Kategori: Politik

Politik, Skola

Säkrad kvalitet

av adolphson

Beskedet att min skola, Haralsbogymnasiet, där jag arbetat sedan 1998, i stort sett läggs ner som gymnasieskola har kommit.

Visst, det formella är inte helt klart än. Men i stort sett är det klart. Falun är inte unikt. Det finns fler kommuner som måste göra något radikalt åt dålig ekonomi och vikande elevunderlag.

Jag tänker nu inte vidare debattera hur beslut gått till eller vem som gjort vad bland politiker och tjänstemän. Situationen är akut. Något måste göras. Och nu görs det. Bra eller dåligt? Hur borde man göra?

Jag har synpunkter, självfallet, men det faller utanför dagens ämne.

Nej, jag funderar istället över det förflutna.

Informationen om dagens situation har funnits att tillgå länge. I över tio år har olika instanser och personer i kommunen känt till att elevantalet skulle stört-dyka och att detta på olika sätt skulle påverka skola, vård och omsorg.

Frågan jag ställer mig är: varför gjorde vi inget i tid? Varför lät vi det bara ske? Nu är det så dags att vara arg, bitter eller ledsen. Som man bäddar får man ligga.

Det borde gå att få fram av gamla protokoll vem som var ansvarig för vad och till dessa ställa frågan: varför gjorde ni inget? Varför förvaltade ni bara? Tänkte ni inte på att en stor nedgång i elevantal skulle påverka organisationen och att det i slutändan skulle bli (för) kostsamt med överkapacitet i personal och lokaler?

Nu sitter vi här med resultatet. Det som man för tio år sedan visste skulle inträffa. Det hela är ganska basic: vikande elevunderlag och dålig ekonomi gör att människor blir uppsagda och att utbildningar omlokaliseras och skolor läggs ner.

Vi som drabbats av sjukdom får jobba hårt ändå. Ekonomin tillåter inget annat.

Fast vad gott skulle det göra att gnälla på pensionärer? Viktigare är att reflektera över  att vi i vår kommunala organisation har ett strukturellt problem eftersom detta faktiskt kan ske.

Redan idag borde kommunen mer aktivt arbeta med hur våra resurser används för att säkra framtiden. För det, kan vi väl alla enas om, har beslutsfattare på olika nivåer för 15-10 år sedan kapitalt misslyckats med.

Jag själv, förresten. Gjorde jag något för att säkra framtiden när det begav sig? Nej. Jag gjorde nog så gott jag kunde inom mitt gebit och skyddade mig med att det andra inte var mitt ansvar.

Göra reklam för utbildningen eller fundera över lokalers användning, nej, sånt är trist. Nu sitter jag här och är lite sur över att skolkrisen på olika sätt drabbar mig. Min undfallenhet har jag sedan ett par år åtgärdat genom att ge mig in i politiken.

En kommun, som har ansvar för människors välmående, trygghet, utbildning och framtid får inte ha så dålig kontroll som under lång tid varit fallet i Falun. Rent krasst handlar det om sparade skatteutgifter för medborgarna men även vilken kvalitet vi kan förvänta oss för våra investerade skattepengar.

Det är sådant här som företag arbetar med hela tiden: hur säkrar vi hög och hållbar kvalitet i verksamheten? Varför gör inte vi det i kommunen?

Politik

Avgå, Björklund, omedelbart!

av adolphson7 kommentarer till Avgå, Björklund, omedelbart!

Så här, nedan under strecket nedan, skrev jag i oktober 2012.

Jag har sedan dess verkligen försökt vara lojal folkpartist. På många olika sätt, här och där, har jag, ofta mot min övertygelse (för vilket jag skäms) försvarat FP och Jan Björklund.

Nu går det inte längre.

Det jag bevittnade i Aktuellt igår, på bästa sändningstid, var inget annat än ett folkpartistiskt haveri.

Här har parti-ideologerna  tänkt till. Partistrategerna har i uppgift att lägga upp mediestrategin och har haft ett tag på sig.

