi hade likadana ryggsäckar, nämligen. Att hon hade kaviar och jag ost på våra respketive mackor var inget jag reflekterade närmare över i stundens begivelse. När misstaget väl uppdagades erbjöd jag henne istället min matsäck men den ville hon inte ha.

Hon menade säkert inget illa. Hon var blyg och jag var rätt ny i klassen. Kanske hatade hon ostmackor, vad vet jag. Men jag minns ännu tydligt den där säregna känslan det hela lämande efter sig – att känna sig försmådd (hon ville ju inte ta emot mitt erbjudande) och som förbrytare (jag åt ju hennes matsäck) på en och samma gång. Den känslan dröjde sig kvar rätt länge (upp emot fyrtio år – eftersom jag minns den ännu) samtidigt som det egentligen inte fanns någon att skylla på förutom mig själv.

Är det månne på det viset Donald Trump känner sig? Är det känslan bakom populismens frontfigurer vi funnit? Tänka sig.

Det är söndag förmiddag, dagen efter mello. En skål med med godis från gårdagens frossa står ännu kvar på TV-bordet. Jag vaknar av Dotter 2:s stränga blick.

Pappa. Det här är ansvarslöst. Hur kan ni lämna en skål med godis framme när det finns barn i huset!?

Untouchable.

Den är så välkänd att man nästan automatiskt kan avfärda den som faktoid, legenden (?) som lär oss att Marie Antoinette ska ha ha uppmanat den svältande, revolterande franska befolkningen att ta en kaka för att bota hungern.

Hur det än är med den saken så idag gör de fattiga bokstavligen det. Det är den (ekonomiskt sett) svagare delen av världens befolkning som äter på Donken och konsumerar halvfabrikat och läsk.

Den välmående övre medelklassen och eliten för all del, hänger istället i sina stora frotterade morgonrockar på span, låter små fiskar i bassäng käka skinnflagor från deras fötter, lägger gurka på ögonlocken, smetar lera i ansiktet medan de gladeligen sätter tänderna i sin morotsjuice och ångkokta tång doppad i citronvinägrett – allt detta medan panflöjten långsamt vibrerar i den diskreta HIFI-anläggningen.

År 2014 var 2,1 miljarder människor i världen överviktiga och 850 miljoner undernärda. Jag har varit inne på det tidigare – övergödning är på ett generellt mänskligt plan farligare än undernäring.

Halva mänskligheten förväntas vara överviktiga år 2030. Cirka en miljon människor dog av svält år 2010 medan tre miljoner dog på grund av orsaker som på olika sätt hänger ihop med fetma. När Kina och Indiens medelklass börjar flyga som sin svenska motsvarighet och deras lägre medelklass börjar käka på Donken – ja, då (om vi inte redan är där) ska ni få se på fan.

Jag påstår, föga förvånande och kanske lite dumdrygt, att mänskligheten mer och mer börjar bete sig lite övermaga. Och den där obehagliga magkänslan, den som kommer sig av att man oreflekterat glupar i sig någon annans matsäck, får oss måhända att välja ledare som Trump.

Sett ur det perspektivet ser det inte bra ut. 

Men hörrni, det går att göra något åt det. Tänk om det är med oss människor som med ordets definition, tänk om vi gått från att vara omyndiga, barnsliga, omogna, oerfarena till ”ungdomligt överlägsna, naivt självsäkra, uppblåsta, pretentiösa, förmätna.

Då följer ju därefter mogenhet, ansvarstagande och seriositet.

Så låt oss!

 

Källor:

Språktidningen

Harari, Homo Deus (sid 13)

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Politik, Språk

julgran och bortom

av adolphson

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig. Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick. Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare. Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt. De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.

Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur. Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion. Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra. Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska. Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.

Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.

Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.

Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.

Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia

Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

spridda perspektiv

av adolphson

Jag är missnöjd.

