Kategori: Mr Hyde/Neanderthalson

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Konstiga telefonsamtal

av adolphson

Det har hänt lite konstiga saker, på sistone.

I går var jag tillfälligtvis ensam i arbetsrummet när telefonen plötsligt ringde. Detta händer inte ofta eftersom man i allmänhet använder andra vägar för kommunikation nuförtiden.

Det var sålunda lite spännande att svara.

Döm om min förvåning när det visade sig vara från Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Låt mig återge den något märkliga konversationen:

F: Harald…förlåt, Lugnetgymnasiet Fredrik Adolphson.

SDU: Öhh..näe…jaha..finns det någon annan där?

F: Nej. Vem är det ja talar med?

SDU: Jag heter XXX och ringer från SDU och….

F: Ja?

SDU (snabbt): …vi vill komma och besöka er skola.

F: Ni är hemskt välkomna. Men ni får vända er till SH-lärarna.

Det var väl professionellt av mig? Med undantag för att jag medvetet använde ordet hemskt felaktigt gav jag dem samma bemötande som jag gjort oavsett vilket parti som ringde upp.

Eller, kanske inte om samtalet kommit från FP för då hade det varit jag själv som ringt och det hade verkligen varit surrealistiskt.

Men jag undrar lite, ändå. Varför ville hon tala med någon annan? Det verkar en aning långsökt att de skulle känna till min inställning till SD. Men vad vet man, egentligen.

Så slog det mig. Tjejen jobbar i motvind. Jag står för en PK-uppfattning. Hon skämdes nästan för att ringa och presentera ett demokratiskt invalt parti. Här har vi en demokratisk utmaning.

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att ha dem. 

Ringer hon igen ska jag personligen eskortera henne till aulan där hon, som alla andra partier, ska få framföra sin åsikt.

—

I veckan fick jag också ett sms med påföljande telefonsamtal från hemvärnet. Det stod:

Vi söker personal till landets första hemvärnsgranatkastarpluton! Vi vänder oss till dig för att du har den specialutbildning som behövs för granatkastarplutonen. Vi kontaktar dig…

Lumpengrupp

Det var med spänning jag såg fram emot samtalet. Och när det väl kom fick jag även då en intressant upplevelse.

Efter att mannen rabblat samma information som i sms:et frågade jag artigt vilken del av min utbildning som Hemvärnet ansåg lämplig för att basa över en granatkastarpluton.

Är det mina studier på teologiska, pedagogiska eller historiska institutionerna? Kanske allihop? Måhända var det mitt fina diplom från franska vinakademin som fångat deras intresse?

Nja, det var nog mer det faktum att jag gjort lumpen som spelade in, svarade mannen.

På så vis.

Jodå, fortsatte jag muntert, jag var Plutonsbefäl i det militära. Mannen andades lättad ut.

Jag var signalist. Quintus Willhelm II var, i förtroende sagt, mitt kodnamn. Jag brukade laga varma mackor på kaminen och servera min överordnade, Quintus Willhelm I med påföljd att tältet fylldes med Lützen-dimma.

Utöver det basade jag över kopieringsmaskinen i fält, C-repro tror jag min officiella titel var, undvek att ta i mitt vapen, en k-pist. Även om mannen i andra änden luren började visa tecken på utmattning fortsatte mitt ordflöde.

Vapnet i fråga döpte jag till Love, peace and understanding A.K.A Samtal är större!
och jag förfinande infettning av vapendelar till en konst värdig förskolans lekochplask samt fick sannolikt spö av en snigel i sporten sätta ihop vapnet på tid.

Skulle jag fortsätta? Nej, det tyckte inte mannen i telefonen. Jag kunde ju höra av mig om jag var intresserad avslutade han med en röst som antydde att han inte trodde att jag var det.

Jag avslutade med en undran huruvida jag skulle skicka en bild på sergeant Adolphson och några av hans grabbar back in the day. Kanske inte det ruskigaste Sverige beväpnat, men ändå…nej, mannen avböjde även detta erbjudande.

