Sokrates försvarstal

Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi.

Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”.

Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator.

Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ­ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.

Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).

Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.

Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.

Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.

I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?

Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.

Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.

Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.

En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.

Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.

Vad läskigt.

Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.

I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.

Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.

Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.

Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.

Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.

Till jul ska jag pynta den, också.

Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.

Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.

 

Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan i Aten nedan. Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.

Allt är noga genomtänkt, som alltid.

Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.

Relaterade blogginlägg:

Bortom mr Keating

Apasia

Munklöftet

Hycklare 3

Källor:

SvD: Sokrates försvarstal

Platon: Sokrates försvarstal

Offerkofta

#SDinformerar är verkligen jätterolig.

Hello – in Sweden we have a word – offerkofta – so dont come here 

Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart.

En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:

  1. En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
  2. Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
  3. Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.

Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen.

Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.

(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)

Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner.

Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar.

Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:

Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande.

Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor.

Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. 

Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.

Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.

  1. Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
  2. Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
  3. Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.

Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:

Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår

Referenser:

AD HERENNIUM – Retorikförlaget 2009

Bumerangeffekt

Ta dig tio minuter och lyssna på det här. Det är duellen mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium – finalen på valrörelsen 1976.

Du kanske inte orkar igenom hela debatten men lyssna åtminstone på de sista 10 minuterna: de bådas slutanföranden efter en nära två timmar lång debatt. Palmes är klassiskt. Ingen minns Fälldins.

Retorikens konstverk är språket. Men det finns många olika språk och då avses inte olika gruppers tungomål utan språk beroende på omständigheter, situation, smak och syfte.

Grundtankarna i retoriken har varit de samma sedan antiken. Olika tider och omständigheter har genom historien ställt olika krav på talaren.

Uttryck, ord, grammatik, referenser och metaforer är aktuella och begripliga i en viss tid eller speciellt sammanhang. Sedan avtar den allmänna förståelsen (igenkänningsfaktorn) och därmed användningsmöjligheten för talaren.

En statsministerkandidat här hemma har – vad jag känner till –  aldrig använt sig av frasen Gud välsigne Sverige – Gud välsigne er alla!”. Varje presidentkandidat i USA måste däremot med nödvändighet uttrycka sig så.

Det är ett tecken på intelligens och en klar fördel att ha förmågan att snabbt kunna läsa av situationen, publiken, i just det sammanhang talaren befinner sig.

Man kan nog även påstå att äkta vältalighet bäst utförs på det språk talaren normalt använder. På så vis undviker hen att verka konstlad eller tillgjord genom att använda ord och meningar enbart för ordens egen skull, alltså utan egentligt syfte.

Samtidigt är vältalighet och vardagsspråk två olika saker. För vi, publiken, vill imponeras. Det är därför jag tycker det är lite sorgligt med Stefan Löfvens retorik. Han låter mest som en irriterad förståsigpåare.

Juholt var en bättre retoriker. Säga vad man vill om honom i övrigt, men han är sprungen ur bättre retoriskt grundmaterial. Och sannolikt var det därför han valdes. Socialdemokratin längtar efter att åter få en retoriker av Palmes kaliber.

Och vilket parti gör inte det, förresten?

Olof Palme var en briljant retoriker och debattör. För publiken på plats i Scandinavium 1976 var det uppenbart att han fullständigt pulvriserade Fälldin. Palme var så bra att han nästan fick med sig de borgerliga i publiken, ansåg någon efteråt.

Men det visade sig snart att opinionen tyckte annorlunda. Palme hade varit för brutal och det som blev till stor arenaunderhållning live framstod genom TV-rutan som ovärdigt, otrevligt och förnedrande.

Var försiktig med vad du ropar efter, Ebba Busch – gåigenom rutan – Thor.

Thorbjörn Fälldin är en mycket intelligent person. Olika genomförda intelligenstest – exempelvis i lumpen – visade på höga resultat. Han insåg tidigt att han generellt skulle vara chanslös mot Palme i debatterna.