Detta skrivs en dag när jag har en synnerligen luxuös lunchlåda med mig till jobbet. Isterband, rödbetor och potatis. Yummy. De yngre kollegorna tittar på mig med uttryckslösa ansikten. Så kommer det:

äter du isterband?

Går det att förutse framtiden? Kanske, kanske inte. Men att killgissa går väl, iallafall? Det går ju alltid, vad det verkar.

För mig framstår det som rätt tydligt att det finns många alarmister därute i samhällsdebatten. Lyssnar man på allehanda siare så nog anar många av dem avgrunden runt hörnet. Men jag tror inte på det där. Nej, jag tror vi kan bättre än vad alarmisterna förmedlar.

Nu pratar jag upplysningsvis inte om att förneka akuta problem som klimathotet eller liknande. Det jag pratar om är vår inställning. Jag tror, bara vi skärper till oss lite, att vi har underbara dagar framför oss.

Visst var 1900-talet fruktansvärt blodigt. Någon påstod att det århundradet på onaturlig väg haft ihjäl fler människor än alla andra århundraden tillsammans. Men de goda nyheterna är att antalet människor som dör i exempelvis krig faktiskt minskar.

Trots allt är det så.

Anför vi ett längre perspektiv så kan vi se att hela femton procent av dödsorsakerna utgjordes av mänskligt våld i de tidigare jordbrukssamhällena. Under andra hälften av 1900-talet bestod endast fem procent av dödstalen av våld.

År 2012 dog 56 miljoner människor world wide. Av dessa avled 620 000 på grund av individuellt mänskligt våld (ungefär 18 kvinnor mördades i Sverige av en närstående eller bankant man) cirka 120 000 dog i krig och ytterligare 500 000 hade olika brott som inte var direkt relaterat till personligt våld människor emellan som dödsorsak.

Samma år begick 800 000 människor självmord (en av de största dödsorsakerna i världen) och 1,5 miljoner av oss dukade (sic!) under på grund av diabetes. Som någon annan uttryckte saken: socker är i vår tid farligare än vapen.

Det är alltså lättare att titta bakåt än framåt. Ändå kan den som vågar ofta ha lika rätt som historikern – om än med annat resultat.

När den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg föreslog ett obligatoriskt språktest för nyanlända i valet 2002 gjorde han förvisso ett succéval (vilket gav honom epitet som Lejonkungen) men han blev också anklagad för allehanda rasism. Idag anser många att språkkunskaper är viktiga och det som möjligen debatteras är huruvida just språktest är det rätta tillvägagångssättet för ändamålet (bättre integration). Förslaget finns förövrigt med i den beramade 72-punktslistan regeringen ska genomföra.

Eller varför inte förre statsministern Fredrik Reinfeldt som när han hävdade att vi måste arbeta längre, kanske ända till vår 75-årsdag, blev utskrattad av motståndarlaget. Idag är det förhållandevis få som ifrågasätter logiken bakom tanken att fler måste försörja fler ju äldre och friskare vi människor blir.

Hade någon ledande socialdemokrat på 1970-talet sett den tidigare nämnda 72-punktslistan hade hen nog satt kaffet i vrångstrupen. Gott så, om uttrycket tillåts. Men här föreligger faktiskt ingen plötslig positionsförflyttning – S började redan på 1990-talet liberalisera sin politik med reformer om friskolor och valfrihet på olika områden. Nej, det smärtar nog inte partiet så mycket man i förstone frestas att tro att skrota stoppet för vinster i välfärden.

Vad var det SD höll på med på 1990-talet, nu igen?

Ja, jag äter alltså emellanåt, och med välbehag, isterband.

Det kan man i och för sig tycka vad man vill om, mitt problem är emellertid ett annat. Till mitt stora vansinne råkade jag plötsligen tappa en burk med rödbetor inne på personaltoaletten. Jag vill inte närmare gå in på det händelseförloppet utan härmed enbart försöka lugna oroliga kollegor som upprört undrade över det som vid tidpunkten framstod som ett blodbad inne på nämnda facilitet.

