Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Språk

innocentius III

10 juni, 2018av adolphson

Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig.

De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.

Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.

Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer.

Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.

År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen.

Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram.

Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).

Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna.

De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.

Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund 700 år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen.

Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.

Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?

Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister.

Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?

Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet.

Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet.

De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.

Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen.

Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder.

Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.

Jag misströstar. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken.

Jag misströstar, som sagt. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget.

Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.

Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.

Källor:

Rydell: Boktjuvarna

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

gilead

25 maj, 201822 juni, 2018av adolphson

Sent omsider har även jag börjat se den fantastiska TV-serien The Handmaid’s tale. Serien bygger på romanen med samma namn skriven av den ständigt nobelprisaktuella Margaret Atwood.

Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (som är en geografisk plats i Bibeln och kommer av det hebreiska ordet vittnesbörd), det tidigare USA, och inbördeskrig råder. Det skrämmande är att det samhälle den skildrar inte ligger så långt bort från vår verklighet. Jag ska försöka förklara varför.

Det underliggande temat ärhur lätt det är att hamna i ett Gilead – det finns krafter idag, (inte bara IS) som strävar dithän. Och, inte att förglömma – vi har redan varit där.

Kvinnans ställning i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead.

Kvinnor fick ingen formell utbildning utöver det som krävdes för att sköta hem och hus. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen att leva ensam med någon släkting tills hon blev bortgift.

Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne.

Kvinnans uppgift var att föda barn, det vill säga söner, att föra mannens släkt vidare.

Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i övrigt hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var de så kallade hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade.

Detta har sin parallell i TV-serien. Men jag vill inte spoila.

Gilead har kanske en tydligare parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller. Hitler själv var mycket tydlig:

Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse.

I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

I Tredje Riket fanns många bisarra lagar så som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll, eller röka offentligt. Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem.

Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de av rätt ras) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån.

Den genomsnittlige tysken (som kvalade in i nazisternas människosyn) fick det alltså bättre.

Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla territorierna med renrasiga tyskar.

Staten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard.

När någon ville uppmärksamma Eva Braun på någon konsekvens av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

En annan person i Tredje Riket är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga.

Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje Rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Kanske ska vi ändå vara tacksamma över nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade det andra världskriget.

Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta av ideologiska skäl att göra det samma. I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än män – med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.

Nedan följer ett utdrag ur SD:s ”jämställdhetspolitik”. (Ursäkta citationstecknen men jag tycker verkligen det är bisarrt att partiet använder den termen givet det som står under rubriken). Jag har inte tagit med hela programmet – det medges villigt. Det finns för intresserad att läsa i sin helhet på deras hemsida.

Djävulen bor i detaljerna, heter det ju, man måste också läsa det finstilta. Nedan diskuteras några av de detaljer jag fastnar för. Dessa förklarar varför jag har så infernaliskt svårt för det där partiet. Jag för min del ser tydliga paralleller till det jag beskrivit ovan.

Here goes:

Partiet för starka familjer

Vi värnar om familjen – På riktigt!

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område.

Som liberal måste jag resa invändningar. Det är individen, inte familjen, som är samhällets grundläggande norm eller minsta beståndsdel. Om man inte vill eller kan vara medlem i en familj ska man inte tvingas till det.

Dessutom bör man diskutera SD:s definition av begreppet familj – något som jag strax återkommer till.

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö.

Varför det? Har ni belägg för det påståendet? Eller är det bara en åsikt i största allmänhet? Vad grundar ni ert ställningstagande på?

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Varför ska ett politiskt parti ge sig in i den här typen av grumliga pseudovetenskapliga teorier? HBTQ kanske är minst lika bra som norm som den SD förespråkar. Men också detta ställningstagande från er bär totalitarismens prägel.

Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter. Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.

Hur vet ni det? Har ni något stöd i exempelvis behavioristisk forskning? Det kan i själva verket lika gärna vara det mest komplicerade och därmed sämsta för de flesta barn. I många fall är det ni påstår dessutom omöjligt. Men om vi drar det här resonemanget till sin spets borde SD vara extremt positiva till anhöriginvandring.

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Okej, nu börjar det bli riktigt läskigt. Nu är SD väldigt nära såväl antikens Aten, 1930-talets Berlin och fiktionens Gilead. Ni ser det själva va, SD?