(Klicka på bilderna för att få dem i hel upplösning. Det är värt det!)

Min pluton

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Skola

Lärare

av adolphson3 kommentarer till Lärare

Nu kanske jag låter lite bitter. Men jag är villig att riskera det och jag kan helt enkelt inte låta bli att sjunga dårskapens lov.

Vad menar samhället när det säger att lärarnas status måste höjas? Det handlar kanske om en djupare förändring kring hur man under lång tid, kanske för alltid, värderat den yrkeskår som utan tvivel är så viktig för unga människors framtida liv.

Redan Gustav Vasa lär enligt myten hatat sin (danske) lärare magister Ivar: Nu gifa jag faen i din skola påstod någon faktoid att han sagt varpå han stötte dolken i läroboken och åkte till Dalarna.

Låt mig genom ett litet kåseri ge ett exempel på hur jag uppfattar det omgivande samhällets syn på den yrkesgrupp jag själv tillhör.

Härmed kastas tärningen.

—

Det här med lärare. Vad är det för pack, egentligen?

Man måste vara helt galen för att ägna sig åt det yrket. Det finns förvisso ingen mer eländig och förhatlig än denna människoart. Om vi nu händelsevis inte är spritt språngande galna allihop.

Det skulle onekligen förklara ett och annat.

Vi sitter här och där, utsvultna och bedrövliga i våra skolor. Den största lycka för denna miserabla yrkeskår står till hoppet om att någon enskild eller organisation bjuder oss på en bulle till fikat.

Då är vi glada för en stund.

Skolor och skolor, förresten.

Mer adekvat liknelse är kvarnar i vilka vi gör bödelstjänst. Bland generationer av barn och ungdomar åldras vi under vedermödor, blir döva av allt oljud och skrikande för att till sist tyna bort bland stank och smuts.

Lundsbergskollegiet undantaget.

På lågstadiet gormar vi åt barnen att inte kasta snöboll för att några år senare kräva att de släpper cigaretten och går ut i snön och leker. Givetvis utan den självklara insikten att man inte kan kommendera fram lek och snöbollskrig.

Vi lärare tror, enligt principen om dåren och hens försvarstal, själva att vi är de främsta bland de odödliga. Detta eftersom de flesta av oss tycker sig kunna pråla med en hygglig universitetsexamen.

Detta, kryddat med uppfattningen att en ny yrkeslegitimation (i sig ett exempel på en bedrövlig yrkeskårs storstilade titelsjuka) från Skolverket plötsligt ger oss rätt att diktera snart nog varenda villkor på vår arbetsplats.

Men vad åstadkommer vi egentligen?

Vi gillar att med hotfullt utseende och argsint röst gräla på förskrämda och förvirrade elever, skolledare, kollegor och politiker. Vi är lyckliga i vår egen lärdom trots att vi ofta lär ut rena dumheterna.

Vi jagar i flock beslutsfattare på olika nivåer som vi snarast önskar taga av daga som hämnd för låga löner, övermäktig arbetsbörda och samhällets grundlösa förakt.

Barnens föräldrar tycks tro att vi verkligen är så förnämliga som vi själva också anser. Men allt är en chimär a la kejsarens nya kläder.

Lycka för detta mitt depraverade kollegium är att, vid samma fikabord där gratis-bullen serveras, briljera över något okänt ord eller svårt samhällsproblem. Allt för att slippa resa oss ur soffan.

När dagens sista lektion är slut står vi redan med ena benet utanför dörren och vi avskyr verksamhet som vanligen inryms inom vilken ordinär arbetsdag som helst hos andra yrken.

Ty det är sant: Den som inte kan undervisar istället.

Vi, förtappade, kittlar varandras fåfänga men unnar ingen kollega verklig framgång.