Olyckan är numera för egen hand vederbörligen uppstädad, vilket möjligen är mer än vad som kan sägas om 1900-talet – även om vi inte får sluta försöka.

Källor:

Harrari, Homo Deus

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Skola, Språk, Uppsala/V-dala

bild 42 – katarsis

av adolphson

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss.

När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron.

Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse.

Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.

 

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den.

Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt.

Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.)

Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag.

Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om.

Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

 

teaterpappa
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”

 

Äpplet faller inte långt från trädet.

Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så).

Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

 

 

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning.

Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

 

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

 

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

 

låtbåten

 

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

 

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då.

Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren.

För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen,

Leve alla – länge och väl.

 

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

rättshaverist 2

av adolphson

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod.

Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende.

En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

 Jag talar om principen – inte om mig själv. 

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?

 

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! 

Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.

 

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter.

Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen
krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen.
Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning.
I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart  till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar. 

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)

 

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv.

Jag är en gul personlighet. Den gulaste Darke känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det.

För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter?

Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt.  Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.

 

Tillägg 2018-10-05:

JAG VANN!

Företaget i fråga hade fel och jag överklagade. Det tog tid, man vred och krumbuktade sig  med diverse åthävor på ett sätt som väl bara en verklighetsfrånvänd organisation som denna kan mäkta med.

Men jag hade grejerna i ordning. Jodå, jag har kvitton. Jajemän, jag har foton. Och vittnen. Ska jag skicka in dem digitalt? Jaså, snigelpost föredras. Med ett förnöjt leende väntade jag ut dem. Det var mig ett stort skadeglatt nöje.

Det tog tid – men jag vann alltså. Ät det Q-park. Acceptera nederlaget, Q-park. Hela ert svarsbrev andas dålig förlorare.

För säkerhets skull säger jag det ännu en gång: Q-park, jag vann.

 

Med anledning av din invändning vill vi härmed meddela att ärendet avskrivits. Detta skall ses som en engångsföreteelse och någon ytterliga avskrivning av liknade skäl kommer inte att ske. Vi ber dig i framtiden vara noga med biljettens placering innan fordonet lämnas på platsen.

 

Hur arrogant får man vara? Jag menar, ni hade fel. Svar:

Bästa Johanna, handläggare.

Låt mig i all vänlighet kort upplysa om några av rättsstatens grundläggande principer. Det är givetvis självklart att ärendet avskrivs. Gör ni om samma fel i framtiden kommer ärendet även då att avskrivas. Ni styr nämligen inte landet – även om regeringsfrågan när detta skrivs ännu är oklar. Jag tackar er för uppmaningen att fortsätta komma ihåg biljettens tydliga placering i framrutan och ber att få returnera artigheten genom ett tips om att kolla upp ett flertal personalutbildningar alternativt syntest.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson – den lilla människan som hade rätt.

 

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist

Demokrati och samhälle, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson

Hesekiel 25:17

av adolphson

lyder (det låter lite fränare på engelska) enligt följande:

The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with greatvengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.

 

….truly his brother’s keeper and the finder of lost children…

 

Vi människor, homo sapiens alltså, såg ungefär likadana ut för 70 000 år sedan som idag. Det var då, för 70 000 år sedan, vi utvandrade från östra Afrika till den arabiska halvön. Och där, på den arabiska halvön och bortom, fanns redan andra människoarter.

Där vandrade homo erectus, neandertalare och dit kom vi. Släppte de beredvilligt in oss? Vad hände med de andra arterna – varför dog de ut? Det finns i huvudsak två olika hypoteser: korsningshypotesen och undanträngningshypotesen.

Korsningshypotesen är inledningsvis en vackrare förklaring som innehåller kärlek, blandade familjebildningar och korsbefruktningar mellan de olika människoarterna och med oss, dagens människor, som genetiskt resultat.