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Trakasserier och förföljelse av någon människa på basis av dennes sexuella läggning är förkastligt och skall bestraffas hårt.

Jaha – så samhället får diskriminera samkönade par och människor som inte tror på tvåsamheten som norm, men enskilda får inte göra det? Så motsägelsefullt. Och, återigen, varför vill SD diskriminera homosexuella? Varför vill ni förvägra vissa grupper i samhället rätten att skaffa barn? Hur vet ni att barnen inte får det bättre inom den livslånga, heterosexuella tvåsamheten? Den fallerar ju i 50% av fallen.

Frågorna är många, svaren få.

I den senaste större opinionsundersökning får M, KD och SD tillsammans 46 %. Lockas ytterligare ett parti till denna skara kan de bilda regering. Det är kanske i så fall L som ligger bäst till då det finns gott om liberaler som betecknar sig som höger.

Jag har mött många sådana inom det partiet och kanske kan man se det som att vänsterflygeln inom L besegrades när Birgitta Ohlson förlorade striden om partiledarposten mot Jan Björklund.

Och SD tuffar på som tåget. Det nya är att många kvinnor nu går till SD. Partiet är uppe och nosar på 20%. Det förvånar mig. Det skrämmer mig.

Du som överväger en röst på SD: läs deras partiprogram – studera särskilt jämställdhetspolitiken. Fundera över vad den leder till för samhälle på sikt. Ta aborträtten, exempelvis. SD vill flytta den fria aborträtten till vecka 12. Vilka följder får det?

Studera historiska exempel, exempelvis de som anges ovan.

Titta på TV-serien The Handmaid’s tale. Jag säger inte att det är SD som styr Gilead – men nog innebär varje röst på dem ett litet steg dithän. Det är iallafall vad jag tror.

Källor:

Carledge: Sparta

Peter Englunds hemsida

Beevoir: Stalingrad

Wikipedia

DN IPSOS

SD:s hemsida

Foto, Historia, Jämställdhet, Politik, Skola, Spännande människor

(maktens) kläder

11 maj, 201822 juni, 2021av adolphson

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen? Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget.

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger. Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen. På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen. Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen.

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien. Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor, Sång och musik, Skola

bildningsideal

19 april, 201819 oktober, 2023av adolphson

I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap.

Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.

Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder.

Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda.

Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.

Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller.

Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.

De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de 50 ledande nazistiska politikerna hade enbart 10 examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär 6 års skolgång.

Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.

Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning.

Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar.

Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.

Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven.

Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ.

Ty människan är ju alltings mått.

Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott. Det måste väl vara av folkhälsoskäl?

Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet.

Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.

Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget.

Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.

(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså.

Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)

Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså.

Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.)

På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)?

Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem.

Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.

I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite.

För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.

Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli

Borta med vinden

Just saying.

Källor:

Albert Speers memoarer

Relaterade blogginlägg

Musiken

Film och TV, Politik, Resor, Skola

be(rg)tagen i Lokrume

22 februari, 20186 november, 2023av adolphson

Lokrume. Sedan 1971 tillhörande Gotlands kommun. Lokrume. En fantasins enklav i verkligheten.

Min gamle kompis L-H på Skolinspektionen lärde mig nyligen att det finns flera hundra enklaver i Sverige. En enklav innebär ett litet geografiskt område som tillhör en annan kommun än den inom vars område enklaven är belägen. Flest enklaver finns det i Dalarna och Norrbotten. Falun har förövrigt fyrtiosju stycken, varav fyrtiofem ligger i Sörbyn, alltså inom Leksands territorium. Det finns också flera platser i Sverige som inte tillhör någon kommun alls.

Statistik är spännande. Frågan är ofta vad betraktaren gör av den. Lokrume, till exempel, är i lagens strikta mening vare sig att betrakta som kommun eller enklav, icke desto mindre är det en fantasieggande plats. En fantasins enklav ansåg tydligen självaste Astrid Lindgren den lilla gotländska byn vara, iallafall.

Kulturhistoria. Fantasins historia.

