Kategori: Politik

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

Isaiah Berlin

av adolphson

En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.

Vad är det? Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?

Samhället eller individen själv?

En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.

Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.

Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.

Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.

Frihet är inte samma sak som lydnad.

Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.

Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.

Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.

Socialliberalism.

Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.

Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.

Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.

Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.

Det är en balansgång. Och en svår sådan.

Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.

Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.

Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.

Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.

Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan  socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.

Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.

Isaiah Berlin

 

Jämställdhet, Politik

En tredje pappamånad

av adolphson1 kommentar till En tredje pappamånad

I går gick FP ut med kravet om en 3:e pappamånad.

Detta tycks reta upp olika konservativa grupper och personer. I går, exempelvis, hamnade jag oförskyllt (nåja, jag hade ju självfallet en synpunkt som drog in mig) i en rätt hetsk diskussion på Twitter.

Det är märkligt, men det är inte så svårt att diskutera med socialister. Även om vi inte håller med varann är de inte så svåra, även om de stundtals blir aggressiva, att komma till rätta med.

Deras världsbild är påfallande ofta ofta bitter och världsfrånvänd eftersom de inte riktigt har förmått göra upp med sitt förflutna och därmed inte klarat att ta med sin ideologi in i nutiden.

De ser oss liberaler som egoister där alla, enligt någon sorts allmänföreställning av amerikansk retorik, är sin egen lyckas smed.

Med konservativa är det lite svårare även om dessa, i likhet med socialister, ofta anser sig framträda med facit varthän de framträder.

Konservativa ser i allmänhet FP som ett beskäftigt uppfostringsparti som anser att människor i sina fria val väljer fel och därför måste styras upp. Vi är i själva verket inte alls liberaler i ordets rätta bemärkelse, utan någon sorts smygsocialister.

Okej. Nu var det ju högerns angrepp och en 3:e pappamånad det gällde.

Först reflekterar jag lite över begreppet ”fritt val”. Vad är det, egentligen? Har alla verkligen möjlighet att göra ett sådant?

Tvärt emot galningen på Aktuellt så hävdar jag att det faktiskt finns klasskillnader i Sverige. Men jag anser inte, till skillnad från oppositionen, att det enbart är regeringen som skapat dessa.

Enligt SCB tar kvinnorna ut ungefär 75-80% av föräldrapenningen, siffrorna varierar lite beroende på år och hur man räknar. Siffrorna för VAB ser ungefär likadana ut.

Är detta resultatet av fria val som familjerna gör och som liberala politiker ska hålla sina klåfingriga fingrar borta ifrån?

Kanske, i en del fall.

Men om det är så att familjen tjänar på att den som får minst inkomstbortfall är hemma med barnen talar väl detta sitt tydliga språk om hur det är ställt med jämställdheten? Jag illustrerar med en fiktiv historia:

Lars och Eva träffas och blir kära. De gifter sig och får barn. Både Lars och Eva har goda utsikter till karriär men Eva är den som är hemma med de båda barnen. Lars är hemma den lagstadgade tid han måste. Eva är genom sina båda graviditeter borta länge från arbetsmarknaden. Efter ett tag tar hon ett halvtidsjobb. Detta är bra, tycker både Lars och Eva, eftersom Eva då kan vara hemma på halvtid och sköta hem och barn. Lars tjänar ju rätt så bra vilket kompenserar Evas inkomstförlust.

Så går tiden. Äktenskapet är inte lyckligt. Lars och Eva skiljer sig av olika anledningar. Efter skilsmässan har Eva dåliga utsikter att återuppta den karriär hon och Lars var överens om att hon skulle lägga åt sidan när hon väntade sitt första barn för tolv år sedan.

Eftersom hon får börja om i karriären vid 45 års ålder halkar hon efter i lön, karriärmöjligheter och sedermera även som pensionär eftersom hon på grund av sitt tillsammans med Lars ingångna fria val får sämre pension. Inget av detta drabbar Lars som hela tiden varit heltidsarbetande i karriären.

När inte alla har samma möjlighet att göra ett fritt val behöver samhället hjälpa till. Detta är verklig liberalism, som jag ser det, i motsats till uppfattningen att alla ska göra de val de kan styrda av de yttre omständigheter (som social status eller andra faktorer) de befinner sig i.

För det är konservatism.

Denna intressekonflikt är förövrigt inte ny eller unik.

Inför frågan om kvinnlig rösträtt var de olika partiernas kvinnor oense. Åsikten att låta det där med att välja landets styrelse var bäst lämnat åt karlarna var allmänt utbredd. Låt det vara så som det alltid varit.

Inför frågan om avkriminaliserande av homosexualitet fanns det gott om, och finns för all del fortfarande, åsikter som hävdade att detta inte borde inte tillåtas.

När FP-ledaren Bengt Westerberg reste kravet om en pappamånad höjdes samma ögonbryn som idag i fasa.