Vi vet att neandertalarna var kraftigare byggda än oss och bättre anpassade för kallt klimat. De använde verktyg, bemästrade elden, var jägare och hade en social struktur – de tog exempelvis hand om sina gamla och sjuka.

Precis som vi. Typ.

Enligt denna teori skulle dagens eurasier vara en blandning av homo sapiens och neandertalare. Dagens kineser och koreaner skulle istället vara ett resultat av en gen-blandning mellan homo sapiens och homo erectus.

Det andra hypotesen, undanträngningshypotesen, rymmer istället avsky, konflikt, våld och, för att använda en modern term, folkmord. Hypotesen hävdar att människoarterna hade så olika anatomi att de skulle vara helt ointresserade att para sig med varandra.

Arternas genetiska skillnader gjorde också att ingen livskraftig avkomma skulle komma av en sådan parning. Homo sapiens trängde med tiden direkt och indirekt undan konkurrenterna. Resultatet innebär att dagens moderna människor är rena rama sapiens och ingenting annat.

Den skarpsynte läsaren inser möjligen att diskussionen rymmer politiskt sprängstoff.

Den senare hypotesen är onekligen mer politiskt okänslig och det krävs ingen större begåvning för att inse att rasismen skulle riskera svinga sig upp på nya höjder om vi kunde fastslå att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper idag.

Så undanträngningshypotesen har fått gälla. Tills nu.

2010 kunde den svenske forskaren Svante Pääbo visa på motsatsen. Efter ett gediget arbete (hans bok är verkligen läsvärd) lyckades hans forskarteam visa att alla homo sapiens bär på neanderthal-dna.

Ett fynd 2010 – ett finger och en tand från ett barn som levde för 41 000 år sedan – i Denisovagrottan i Sibirien visade på en ny okänd människoart eftersom dess dna inte matchar homo sapiens eller neandertalarna.

Ett internationellt forskarteam kunde visa att förfäderna till flera mindre folkslag i Asien och Australien, bland annat melanesier och aboriginer, fick avkomma med denisovamänniskor.

Det verkar alltså som vi är alla är en enda stor blandning men, som det heter, forskning pågår. Många forskare lutar nu åt en kombination av dessa två hypoteser. Vi homo sapiens är ju inte alltid så snälla. Alltså undanträngning men också några korsbarn blev det.

Och det är allt som behövs för gener att överleva.

Bättre teknologi, kommunikationsförmåga och kognitiva förmågor gör att homo sapiens vinner. Om nu överlevnad är samma sak som vinst. Men tänk om de andra också överlevt? Tänka sig en värld där flera människoarter samexisterat – vilka perspektiv!

Hade vi i så fall haft en värld där många fler individer fått lida så som ursprungsbefolkningarna? Hade Marx uppmanat världens arbetare från olika människoarter att förena sig, hade kärleksbudskapet istället uppmanat oss behandla alla människoarter så som du själv vill bli behandlad och hade hinduerna infogat alla människoarter i sitt kastsystem?

De filosofiska frågorna hopar sig.

Någon sa att neandertalarna var allt för lika oss för att ignoreras och allt för olika för att tolereras. Det perspektivet går absolut att lägga in i dagens flyktingsituation.

 

Vad är egentligen liv? Det är både en naturvetenskaplig och filosofisk fråga, antar jag.

Om jag ska föredra en av de historiska hypoteserna som diskuterar andra människoarters undergång, och därmed sia om framtiden, väljer jag korsningshypotesen.

Oavsett om jag diskuterar flyktingar, människor från andra delar av världen eller utomjordingar ter sig den första hypotesen, den om undanträngning, hur realistisk den än är, allt för skrämmande.

Förövrigt är mitt google-alias just ”Neanderthalson”. Det säger väl något om mig, antar jag.

.

…truly his brother’s keeper and the finder of lost children… – det handlar ju inte om en viss art, gör det?

 

Relaterade blogginlägg

Homo sapiens

 

Källor:

Harari: Sapiens

Päbo: Neandertalmänniskan

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson

olämpligt?

av adolphson1 kommentar till olämpligt?