Härmed presenteras årets mastodontuppgift för mina elever. Eller elever och elever, den har in grund i att EN elev ville arbeta med filmanalys. Bara film, okej? Visst, okej, okej, bara film. Here goes:

Se filmerna Robinson Crusoe – Cast away – The Martian – In to the wild – Life of Pi. Diskutera hur dessa berättelser skildrar ett gemensamt tema. Och vilket är förresten detta tema? Sedan till det svåra: Hur kan filmerna tillsammans respektive var för sig sägas beröra det centrala innehållet i kurserna Religionskunskap och Kulturhistoria? Mja, den måste nog finslipas lite, uppgiften. Jag får kanske börja med att ge den till mig själv.

Apropå film. Familjen har tillsammans sett filmerna om Ringen och The Hobbit. Visst kan en rättrogen Tolkien-nörd hävda att filmatiseringen om Ringen lämnar en (hel) del i övrigt att önska men i stora drag är den rätt bra, anser jag. Hur kunde det gå så oerhört snett i The Hobbit?

Åter till källorna. Det är bara att ta fram böckerna och läsa för Dotter 2. Det är länge sedan vi läste Bröderna Lejonhjärta. Dotter 2 vet sålunda redan att Tengil bor i Lokrume och undrar därför upphetsat om också Sauron också finns där?

Det finns en lag från 2015 som jag misstänker många bryter emot. Det är lagen om tillgänglighet som slår fast att mikrofon måste användas om fler än tjugofem personer vistas i ett rum. Så många årsmöten, eller föreningsverksamheter i största allmänhet, varje lektion jag har och så vidare, som innebär lagbrott. Varför bryr sig ingen? Varför reagerar inget skyddsombud eller privatperson? Är det rättshaveri eller diskriminering dessa mina tankar handlar om? I en fantasins enklav kanske problemet inte är så påträngande. Jag ska mejla någon i Lokrume och fråga hur man där förhåller sig till lagen om tillgänglighet.

Lokrume ligger alltså på Gotland. Jag passerade där i våras när kören var på turné. Det var, från bussrutan betraktat, en rätt vacker plats. För oss som växte upp med Bröderna lejonhjärta spelar Lokrume en inte obetydlig roll. Efter all beundrarpost såg sig författarinnan tvungen att svara på några av frågorna om vad som hände sen med karaktärerna. De som dog i berättelsens verklighet kom till Nagijala och de som dog där kom i sin tur till Nangilima. Så här skriver Astrid, inte utan viss angelägenhet att avsluta samtalsämnet vad det verkar:

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det så dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume, och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann först, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: “Kanske de kom till Sorokaste.” Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

Det var inte utan att pulsen steg när bussen passerade Lokrume. Men jag såg ingen (och definitivt inte så många som tjugofem personer) i svart rustning, bara ett vackert, soligt litet samhälle.

Jag har gjort mitt första konkreta nedslag i Centerpartiet. Jag skrev en motion till Falukretsens årsmöte och den bifölls. Yej!

Falun lägger stora resurser på sin idrottsprofil men har även en i bland outnyttjad potential som kulturstad. Det finns fler användningsområden för att använda den unika miljön på Lugnet på fler sätt än till idrott.

Det byggs tillfälliga arenor för festivaler och andra engagemang redan idag. Ett gott exempel är Dalateaterns uppsättning Bergtagna som i somras sattes upp i en naturscen vid hoppbackarna i Falun. En permanent naturscen på Lugnet skulle starkt bidra till att öka Faluns potential som kulturhuvudstad i länet.

Även för musik- och körverksamheterna, som många i kommunen ägnar sig åt och är intresserade av, skulle en naturscen bli ett stort lyft. Vi skulle också vidga vår attraktionskraft för fler besökare och evenemang som lockar publik.

Inom Falupolitiken saknar jag en tydlig röst för kulturen bland partierna och min ambition och förhoppning är att Centerpartiet i större utsträckning skulle kunna bli den rösten.

Jag yrkar därför

Att Centerpartiet blir pådrivande för att Falu kommun inleder arbetet med att undersöka förutsättningarna för en permanent naturscen på Lugnetområdet eller någon annanstans inom kommunen.