Vi är lata, bittra, smitningsbenägna och förblir i den sinnesstämningen även efter vår efterlängtade pensionering och vidare våra sista år intill vi slutligen, i största armod och ilska över denna slutgiltiga orättvisa, lämnar jordelivet.

Älskad av ingen. Saknad av ingen. Snart nog står en ny förtappad redo att fylla den bortgångnes stinkande, utslitna skor.

Den som frivilligt ägnar sig åt detta yrke måste vara fullständigt galen. Det finns ingen annan förklaring.

Det är inte utan att jag känner mig lycklig.

Caligula. En typisk lärare

—

En potentiell läsare må ursäkta. Jag blir bara så uppgiven över avsaknad av nyans i debatten. Detta är mitt sätt att hantera det. Och för det ber jag inte om ursäkt.

Apropå kåseri: lyssna gärna på Mark Levengoods utmärkta kåseri från Godmorgon Världen i lördags. Ett skolexempel i konstformen med skolan som tema.

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Kappvändare

av adolphson

Det lär, enligt vissa källor, funnits en chef på företaget Skandia som var lite speciell.

När han spatserade runt på kontoret hade han sin överrock löst hängd över axlarna. Rätt som det var föll den av och om den medarbetare som befann sig närmast inte var på tårna och fångade upp plagget innan det nådde golvet avskedades vederbörande omedelbart.

Skröna eller ej, berättelsen är rätt intressant.

Ser man sig omkring upptäcker man snart när samma fenomen överallt.

Samhället tycks fullt av människor som tassar omkring fullt beredda att handlöst kasta sig framåt för att hinna fånga upp chefens rock innan den når golvet. Vem vet vad ett lyckat ingripande kan leda till. En ny position, högre lön eller kanske blott femton minuter i rampljuset.

Så mycket trängsel det är runt vissa nyckelfigurer på deras promenad genom de ljusrörsupplysta korridorerna.

Så lite tid det läggs på verkliga och bestående väsentligheter.

Men jag måste ändå fråga: Är du nyttig, lille vän?

 

(För att väga upp det där länkar jag till min favoritscen i sammanhanget). 

Demokrati och samhälle, Mr Hyde/Neanderthalson

Äntligen stod presidenten i talarstolen

av adolphson

Äntligen stod Presidenten i talarstolen.

Alla huvuden lyftes. Så, där var han ändå!  Sverige skulle inte bli undanskuffat denna gång såsom så ofta förut.

Presidenten var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Presidenten hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Folket i Sverige kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att se honom på TV i sällskap med sina kamrater, sådana som översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kaptenen.

Han hade tidigare övervakat så förfärligt, att han inte på flera veckor hade kunnat sköta sin tjänst, och svenskarna hade måst klaga på honom, genom att skriva ilskna inlägg på facebook och sedan demonstrera när hans bil i ilfart passerade.

Nu var iallafall Presidenten kommen till Sverige för att hålla räfst och visitation.

Det var inte tvivel om att Presidentens uppförande hade gått över det tillåtnas gräns. Nu, på 2000-talet, var man överseende i fråga om att kriga, men denna mannen hade försummat sitt ämbete för bländverkets skull, och nu skulle han stärka det.

Han stod i talarstolen och väntade, medan sista mediedrevet sjöngs av mediedrevet.

Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i världen, fiender i lilla Sverige. Bland herrskaperna i Ryssland, bland bönderna nere i Grekland, bland barnen i Afghanistan hade han fiender, idel fiender.

Det var en fiende, som intervjuade honom, en fiende, som spelade in intervjun. Hemma i USA hade han fiender. Alla hatade honom, alltifrån de små barnen, ända till bortre Asien, och en stel och styv soldat, som hade varit med i Libyen.

Presidenten skulle ha velat störta ned på sina knän och bedja dem om förbarmande.

Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, då han för fem år sedan besteg denna talarstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ned på demonstranterna, som var ditkomna för att döma honom.

Medan han läste upp inledningen i sitt tal, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans ansikte: det var vreden.

Det var nog sant, att han hade felat, men vem hade rätt att anklaga honom därför? Hade någon sett landet, där han skulle leva?

Fruktan stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Misstänksamheten dröp ned genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte hårda nypor för att kunna hålla modet uppe, då förtalet eller girigheten jagade in genom bräckta rutor, då den vanskötta ekonomin inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?

Han tänkte, att han hade varit just en sådan president, som de förtjänade. De slarvade ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Inbördeskrig, terrordåd, och nog ägnade sig såväl England  som Frankrike åt övervakning!?

Det var gott nog åt dem att ha en sådan president.

Det var på ämbetsresor, då han i sin tunna kostym hade åkt milslångt över frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var långt bort från Guantanamo, det var, då han under yrväder hade måst stiga ur Airforce One och secret service bande väg genom drivor höga som hus, eller då han hade vadat fram genom ruttna demokratier och diktaturer, det var då, som han hade lärt sig att älska övervakningen.

Årets dagar hade släpat sig fram i tung dysterhet. Bonde och herreman hade gått med alla tankar bundna vid drönarnas stoft, men om kvällen hade andarna kastat sina bojor, befriade av att få övervaka världen. Ingivelsen kom, hjärtat värmdes, livet blev strålande, sången klingade, rosor doftade.

NSA hade då för honom blivit en sydländsk blomstergård: druvor och oliver hängde ned över hans huvud, marmorstoder blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och plataner.

Nej, han, Presidenten däruppe på talarstolen, visste, att utan övervakning kunde inte livet levas i den landsändan; alla hans åhörare visste det, och nu ville de döma honom.

De ville slita av honom presidentemblemet, därför att han övervakat deras hus. Ah, alla dessa människor, hade de då, ville de tro, att de hade någon annan Gud än Google?

Han hade läst upp inledningen, och han sträckte på sig  för att tala.

Det var andlös tystnad i Sverige under talet. Men plötsligt högg presidenten med bägge händerna ett säkert tag i talarstolen. Det förekom honom, som om hela församlingen med Snowden i spetsen smög sig uppför trappan till podiet för att rycka kavajen av honom.

Han blickade in i kamerorna och vände inte på huvudet, men han kunde just känna hur de ryckte, och han såg dem så tydligt, både Snowden, och Putin, araberna, Manning, FN:s generalsekreterare, och hela senaten där hemma i en lång rad, slitande och bändande för att få loss hans kavaj.

Och han föreställde sig livligt hur alla dessa, som ryckte så ivrigt, skulle stupa över varandra utför trappan, då kavajen  lossnade. Och hela raden därnere, som inte hade kommit åt att dra i kavajen, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle också falla.

Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han stod, men på samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna. Det var ändå för ohyggligt alltsammans.

Mr Hyde/Neanderthalson

Bäste svensk

av adolphson

Bäste svensk,

för 25 år sedan hette Sverigedemokraterna BSS – Bevara Sverige svenskt. Då gick de i bombarjackor och hade rakade huvuden. Idag är de landets tredje största parti.

Bäste svensk,

representanter för regeringen var under hösten kallade att internationellt förklara varför ditt land fortfarande har stora problem med rasistiska hatbrott och strukturell rasism.

Bäste svensk,

du lever i ett land där 17 kvinnor mördas årligen av en närstående man och där 46 fall av sexualbrott mot kvinnor dagligen anmäls.

Bäste svensk,

19 000 barn under 5 år dör varje dag av svält och sjukdomar.

Bäste svensk,

du lever i ett land som per capita har störst försäkringsskydd i världen för sina husdjur i fall dessa skulle råka stuka en tass, tragiskt avlida eller så.

Bäste svensk,

du lever i ett land som har en väldigt massa specialister men du finner dem inte i kommunens, landstingets eller ens ditt lands högsta beslutande organ.