Fram ur hatten drar man två personer, partiledaren och en till ur partistyrelsen, Frida Johansson Metso, människor som träffas ofta, till Aktuellt studio som inte kan, eller törs, debattera med varandra.

S, V och SD kan gnugga händerna av förtjusning.

Jag gillar inte idén om betyg från åk 4. Låt oss åtminstone utvärdera vad betyg från åk 6 innebär innan vi hetsar vidare. Man kan inte avfärda forskning och skolpersonal på det sättet som Björklund nu gör.

Skolfrågan har vridits ur handen och blivit Jan Björklunds största belastning. Och därmed partiets.

Tragiskt är också att man måste falla i den populistiska fällan och börja med kravretoriken mot invandrare. Tillfälliga uppehållstillstånd – ska vi inte fundera över den koppen en stund till innan vi går ut och kommunicerar den som partiets politik.

För jag kan säga: det är inte min politik. Jag kommer aldrig att driva den eller stå för den.

Det är så amatörmässigt. Och jag orkar snart inte hålla på mer.

Det är fel partiledare som avgår, idag.

Snälla Birgitta – gör något. Ta över.

Jag passar på att avslutningsvis citera min FP-kollega Helena i Göteborg som så klokt säger så här:

Folkpartiet behöver förnyas kraftigt! Det handlar både om politikens innehåll och tilltalet. Det är en överlevnadsfråga för vårt parti.

Vi har ett landsmöte i höst, och det är i mina ögon självklart att vi bör välja en ny partiledare då. Så fungerar politiken: Efter två mandatperioder i regeringsställning och ett förlustval avgår partiledaren och ger efterträdaren tid att leda ett förnyelsearbete av partiet och att etablera sig i den offentliga debatten.

Jag önskar mig en öppen process med flera kandidater som under perioden fram till landsmötet kan möta partiet i olika delar av landet och diskutera och förankra sin syn på hur Folkpartiet återigen ska bli ett relevant parti i väljarnas ögon.

Så ser jag på saken.

med vänlig hälsning

Helena Holmberg

—

Blogginlägg 15 oktober 2012 – Ullenhag kan bytas ut mot Malm/Widman och 2014 mot 2018. I övrigt är det inte mycket som förändrats.

Jag tycker det är dags nu, Jan Björklund. Tiden för din avgång är inne.

Vi behöver ett starkt och tydligt socialliberalt alternativ i svensk politik. Folkpartiet har under nuvarande ledning sedan åtminstone 2006 rört sig åt höger, i vissa frågor till och med lagt sig till höger om M.
Vi behöver en nystart i FP inför valrörelsen 2014 och den måste ske utan Björklund.
Statsministern säger ibland storsint att han måste lyssna på sina alliansvänner. Men i vilken utsträckning har egentligen statsministerns alliansvän Jan Björklund nått chefens öra?
Säger någon skolan undrar jag vad som avses. Resultatet, om man nu kan tala om ett sådant ännu så länge, är tveksamt. Nästan all skolpersonal gör tummen ner.

När jag nu ropar på ledarbyte menar jag inte som i hockeyvärlden. Snabba puckar, byt coach. Nej, jag är genuint orolig för den liberala rörelsen i Sverige. Om inte FP tydligt kan stå för den är det illa.

S använder ogenerat ordet liberalism, MP, M, C och KD likaså.

Björklund verkar ha blivit nervös över den uteblivna framgången i valmanskåren och trippat in lite på M:s område för att putsa upp ordet nyliberal. Det som funkade för nya M borde väl funka hos FP också?

Nej. Det gör ju inte det.

Jag kan komma på mig med att gilla den lite beskäftige och ibland tämligen opolerade logikern Björklund. Men jag tycker också att han gjort sig bättre som moderat statsråd.
Kanske har han fått igenom ett och annat, vad vet jag. Men i politikens värld är det enbart tydliga resultat och opinionssiffror som räknas.

Ur ett övergripande politiskt och socialliberalt perspektiv har Björklund åstadkommit…ingenting. Rien. Nada.

Vad finns kvar att göra som Björklund inte redan tänkt på? Vilka fler kort ur rockärmen finns att dra fram?