Jag ger härmed en liten fingervisning var min politiska håg står. Kulturen. Det är synd att idrott och kultur ofta står som motsatser när budgetar diskuteras. Jag tror det finns utrymme, intresse och marknadsekonomiska fördelar i att bygga en permanent naturscen på Lugnetområdet. Jag tror Falun skulle vinna mycket på att ha en sådan scen för teater, musik och körverksamheter. Jag tror medborgarna och turismen skulle må bra av det. Betrakta därför härmed förslaget som väckt. Avslutningsvis tror jag också att innevånarna i en stad med uttalad idrottsprofil också behöver en fantasins enklav.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 2

10 december, 201719 oktober, 2023av adolphson3 kommentarer

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser. Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar. Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta. Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist.

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 1

8 december, 2017av adolphson3 kommentarer

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!

Demokrati och samhälle, ohälsa, Politik

heta stolen 1

28 november, 2017av adolphson

Inte vet jag vad det mynnar ut i.

Jag eftersträvar inte en plats i Faluns parlament för sakens egen skull. Men vill någon rösta på mig i kommande val så bör hen veta vad jag står för.

Jag har under hösten samtalat med människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort detta, inte för att övertyga dem, eller själv bli övertygad, utan mer för att förstå hur de resonerar.

Jag har också valt ut några heta frågor att fundera över. Jag tror jag utvecklas på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna.

Jag har tänkt mycket på den här frågan. Det är en sådan fråga som definierar mig som liberal och förklarar varför jag inte är, eller någonsin kan bli (antar jag), socialist. Socialismen tycks mig ofta konservativ. Så här har det alltid varit så därför ska det fortsätta vara det. Jag är inte förvånad över att så många ur LO-kollektivet röstar på SD.

Frågan för dagen handlar om droger. Först vill jag säga att diskussionen jag för med mig själv nedan handlar om tillgängligheten. Vem, hur, åldersgräns etcetera – är en annan fråga än vilka droger som ska tillåtas, hur och varför.

Så till mitt ställningstagande. Jag tycker personligen att opiaters användning i medicinskt syfte är en fråga värd att utredas ytterligare.

Jag tänker försöka undvika att gå i fällan att fastna i en mängd retoriska frågor i stil med ska vi bygga motorvägar för rattfyllerister, men om knarkare är lyckligare då, eller är det verkligen samhällets problem om en otroligt skicklig yrkesperson missbrukar på sin fritid.

Forskningen, sjukvårdens spjutspetsar, darrar lite på manschetten i sammanhanget tycker jag mig ha uppfattat. Och jag förstår ju varför. Det är en känslig fråga.

Om cannabisolja har effekt på cancer eller om någon svårt sjuk mår fysiskt eller psykiskt (så oerhört mycket) bättre av detta preparat – vem är jag, eller någon, att förhindra denne någon känslan av välmående?

Om tiden är utmätt och cannabisolja medför mindre smärta, fysisk och psykisk livskvalitet för återstoden av livet – kan vi då bara av gammal vana stänga den dörren?

Ett argument emot kan vara i samma stil med vapen. Ju fler vi släpper ut i samhället desto ökande antal okontrollerbara sidoeffekter får vi. Som rattfylla eller andra drogrelaterade brott.

Men jag anser ändå att legal användning under läkares överseende, det som kallas bruk för medicinskt syfte, är värt att utreda vidare. Vi kan iallafall inte vägra se att det kan finnas positiva effekter av det

Ställningstagandet kring att använda cannabis i medicinskt syfte är klassiskt liberalt. Åsikten är förekommande inom C och L även om partierna officiellt inte tagit ställning för det. Även inom V och MP tror jag mig uppfattat dessa strömningar.

Jag säger inte att jag har rätt – bara att detta är min övertygelse.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik, Skola, Språk

integration 3

19 oktober, 2017av adolphson

Vara i ett sammanhang.

Förstå kontexten.

Talk the talk.

When i Rome.

Härom morgonen överhörde jag en diskussion mellan vildvittrorna. Det var dotter 2 som frågade sin storasyster: Är du med i pappas fanclub? Jag spetsade öronen. Svaret var dock något förbryllande. Nej, men jag vaktar klubbens dass så inga obehöriga kommer in.

En elev kom mycket försent till lektionen. Jag tog det varligt: Hej! Har du koll på läget? Svaret var uppriktigt men samtidigt lite nedslående: Nej, jag har inte koll på ett jävla skit överhuvudtaget.