Socialister och konservativa verkar båda, om än utifrån olika perspektiv, behöva påminnas om att kollektivets minsta beståndsdel är individen. Har inte individen möjlighet att göra ett fritt val på lika villkor som andra individer är samhället inte demokratiskt fullt ut.

Jag tycker idag det är viktigt att påminna sig om Elisabeth Tamms citat:

Det måste finnas kvinnor (och män – min anmärkning), modiga och behjärtade nog att stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.

Elisabeth Tamm

Flera Folkpartister bloggar förövrigt om detta. Här är ett exempel.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

På en mätt mage

av adolphson1 kommentar till På en mätt mage

Min faster säger ibland: På en mätt mage vilar ett muntert huvud. 

Det finns en klassisk uppsats inom kriminologin – Skördarna och deras inverkan på 1800-talets stöldbrottslighet – skriven av Johannes Knutsson. Jag hörde faktiskt av mig till honom, eftersom jag varit nyfiken på uppsatsen ett tag, och han hade vänligheten att skicka delar av materialet.

En sak som studien, tillsammans med annan forskning givetvis, slår fast är att stöld inte är något som enbart förekommer i industrialiserade samhällen men inte förekommer så mycket i agrara som det gamla bonde-Sverige.

Det huvudsakliga resultatet handlar om orsakssambandet mellan stöld, nöd och svält. Alltså att vi i huvudsak stjäl mer när vi lider nöd. Helst grundläggande nöd som när vi inte har mat för dagen.

Det kan tyckas som en självklarhet. Men det räcker att studera synen på fattiga eller marginaliserade hos vissa för att nödvändigheten av påminnas om detta orsakssammanhang blir tydlig.

Hej, farbror sverigedemokrat. Välkommen till Studio Adolphson.

Statistiken i uppsatsen visar att stöld och snatterier ökar vid lågkonjunktur. Särskilt vid höga matpriser eller dålig tillgång på mat så ökar denna typ av brottslighet.

Detta var inget okänt för den samtida observatören. Det är sålunda inget historisk forskning upptäckt genom att titta i historiens backspegel. Däremot är uppsatsen ett utmärkt exempel på hur historia kan, och bör, användas av oss i nutiden.

Låt mig förklara.

Fattiga människor är inte till naturen mer kriminella än rika. Visserligen kan stora sociala skillnader och orättvisor leta till ilska, hat och frustration mot en privilegierad klass.  Av sådana exempel kryllar det av i historien, nu senast den arabiska våren.

Däremot begår fattiga och marginaliserade grupper fler brott. Man stjäl för att lindra sin nöd. Ju svårare tider desto mer desperation. Då ökar benägenheten att ta en rövare, om uttrycket tillåts.

Statistiken för antalet dömda under nödåren i mitten och slutet på 1800-talet visar i studien att det till största delen var de fattigaste och egendomslösa som stal.

När skördarna passerar en viss miniminivå upphör naturligtvis inte människor att stjäla men ökningen och sambanden avtar. Andra förklaringar till brottsligheten får då sökas.

Det är även intressant att fundera över förändringar i en grupps, generations, lands, beteendemönster. Finns det samband, exempelvis, mellan tillgänglighet på vapen och narkotika och vår brottsbenägenhet?

Det viktigt att använda historisk forskning och vetenskap till att slå hål på myter, generaliseringar och fördomar. Hårdare tag löser inte brottsligheten på sikt men påverkar påtagligt samhället. En invandrare är från födseln vare sig mer våldsbenägen, eller kriminell på andra sätt, än någon som är född i landet.

Hur vi fördelar resurserna, skörden, har däremot stor betydelse. Samt hur vi kan få våra åkrar att ge större avkastning. Det påverkar integration vs utanförskap alltså arbetslöshet kontra arbete vilket i sin tur påverkar hela vårt samhälle.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1970-talet. Ökningen har stegrats sedan 2006 säger SCB. Detta är allvarlig kritik mot regeringen. Många har fått bättre, framförallt den breda medelklassen. Men för de utan arbete, eller som av andra orsaker står utanför har det blivit sämre och svårare.

Får vi tro historien ökar alltså brottsbenägenheten i denna grupp. Det tycks mig som om SD:s lösningar på denna typ av problem är primitiv.

Jag gillar förövrigt inte allianskonceptet. Folkpartistiska regeringsföreträdare säger sig vara nöjda med att FP fått inflytande i snart åtta år. Men vi kladdas också ner med en (främst M-baserad) politik som inte känns liberal.

Därför tycker jag vi ska gå till val på en egen politik. Därför tycker jag vi ska stå utanför alliansen. Förstå mig rätt. EN rödgrön variant vore i mina ögon inte att föredra på något sätt eftersom ivern att fördela skörden skulle hindra återväxten.