Jan Björklund har haft sin tid, det är dags att sluta.

Det är 23 månader kvar till valet. SD går upp i opinionen, MP också. Det går däremot dåligt för C och KD. Och för FP. Liberalismen är för bra för att långsamt tyna bort och blandas ut med irrläror.

Men en ideologi är aldrig starkare än dess företrädare. Läget är prekärt. Om man inte anser att borgerligheten ska slå sig ihop eller att Allians-konceptet är en förevig oantastlig lösning är läget allvarligt.

Jag själv tycker läget är allvarligt.

SD växer när alla andra partier är emot dem. Lite grann som ondskan i Det Femte Elementet: ju mer man skjuter på den desto större blir den.

Jag har till och med hört SD använda sig av ordet liberal. Om det är någon som ska framstå som Åkessons motpol så måste det vara FP:s partiledare. Liberaler har alltid kämpat mot den typen av intolerans som det partiet står för.

Björklund pratar om skola, EU, sänkt bolagsskatt och valfrihet. Han pratar om hårdare tag, förbud och ordning och reda. Men inte kopplar han socialliberala kärnvärden till sin retorik som att återförstatliga skolan, främja jämställdhet, eller motverka främlingsfientlighet i allmänhet alternativt den som SD i åtminstone mina ögon står för i synnerhet.

Fegt, lamt och sitta still i båten. Folkpartiet riskerar genom sin slätstrukne och vage partiledare, samt dennes vilja att sitta i statsministerns knä, att ramla ur riksdagen.

Vi påverkar Sveriges politik bättre som ett halvstort parti i opposition än som ett litet parti i en allians. Eller ännu värre: som ett parti utanför riksdagen.

Det är svårt att komma tillbaka till eliten. Fråga Leksands IF.

Jag föreslår att FP ska kopiera språkrörs-konceptet och välja två partiledare: Ohlsson och Ullenhag. Jag vet att delar av LUF (FP:s ungdomsförbund) vill se Birgitta Ohlsson som Björklunds efterträdare snarast.

För att ge någon av dessa, men alltså gärna båda, arbetsro och utrymme fram till valet 2014 hoppas jag att Björklund avgår.

Redan imorgon hoppas jag han sitter i någon TV-soffa och gör sitt tillkännagivande.

Politik

Liberal 2/10

av adolphson

Det är viktigt att tro på sin egen förmåga. Och det är viktigt att sprida den inställningen.

Jag brukar, exempelvis när jag på morgnarna lämnar mina döttrar på respektive instans, innan vi skiljs åt, ta med dem till en spegel. Det blir lite komiskt när någon kamrat undrar vart vi ska.

Pappa ska bara visa mig världens bästa sak först, säger de glatt. Sen går vi till spegeln och jag visar på deras spegelbilder.

Det är ett bra sätt att börja dagen med. Självförtroende.

—

Jag tycker det är märkligt att Vänsterpartiet alltid varit så misstänksamma och skeptiska mot enskilda initiativ som exempelvis eget företagande. Om man inte vet att uppskatta initiativ och idéer förlorar ju hela kollektivet på det. Det är fråga om logik, det där.

Varför är det fel att tjäna pengar på sin konst? Och de som gör det är inte alla cyniska egoister. Här kan jag (återigen) finna en gemensam grund för kritik mot såväl SD som V. Hur så?

Jo: utan invandring hade vi inte haft exempelvis Loreen eller Zlatan. Och utan att tillåta och uppmuntra dessa att följa sin väg hade de antagligen inte lyckats så väl i sina respektive roller.

För mig handlar det om att skapa ett samhälle som betonar och bejakar individens rätt, förmåga, vilja, möjlighet och kunskap. Alltså självförtroende.

—

Det är skillnad på liberal debatt och FP:s politik. Jag kan konstatera att FP perioden 2008-2014 rört sig åt höger. Men det har MP och S också gjort. Jag gillar inte detta.

Det var väl de nya Moderaterna som satte igång alltihop. Turligt nog är den interna debatten levande i FP. Det finns ingen partipiska vad jag vet. Alltså säger jag öppet och glatt hur jag anser att liberal politik bör utformas.

Det krävs insatser för att fortsätta utveckla samhället. Mitt förra inlägg handlar delvis om det. Man bör självfallet på olika sätt utforma en politik som ligger i linje med de grundläggande värderingar man har.

Vill man bryta ett mönster eller samhällsstruktur är det genom olika typer av upplysning man måste gå. Utbildning är en nyckel. Lagstiftning en annan.

Några exempel:

# Genusperspektiv är bra att ha i skolan redan från förskoleåldern. För mig handlar det om att lära pojkar bra maskulinitet.  (Är det ett ord, förresten? Maskulinitet…).

Att låta exempelvis pojkar som vuxit upp i en våldsam miljö se att det finns alternativ till våld. Ofta handlar upplysning om att rent allmänt synliggöra alternativ och uppmuntra individen att våga ta en annan väg än den kända och invanda. För alla människor har rätt till ett liv fritt från våld.

# 1994 drev Bengt Westerberg igenom en obligatorisk pappamånad. Det interna och externa tonläget var högt.  Vadå? Sånt är upp till varje familj att bestämma! Det ska inte staten lägga sig i!

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Resonerar man så hade vi aldrig haft lika allmän rösträtt: låt karlarna sköta det där med politik, eller så hade homosexualitet fortfarande varit klassad som sjukdom.

Idag tar männen ut 20% av föräldraförsäkringen. Det påverkar förutsättningarna för kvinnorna i samhället. Som jag ser det är det kvinnorna som äger frågan på så vis att det är de som måste visa att man vill ha en förändring. Kanske är lagstiftning en väg att gå.

Vem förlorar på det?

—

Liberalismen har alltid reagerat mot förtryck. Först mot olika typer av konservatism, typ kungligt envälde, som varat i hundratals år. Sedan kämpade liberaler mot totalitära höger och vänsterregimer som på olika sätt sagt sig värna om kollektivet för kollektivet.

Liberalismen gillar öppna gränser oavsett om det rör sig om sociala barriärer eller konkreta gränser mellan länder. Jag är övertygad om att kampen inte är över bara för att samhället idag är mer jämställt än för hundra år sedan.

Alltså: det är inte nationen i sig som är det grundläggande subjektet, det är alltid individen som bor i nationen. Därför är vi liberaler positiva till EU. Ju fler länder som är beroende av varandra desto bättre. Det ger färre konflikter och mer samarbete.

Självförsörjande, eller strävan efter det, leder i förlängningen till osämja och krig. Idag morrar flera länder åt varandra i Asien och i vår del av världen är man på jakt efter naturtillgångar som kan nås under isen på nordpolen. Allt för att försäkra sitt oberoende och självförsörjande.

Den grundläggande frågan vi måste ställa oss är: har vi verkligen råd att vara utan liberaler? Nej. Och det har alla partier insett och de flesta kallar sig nu ogenerat för det. Läs gärna mer om det här.

En av de bästa liberala meningar som finns är från inledningen av den amerikanska självständighetsdeklarationen:

…att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka. 

Att diskutera huruvida USA lever upp till denna mening idag vore intressant. 

Jag har sagt det förut: det gäller att identifiera nya områden utifrån samma gamla liberala kamp. Därav jämställdhet och genus-tankar. Integrationsfrågor tycks bli mer och mer aktuellt. Förr gällde det rätten för alla att få jaga i kungens skog. Idag ett gemensamt ansvar för planeten vi bor på. 

FP:s partisymbol talar för detta. Det är den gamla symbolen för rösträtten är, i fall det var obekant, också symbolen för Folkpartiet. Det är naturligtvis ingen slump. 


Det är alltså fråga om friheter. Frihet att få och frihet att kunna. Detta är saker marknaden inte löser på egen hand. Det ligger i ett demokratiskt styrelseskick att utveckla och försvara detta. 

—

Åter till företagande. Jag hävdar att man kan se, enligt mina tankar ovan, hur ett samhälle mår genom att mäta dess näringsliv. Finns ingen företagsamhet stagnerar samhället. Blåklinten vissnar och dör. Företagande är nödvändigt och naturligt. I Nordkorea är man beroende av en massa halvofficiella näringsidkare för att klara försörjningen även om staten aldrig skulle erkänna det. 

Jag avslutar med Gandhis tal till sin personal (han ägde bland annat hotell). Visst kan inställningen tyckas självklar för en företagare. Den borde även vara det för alla i samhällets tjänst: inom vården, kommunen, försäkringskassan och skolan. För vem är, eller borde vara, beroende av vem egentligen?

En kund är den viktigaste besökaren på vår egendom.
Han är inte beroende av oss, vi är beroende av honom.
Han stör oss inte i vårt arbete, han är syftet med det.
Han står inte utanför vår verksamhet, han är navet i den.
Vi gör inte honom en tjänst genom att betjäna honom,
han gör oss en tjänst genom att ge oss en möjlighet att betjäna honom.
Demokrati och samhälle, Politik

Liberal 10/9

av adolphson

Om man utgår från att liberalismens grundläggande uppgift är att bevaka individens, den enskilda människans, frihet och möjligheter att kunna och vilja, påstår jag att Sverige styrts mer eller mindre efter dessa principer sedan den moderna demokratins genombrott.

Visst, med lite variation i regeringarnas sammansättning. Men ändå.

Långsamt har utvecklingen gått mot att öka individens möjligheter men också mot att kräva något tillbaka av individen i ansvar gentemot staten och medborgarna. Jag är folkpartist därför att jag anser att detta parti bäst tillvaratar denna variant av liberalism.

Det som kallas socialliberalism.

Det är trångt i det hörn på discot där de coola killarna och tjejerna hänger. Det är numera många som vill beklä sig i gamla liberala finkläder som gynnsamt företagarklimat, fri rörlighet inom Europa eller var och ens rätt till sin sexuella läggning.

Det gäller därför för oss riktiga liberaler att identifiera nya kärnfrågor samtidigt som vi hela tiden måste vara på vår vakt och återerövra det redan självklara: som att var och en får tro på vilken Gud man vill eller försvara den fria aborträtten vilken just nu tycks vara under angrepp i både Europa och USA.

Bengt Westerberg sa en gång att det krävs ibland hårda nypor för att skapa ett mjukare samhälle. Det var väl i samband med lanserandet av obligatorisk pappamånad 1994.

Betänker man andra saker som i dag betraktas som självklart, exempelvis införandet av lika allmän rösträtt eller avkriminaliserandet av homosexualitet, är jag beredd att hålla med Westerberg.

Samtidigt är det viktigt att fundera lite över vad som händer om vi skjuter fram gränserna allt för långt i vår frihetsiver. Vilken konsekvens får en avreglerad vapenlagstiftning? Eller fri jakt på val? Vad innebär en drogliberalisering för människor och samhälle på exempelvis trettio års sikt?

Det är viktigt att vara tydlig med skillnader mellan olika idégrunder. Vad innebär ett konservativt, liberalt respektive vänsterradikalt synsätt i aktuell fråga?

Vi kan ta ett aktuellt ämne: terrorism. Vad kostar FRA? Vilket pris är jag villig att betala för att vara fri från övervakning? I USA har man på en del håll en rätt fri lagstiftning gällande vapeninnehav.  Det hänger ihop med hur landet en gång bildades och var och ens rätt att försvara sig.

I skrivande stund har jag inget belägg för detta men jag tror att det finns ett samband mellan våldets art i ett samhälle kopplat till tillgängligheten på vapen och droger. Våldet har fått till följd att man på en del håll satt upp övervakningskameror och metalldetektorer här och var, exempelvis i skolor.

Mot den bakgrunden blir det lite snett att bara diskutera själva övervakningskamerans förekomst, tycker jag. Väljer jag att vara fri från myndigheter (vem övervakar övervakarna och allt det där)  eller fri från våld och övergrepp?

Efter 9/11 blev USA mer av en övervakningsstat, en rädd nation, en aggressiv nation, som pucklade på egna medborgare och andra länder i den påstådda jakten på fred och frihet. Fortfarande brottas nationen med gigantiska budgetunderskott bland annat som följd av dessa aktiviteter.

Det kanske är tidigt att säga, men det verkar som om Norge gått en annan väg efter terrordådet förra sommaren. Man följer sina demokratiska principer i hanteringen av förövaren och stiftar inte nya speciallagar, eller specialfängelser, att hantera en unik situation.

Man säger sig vilja möta detta med mer öppenhet men aldrig med naivitet.

Vad blir konsekvensen för samhället och medborgarna på trettio års sikt i dessa båda länder? Och för omvärlden? Norrmännen verkar kämpa vidare på en socialliberal väg framåt.

Amerikanerna brottas alltså fortfarande med arvet från det stora terrordådet för elva år sedan och det är inte omöjligt att de väljer en mer konservativ president i november.

Vore jag tvungen att flytta blev det hellre till Norge än till USA.

Historia, Politik, Sång och musik, Spännande människor

Språktestande visa och ett.. poem?

av adolphson1 kommentar till Språktestande visa och ett.. poem?

Vill vi leva värdegrund-baserat?

Jag menar: det är lätt sagt men VILL vi verkligen? Är vi beredda att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Som massmördaren i Norge. Eller Stalin, Mao, Hitler med flera.

Den som följde lagens bokstav i Tredje Riket gjorde bara som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given mentalitet. En medelmåtta kan åstadkomma mycket elände i statens tjänst. 

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om många människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill, exempelvis. Ju mer extrem värdegrunden är desto längre ut på kanten på den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut på kanten desto farligare för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Mår inte individen bra mår inte kollektivet bra heller.

Så var vi igång igen. Språktest för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet.Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en viss trygghetsbas för tillvaron hos flyktingar och invandrare. Kunskap är som bekant makt.

Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden, ojämställdhet inom och utom familjen eller i social position i samhället.

Det är ungefär som när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet.

Sen fick jag aktivera mig i saker efter vilja och ork.

Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokören och spelade fotboll. Är det bättre med blockflöjt? brukade jag småbarnsretoriskt parera mina kamraters frågor.

De lät sig nöja med det. Idag är jag glad för att fått grundläggande fysisk träning och musikalisk träning tidigt i livet.

Å andra sidan.

Får vi inte ett ganska likformigt samhälle om man förväntas uppfylla en viss norm för att bli godkänd som medborgare? Och liberalen i mig reagerar på att staten ska gå in och lagstifta om åtgärder på ett område som går att tillgodose på andra sätt.

Nja, jag är alltså tveksam.

You can talk the talk, but can you walk the walk? 

Ibland frågar jag mig vilken sorts politiker jag vill vara.
Det verkar som om väljarna i större utsträckning röstar på egenskaper än värderingar. Annars hade väl inte Palme varit så omstridd, tänker jag. Det verkar hos riksdagspartierna nuförtiden finnas en uppsättning ”etikettpolitiker” som finner sin motsvarighet hos en given procentsats bland befolkningen.
Jag kanske borde starta en politikerskola, eller plattform, där vi politiker kan förkovra oss inom olika ämnen. Detta finns redan inom varje parti, visserligen.
Men jag tänker mig en möjlighet till kontinuerlig fortbildning och tillgång till politikerbibliotek där man kan få slappna av och läsa intressanta saker (som min blogg exempelvis).
För att jag själv ska kunna dra mig tillbaka på ålderns höst och leva på royalties ska även min socialliberala kioskvältare finnas att köpa. Jag tänker mig något i stil med Kadaffis gröna bok eller Maos lilla röda. Var så god politikerkollegor – härmed erbjuds Adolphsons Socialliberala Bön:

En kommunist eller sverigedemokrat som kritiseras – lär sig fördöma
En kommunist eller sverigedemokrat som får stryk – lär sig att slåss
En kommunist eller sverigedemokrat om hånas – lär sig blyghet
En kommunist eller sverigedemokrat som utsätts för ironi – får dåligt samvete

Men…

En kommunist eller sverigedemokrat som får uppmuntran – lär sig förtroende
En kommunist eller sverigedemokrat som möts med tolerans – lär sig tålamod
En kommunist eller sverigedemokrat som får beröm – lär sig uppskatta
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
En kommunist eller sverigedemokrat som känner vänskap – lär sig vänlighet
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
En kommunist eller sverigedemokrat om blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

(Tillkommen med viss inspiration från valfri BB eller BVC så en ansenlig del av intäkterna går tillbaka dit).

—

I dag är jag mer än lovligt osammanhängande, känner jag. Nåja, jag har i alla fall i veckan givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med.

Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf, med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla.

Ibland är man för jävla vitsig. Vidare finns det faktiskt en koppling till diskussionen om språktest via länken.

Så oerhört genomtänkt. Eller?

Over and out.

Politik

Sverigedemokratens nationaldag

av adolphson

God dag, herr Sverigedemokrat! Ursäkta mitt något fördomfulla antagande att du är en man. Jag är också en svensk demokrat. Har vi något gemensamt? Låt oss ta reda på det, låt oss gå ut och fira nationaldagen tillsammans. 

Låt oss fira en fri och öppen nation där tron på människors lika villkor och värde, oavsett bakgrund, är den rådande normen. Låt oss fira ett land som fortsätter att ta emot flyktingar, som ser människor som kommer hit som en tillgång. Låt oss fira ett land som ser och erkänner minoriteters sätt att leva och vara och inte dömer dem utifrån vilken sexuell läggning, val av huvudbonad eller färg på håret de har. Låt oss fira ett land som inte accepterar diskriminering utan som istället ser värdet av att båda könen har samma villkor.

Låt oss även vara så framsynta att vi firar ett land som så värdigt som möjligt tar hand om de grupper som inte klarar, eller inte vill, att leva efter de lagar och regler som finns här i Sverige. Låt oss till sist tillsammans fira en nation som kan, inom normen demokratiska värderingar och alla människors lika värde, ta tillvara allt detta och tillsammans skapa en hållbar framtid för alla som vill.

Fast jag vill i ärlighetens namn höja ett varningens finger för jag vill ju inte sälja på dig grisen i säcken: hänger du med på den här nationaldagsfesten är du inte längre sverigedemokrat. Bara så du vet.

Politik, Retorik, Spännande människor

Därför är jag social liberal

av adolphson2 kommentarer till Därför är jag social liberal

I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Det skrivs mycket om honom i dagarna.

Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas honom och det Sverige han skapade, jag skulle fylla 16 år året han mördades. Precis som alla andra vet jag exakt vad jag gjorde den dagen Sverige blev av med sin oskuld.

Jag beundrar honom än i dag för hans retorik och hans passion. Men jag tycker också att man idealiserar honom samtidigt som man glömmer andra betydelsefulla politiker. Ingvar Carlsson, exempelvis.

Men visst var Palme lysande. Jag älskar hans tal Vi och utlänningarna från 1965.

I dag tänker jag på ett annat gammalt tal han höll i valrörelsen 1982: Därför är jag demokratisk socialist. Hur lysande är det inte i all sin enkelhet? Men låt oss göra ett litet experiment. Jag tar talet och gör om det, får man det?

Därför är jag social liberal

Jag är en social liberal med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag i ungdomen reste till Sovjetunionen och med egna ögon såg vad socialismen gör med människors frihet och förmåga. När jag upplevde den oerhörda fattigdomen och ekonomiska stagnationen där.

Jag blev det efter att ha vuxit upp under kalla krigets delade värld där regimkritiska människor avrättades eller fängslades av totalitära höger eller vänsterregimer.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var liberalismen som bröt marken för demokratin på många håll i världen, när jag förstod att det var liberalismen som först utmanade totalitära och konservativa krafter under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Och när jag förstod att det var liberaler som drev i genom lika allmän rösträtt i vårt land och på allvar verkade för kvinnors jämställdhet och i modern tid gick i täten för utökad föräldraledighet för män.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser en famlande socialdemokrati i kris utan tydligt mål, när jag ser miljöpartister som inte kan frigöra sig från vänsteridéer för att kunna bli en verkligt stark grön kraft, eller när jag hör vänsterpartister gå emot grundläggande demokratiska värderingar och vilja vrida klocka tillbaka så långt det bara är möjligt.