Vi diskuterar ensamkommande flyktingar. Nu börjar fler och fler passera mina kurser och program. De som kommer från Syrien har ofta en sak gemensamt. De är duktiga i naturämnen.

Man märker också att de är vana med ett annat skolsystem än det svenska. Ett auktoritärt sådant. De undviker att titta mig rakt i ögonen (jag är ju auktoriteten, gissar jag att de tänker), de förväntar sig hårda, manliga lärare och det där med att ta ansvar och uppnå kriterier är de inte vana med.

Kulturkrocken i Magister Adolphsons klassrum blir tydlig.

Å andra sidan. Vem av oss skulle efter ett par tre år i landet på syriska kunna diskutera ekonomisk politik utifrån Bath-partiet respektive dess motståndares ideologiska övertygelse? Inte jag, iallafall.

När jag studerade fransk politisk historia på Université Marsielle-d`Aix-en Provence stötte jag på en del svåra termer. Eller rättare sagt, jag förstod inte ett dugg av kurserna. Monsieur Bousquet höll föreläsningar i ett rasande tempo samtidigt som han skrev ner allt han sa på svarta tavlan.

Jag kopierade och gick hem och översatte. Det är den mest effektiva språkkurs jag gått. Han, monsieur Bousquet, anklagade mig en gång för fusk för att jag använde blyertspenna på en tenta. Blyerts går ju att sudda.

Han muttrade något om alla dressa korkade skandinaver som borde lära sig att skriva med stylo – bläckpenna. Jag förstod inget av det. Men jag fick genomsnittligt betyg – en framgång mot betyget i franska från gymnasiet, ska sägas.

Det är nog svårt att föreställa sig hur svårt dessa elever har det i den svenska skolan på grund av språket. De uttrycker ofta att det främst är två faktorer som gör det svårt, först alla nya ord och begrepp, och sedan att innehållet i kurserna är knutet till den svenska kulturen.

Och det är ju just den svenska kulturen som de inte har så mycket kunskap om ännu. Känslan av att kunna många saker men att språkkunskaperna inte räcker till för att formulera sina kunskaper är säkert svår för en utomstående att föreställa sig.

Det är viktigt att vi har ett gemensamt förhållningssätt kring detta. Samarbete mellan ämneslärare, modersmålslärare och studiehandledare (på modersmål). Tyvärr finns det väldigt få av de sistnämnda.

Andra förslag är att man låter dessa elever läsa de (natur)ämnen som går bra så de får en positiv skjuts in i det hela istället för raka motsatsen. Kanske kan man samla ihop de kommunikativa ämnena (samhällskunskap, historia och religion) att läsa under ett fjärde år – då när de styrkta av socialt sammanhang och akademiska framgångar.

Jag kan för min del inte låtsas som att alla elever i en ny klass har samma grundkunskaper. För det har de inte. Jag får hitta på kreativa lösningar för vilka uppgifter de som inte kan svenska så bra kan göra. Men de ska vara på plats och höra mina furiösa föreläsningar.

Det ska villigt erkännas att jag är osäker på hur långt min förmåga sträcker sig. 1990-talets tillvalskurs ”Mångkulturellt lärande” på lärarhögskolan känns på många sätt avlägsen.

Jag är nu på okänd mark. Som vi alla i sammanhanget. Individ som samhälle.

För att kunna lära sig något måste man vara i rätt läge rent mentalt. Det handlar om inställning. Eleven måste vara trygg, hel, mätt och positivt inställd. Väntar du på ditt andra eller tredje avslag på din asylansökan är förutsättningarna inte bra.

Jag byter stol.

Rent politiskt skulle vi kunna göra något. Nämligen att erbjuda allmän amnesti. En tvärpolitisk uppgörelse mellan V/MP/C/L skulle inte räcka. Men givet opinionsläget skulle det helt klart kunna bli en intressant valfråga. Ett vacklande S skulle kunna avgöra frågan.

Hur skulle det inte kunna vara en god idé med allmän amnesti?

Eller för att citera John Stuart Mill, och nu vänder jag mig direkt till er i SD, en otillfredsställd gris är bättre än en otillfredsställd människa.

