Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare. En rätt farlig människa, alltså. Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner. I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.
Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det. Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det. Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag. Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.
Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt. Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning. Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.
Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.
Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt, vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande. Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati – ja det får mig att gå i taket. Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”. Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.
Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.
När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också. Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.
Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur. Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.
Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet. Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva. Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.
Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel: Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.
Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos. Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet. Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid. Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).
Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.
Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.
Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius. Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43. Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål. Därmed hade den store talaren definitivt tystats.
—
Källor:
Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,
Den nyligen genomförda resan aktualiserade min gamla faiblesse för Winston Churchill. Han var den förste, vad jag vet, att presentera idén om ett enat Europa, en idé som i allt väsentligt tuffat på sedan dess men som nu är hotad. I land efter land vinner populisterna och nationalisterna enkla poänger, inte minst här hemma är främst V men också SD ute och rider på den populistiska vågen. EU är hotat både inifrån och utifrån, enligt min mening. Liksom England var i början av andra världskriget. Saker och ting kunde verkligen gått annorlunda. Den gängse bilden av dåtiden är den av den faste premiärministern som hade såväl nationen som parlamentet som regeringen i sin hand.
Låt mig berätta om den brittiske utrikesministern under andra världskriget: Lord Halifax. Det som nedan följer var så känsligt att det var hemligstämplat fram till år 1970, mitt födelseår, och för övrigt tre år innan England blev medlemmar i Europasamarbetet.
Det såg mörkt ut 1940. Hitler hade i snabb takt vunnit stora framgångar och Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och småningom Frankrike hade fallit. Järnaxeln gick mellan Berlin, Rom och Tokyo, Molotov och Ribbentrop hade slutit en icke angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland, Spanien var neutralt men lierat med Tyskland. USA skulle hålla sig utanför kriget, sa landet. Det är kanske inte så förvånande att ledande britter, så som Halifax, talade om en förhandlingsfred ned Hitler. Tyskarna var helt enkelt för starka, tyckte man. Men Churchill stod emot, han var övertygad om att England måste bekämpa Hitler. Halifax gillade naturligtvis inte Hitler eller nazisterna men han var också en rationell och pragmatisk politiker. Han tyckte att man måste undersöka möjligheterna till en diplomatisk fred. Han hyllade sunt förnuft och ville rädda det engelska folket och England. Att kriga mot Hitler vore vansinne hävdade han.
Via en svensk affärsman, en viss Birger Dalréus, togs kontakter med Göring och Halifax mötte den italienska ambassadören (britterna ville inte att det tyskvänliga, fascistiska Italien skulle gå in i kriget.) Tanken var att Mussolini skulle medla fred mellan England och Tyskland. Mot att England inte angreps kunde Halifax tänka sig att ge bort Gibraltar, Malta och afrikanska kolonier till nazisterna. Halifax motiverade allt detta för att rädda sitt älskade fosterland. Om England får behålla sin självständighet kunde Tyskland få herravälde över kontinenten, resonerade han. Han brydde sig inte mycket om Europa – England var viktigast.
Churchill var ingen duvunge. Han hyllade det brittiska imperiet men hade också släktingar som under tidigare århundraden slagits på kontinenten. Han kunde inte se England som en förvisso självständig men andra rangens stat i Europa. Bättre kämpa och falla än en förnedrande förhandlingsfred med Hitler, resonerade han. Churchill hatade tyranni, och totalitära regimer som fascism och kommunism. Han var från början liberal men blev konservativ. Han hade nära band till USA (hans mamma var amerikanska) och han gillade demokrati, i synnerhet den brittiska. När saken kom upp på regeringsmöten låg Churchill relativt lågt men argumenterade emot Halifax när denne menade att Hitler inte ville förnedra England och att det genom en överenskommelse också kunde förhindras att Frankrike skulle förstöras.
Det var nära. Men tack vare sin övertygelse och politiska skicklighet och rävspel lyckades Churchill manövrera ut Halifax. Bland annat genom några retoriska mästerstycken lyckades han övertyga tillräckligt många i parlamentet om att en förhandlingsfred, separatfred, inte var bra på sikt.
Hur hade Europa sett ut om Halifax fått sin vilja igenom? Hur många fler människor hade dött på slagfälten och i koncentrationsläger? Ett av de mer bisarra argumenten från brexitsidan i den nyligen hållna engelska folkomröstningen är att EU är som Hitler-Tyskland: maktfullkomligt och breder ut sig på andras bekostnad. Den typen av argument borde räcka för att demaskera populismen för vad den är. Och så alla dessa populister som säger sig företräda folket mot etablissemanget men som själva är en del av eliten: Trump, Farrage, Johnson, Orban, Le Pen och allt vad de heter. Det är hyckleri på en sällsamt hög nivå.