Visst är jag social liberal. Jag är det med stolthet över vad denna sociala liberalism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter att Moderaterna blivit allt för dominerande i svensk politik.

Och jag är det med tillförsikt, eftersom nu vet människorna vad som händer om man går för långt åt höger eller vänster.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna historien är full med värdefulla reformer som de röd-gröna har skildrat som elak kravliberalism men sedan anpassar de sig till EU, individanpassade reformer där staten tar ett ansvar, och sedan slåss för att bli likadana när folket fått erfarenhet av vad liberala reformer betyder för dem.

Visst är jag liberal, som Nils Edén, när han genomförde rösträtten, som Torgny Segerstedt när han ensam bekämpade nazismen, som Fogelstakvinnorna när de kämpade för kvinnors rättigheter, som Bengt Westerberg, när han kämpade för individanpassade lösningar inom ett tungrott kollektivistiskt block eller när han kämpade för jämställdhet.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och samhällets inställning till individens rätt att utvecklas och finna sin fulla potential.

Demokrati och samhälle, Politik

Die Mauer

av adolphson2 kommentarer till Die Mauer

I dag är det tjugo år sedan muren föll. Det första jag tänker på i sammanhanget är Ebba Gröns klassiker från 1982, die Mauer. En dag så stod den bara där, en mur mellan mig och den jag hade kär. Träffade beskrivning, faktiskt. För det är själva sinnebilden av kalla kriget vi talar om. Berlinmuren. Tämligen plötsligt såg sig DDR/CCCP tvungna att stoppa människoflykten från landet. 1961 slängde de upp den och den stod till 1989. I dag finns inte mycket kvar, men man har markerat dess forna dragning genom staden.

Jag minns tydligt när den föll. Jag gick i gymnasiet och min världsuppfattning präglades av en uppdelad värld, mellan fritt och ofritt, ont och gott. Samtidigt var det lite spännande allt det där dolda i de totalitära samhällena på andra sidan muren. Vi var präglade av det där i min generation. När jag tog studenten åkte klassen till Sovjet, Leningrad, på studentresa. Det kan jag berätta om någon gång. För den resan har stannat i minnet.

Jag antar att 1970- och 80-talens politiska värld har präglat min övertygelse om individens rätt till frihet. I vuxen ålder vill jag, och många andra, beskriva murens fall som liberalismens största seger. Det är på grund av murens blodiga historia jag anser att det går inte att kalla sig för stalinist, leninist eller för all del kommunist och samtidigt vara demokrat eller humanist. Lika lite som man kan vara nazist och säga det samma. För den sakens skull påstår jag inte att demokratiska stater, marknadsekonomin, inte tagit död på människor. Eller att människor inte mår dåligt i dessa länder. Men det ligger något fundamentalt i att inte behöva ansöka om sitt pass när man ska resa utomlands, be om tillstånd för att få gifta sig eller frukta för sitt liv om man har en avvikande åsikt eller livsstil.

Idag känns det som bilder och artiklar på internet och i tidningar talar om en avlägsen tid. Men det är inte mer än tjugo år sedan kalla kriget tog slut. Kanske tog efterkrigstiden slut 9/11 2001?

Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem tror jag det var Voltaire som sa. Fast uttrycket lär vara en faktaoid. Med en sådan inställning som ryms i formuleringen kan det vara ett jobbigt sätt att ta sig fram i livet, men med en k-pist är det svårt att diskutera aom Thåström ajunger.

Att engagera sig i sakfrågor eller politik är en god sak. Jag kommer att göra ett försök, om inte för min egen skull så för de små. Om jag inte tråkas ihjäl på vägen kanske det blir nåt skoj av det.