Därför valde han en annan taktik för att kunna bli statsminister: han gjorde sig ännu mer norrländsk och bondskt sävlig (och mänsklig) förstärkt med pipa och hela baletten. Han drog ner tempot och blev, ja folklig, på ett sätt som tilltalande den stora andelen icke-socialister i folkrörelse-Sverige.

Vad gör egentligen den där spolingen Palme med farbror Thorbjörn!? 

Nationellt vann Fälldin alltså debatten och dessutom valet. En del påstår att den här debatten, tillsammans med Astrid Lindgren (nedan), avgjorde valet till en historisk första seger sedan tidigt 30-tal för de borgerliga.

Det lönlöst att längta tillbaka till Palmes tid av andra skäl än rent nostalgiska. (Själv längtar jag inte tillbaka av något skäl alls, men det är en annan historia). Det finns heller ingen större poäng att härma eller försöka låta som honom eftersom hans tid alltså var en annan.

Oftast räcker det med att försöka vara tydlig i sina framföranden. Vill en bli bättre kan en öva för att försöka finna sin, så att säga, röst – sitt…, särdrag/grej/varumärke. Jag tycker att årets partiledartal i Almedalen var väldigt bleka.

Det är konstigt att de som ska vara landets främsta retoriker inom sitt gebit är så alldagliga att lyssna på. Öva, öva och öva. Det är ju kul att hålla tal!

Mitt jobb ger mig stora möjligheter att öva. Och jag älskar att hålla tal. Jag älskar spänningsmomentet.

Jag älskar att vara ensam på en scen eller i en talarstol inför en större eller mindre publik. Det enda jag har med mig är orden och min röst. Möjligen ett manus. Det ger lite arena-känsla. Därför brukar jag ibland börja med:

Hej publiken – en som ska dö hälsar er!

Känslan, när du känner att du påverkar, når fram, är storartad. Den kan en leva länge på.

Jag vill påstå att även en medelmåttig talekonst ger stor effekt. Därför borde man kunna begära mer av några landets högsta maktutövare.

Men var sak har alltså sin tid. Jag tror kanske inte Cicero hade vunnit så stor framgång med sin retorik idag. Och det är precis som det ska vara med den saken.

Relaterade blogginlägg:

Astrid och Pomperipossa

Söstra mi 2

Det har kommit önskemål om att även min brors tal på vår systers begravning ska finnas tillgänglig för en bredare krets. Så, hur smärtsamt det än är, så publiceras det härmed.

Det här är talet jag önskar att jag aldrig behövt hålla. Hur beskriver man förlusten av en lillasyster, hur det känns? Hur sammanfattar man en älskad systers liv med några få ord? Vi har redan hört så mycket fint om Helena i dag, jag vill bara säga till er: Ni har alla rätt.

Jag har till några av er sagt att jag känner mig amputerad. Det är väl det närmaste jag kommer en beskrivning. Något vitalt fattas mig, en del av min vardag och mitt liv saknas nu. Jag har under de gångna veckorna flera gånger hunnit tänka ”haha, det här måste jag skriva till Helena om”. Det kunde vara en ensam svamptur i skogarna på Luras, första gången utan vår trogna ciceron Karin Olausson. Med en ynka hittad murkla som resultat. En bild till Helena på korgen med ett ”så här går det.”

Eller när jag fastnat på ett tåg i några timmar med överdriva ilska reaktioner hos medresenärerna. Återigen, sådant som jag vet att Helena fnissat förtjust åt.

Men nu kan jag inte göra det.

När vi var små och växte upp var jag mest dryg. Vi var nära i ålder och gillade att reta varandra. Som så många andra syskon. Jag kallade henne bortbyting, sa att hon borde sättas i karantän. Slog hennes kompisar med couronnepinne, eller kallade henne och Anna Gren för ”titta, där kommer ryskorna gående”. Så där jobbig som bröder kan vara. Fredrik mäklade fred mellan oss, när föräldrarnas tålamod tog slut. Vilket det ganska ofta gjorde.

Sedan dog mamma. Med allt vad det innebar av sorg och saknad.  I den nya obehagliga och smärtsamma tillvaron efter mammas död, flydde vi bort från sorgen, jag till säsongsjobb i Sälen och Öland, Helena till England. Men där någonstans började vi sakta svetsas samman. Jag tror att vilsenheten efter mammas död drev oss samman. Familjen kröp runt på alla fyra efter mammas död och försökte hitta fotfästet igen. Vi kunde inte hitta tillbaka, det gick inte. Men till något nytt, något hållbart i familjerelationen. Det var en nödvändighet för att vi skulle må bättre. Vi hamnade båda så småningom i Stockholm, vilket även det bidrog till att vi blev närmare med varandra. Dalfolk i Stockholm håller samman, det är sen gammalt!

Vad jag minns som ett annat viktigt stort steg för vår nära kontakt, var när Helena vågade komma ut som homosexuell. Jag och Ulrica hade nyss blivit ett par och Ulrica sade nästan omgående till mig, det som jag själv i tanken snuddat vid tidigare, ”du förstår väl att Helena är gay va”? När jag berättat att hon ännu inte sagt något till oss,  bestämde Ulrica raskt att vi skulle bjuda Helena och hennes dåvarande tjej Bekki på middag. Och hjälpa dom lite på traven helt enkelt.

Jag spelade ut hela registret. Efter många klunkar vin, lite spillande på duken, lite nervöst gnuggande i ansiktet, sparkar under bordet från Ulrica, samt hinna göra en rolig hatt av servetten och sätta på huvudet, så kom jag till skott. ”Vi undrar bara när ni tänkt berätta för oss att ni är ett par” frågade jag.

Jag minns fortfarande glädjen hos Helena, de glittrande ögonen och röda kinderna. Jag upplevde att hon blev så lättad och lycklig i detta ögonblick. Och att det var efter detta vi fick en djup och nära kontakt. Efter detta fick jag även förtroendet att följa med ut på gayklubbar. Vi dansade till schlagerlåtar, en kärlek vi delade, och jag njöt av att för en gångs skull få möta ren åtrå på dansgolvet, låt vara att den kom från andra män. Helena roade sig under tiden på sitt sätt, såsom att då hon såg ett enormt hårsvall på dansgolvet så dansade hon dit och låtsades avvända hårsvallet som en kappa att hänga över axlarna.

Under åren har vi haft ett fint och nära umgänge. När jag bläddrar i sms-trådar, mail och andra trådar ser jag att vi hade kontakt flera gånger i veckan. I stort och smått. Ofta och gärna om tillvarons små underhållande obetydligheter. Helena var expert på det. Att se det roliga i en vardaglig händelse. Att kunna plocka fram en bisarr detalj som man själv missat, men som fick en att brista ut i skratt. Denna förmåga behöll hon även i de svåraste stunderna. Jag minns den dag på sjukhuset då domen föll, att inget hopp längre fanns, ingen hjälp fanns att få. Vi satt i hennes rum och begrundade detta. En välmenande sköterska var inne och hav Helena en inhalator som skulle hjälpa henne ”andas lite lättare”. Helena satt och tittade på den i sin hand. Då sköterskan gått ut tittade hon upp på Marie och mig, ryckte på axlarna och kastade inhalatorn över axeln.

Hennes osvikliga minne för små roliga detaljer ur det förflutna. Där jag och min bror jobbat för att att förtränga pappas alla märkliga utspel i det vardagliga genom åren, där frossade Helena, plockade fram dom med glädje och lust. Där jag och Fredrik glömt många av mammas roliga uppläxningar eller förmaningar, kunde Helena hjälpa oss att minnas.

Nu är det vi som minns Helena. Vi gör det med lika stor glädje som sorg. Själv minns jag och saknar så mycket, så många saker.

Hennes förmåga att se och fånga vardagens lyx. ”Så lyxigt” brukade hon entusiastiskt utbrista, det är vi nog många som känner igen. Om ett glas vin och en bit ost en söndagskväll. Om en svamptoast på Luras. En tjusigt upplagd sallad. Eller de älskade ”starkölsluncherna” på Styrsö under semestern.

Min fru Ulrica brukade säga att jag och Helena ”gick upp i symbios” då vi träffades. Det var ingen komplimang har jag förstått. Vi delade den till exempel den irriterande egenskapen att i affären med hustrun alltid vara sist med att plocka upp plånboken. Men i mer festliga sammanhang inte känna några gränser med att spendera på oss själva eller på omgivningen.

Vi hade så kul. Vi delade samma humor, älskade att kasta filmcitat på varandra. Omgivningen kunde tycka att vi var för interna, för bisarra. Det var vi nog också. Vid en fest i en tidigare lägenhet där jag och Ulrica bodde, kom en tjatig och dryg granne in. Jag flydde genom att, inte helt logiskt, krypa in under sängen i sovrummet. Helena kom släntrande, böjde sig ner då hon såg mina fötter sticka ut, frågade vad jag gjorde. Jag sa att grannen är så dryg. Helena konstaterade, ”ja, han är rätt dryg” och kröp in sedan in under sängen bredvid mig. Det kändes logiskt för oss. Det framstod dock inte som logiskt för Ulrica då hon kom och undrade vad vi höll på med.

Jag minns och saknar hur hon kunde vinkla vinglaset och sedan lägga omkull det på bordet. För att markera att det behövdes påfyllning. För att sedan utbrista i familjens numera patenterade ”taaaackaaar” då glaset fylldes på.

Jag saknar att höra henne muntert ropa ”im on a roll here” i skogarna på Luras, svingandes bärplockaren ner mot lingonriset.

Jag saknar hennes rappa humor, som när jag själv tyckte att jag fångat en brittisk pose på ett foto på Facebook, och nöjt skrev ”Be british”, så kommenterade hon blixtsnabbt ”Be ridiculos”

Jag saknar hur hon imiterade Zack i filmen Änglagård med hans speciella hälsning då vi möttes eller skildes åt.

Till sist vill jag säga några ord till dig Marie. Ni fick 5 år. Fem knappa år. Så lite tid. Alldeles för lite tid. Men vilka år det var. Jag tror inte jag sett Helena må så bra, vara så lycklig, som hon var dessa år med dig. Lyckans tid!  Sedan kom sjukdomen. Du vek aldrig från hennes sida, du kämpade och slet för henne. Du fanns där, du vakade över henne. Du bar henne på dina axlar genom detta helvete. För det är jag dig evigt tacksam. Utan dig hade Helena haft det ännu värre i allt detta. Helena slipper lida mer nu, men jag vet att ditt lidande bara börjat. Ett lidande av sorg och saknad. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Nu är det vår tur. Nu är det vi som skall finnas där för dig. Nu är de vi som skall bära dig på våra axlar.

Helena brukade påminna mig om det retsamma mantra jag brukade säga till henne då vi var små. ”Man vill mycket. Men får lite”. Man kan säga att detta retfulla mantrat nu har bitit mig rumpan rejält. Och att jag nästan kan höra Helena retfullt skrattande säga det till mig nu, och nöjt påpeka att hon fick sista ordet i detta.

Helena. Du var redo för detta, och att lämna oss. ”Jag vill leva, men min kropp vill inte” som du sa till Marie sista dagen. Men vi som är kvar här är inte redo. Jag kommer minnas och sakna dig resten av mitt liv.

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi

In loco parentis

Kalla pannkakor

Kusin Magnus

Till moster

Söstra mi

Det är dags att ta farväl och vårda minnena. På tisdag skulle hon fyllt 38 år, min syster. Begravningen var fin, så fin. Den efterföljande minnesstunden, som vännerna mestadels hade arrangerat tillsammans med hennes fru Marie, bjöd på minnesord, tårar, skratt och minnen. Det är ju det som är det fina med minnesstunder: alla får minnas och begrunda på sitt vis. Jag ville säga något men jag var så ledsen att jag nog knappast var begriplig. Det här var vad jag försökte säga. Och i viss mån också sa mellan tårarna.

Även om jag idag såklart vill hylla min syster så vill jag betona att jag inte står här för att prata OM henne.

Detta, allt som jag säger, är också – och har så varit i verkliga livet – riktat direkt TILL henne. Vi har pratat för länge sedan och alldeles nyligen, i personliga samtal, i telefon, via sms och slutligen, som det nu blev, vid fotändan i hennes säng.

Jag står här framför er som en ur en familj i smärta, i en släkt som sörjer men kanske även som en ur stor vänkrets i chock.

Hur det än varit, hur relationen än sett ut, så tror jag vi alla är förenade inte bara i vår önskan att minnas Helena utan snarare i vårt behov av att göra så.

Så är det kanske för alla sörjande men sådan var min lillasysters utstrålning att också de människor som endast hastigt träffade henne, kanske genom jobbet eller på andra sätt, också känner att de förlorat någon som stod dem nära.

Om inte annat så vittnar alla besök hos henne den sista tiden om det.

Alla ni som är här, alla ni hennes vänner från förr och kanske senare, släkt, vi anhöriga, och så till sist så klart Marie – vittnar om en långt mer enastående kärleksförklaring till Helenas minne än vad jag någonsin kan hoppas att kunna ge här idag.

Men ändå. Det är så orättvist. Och tiden med Helena blev för kort, alldeles för kort.

Helena, vi var nära varandra som små. Och även om vuxenlivets samvaro inte präglades av samma närhet som barndomens har den senaste månaden fyllts av minnesbilder.

Som när du kröp upp i min säng när du var alldeles liten eller kanske allra starkast när du gjorde det en gång under mammas sjukdomstid.

En natt Uppsala kröp du upp i min famn och så satt vi länge och bara andades. Men vi tänkte även framåt.

Man får aldrig glömma detta viktiga – man måste alltid se framtiden an, möjlighetshorisonten får inte enbart vara dyster och det är viktigt att minnas detta även när tillvaron är som svartast.

Så uppfattade jag att du Helena såg på tillvaron och så försöker jag själv också göra, så långt det nu är möjligt.

Vi har lärt oss alla våra läxor den hårda vägen, sa du nyligen. Jag tänker att i det hade du alldeles rätt.

Du fick enbart leva ett halvt liv och jag kommer alltid att känna mig lurad på all den tid vi skulle ha nu när du äntligen var på väg – du skulle ju bara svänga in i Sandviken – och sedan komma hem till mig, Malin och flickorna på middag.

Du kom aldrig fram. Det gick inte. Du fick återvända.

Sista gången jag träffade dig satt du i en solstol och var glad, så glad. Även om talet gick lite långsammare än det brukade såg man fortfarande det där lite småbusiga leendet och den så typiska glimten i ögat – den som gör dig så lik mamma ibland– och du tyckte det var en bra dag. Det tyckte jag med.

En bra dag i en solstol på Ersta diakoni. När slutet nalkas är det saker och stunder av den typen som räknas.

Men jag vill inte bara minnas den dagen.

Nej, jag minns dig även ligga på rygg i din säng och kasta en liten boll uppochner – eftersom du på det sättet trodde du kunde får bättre bollkänsla – jag hör dig spela The Doors genom dörren till ditt rum under Kevin Kostners vakande ögon.

jag tänker på besöket jag och Malin gjorde hos dig i England och senare i Eskilstuna under studietiden, och jag tänker på många, många roliga stunder där du med din osvikliga pricksäkerhet och underbara känsla för humor ofta lockade till dubbelvikt skratt som varade tills man kiknade.

Jag tänker på hur glad du blev den gången jag skrev ett brev till dig och sa att den du älskar älskar också jag. Mer behövdes liksom inte sägas. Du var den kärlek som vågade säga sitt namn och för det är jag stolt.

När jag fick beskedet att du ville somna bort från alltihop fick jag panik. Trots att det inte på något sätt var oväntat.

När jag kom fram sov du redan och för en gångs skull alldeles fri från smärta. Jag fick vara med din sista stund. Jag lärde mig också något under detta dygn, något jag egentligen redan visste: att leva i nuet är viktigt.

Du har kämpat ibland, Helena. Alltså långt innan du blev sjuk. Kärleken är lite omständlig på det viset – omgivningen kanske inte alltid kan förstå eller acceptera den man älskar och hur man gör det.

Egentligen vore vår värld bättre om fler kunde säga den du älskar älskar också jag. Och sedan leva efter det. Och jag menar inte detta ur ett religiöst perspektiv.

Jag förstod dig tidigt, Helena. Och som du känner för Marie känner också jag fast för Malin. Vilket gör att jag känner åtminstone lite av din kärlek – kanske en tiondel eller så – för din Marie, Viktors Ulrika och deras barn.

Det kommer jag alltid att göra. Oavsett vad.

Därför väljer jag att tänka på något som var bland det sista du sa till mig: nämligen om vikten av att ta hand om varandra.

Jag tänker också att du under sjukdomstiden hade sitt sinne och själ intakt och det sista beslutet, det om ditt eget liv, ja det tog du själv på dina egna villkor.

Jag kan inte låta bli att också låta några andra, människor som säger saker bättre, tala för mig. Jag väljer tre texter som liksom knyter ihop hela sorgeprocessen som jag ser den.

Thomas Tranströmer – Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV – bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger—
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Ylva Eggehorn                                                                                                         

Stå stilla I smärtan, rotad I det som är ljus I dig.                                                                   Låt svärdet gå genom dig.Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton. Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång.

Harry Martinsson

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Helena ditt namn betyder lysande. Och även om livet utan dig på många sätt känns mycket svårt så är det så vill jag minnas dig – som lysande. Och jag vill se framtiden an, med dig i minnet även om du mycket hellre hade fått vara med.

Den unika, komplexa, många gånger slutna, den inre och yttre vackra, den fantastiska, briljanta oersättliga och lysande Helena.

Jag kommer alltid att minnas dig, jag ska se till att så många som möjligt också gör det – inte minst dina brorsdöttrar Liv, Line, Louise, Mina och så en som vi ännu inte känner.

Jag vill avsluta med det enda lilla poem jag någonsin skrivit – till mamma när hon lämnat oss. Det får knyta ihop detta:

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. Sakta, nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort, lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.

See you in Liverpool, Helena.

 

 

 

Här kan man hitta hennes blogg

Här kan man hitta minnesorden från vännerna.

Här är mina relaterade blogginlägg om henne:

 Kalla pannkakor

In loco parentis

Fotnot: Uttrycket ”See you in Liverpool” är en fras sjömän använde under främst andra världskriget. Klarade man sig, alltså fartyget resan över till Liverpool var det lugnt. Det blev en lyckofras som många äldre sjömän – exempelvis vår morfar – använder som avskedshälsning för en avliden vän eller kollega vid deras begravning. Orden yttras samtidigt som man diskret knackar lite i kistan.

 

Aspasia

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles (som jag tidigare bloggat om).

Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell.

Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet.

Prostitution hörde till samhällsbilden – då som idag – och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar.

Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles.

Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte.

Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten  – och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin)  – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles.

Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen.

Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse.

Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda.

Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten.

Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det.

Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland. 

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad:

(Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal  

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt. 

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Synonym

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.

Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.

Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.

Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.

Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel.

Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.

Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. 

Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.

Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk.

Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.

Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.

1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.

Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.

Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.

Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.

Hursomhelst.

För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.

Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.

Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.

Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.

Nej, han är istället dyster och tankfull.

Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.

Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.

Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.

Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. 

Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.

Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.

Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.

Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.

För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.

Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.

Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.

Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

50 nyanser av 5 delar

Man kan säga att retoriken uppstår genom människans biologiska förmåga att kunna tala. När sedan retorikens nytta blev uppenbar uppstod en utveckling och systematisering.

Man märkte att vissa saker fungerar i vissa sammanhang och minns detta tills nästa gång det är dags. Erfarenhet läggs tills erfarenhet och reglerna sätts för talekonsten i de antika samhällena.

Retorikens tillkomst och utveckling hänger alltså ihop med vår civilisations födelse och utveckling. Det retoriska syftet är – enligt romarna Cicero och Quintilianus – att Påvisa, Påverka eller Roa.

Vissa ägnar sig åt intensiva studier av retorik för att nå sina mål. Som att bli världens mäktigaste man, exempelvis.

För retorik tar dig till en viss nivå men sedan måste du också kunna infria dina vackra ord och visioner. Låt oss ta president Obama. Alla som gillar politik, och särskilt amerikansk, har säkert redan lyssnat på The Seech that made Obama president.

Han lyckades och blev faktiskt världens mäktigaste man. Men efter att bländverket lagt sig: vad har han egentligen åstadkommit som president? Efter Yes We can-talet – vad är hans facit?

Att Obama är en av mina störta besvikelser på det här området är en sak utanför ämnet.

Olof Palme var också en skicklig retoriker (eller retor som man sa i antiken) men åstadkom han så mycket han heller? Ska jag tvingas mäta landets statsministrar efter betydelse faller nog valet på Ingvar Carlsson som nummer 1.

Och han hade ju inte samma retoriska snille och det är Palme vi minns.

Den klassiska retoriken brukar delas upp i 5 delar.

1. Förberedelsen. (På latin: inventio). Det är viktigt att finna bakgrundsfakta, stoff, till innehållet i talet. Ibland kan det handla om ett allmängiltigt material till ett framförande som ska hållas många gånger inför olika sorters publik. Så som en valturné eller lärares lektioner.

Få talar oförberedda (utom jag ibland) även om det kan verka så för att talaren inte har (synligt) manus. Dessutom måste man öva (se punkt 4 nedan) så att ingen retorisk poäng förstörs genom att vi råkar säga något vid helt fel tidpunkt.

2. Disposition (dispositio). Det är mycket viktigt var i talet saker sägs. I den klassiska retoriken kan ett tal bestå av åtta huvuddelar:

Först kommer inledningen som måste vara intresseväckande så publiken inte förlorar tålamodet. Varje lärare vet hur svårt detta kan vara.

Sedan följer bakgrundsbeskrivningen. Målet är att publiken i slutet har tillräckliga kunskaper i ämnet men samtidigt är i sådant känslotillstånd så de kan påverkas i sakfrågan.

Publiken ska förstå det talaren säger, tro på de slutsatser som dras och känna det talaren vill att de ska känna. Varje politiker som vill vinna en omröstning vet hur viktigt detta är.

Enligt Quintilianus ska bakgrunden uppfylla tre krav. Den ska vara kort, klar och trovärdig.

Vidare följer en kort presentation om upplägget i stort. Vad man ska tala om, blir det tillfälle till rast eller frågor etc. Vid längre föreläsningar är detta viktigt men kanske inte lika nödvändigt om det handlar om ett kortare tal.

Okej, det blir kaffe om en halvtimme iallafall. 

Nästa steg handlar om att upplysa om vad man vill med framförandet, sitt syfte. Jag föreslår att vi ordnar en skidtävling i Falun eller Jag tror hen är oskyldig.

Sedan är det dags att ge argument för syftet. I klassisk retorik hävdas att det räcker med tre huvudargument. Det starkaste placeras ofta sist, det näst starkaste först och det svagaste i mitten.

Anledningen till att begränsa sig till tre argument är att åhörarna ska kunna hålla ordning på dem.

Nästa steg innebär att skydda argumentationen mot eventuella angrepp. Om man förekommer motargument har man ett övertag eftersom motståndaren i en debatt knappast hinner dra sig tillbaka för att göra en ny förberedelse.

Här ligger nyckeln till att vinna politiska debatter och sannolikt förklaringen att politiker idag ibland ganska vildsint hänvisar till fakta, olika auktoriteter eller forskning. Deras egen trovärdighet räcker inte till, helt enkelt.

Sedan kan det vara dags att sammanfatta det som sagts – helst vid långa tal. Det är väsentligt, särskilt vid omröstningar, att motargumentet inte är det publiken primärt minns när de fattar sina mätometer-knappar.

Efter sammanfattningen kommer vi till avslutningen. Här kan det vara bra att engagera åhörarnas känslor. Man kan till exempel bli personlig och berätta om en upplevelse som förstärker argumentationen.