Vi kom på (Emanuel) kant med varandra redan från början, parkeringsbolagets kundtjänst och jag. Det berodde på min något fientliga inledning, förmodar jag. Hur känns det att jobba på ett företag som heter som ful slang för ett manligt könsorgan? #Qpark.  Ingen gillar att åka på (dessutom felaktiga) parkeringsböter. Men läskunnighet och syn gäller väl som anställningsvillkor även på parkeringsbolag?

Jag brukar någon enstaka gång per kurs ha prov. Jag gillar inte prov som examinationsform något vidare. – lika bra att lägga det tidigt så är man av med skiten. En av frågorna blev denna gång:

Nämn en antik personlighet och hens betydelse för epoken.

Ett av svaren fick mig på gott humör: Ja, det skulle väl vara magistern själv det. Och din betydelse är, om du ursäktar, om inte ringa så ska den iallafall inte överdrivas. 

Det måste gå att hitta ett sätt att bedöma det svaret som A-nivå.

Det ska villigt erkännas. När detta skrivs har jag smakat Rioja. Seriöst, vad ska en enkel adjunkt i läroverket ta sig till när övriga familjen kollar Idol? Det som sysselsätter min hjärna denna kväll är följande naturvetenskapliga fråga: Hur går det egentligen till när valar hånglar? Jag menar – de torde väl vara begåvade med tungor som var och en måste väga åtminstone ett ton. Men vad vet jag – jag är en ju som sagt bara en enkel humanist. Tankarna vandrar tillbaka i tiden till Folkan anno 1984. Apropå valtungor, menar jag. Och 2018 är det val igen. Apropå tungomål.

Olämpliga skämt. Idag gick jag nog för långt, igen. Någon berättade stolt att hen fick visa leg på systemet. Änte otroligt. Plötsligt hör jag mig själv fråga huruvida det möjligen kan bero på att personen var så gammal att kassören trodde att den som stod efter vederbörande i kön var hens gode man och därför bad denne styrka sin identitet? Jag är olämplig, jag vet. Det är därför så ytterst få trivs någon längre stund i mitt sällskap. #bitter

Obegripliga och olämpliga skämt var temat för dagen, tydligen. En gammal kompis döpte sin son till Marius. I antikens Rom rådde emellanåt inbördeskrig mellan Marius och en annan general, Sulla. I Dalarna är uttrycket sulla slang för att spilla. Jag antar att skämtet blir: Marius! Inte Sulla! Man måste vara en småbarnsförälder från Dalarna med vissa historiekunskaper för att ens möjligen orka dra på munnen.

I Svärdsjö (Swordlake city) strax utanför Falun (stockholmare: tänk relationen Sollentuna-Stockholm, ungefär) finns en bygdegård i 60-talstil. Hedenborg, a.k.a Hea. Skämtet som vi stassingar (nåja, falubor) uppskattade på 1980-talet var att fråga om det i entrébiljetten till det lokala discot på Hea ingick ett paket Bregott. Det här utspelade sig före reklamerna om bregottfabriken, bör nämnas. Skämtet syftade antagligen på de brylkrämstinna luggarna som antogs förekomma på Hea.

Så är Martin Timell äntligen hemma från studion. Jäkla praktarsel, om du frågar mig. #metoo

Vad tyst det blev. Det verkar som om Idol äntligen är slut. Törs vi hoppas på The leftovers?

Jag älskar er alla, men är själv inte mer än människa. Emellanåt också en olämplig sådan, är jag rädd. Frågan är dock hur sant det där med rädslan egentligen är. Jag menar, jag somnar nästan alltid orädd trots att det finns så mycket att vara rädd för här i världen.

Vibafemba, på er. 

Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

hemmakväll vs bortakväll

av adolphson

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.

 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

nationella prov

av adolphson

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

God of the gaps…

av adolphson

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

—

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

—

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 

 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 

 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi