Mr Hyde/Neanderthalson – Sida 8

Alla dessa samtal

11 december, 2015av adolphson

Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor.

Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.

—

Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag.

Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad.

Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.

—

Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat.

Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan).

Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.

Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.

—

Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser.

Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.

Jag: Gör mig snygg, tack.

Frisören: Det går inte.

Jag: Va?

Frisören: Du är ju redan snygg.

Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?

Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.

Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper.

Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.

—

Julbordet är åter en snackis i kommunen.

Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.

Det tog inte lång tid innan folkhumorn slog till. Lämpligt sätt att kommunicera? Tja, döm själv.

—

Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken.

Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.

—

I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.

Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.

Hur bemöter man dem?

Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff? Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm.

Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?

—

Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.

Så nog kommunicerar jag, alltid.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

bild 6 – svensexa

22 november, 20151 juli, 2021av adolphson

Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt. En dylik tillställning måste utföras med finess, något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen vid utspringet för skolans elever. Jag stod där bland kollegorna och vinkade adjö på det vis vi lärare plägar helt uppfylld av den vemodiga lättnad vi känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat. Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i massan av skyltar. Något var fel. Det var ju en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Så skulle det ju inte vara! Man fångade mig helt off guard. Och så var det, jag fick fira studenten en gång till.

De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt. Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke. Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven… En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet. Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag. Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.

På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar. Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt. Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv. På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander, alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 5 – kobingo

12 november, 20151 juli, 2021av adolphson

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar

Film och TV, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 4 – komma ut

6 november, 20151 juli, 2021av adolphson1 kommentar

Underhållning Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

Kallingar Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

—

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Mr Hyde/Neanderthalson

#göteborg

3 november, 2015av adolphson1 kommentar

Allt som bubblar inom mig måste få ett utlopp. Därvidlag tjänar bloggen mig väl. Eller, som någon jag känner brukar säga: du kanske kanske borde döpa om din blogg till ”Fredriks egocentriska epicentrum”.

Okej. Tärningen, eller om det var pärlorna, kan härmed betraktas som kastade.

—

Det arabiska namnet för predikstol är Minbar. Och här har man gått omkring och trott att det råder alkoholförbud inom islam. Smutta på den du, Åkesson.

—

Hur styrs egentligen en kommun? Ja, inte av mig den saken är klar. För vilket vi måhända tackar. Men hur styrs den egentligen? Lite som i Brasses Lattjolajbanlåda, kan jag tycka.

Men inte vara så negativ, Adolphson. Kaos är granne med Gud, som det heter.

—

Ibland går vi på Donken. Där går det inte att få 7 nuggets i en låda. Bara 6 eller 9. Dotter 2 ställer de väsentliga frågorna medan kön växer i takt med personalens stress: Vem har bestämt det? Varför är det svårt att lägga i en extra kycklingbit i paketet?

—

Man hör mycket i korridorerna i skolan. Den här gången uppsnappade mina väderspända öron en rätt schysst förolämpning: Hörru ditt förbannade jävla plumsskydd – skärp dig!

Om jag vågade skulle jag låta den ingå i min repertoar. Det finns användningsområden för en förolämpning av den magnituden, helt klart.

—

Far var en gång i Helsingfors. Gruppresan skulle besöka den okände soldatens grav men hamnade istället vid Sibelius dito. När far undrade över det skedda svarade guiden att Sibelius förvisso är världsberömd men tämligen okänd som soldat.

Vilken begåvning. (Guiden, alltså.)

Bostadsrättsföreningen Kämparvet kämpar på

—

Jag får rätt ofta frågor av mina elever rörandes saker i stil med hur långt ett arbete ska vara eller hur mycket hen behöver skriva på provet. Tidigare har jag inte haft några bra svar – det har mest blivit saker i stil med jag vet ju inte när du sätter punkt.

Men nu har en kollega lärt mig en bra ekvation: Eleven måste, när hen betraktar sig som färdig, dela den totala andelen text i en uppgift med mängden bra text. Ju mer text desto mer bra saker behövs i den.

Det märkliga är att eleverna verkar fatta resonemanget.

—

(Suckar). Man är väl född i fel tid. Jag har någon gång nämnt Aron Jonasson – han som felaktigt brukar anses som Göteborgshumorns uppfinnare. Välkänd är berättelsen som finns i lite olika varianter:

Oscar II: Vad är detta för fågel?

Aron: Det är den mest musikaliska fågel som finns – en Mozart.

Oscar II: I dag är du så kvick så det blixtrar om det!

Aron (bugande): Blixtrar den ene så Oscar den andre.

Vad mer än denna lilla smålustighet är det som denne Aron Jonasson bidragt med? Ja, inte skulle han ha blivit legendarisk på grund av sina vitsar idag. Men det klart: Vi har ju den om demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.

Eller kanske den om den impopuläre göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel eftersom den hade en knöl på ryggen.

Håhå-jaja. Mest verkade Jonasson dock bombardera Oscar II med sina…kvickheter.

När kungen undrade, enligt utsago lite trött, vad det norska stortinget egentligen uträttat. Stort inget, sa Aron och fick majestätet – som var emot en unionsupplösning – på gott humör.

Min handlingslista andas i-land och u-land på samma gång…?

—

Kunde Janne Loffe bli berömd på grund av sitt blå skåpet-skämt så borde det väl gå att hanka sig fram i tillvaron genom att småskämta lite, tänker jag.

Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Memory lane

6 juli, 20153 juni, 2022av adolphson1 kommentar

1990-91 gjorde jag lumpen. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare – bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.

Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.

Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet

1990-09-19

Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.

(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).

Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.

Lumpen

Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.

Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad.

Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.

(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).

Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.

Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik.

”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.

Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.

Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.

Min pluton Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif.

Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.

Hör av dig!

P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.

(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).

Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.

Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?

relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Mr Hyde/Neanderthalson

Verklighet vs dikt

31 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det är inte så ofta det händer i min tillvaro, men ibland överträffar verkligheten dikten även hos mig.

—

Det lokala vänsterpartiet föreslår i en motion till fullmäktige att Falu kommun ska sälja hoppbackarna då man anser att pengarna behövs på andra håll. Det kan de ju ha rätt i. Det framgår inte av motionen om försäljningen ska ske innan eller efter VM.

Utvecklinngsutskottet föreslår fullmäktige att avslå motionen med motiveringen …

…svårt att se att en försäljning av backarna skulle kunna ge några positiva effekter för kommunen. Det skulle dessutom sannolikt vara mycket svårt att hitta någon aktör som skulle vara intresserad av att förvärva backarna. KSF föreslår därför att motionen avslås. Samråd har ägt rum med Lugnet i Falun AB som äger hoppbackarna.

Det är svårt att hålla sig. Hörrni, Vänsterpartiet: Hoppbackarna är inte till salu.

—

Det kom ett lite, i brist på bättre ord, oväntat mail till min jobbrelaterade mailadress;

Hello Dear,

How are you doing today? Am Ray and i must tell you how delighted i am to send you this mail. Am a single parent from Chicago and i hope you don’t get angry at my little note. I have been a widower for the last couple of years. After the death of my wife some years ago, i decided to move on in search of a partner.

A friend of mine found his soulmate through this medium and I hope we can get to know more about each other.I like us to get aquainted via the exchange of mails as it takes time for people to compose an email and say a little about themselves.

I have a son and a labrador retreiver as family and will like to know more about you. Attached with this mail are my pictures for your perusal. I look forward to reading your mail.My email address is rykormos@hotmail.com .God bless you and have a nice day.

Regards

Ray

Man måste alltid besvara så trevliga inviter från sina medmänniskor:

Dear Ray!

Thanks for thinking of me i such a nice way consider we never met. I´m fraid that we, if we should become friends, must limit our friendship to sending eachother emails. Me, and the rest of my family, are alerigic to dogs.

Regards

Fredrik

—

Någon dag senare kom det ännu ett mail.

Bra dag

Få ett lån på 3 % både kort och lång sikt. Den Lån Engine är en ledande säkrade lån mäklare. Vi har ett unikt system som tillåter oss att snabbt hitta det bästa lånet för dig, baserat på dina personliga förhållanden och kredit historia. Vi arbetar i alla typer av lån. Ange följande information om du är intresserad.

Fullständigt namn, Kön, Land, Belopp som krävs, Varaktighet, Mission:

Vi behöver alla detaljer om lån bearbetning.

hälsningar

Ana Vit

Även en så generös person förtjänar ett svar.

Okej dag

Tack för erbjudandet om lån på både lång och kort sikt. Jag är dock inte helt bekväm med att lämna ut allt för mycket detaljer om mig själv. Det kan vara något med ditt efternamn som gör mig misstänksam. Nordea har iochförsig en chefsekonom som heter Annika Winsth, men ändå…ja, jag tror vi får nöja oss med konstaterandet att jag inte har någon vit dag i dag. Vad gäller min mission – titta på det här klippet.

Hälsningar

—

Vildvittrorna är, som rätt många andra barn, hyfsat in to Disney. Och det är ju många vackra och fina sagor. Stämningen och förväntan var därför skyhögt ställda när jag tog dem på utflykt till en plats varifrån den blivande prinsgemålens, tillsammans med alla andra älvors, hemvist.

Det finns mycket positivt man kan säga om Älvdalen med omgivningar men kanske inte att det ser ut som hemma hos Tingeling.

Vad hände? Är hela världen, från skurkar och bedragare till ensamma själar, inklusive undertecknad, plötsligt från Göteborg? Eller är jag til syvende og sidst inget annat, när man sliter av mig den hemmasnickrade masken av glättig lustigkurre, än en genuint elak översittare?

Är jag kanske mycket mer en Mr Hyde än Neanderthalson?

Hemska tanke.

Jag har en del självrannsakan att göra.

—

Relaterade blogginlägg: Inte till salu

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

what are the odds

3 oktober, 201420 september, 2023av adolphson2 kommentarer

Skyll dig själv, Adolphson. Du borde veta bättre än att fördomsfullt anta att du kan förutse konsekvensen av ett skeende. Din erfarenhet borde tjäna dig bättre, vid det här laget.

Det blir sällan som man tänkt. Och det är ofta en bra sak.

—

Jag gav en uppgift till några fordonsgrabbar/tjejer. De skulle släktforska. Jag trodde inte att de skulle engagera sig så mycket, men detta arbetssätt är icke desto mindre ett bra sätt att lära känna varandra. Svårt kan det vara att få någon att ens ställa sig framför klassen och säga något. Kort sagt – det är en bra övning. Vilken fantastisk resa det blev!

Vi färdades via byarna runt Falun, runt om i länet och landet. Vi besökte Krylbo under Krylbo-kraschen, vi dansade i folkparkerna och… många gav mycket personliga och gripande berättelser om hur de känt för någon mormor eller farfar. Det krävs insatser för att nå vissa elevkategorier inom mina ämnen och till råga på allt sent på fredag eftermiddag. Men detta blev en bra lektion. En av de bästa på länge. Jag lärde mig verkligen något. Inte minst om mig själv. Extra roligt är att tilltala resursläraren med ”ers höghet.”

—

På fredagar bär jag alltid slips. Det är en gammal tradition från min gamla skola: fredagsslipsen. Numera är jag lite ensam om att bära den. Men ändå, jag ger inte upp. Ibland känns det lite fånigt att svassa omkring i finkläder när ingen annan gör det. Lite fördomsfullt brukar jag under slipsfredagarna dra mig för att kliva in hos kollegorna på teknikprogrammet eller hämta kaffe när lokalvårdarna fikar.

Men en (fre)dag hände något märkligt. Stressad, då Vildvittrorna inte tagit allt för lite tid på sig tidigare under morgonen, rusade jag förbi lokalvårdarna i kafeterian med slipsen fladdrande. En av dem applåderade och ropade högt:

”Här kommer han – den stilige mannen!” Oavsett om hen skämtade eller ej blev jag glad. Och förvånad. På många sätt. Jag mindes med ens salig mor som strängt brukade iaktta mig när jag klädde mig smaklöst samtidigt som hon menande sa: ”Fredrik, lille. Som man är klädd blir man hedd, kom ihåg det!”

—

När den Änglaljuva och jag skulle åka på bröllopsresa sommaren 2000 tillbringade vi hela natten tillsammans med två kamrater, Åsa och Martin, drickande Gin Fizz i terminal 5. Vi busade i den stora avgångshallen, lånade sparkcyklar och hade kul. Plötsligt glider dubbeldörrarna upp och en stor känga gör entré. Jag trodde det var ordningsmakten och tänkte att det var ju lite snöpligt att bli arresterad på sin bröllopsresa. Men, det klart, det blir ju något att berätta för eventuella barn, resonerade jag vidare. Det var ingen polis. Det var Lars-Henrik som var på väg hem till Stockholm från Uppsala och råkat kliva på nattbussen till Arlanda. Festen kunde fortsätta. Och även om flygresan dagen efter blev lite tung så..ja jag menar:

what are the odds?

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

Gudskomplex

22 april, 201420 april, 2025av adolphson1 kommentar

Jag är alltså ingen strateg. Jag spelar inte det spelet väl.

En god strateg vet vilka nyckelfigurerna är i ett visst sammanhang, vilka man måste ha med sig för att få igenom ett beslut eller för att kunna nå vissa positioner. Sedan tänker strategen ut strategier hur vederbörande ska hantera nyckelfigurerna för att nå sina mål.

Småpåvar, eller ännu värre personer med gudskomplex, finns de också. Dessa är svårare att hantera och oftast vinner man på att undvika konfrontation i hopp eller vetskap att omgivningen delar din syn på personen i fråga.

Gudskomplex innebär ett osedvanligt stort ego baserad på verklig eller inbillad skicklighet. En sådan människa utan makt, kompetens eller inflytande kallas istället ofta för pajas.

Påfallande ofta handlar det om att omständigheterna förstärker ett personlighetsdrag eller sinnesstämning hos en individ. Ett känt exempel är det så kallade Jerusalem-syndromet.

Syndromet är egentligen en sorts psykos som innebär att en person på besök i stan identifierar sig med personer ur bibeln så till den milda grad att de faktiskt tror de är någon av dessa.

Jag sprang på en svensk information till den som vill bli, eller är, turistguide i Jerusalem. Eftersom jag fann den ganska rolig återger jag den här. Guiden ifråga bör vara särskilt uppmärksam på:

1) Upprördhet

2) Strövtåg på egen hand och inte i sällskap med gruppen

3) Besatthet av att bada och tvångsmässig klippning av tå och fingernaglar

4) Iordningställande av linnen, ofta från hotellets sängkläder, till togor,

5) Ett behov av att skrika eller högt recitera bibelcitat

6) Processionsmässiga marscher till någon av stadens heliga platser

7) Offentligt hållna predikningar

Det skulle kunna vara undertecknad på vilken religionslektion som helst. Mentalsjukhuset i Jerusalem är turligt nog specialiserad på detta syndrom. Det vore ju synd om expertisen härvidlag stod att finna i Bjursås eller Sveg.

—

Scen:

Jag har idag tränat. Jag är lite på gång igen. När jag springer blir jag grisröd i ansiktet. När jag efter träningen är lite stel vobblar jag lätt omkring på ostadiga ben.

Så ska jag ta mig mer till brevlådan. Magsjukan härjar i hemmet. Vid brevlådan möter jag en man som rastar sin hund.

Samtidigt som våra blickar möts vrålar barnens mor genom det öppna fönstret: ta hit spriten! Nu!

Jag säger till mannen med hunden: tja, det är ju ändå snart midsommar.

Det tyckte mannen med hunden var roligt.

Vi har, som sagt, alla våra kors att bära.

Mr Hyde/Neanderthalson

Hycklare 3

18 mars, 20146 september, 2023av adolphson2 kommentarer

Ibland springer jag till jobbet. För att få ihop en lagom sträcka händer det att jag tar vägen förbi hopptornen också. I min fantasi rör jag mig som Rocky (som tillsammans med Copland är Sylvester Stallones enda bra filmer) när han till tonerna av ”Eye of the tiger” springer upp till något monument i…är det Seattle? Eller Chicago?

I lösenordens förlovade tid kan det lätt hända att fantasin tryter. Jag kan väl avslöja att jag till träningsrelaterade ändamål använder ”Hulken” eller ”Fettbomb” följt av diverse siffror eller bokstäver. För nöjen brukar lösenordet bli ”Komos” efter den grekiske guden som brukar beskrivas som de nattliga lustarnas beskyddare. För arbetsrelaterade saker brukar det bli den (tyvärr?) mer välkände ”Sisyfos”.

Jag stannar alltid till vid 90-metersbacken på min löpartur, blickar ut över hembygden, pustar, och springer sedan ner igen.

Eftersom jag inte vill framstå som en fullblodshycklare vägrar jag åka längdskidor i de fantastiska spåren på riksskidstadion. Det ser nog lite roligt ut när jag springer bredvid längdåkarna. Tack, icebugs. Idag, när jag som vanligt stod där uppe och pustade, kom jag plötsligt att tänka på berättelsen om grisarna som byggde olika sorters hus och vargen som blåste sönder de som inte var solida. Vargen pustar och blåser. Vattendroppen urholkar stenen inte genom att falla hårt utan ofta. Sisyfos fortsätter att rullar upp stenen mot hoppbackarna. I min fantasi stannar den däruppe och genom att pusta och flåsa fäller jag hoppbackarna.

Detta ska nu inte tas på blodigt allvar utan ses som en allegori för min strävan att försöka påverka världen enligt min ideologiska övertygelse. Jag tror på det mänskliga förnuftet. Därför tänker jag fortsätta rulla min sten.

Vill någon läsa Hycklareeller Hyckleri 2.0 var så artig.