Som Obama när han i sitt tal (ovan) väver ihop sin bakgrund med ”The great american history”. My presence here today is highly unlikely…

Talaren måste också få åhörarna att förstå när hen är färdig. Detta kan vara antingen genom att orden är så känslomässiga att det inte finns något tvivel, eller att helt enkelt berätta att talet är slut.

3. Uttrycket (elocutio) handlar om att klä sitt framförande i ord. Hur vill jag att texten ska påverka? Vill jag vara roande? Vill jag spela på åhörarnas nyfikenhet? Vill jag väcka medkänsla? Svaren till dessa frågor hjälper talaren till ett förhållningssätt i hur hen ska uttrycka sig.

Det handlar inte bara om att finna ord för det som ska sägas, utan också för att göra talet uttrycksfullt. Därför handlar denna del av retoriken om att finna lämpliga gester, poser, tonfall eller möjligen andra hjälpmedel.

Det är talaren som är presentationen och Powerpointen hjälpmedlet. Inte tvärt om.

4. Inlärningen (memoria). Det är ganska enkelt – för att vara fri inom retorikens regler måste du lära dig det du ska säga utantill. Eller åtminstone dölja väl att du har ett manus. Det handlar också om trovärdighet – en person som måste läsa det hen talar om verkar inte genuin.

5. Framförandet (actio) handlar såklart om själva framförandet, alltså på talarens yttre uppträdande, som olika rörelser, gester, röstlägen, ögonkontakt med publiken och var talaren befinner sig i rummet.

Detta hänger ihop med del 3 (ovan).

Aristoteles menade att framförandets viktigaste del var uttalet (en del av actio som kallas pronuntiatio). Det vill säga hur man brukar sin röst genom att gå mellan olika tonlägen samt ordens uttal.

Även Cicero och den store Demostenes såg framförandet som det enskilt viktigaste i ett framförande. För att citera Cicero:

Till varje rörelse i människors sinnen hör av naturen ett särskilt uttryck i ansiktet, ett tonfall, en gest. Hela människokroppen med alla dess anletsdrag och tonfall liknar därför strängarna på en harpa, och ljuder när olika sinnesrörelser slår an dem.

Retorik handlar inte bara om vad vi säger utan i mycket större grad hur och när vi säger det. Vi kan ju ta Erik Saades låt i melodifestivalen. Vad är det karln sjunger, egentligen?

I dont the lying – you keep on trying – losers lose yeah – she´s drop dead hot amazing you before – a little crazy – brother now she´s mine – i knew you before you where a cool kid – so screw you right

Det är detta som vi skrattande låter våra barn titta på, sjunga med i, och rösta på. Vi köper det rakt av – antagligen för att vi egentligen inte lyssnar. Och det kanske är tur det, när allt kommer omkring.

För att verkligen lyssna, följa upp, reflektera och själv ta ställning kring ett framfört budskap kräver så mycket av oss. Och detta bara för att upptäcka att kejsaren faktiskt är naken.

Relaterade blogginlägg:

Äntligen stod presidenten i talarstolen

Källor (och rekommenderad litteratur!):

AD HERENNIUM – retorik till Herennius Retotikförlaget 2009 (den äldsta bevarade läroboken i romersk retorik)

Hellspong, Lennart, Konsten att tala: Handbok i praktisk retorik, Studentlitteratur AB, 2004

Lindqvist Grinde, Janne. Klassisk retorik för vår tid: Studentlitteratur. 2008

Quintilianus, Den fulländade talaren. W & W:s klassikerserie. 2002

Aristoteles Retoriken Retorikförlaget 2012

Musiken

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela – för att vara han – men jag störde mig lite på hans återkommande gester med sina händer.

Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet.

Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt.

Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring.

Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk.

Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara.

Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen.

Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt.

Lite som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt.

Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet.

Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Det gör jag alltid inför en lektion eller anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd.

Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

Relaterade blogginlägg

Mitt tal till moster

Mitt tal till Rector Magnificus

Fru musica

Stora tal

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Att bryta mönstret (jag på FP:s landsmöte)

Att tilltala en utbildningsminister (jag på FP:s landsmöte)