Jag bara tror att det är bättre att gå till val på egen politik och efter ett valresultat fundera över alternativen.

För det är väl som faster säger: på en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Politik, Skola

Alla pratar skola

av adolphson2 kommentarer till Alla pratar skola

Jaha, så vill alla prata utbildningspolitik, plötsligt. Återigen skjuter man prick enbart på Björklund. Börjar det inte bli lite…tjatigt?

Jovisst, han är förvisso ansvarig. Och ska därmed granskas. Absolut.

Man kan ju fundera lite över alternativet, också. Vad sysslade Baylan med i 12 år? Samma som Lövén i detta nu – knep käft? Och Göran Persson? Jo, tack. Kommunaliseringen från helvetet var hans bidrag till skolan.

Tanken som präglar utbildningspolitiken nu är att alla, verkligen alla, ska få chansen att utvecklas efter SINA förutsättningar. En bra reform som ska införas handlar om att barn till arbetslösa också ska gå i förskola. Reformen bygger på ett helhetstänk för svensk grundutbildning.

Skolan börjar i förskolan. Där ska alla beredas plats oavsett bakgrund.

Om vi bara hade modet att återförstatliga skolan skulle reformerna gå att genomföra ännu mer effektivt.

Styr vi upp regelverket så lika villkor råder är det fria skolvalet inte alls så dumt. (Diskussionen om vinster, eller förluster för all del, i välfärden är en helt annan diskussion. Som jag gärna för också).

Det tycks mig som en ekvation som inte går i hop. Problemen för skolan är allvarliga. Problemen har skapats av politiska beslut sedan mycket lång tid tillbaka. Ska regeringen, oavsett färg, lyckas åstadkomma en förändring måste skolan återförstatligas.

Flera av landets universitet vittnar om studenternas undermåliga baskunskaper. Detta är givetvis inte enkom utbildningsministerns fel. Men det är hans ansvar att åtgärda det. Slutsatsen blir att regeringen måste, om man verkligen vill se resultat för sina reformer, återförstatliga skolan.

Det går inte att genomföra reformer samtidigt som kommunen leker hela havet stormar och regelverket tillåter vissa oseriösa fria aktörer att bete sig som de vill. Detta är regeringens ansvar, helt klart.

Men alla elever kan, eller vill, inte nå högskolebehörighet. Därför att de inte har den intellektuella möjligheten eller intresset.

Jag har nu arbetat 14 år som gymnasielärare och är fullständigt övertygad om att det krossar vissa människors självkänsla att tvinga in dem i en norm som säger att du måste vara tillräckligt teoretiskt begåvad att kunna klara en högskoleutbildning när du är klar med gymnasiet.

Jag har genom åren träffat fordonselever, lackerare, hotell/restaurang-elever, snickare, musiker, dansare och skådespelare som är rätt mediokra, rätt okej eller fullständigt ointresserade av historia, religion och samhällskunskap.

Men i ett annat sammanhang är de helt briljanta. Haraldsbogymnasiets olika fordonsutbildningar har ofta vunnit nationella och internationella priser, hotell och restaurangutbildningarna har också varit framgångsrika.

Frisörer, snickare och konstnärer på estetiska programmet har åstadkommit, och åstadkommer storartade ting. För du vet, vi är olika, vi människor. Ska vi inte få möjlighet att utveckla detta?

Jag har många gånger sett desperationen hos killar som fortfarande i gymnasieskolans tredje årskurs inte förmår skriva en projektrapport, helt enkelt för att de inte kan, förvandlas till avslappnade, koncentrerade och professionella yrkespersoner när de jobbar med, eller i, en bil.

Det är alltid en sällsam upplevelse.

Nog måste ett skolsystem kunna tillvarata olika individers förmågor och möjligheter?

(S) vill lagstifta om en obligatorisk skola för alla, alltså en skola som ska se exakt likadan ut för alla. Lite som det var förr, alltså. Nej tack. Då satsar jag min hellre min slant på Björklund. Om han nu bara kunde förmå statsministern att återförstatliga skolan.

—

Alla pratar utbildning.

Löven tiger och Sjöstedt verkar hänfalla till gamla Ohly-galenskaper.

Oppositionen längtar tillbaka till gamla kollektiva normer. Det där med globalisering är ju jobbigt, det.

Det är idag som det brukar: oppositionen leder i opinionen. Det bör regeringen ta på allvar. Men när oppositionen börjar prata om sin politik, eller ännu hellre sitt regeringsalternativ, brukar det vända. För SÅ vill ju väljarna inte ha det, iallafall.

Jag är ingen helhjärtad alliansvän. Men nu har Alliansen har styrt i 7 år i en djup lågkonjunktur. Vi har klarat oss relativt bra, än så länge. Detta faktum kan inte viftas bort.

Här kommer ett tips till oppositionen: Kollektivismens tid är förbi. Det må vara groteskt, bittert och oförklarligt för er, men så är det. Vill ni vinna bestående framgång: utforma er politik efter denna i grunden positiva, demokratiska och högst påtagliga sanning.

I synnerhet er skolpolitik.

När regeringen landat i att vi behöver ett tydligt gemesamt ramverk med staten som huvudman, och när de äntligen insett att vi inte kan ha oreglerat vinstuttag i välfärden, ja då blir det bra.

Mycket bättre än alternativet.

Det är som farmor sa: bara de får vinna några val så blir det bra.

Politik, Retorik, Spännande människor

#Librix 2013

av adolphson

I helgen hade jag möjlighet att delta i Folkpartiets Riksmöte i Västerås.

Ett riksmöte i Folkpartiets regi är som en koncern-kick off. I år även tänkt att sparka igång valrörelsen. Vi, många av landets aktiva folkpartister,  får möjlighet till kompetensutveckling och inspiration.

Samt se att vi är fler än vi tror. Inte minst kan det vara viktigt för oss från Dalarna. Här i länet är liberalismen svag. Det är konstigt med tanke på vår historia. Det där får jag återkomma till.

Man lyssnar under två intensiva dagar på partiets ledande företrädare som Marit Paulsen, Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och så självklart: Jan Björklund. Man övervarar panel-diskussioner med olika kända liberala företrädare som Peter Woldodarski (DN:s chefsredaktör) företagare, EU-parlamentariker och människor som på olika sätt arbetar med integration.

Mycket handlade i en eller annan form om integration och globalisering.

Däremellan deltar man i i olika seminarier efter eget val. Exempelvis: hur vässar man sitt kampanjande, hur tränger man igenom mediebruset, att gå från ord till handling eller att förhandla i olika sammanhang.

Vi pratar om en stor basar av möjligheter.

Och så en trevlig middag på kvällen.

Jag har ju varit kritisk mot partiets politik de senaste åren eftersom jag tycker den legat för långt åt höger. Jag har också varit kritisk mot Jan Björklund. Därför var det med spänning jag ville höra partiledaren tala och delta i seminariet om partiprogrammets utformning. (Detta var ett redovisade av arbetet så långt det kommit eftersom programmet officiellt antas på landmötet i november).

Man tycks ha lyssnat på mig. På mig, och på många fler eftersom idé-programmet är djupt förankrat genom enkäter och underökningar bland medlemmarna.

Jag blev mycket lättad över att notera socialliberalismens storstilade återkomst i partiet.

Jag blev i det närmaste euforisk över att kravet på skolans återförstatligande nu verkar skrivas in i partiprogrammet.

Återstår att se hur det går att föra denna politik inom en allians. Men det är en annan (val)fråga.

Jag rekommenderar intresserad att ta del av Jan Björklunds tal. (notera att talet är i två delar).

Jag rekommenderar även att lyssna på vice utbildningsminister och jämställdhetsminister Maria Arnholms tal. 

Och ikväll är det årsmöte för Faluns Folkpartister. Från det stora till det lilla, here we go.

Politik

Liberal 13/2

av adolphson1 kommentar till Liberal 13/2

Talar samtiden för partier som är…emot? Och talar framtiden för dessa?

Tja, SD växer och gudarna ska veta att det partiet är emot saker. Talar framtiden kanske för vänstern? De är också emot saker. EU, bland annat. Med dem blir det lite svårt att som liberal diskutera. Men lite credd vill jag ge dem. De är, eller var, tydligt emot SD. Vilket är något bra.

Nu tror jag inte så sker, men kan ändå inte låta bli att undra vad som händer om centern dukar under. Rusar alla nyliberaler till M?

Utan att vidare spekulera i C:s försök till att utforma ett nytt idé-program undrar jag varför ordet nyliberal är ett sådant skällsord, plötsligt?

Egentligen har gammel-socialister och nyliberaler en hel del gemensamt. Exempelvis att deras vision inte fungerar i verkligheten. Det är en utopi, teori, en vacker tanke. Helt oförenlig med verkligheten. Personer som förespråkar dessa tankar har ingen aning om hur mycket oreda desa ställer till med i verkligheten.

Eller så väljer de att blunda för historien vilket exempelvis Lars Ohly gjorde ända fram till 2004.

(Än i dag finns gott om människor som inte ser något problem med att etablerade författare tar emot Lenin-priset. För Lenin var ju snäll…väl? Va? Det var ju Stalin som var dum? Jag ska nog fortsätta vara historielärare).

När man övergick från kungarnas ojämlika förtryckarsamhällen på 1800-talet verkade kommunismen som en schysst idé. När man i dag närmar sig hundra år av hyfsad ekonomisk och politisk jämställdhet och frihet i vår del av världen verkar det rimligt att vilja öka individens frihet och valfrihet.

Socialliberalismen står i motsatsförhållande mot nyliberalismen.

Hur det är med C vet jag inte men agens FP-ledning verkar ha tappat bort detta faktum. Eller så sneglar man oroligt än hit än dit för att hitta något att fokusera på så att man kan bestämma sig för vilket ben man ska stå på.

Kärnkraft, försvar och skola…jag känner inte igen partiet. Vad hände med liberala kärnvärden som lika allmän rösträtt, och en progressiv skattesats (jajemän, detta är en liberal ide som socialdemokraterna snodde)?

Jag har till och med hört en FP-politiker säga, eller skriva att i hans kommun måste man begränsa inflyttningen av människor i behov av vård eftersom dessa kostar för mycket. Hallå! Lite utbildning i liberal ideologi, måhända? Varför är liberaler positiva till EU?

Nog måste man kunna börja i en annan ände. Att försöka skapa en framgånsrik integration, exempelvis.

Fast galningar finns det i alla partier. Moderaterna har Billström vilket är allvarligare då han är minister. I samarbetet med M medverkar FP nu till att upprätthålla 2/3-delssamhället, vilket också är allvarligt.

Det kan man se som ett svek mot ideologin. Om man är socialliberal, vill säga.

(2/3-samhället innebär att de(t) styrande partiet (erna) genom sin politik ser till att 2/3 av befolkningen har det tillräckligt bra för att inte vilja ha någon politiskt förändring och därför inte röstar bort majoriteten. Den resterade 1/3 får det tufft. Här återfinns ofta svaga, ensamstående och sjuka.)

Nä, hörrni.  Vi måste bryta med M och KD. Nu kanske KD och C fixar det där själva genom att trilla ur riksdagen nästa val men priset för FP kan ändå bli högt.

Mitt socialliberala folkparti vill inte ha något 2/3-samhälle eller inhuman politik. Därför måste vi kämpa mot V och SD, därför måste vi värna EU-samarbetet och föra en seriös debatt kring ett eventuellt medlemskap i NATO.

Att ytligt prata om att satsa på försvaret eller om ordning och reda i skolan blir i mina ögon inte så bra. Det är vare sig liberalt eller långsiktigt. Jag ser det som ett kortsiktigt utspel för att synas lite och vinna någon procent i nästa opinionsundersökning.

Med Moderaterna som påverkas av SD:s ayn på invandring, en Centerledare som inte kan föra en egen politik, ett otydligt Socialdemokratiskt parti, kristdemokraterna allt mer i otakt med verkligheten och med SD i medvind är läget i mina ögon utmärkt att som socialliberal kliva in i matchen.

Kom igen, Björklund.

Politik

The american way

av adolphson

Det här med idealism har nog förändrats över tid. Inte så många vill arbeta gratis nu för tiden. Samtidigt finns det flera exempel på hur givmilda vi svenskar kan vara när någon stor händelse i världen verkligen berör oss.

Förr förväntades förtroendevalda som uppbar ersättning för sitt ämbete skänka en del av sitt arvode tillbaka till partiet. Så är det fortfarande, tror jag, inom V och MP. Fast jag undrar om det är rätt väg att gå. Det ska inte kosta pengar att arbeta politiskt.

Och med tanke på de krav som ändå ställs, och med dagens avancerade system också måste ställas, är det väl inte fel att få ersättning för sitt arbete. Också om man är politiker. Det är fasligt mycket en fritidspolitiker bör ha koll på för att kunna fatta väl avvägda beslut.

Men man kan inte, som MP och V verkar tycka, beordra fram idealism. Då försvinner liksom poängen.

Vi behöver kompetenta politiker i vår tjänst. Läs mer om det här.

—

Inom alla partier förväntas man ibland skänka pengar till riksorganisationen. Så det går bra, bättre, i nästa val, liberal kraftsamling 2014 heter det hos oss i FP. Man använder till och med telefonsförsäljare, har jag hört.

Ingen har ännu ringt mig dock, vilket jag tar som en intäkt för att mitt namn är fruktat bland telefonsförsäljare.

Nu har jag inga problem med att skänka pengar till en organisation som jag anser är bra för mig, landet och världen. Problemet är att det finns så många att stödja. I FP arbetar jag redan och investerar min tid och tankemöda. Ska jag inte istället skänka pengar till mer konkreta välgörande ändamål? Ett annat problem är att FP-länet jag bor i och lokalavdelningen jag är verksam i har det knapert.

Så frågan är var jag ska satsa mina resurser.

Visserligen är vi i länet helt klart beroende av hur det går på riksplanet. Det är på den scenen valet avgörs. Och varför bry sig? I Dalarna är det som det alltid varit:  sossar, sossar, centerpartister och en och annan moderat.

Å andra sidan.

Alla riksorganisationer behöver sina lokalavdelningar – det hänger liksom ihop. Jämför med Ny Demokrati. När greven och betjänten försvann fanns inte mycket kvar att fylla kostymen med. Partiet föll ihop som ett korthus. Detta har SD lärt sig och de har byggt upp en kommunal organisation och ungdomsförbund.

Okej.

Den enskilde partimedlemmen skänker pengar till riksorganisationen. Länet försöker sedan tigga tillbaka i form av bidrag för att kunna skicka representanter på riksmöten och utbildningar. Det är ganska dyra grejer, det. Lokalföreningen tigger i sin tur av länet eller ansöker om att slippa betala så mycket avgift till länsförbundet då man anser sig vilja lägga sina surt förvärvade medlemsavgifter på att synas och verka i den lokala politiken.

Man skickar kanske runt en glasburk att lägga en tjuga i på medlemsmötet.

På den nivån är det.

Det blir liksom lite skevt. Och hur lätt är det att ragga nya medlemmar till möten där man i timmar diskuterar kommunens sopavgifter för att avsluta kvällen med att bli vigga den nye på en tjuga eller mer. Jag ska försöka komma nästa gång också, måste bara kolla almanackan. 

Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Frågan är kanske var pengarna gör mest nytta. Vi är som sagt beroende av vad som händer på riksplanet men riksorganisationen är också beroende av sina lokalavdelningar. S och nu C är exempel på hur det kan gå när ledning och gräsrot är i otakt. Okej, det är att förenkla det som händer i C men ändå.

Jag funderar och funderar. Ett sätt som kanske kunde fungera är The American way.

Vi på landet bjuder in någon intressant föredragshållare, Bengt Westerberg eller någon annan kändis, inramat med en trevlig middag som deltagarna får betala ett överpris för. Föredragshållaren får i idealismens namn inget betalt och överskottet går till länsförbundet som i sin tur får bättre ekonomi och kan skicka deltagare på roliga och intressanta resor vilket får aktuell medlem att bli engagerad och tillräckligt mycket idealist att skänka pengar till riksorganisationen.

För en gångs skull tror jag jänkarna har en poäng. Jag tog upp detta i lördags på länsförbundsmötet. Jag tror jag ska framhärda. Det kan bli en motion också.

Ah, produktivitet. Nu blir det musik.

Livsåskådning, Politik

Slöja

av adolphson

Det tycks mig som min partiledare har ett lite skevt fokus. Eller så kanske det är hela den nuvarande samhällsdebatten jag reagerar på.

En del har reagerat på mitt krav att Björklund borde avgå. Lite försiktiga undrande kommentarer om det verkligen var genomtänkt, någon central höjdare som undrade vem den där gaphalsen Adolphson är samt det faktum att bloggposten ifråga har betydligt fler träffar än normalt.

Ok, det kanske inte är comme il faut att som okänd lantis kräva avgångar till höger och vänster. Men jag är ju konstruktiv också. Eller?

Jag står emellertid för att jag inte tycker att FP:s partiledare enbart ska synas i frågor som hur vi ska hantera att vissa bär slöja offentligt, språktest för invandrare eller huruvida man ska fira examen i kyrkan eller inte. Nej, jag tycker det är hög tid att börja föra en tydlig liberal kamp mot intolerans, främlingsfientlighet och sexism.

Det är alltså dags att vända sig mot SD. Och den kampen måste föras av en liberal partiledare om ett liberalt parti ska ha någon trovärdighet som just liberalt parti. Annars är vi inget annat än ett slätstruket mitten-parti bland andra.

Här talar ju Björklund så bra. Varför är det inte en naturlig fortsättning att kämpa mot SD?

—

När jag nu ändå är inne på det här med slöja. Hur stort problem är det, egentligen? Det handlar väl om färre än 1% av befolkningen som bär detta plagg. Men visst, symbolvärdet är stort.

Det råder någon sorts allmänt maskeringsförbud på allmän plats. Det kanske man kan hänvisa till.

Man får inte ha rånarluva på banken. Nazister får (väl?) inte bära sina symboler i offentlig miljö. Det har förekommit, faktiskt på skolan där jag arbetar, att flickor som klätt sig för utmanade fått tillsägelser att klä sig mer…anständigt. Den framgångsrike företagaren som äger  Romme Alpin säger att den som vill ha jobb hos honom får inte ha synliga tatueringar eller olika smycken i näsa och läppar.

Allt det där kan ju verka kränkande för den som blir utsatt.

Som lärare får jag bestämma själv om jag tillåter slöja eller ej i klassrummet. Nu har detta inte ännu hänt. Men när det gör det: hur ska jag göra? Ingen hjälp att vänta från vare sig chef, verk, minister eller lagstiftning. Tack för den passningen. Tur man är liberal, liksom.

Jag undervisar i och för sig i ämnen där jag skulle kunna använda den beslöjade i undervisningen. Varsågod och kom fram Lisa. Se, en slöja. Nu sjunger vi en psalm varefter vi har högläsning ur Kapitalet så har alla fått sitt. Tack för idag. Nästa vecka håller Pelle föredrag för han är homosexuell. 

Någon mer som ser ett potentiellt problem?

Men tänk om jag ska bedöma muntlig presentation och framförande? Då blir det svårt om personen bär heltäckande slöja där man inte ens ser ögonen. Är det ”en vanlig” slöja spelar det inte så stor roll. Gissningsvis får jag arbeta om betygskriterierna lite så de passar en elev med slöja. Svårare är det väl inte.

Skulle jag å andra sida tvinga en person att ta av sig slöjan i klassrummet skulle jag sannolikt kränka personen det handlar om. Och förevigt förstöra hennes tilltro till Sverige. Där får jag problem med samvetet för jag tror ju att varje individ, alltså även denna fiktiva unga kvinna, har rätt att få stöd och hjälp av mig.

Med rätt stöd och utbildning tror jag att hon kan bli precis vad hon vill och i framtiden (vilket förövrigt är en av hennes grundläggande mänskliga rättigheter) bidra till vårt lands välfärd och utveckling. Hon är en del av vår framtid.

Den unga kvinnan är en potentiell nobelpristagare.

Hon är alltså värdefull och jag bör tänka mig för innan jag väljer något av slöjalternativen.

Mitt klassrum fyller förvisso en funktion. Jag blir tankfull. Vilket sorts samhälle tvingar individer in i en norm? Och vilken sorts social samvaro eller samhälle är det som får en kvinna i heltäckande slöja att känna sig kränkt utan den?

Slöjan kunde, med detta tankesätt, lika gärna vara en rustning eller medeltida kyskhetslås som håller individen inlåst och samhället utlåst. Vid en första anblick är både samhälle och individ nöjda med detta förhållningssätt. Fast kanske ändå inte. Vi måste med vår politik hitta ett sätt att låsa upp låset till rustningen, om det något svulstiga bildspråket tillåts.

Därför, bland annat, tycker jag att min partiledare borde skifta fokus och lägga sin energi på att, genom fredlig, demokratisk och lika allmän debatt, bekämpa SD.

—

Förresten, apropå ingenting, får jag tipsa om killen som står bredvid mig, en gammal elev, i tenorstämman i Falu Kammarkör?

Mat och dryck, Politik

Barnen bakar så det smakar

av adolphson

Då och då händer det att barnen bakar på förskolan. Första gången detta skedde övervägde jag att ta ett samtal med personalen över det lämpliga i att förse barnen med mordvapen. Eller att på detta sätt gynna tandläkarrörelsen.

Finns det något som heter tandläkarrörelsen, förresten? Jag blandar nog ihop orden folktandvård och folkrörelse.

Hursomhelst. Nu förtiden är det faktiskt riktigt smakliga brödstycken som kommer hem.

Vid ett tillfälle, på en förskola långt bort, uppfattade någon en gång ett hjärtskärande samtal. En inte helt hel och ren förälder frågade lite försiktigt om inte barnen kunde baka lite oftare, och i lite större volymer, så att barnet ifråga kunde ta med sig det goda brödet hem lite oftare.

När jag handlar på ICA Maxi slås jag ibland av allt överflöd. Och tänk vilken vilken lyx det är att kunna gå och handla utan att tänka allt för mycket på vad varorna kostar. Bara ta det man vill ha och lägga ner i varukorgen. Det klart, någon form av matbudget har man väl. Men ändå, i valet av glöggsort, hur mycket fiskpinnar man tvingas äta per vecka eller hur mycket ens barn kan få med sig i matsäck, ligger kanske ett dolt utanförskap.

När jag handlar i någon specialaffär och där köper mitt te, kaffe eller ost får jag alltid lite mer av den aktuella delikatessen än vad som från början var avsett. Sålunda räcker den schweiziska osten lite längre än annars. Personalen är ovilliga att minska för mycket på måttet när man säger inte riktigt så mycket. Till sist blir det lite pinsamt och man ger sig. Det klart, ostdamen och kaffekillen måste ju också leva. Och det är ju så gott.

Och så får man en extra stämpel på bonuskortet, dessutom.

—

Teorin om två tredjedels-samhället handlar om att alla partier söker vinna sitt huvudsakliga stöd bland två tredjedelar av befolkningen. Det gäller att genom sin politik tillfredsställa de som har utbildning och en hyfsat säker anställning. Tillgodoser man denna del av befolkningen spelar det med enkel logik ingen roll vad den marginaliserade och sämst lottade tredjedelen tycker. Detta eftersom de ändå inte kan rubba maktbasen då de alltid är färre.

Så väljs partierna om, val efter val.
Partierna tränger ihop sig i mitten för att ingen ska bli utan stol i diskussionen.

Västerpartierna försöker ibland, även om S och MP tonat ner detta, allmängiltigt hävda att det är de
borgerligas fel. Det må så vara, det är dessa som styrt Sverige sedan 2006. Men fenomenet går längre tillbaka än så. Argumentet att allt elände är överklassens fel går inte längre hem eftersom det är oförenligt med verkligheten.

Människor är idag medvetna till en nivå som ligger över floskelnivå.

En mer konstruktiv diskussion innebär att vi tillsammans funderar över vad vi kan göra åt detta.

Vem tar hand om dem som vandrar i mörkret? Det borde, som jag ser det, FP göra. Mår individen bra mår även kollektivet bra. Därför måste vi ta oss an och bekämpa SD. Därför måste vi gå till val på en egen socialliberal politik och söka breda överenskommelser som stöd för denna.

Så som vi alltid brukat före 2000-talet.

För min personliga del innebär detta att jag först och främst tvättar min egen byk och försöker påverka FP i en mer socialliberal riktning. Sedan försöker jag i min egen politikergärning ha denna utgångspunkt. När jag har det klart kan jag gå vidare och diskutera med företrädare för andra partier om deras brister, kanske, men ännu hellre fundera över hur vi löser problemet tillsammans.

Man ska inte behöva hoppas på sina barn i förskolan för att kunna njuta av nybakat bröd.

Politik, Skola

Säkrad kvalitet

av adolphson

Beskedet att min skola, Haralsbogymnasiet, där jag arbetat sedan 1998, i stort sett läggs ner som gymnasieskola har kommit.

Visst, det formella är inte helt klart än. Men i stort sett är det klart. Falun är inte unikt. Det finns fler kommuner som måste göra något radikalt åt dålig ekonomi och vikande elevunderlag.

Jag tänker nu inte vidare debattera hur beslut gått till eller vem som gjort vad bland politiker och tjänstemän. Situationen är akut. Något måste göras. Och nu görs det. Bra eller dåligt? Hur borde man göra?

Jag har synpunkter, självfallet, men det faller utanför dagens ämne.

Nej, jag funderar istället över det förflutna.

Informationen om dagens situation har funnits att tillgå länge. I över tio år har olika instanser och personer i kommunen känt till att elevantalet skulle stört-dyka och att detta på olika sätt skulle påverka skola, vård och omsorg.

Frågan jag ställer mig är: varför gjorde vi inget i tid? Varför lät vi det bara ske? Nu är det så dags att vara arg, bitter eller ledsen. Som man bäddar får man ligga.

Det borde gå att få fram av gamla protokoll vem som var ansvarig för vad och till dessa ställa frågan: varför gjorde ni inget? Varför förvaltade ni bara? Tänkte ni inte på att en stor nedgång i elevantal skulle påverka organisationen och att det i slutändan skulle bli (för) kostsamt med överkapacitet i personal och lokaler?

Nu sitter vi här med resultatet. Det som man för tio år sedan visste skulle inträffa. Det hela är ganska basic: vikande elevunderlag och dålig ekonomi gör att människor blir uppsagda och att utbildningar omlokaliseras och skolor läggs ner.

Vi som drabbats av sjukdom får jobba hårt ändå. Ekonomin tillåter inget annat.

Fast vad gott skulle det göra att gnälla på pensionärer? Viktigare är att reflektera över  att vi i vår kommunala organisation har ett strukturellt problem eftersom detta faktiskt kan ske.

Redan idag borde kommunen mer aktivt arbeta med hur våra resurser används för att säkra framtiden. För det, kan vi väl alla enas om, har beslutsfattare på olika nivåer för 15-10 år sedan kapitalt misslyckats med.

Jag själv, förresten. Gjorde jag något för att säkra framtiden när det begav sig? Nej. Jag gjorde nog så gott jag kunde inom mitt gebit och skyddade mig med att det andra inte var mitt ansvar.

Göra reklam för utbildningen eller fundera över lokalers användning, nej, sånt är trist. Nu sitter jag här och är lite sur över att skolkrisen på olika sätt drabbar mig. Min undfallenhet har jag sedan ett par år åtgärdat genom att ge mig in i politiken.

En kommun, som har ansvar för människors välmående, trygghet, utbildning och framtid får inte ha så dålig kontroll som under lång tid varit fallet i Falun. Rent krasst handlar det om sparade skatteutgifter för medborgarna men även vilken kvalitet vi kan förvänta oss för våra investerade skattepengar.

Det är sådant här som företag arbetar med hela tiden: hur säkrar vi hög och hållbar kvalitet i verksamheten? Varför gör inte vi det i kommunen?