Relaterade blogginlägg:

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

lyckoriket

5 oktober, 20171 december, 2020av adolphson

IS och Boko Haram är exempel på två ytterst våldsamma och vidriga grupperingar som terroriserar omgivningen i religionens namn. Religiösa sekter, extrema grupper på såväl vänster som högerkanten har alltid funnits med i människans historia.

Ofta börjar det som en fredlig rörelse, kanske en mysig sekt, som efter en längre eller kortare tid slår över i ohämmat våld. Frågan har sysselsatt mig. Vad individer i en massa är villiga att göra i revolutionens eller det heliga lyckorikets namn.

Låt mig berätta om bagaren Jan Matthijs i den tyska staden Münster och hans efterföljare.

År 1534 drabbades denne Jan av religiös hysteri (inget ovanligt vid tidpunkten) och ville grunda i den heliga staden Münster det nya Jerusalem. Som så ofta är fallet bland dessa figurer var han karismatisk och lyckades mobilisera stora delar av befolkningen för den slutliga kampen mot satan.

Alla skulle de kämpa mot de gudlösa (alla som inte höll med honom) och invänta belöningen i form av Kristus återkomst. Jan lyckades – massor av människor hörsammade uppmaningen. Tusentals, fattiga, utstötta, trashankar, såg i Jan den nya Messias och vallfärdade därför till Münster.

Stadsbefolkningen flydde efter att retoriken hårdnat och övergått i övergrepp mot de som ansågs som en av de gudlösa. Deras straff blev i bästa fall fördrivning och förföljelse.

Kungens, eller rättare sagt kyrkans, trupper anlände snart och stängde helt sonika in fanatikerna i staden och belägrade den. Inne i Münster skapades ett samhälle med strikt hierarki och ordning. Man byggde upp det man såg som ett jordiskt paradis där alla tillsammans ägede allt.

Allt privat ägande (och individuell frihet) konfiskerades och avskaffades för gemensam förvaring, pengar avskaffades och byteshandel infördes, man införde gemensamma måltider i stora matsalar med högläsning ur bibeln som enda tillåtna underhållning.

Inget privatliv, inga låsta dörrar tilläts i det nya israel. Oppositionella tystades med bryska metoder.

Men…Jesus kom inte. Jan, allt mer desperat, gick till sist personligen till anfall, övertygad om att Gud skulle stå på hans sida, mot den stora övermakt som belägrade staden – med enda resultat att han brutalt och omgående höggs ner.

En ny ledare, Jan Beukels, stod självfallet genast redo att ta över hans (bokstavligt talat) fallna mantel varvid allt plötsligt blev… ännu värre.

En strikt gammaltestamentlig lagstiftning infördes med omedelbar avrättning för hädelse mot gud och överhet, ohörsamhet mot föräldrar, otrohet, homoseualitet, girighet, stöld, lögn, obscenitet och tomma ord, missämja, och upproriskhet, ilska och rivalitet.

Polygami återinfördes (ledaren Jan Beukels själv hade 16 hustrur) – också det motiverades enligt gamla testamentets ord varen fruktsamma och föröken eder.

Det hela utvecklades till ett veritabelt skräckvälde med Beukels kröning till kung över Israel och hela världen som final. Belägringen tog emellertid till slut ut sin rätt. Maten tog slut, förråden sinade. Människorna åt allt, djur sopor, ja, till och med lik. Till sist tynade folket bort i sjukdom och undernäring.

Münster intogs slutligen utan större bekymmer och Beukels torterades offentligt till döds

Vi ser gång på gång hur övertygelsen vinner över verkligheten. När Gudsstaten, Det kommunistiska lyckoriket eller Det rasrena tusenåriga riket ska upprättas skyr godhetens apostlar inga medel.

Ändamålet helgar medlen.

Jag tänker som sagt en del på detta. Och jag blev mycket inspirerad av hur Soran valde att hantera saken.

Normalisera eller inte, det är frågan. Eftersom jag inte tror på våld – utan enbart på samtal och kommunikation – har jag satt upp en mötesagenda för hösten.

Min ambition är, och jag har nästan lyckats bestämma möten, att samtala med (hon som just blivit utesluten ur) SD, en gammal kompis och medlem i Kommunistiska partiet samt en präst (eller heter det pastor) i Lugnetkyrkan.

Källor:

Huffington post

Wikipedia (eng)

Håkan Håkansson, Vid Tidens Ände