Bäste svensk,

den bäste i ditt land är den som inte låter sig begränsas av sina fel och brister.

Mr Hyde/Neanderthalson

Parfym

av adolphson

Nere i viadukten dröjer sig om morgonen blandningen av tusen pendlares  dofter kvar.

I Syren dör massor av människor i ett sällsynt vidrigt krig.

För den doftande kategorin är det en bit kvar till löning.

Det är tur att man vare sig har känslig näsa eller mage.

På så vis kan man lättare uthärda tillvaron.

Mr Hyde/Neanderthalson

Flugdräparen

av adolphson

Det är inte alltid så lätt för mig att röra mig bland människor.

Varför, kanske man undrar. Problemet jag har är att jag har så taskig andedräkt att man kallar mig Flugdräparen. 

Det är inte så kul. Särskilt svårt är det för mig som utredande reporter att utföra mitt yrke då denna min vid en jämförelse synnerligen vidriga andedräkt hindrar mig i intervjusituationer.

Å andra sidan är det ju tur att internet finns för då kan en läsare ta del av mina resultat utan att förfasas över min andedräkt. Internet stinker inte, som något aningslöst pretentiöst praktarsle brukar säga.

Nu ska jag äta pölsa.

Vi ses!

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Världens längsta stjärt

av adolphson

Tillvaron är full av små märkligheter.

Jag har exempelvis en gång, för en rätt stor publik, framfört ett litet nummer tillsammans med en kamrat. Det hette Världens längsta stjärt. Det är i all sin briljans rätt enkelt. Man har ett draperi från vars ena ände en person sticker ut sin överkropp och från den andra sidan sticker den andre sin nakna underkropp.

Et voila! Världens längsta stjärt. Ett rätt mediokert partytrix, det medges. Men är tillfället rätt och publiken förlåtande går allt hem.

Jag fick förövrigt spela underkroppsdelen. Är inte det i lika delar orättvist som märkligt?

—

Ett typisk sak för medelklassen är att de har TV:n i vardagsrummet. Det är tydligen inte lika vanligt i socialgrupp 1 eller 17. Det är också lite märkligt, tycker jag.

—

Det finns fortfarande något som kallas för öststatssminkning. Är det ett fördomsfullt yttrande eller ett konstaterande av fakta?

—

Det svenska landet lagom. Är det, rullar mina tankar vidare, bäst att leva i ett land som säger ja, ett som säger nej eller kanske? Måhända är integritet alltid bra. Men om man inte har någon själ förlorar kanske integriteten i betydelse och lojaliteten går till högstbjudande.

—

Till sist funderar jag över om man verkligen kan man älska någon annan människa om man hatar sig själv. Och kan man kan glädja någon om man är obehaglig mot sig själv?

Det är i sådana här lägen man i panik hoppar på första bästa tåg hem.

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oförstånd i ämbetet böta kr 400

av adolphson

Det ringde en snubbe från något institut och ville ställa en mängd frågor. En fråga gällde huruvida jag kände till någon bloggare. Vad är det för jävla fråga, egentligen. Jag svarade att jag kände en i Borås.

Mannen fortsatte ställa sina frågor. Jag svarade, som jag brukar, fullständigt lögnaktigt på varenda en. Det är en integritetsfråga, det där. Ringer någon för mig okänd försäljare/undersökare opåkallat till mitt hem, på bästa sändningstid, får vederbörande stå ut med mitt lilla uppror.

Det vill säga att jag ljuger.

Till sist var vi båda lika uttråkade. Han mässade monotont sina frågor och jag svarade god dag yxskaft. I slutet antog han att det inte spelade mig någon roll att man spelade in dessa samtal i kvalitetsförbättrings eller utbildningssyfte?

Jag lät honom förstå att detta var korrekt uppfattat.

—

Apropå Borås. Nu har det hänt. Mitt fall som förälder är fullbordat. I somras frågade döttrarna med tindrande ögon vilka som var mina favoritbarn. Roger och Ros-Marie svarade jag i saklig ton (jag vet, jag vet, not my finest hour).

Det blev tyst ett tag. Sedan stod de där och trampade igen. Med ynkliga röster undrade de var Roger och Ros-Marie bodde. I Borås, svarade jag innan hjärtat brast.

Oförstånd i ämbetet, böta kronor 400. Riktat till mig med anledning av ovan.

Jag tror att vi 1970-talister, den ironiska generationen, är den sista generation som oproblematiskt kan härleda frasen ovan rätt. Men vad händer när denna förarglighet, hämtad från spelet Monopol, inte längre är allmän kännedom? Hur ska det då gå för mänskligheten?

Det oroar mig. Jag bli så orolig.

—

Någon gång har jag visat utdrag ur flera olika barnprogram för mina elever. De blir alltid fascinerade över att allt förr gick så långsamt. För mina egna barn ger jag tummen upp för Fåret Shaun. 

Annars har vi på DVD Kalles Klätterträd, Det var en gång och Farbrorn som inte ville va stor. Snart är det dags att introducera Family guy. Åh, vad jag skrattar åt den. Eftersom den stundtals är lite osmaklig får den intresserade själv leta upp den.

Annars är Hotell Kantarell ett underskattat program. Och apropå: nu börjar de sociala medierna svämma över av svampbilder. Man vill ju inte vara sämre – här är mitt bidrag.

Sommar 015

Vidare tar sommaren nu farväl. På sitt sätt rätt skönt.

Min grymma bananflugefälla.
Mr Hyde/Neanderthalson

Odelad glädje

av adolphson

Det finns vissa saker man är odelat glad åt.

Ett sådant exempel är toalett-kön i badhuset. Man vet att åtminstone de som står i kön inte, i varje fall inte just just då, låter sitt vatten i basängen. Helst i badhuset i Borlänge gör mig toalett-kön glad för de har ju så rent vatten där i stan.

Och så får man möjlighet att titta på alla tatueringar i toalettköns tatueringsmausoleum.

Åter i omklädningsrummet inser man, när man äntligen klätt barnen, att man fortfarande har nyckeln till skåpet runt fotleden. Då är det inte så kul, längre. Men, så påminner man sig om glädjebudskapet att åtminstone 3-6 personers urin, bland åtskilliga hundra andras, inte fanns i badvattnet man just simmade i.

Och vips så blir man glad igen.

När jag nu ändå är inne på Borlänge så finns det en annan sak med den staden som gör mig glad: Peace & Love.

Jag har lärt mig att det i allmänhet finns för få bajamajor inne på festival-området  Därför köper ungdomarna (app, app, app! Inte vara fördomsfull! Festvaldeltagarna, menar jag) ett tält på Rusta i vilket de placerar en hink. När festivalen är över fäller man ihop hela tältet och slänger det med hink och allt.

Mänskligheten har sålunda rört sig ifrån vandringssägner om vidrigheter som enligt myten (min generation förstår vad som åsyftas) härjade på Hultfredsfestivalen på 80-talet. Även denna rörelse gläder mig.

Apropå tatueringar.

I avslutningstider samlas min äldsta dotters klass på läger. Hopp, lek och tävlingar. Tatuerade muskelpappor firar triumfer i snabbhet och styrka i de olika tävlingsmomenten. Så var det även i fiol tills det var dags för en speciell gren: hastighetsknytning av slips.

Min dotters lärare hade med sig en kasse slipsar. Men förbundna ögon gällde det att knyta en slipsknut snabbare än sina motståndare.

A walk in the park.

De solbrända biceps-papporna fick problem med att fixa slipsen på under 5 minuter. Själv knåpade jag ihop en enkel windsor på cirka 3 sekunder. Framgång. Vinst.

Att även min äldsta dotter fick vara stolt över sin pappa gladde mig självfallet också.

Summan av kardemumman gör mig glad, helt enkelt.