Man kan göra mycket i nationens namn men vad är bäst på sikt? Ensamma, självständiga länder som ser om sina egna hus eller länder som samarbetar och hjälper varandra? Nej, jag är med Winston, jag. Ett enat Europa är bra. Ett enat Europa är mångfald. Ett enat Europa är fred. Det finns, för att låta lite melodramatisk, tillfällen när en måste stå upp för sin övertygelse och kämpa även om vinden svänger åt ett annat håll. Just nu är en sådan tid, tänker jag.
När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne. Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt. Sagt och gjort.
Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat. Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.
Här är resan i bilder.
—
Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.
—
Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?
Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.
Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?
Därför att man måste det.
Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).
L provar the på Harrods.
—
Med kampanjarbetare i Hyde Park.
—
Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. Tre tusen spänn för hela familjen på relativt bra platser och det var värt varenda Sterling. Otroligt bra! Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.
Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats. På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun. Globaliseringen är här. Liket it or not.
—
Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter. Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.
—
Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?
Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.
Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land, redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit. Jag håller med mannen på hästen nedan: det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig. Engagemang är viktigt. Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.
Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:
Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.
Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.
Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.
Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.
Skomakare bliv.
Eller kanske ol´man river.
Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson. Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!
Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor. Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.
Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag. Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad. Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.
Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat. Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan). Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.
Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.
Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser. Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.
Jag: Gör mig snygg, tack.
Frisören: Det går inte.
Jag: Va?
Frisören: Du är ju redan snygg.
Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?
Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.
Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper. Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.
Julbordet är åter en snackis i kommunen. Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.
Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken. Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.
—
I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.
Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.
Hur bemöter man dem?
Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff? Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm.
Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?
—
Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.
Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi. Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”. Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator. Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.
Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).
Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.
Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.
—
Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.
I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?
Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.
Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.
Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.
En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.
Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.
Vad läskigt.
Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.
I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.
Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.
Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.
Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.
Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.
Till jul ska jag pynta den, också.
Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.
Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.
Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan iAten nedan.Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.
Allt är noga genomtänkt, som alltid.
Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.
Hello – in Sweden we have a word, offerkofta, so dont come here
Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart. En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:
En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.
Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen. Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.
(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)
Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner. Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar. Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:
Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande. Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor. Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.
Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.
Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.
Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:
Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår
Det har kommit önskemål om att även min brors tal på vår systers begravning ska finnas tillgänglig för en bredare krets. Så, hur smärtsamt det än är, så publiceras det härmed.
—
Det här är talet jag önskar att jag aldrig behövt hålla. Hur beskriver man förlusten av en lillasyster, hur det känns? Hur sammanfattar man en älskad systers liv med några få ord? Vi har redan hört så mycket fint om Helena i dag, jag vill bara säga till er: Ni har alla rätt.
Jag har till några av er sagt att jag känner mig amputerad. Det är väl det närmaste jag kommer en beskrivning. Något vitalt fattas mig, en del av min vardag och mitt liv saknas nu. Jag har under de gångna veckorna flera gånger hunnit tänka ”haha, det här måste jag skriva till Helena om”. Det kunde vara en ensam svamptur i skogarna på Luras, första gången utan vår trogna ciceron Karin Olausson. Med en ynka hittad murkla som resultat. En bild till Helena på korgen med ett ”så här går det.”
Eller när jag fastnat på ett tåg i några timmar med överdriva ilska reaktioner hos medresenärerna. Återigen, sådant som jag vet att Helena fnissat förtjust åt.
Men nu kan jag inte göra det.
När vi var små och växte upp var jag mest dryg. Vi var nära i ålder och gillade att reta varandra. Som så många andra syskon. Jag kallade henne bortbyting, sa att hon borde sättas i karantän. Slog hennes kompisar med couronnepinne, eller kallade henne och Anna Gren för ”titta, där kommer ryskorna gående”. Så där jobbig som bröder kan vara. Fredrik mäklade fred mellan oss, när föräldrarnas tålamod tog slut. Vilket det ganska ofta gjorde.
Sedan dog mamma. Med allt vad det innebar av sorg och saknad. I den nya obehagliga och smärtsamma tillvaron efter mammas död, flydde vi bort från sorgen, jag till säsongsjobb i Sälen och Öland, Helena till England. Men där någonstans började vi sakta svetsas samman. Jag tror att vilsenheten efter mammas död drev oss samman. Familjen kröp runt på alla fyra efter mammas död och försökte hitta fotfästet igen. Vi kunde inte hitta tillbaka, det gick inte. Men till något nytt, något hållbart i familjerelationen. Det var en nödvändighet för att vi skulle må bättre. Vi hamnade båda så småningom i Stockholm, vilket även det bidrog till att vi blev närmare med varandra. Dalfolk i Stockholm håller samman, det är sen gammalt!
Vad jag minns som ett annat viktigt stort steg för vår nära kontakt, var när Helena vågade komma ut som homosexuell. Jag och Ulrica hade nyss blivit ett par och Ulrica sade nästan omgående till mig, det som jag själv i tanken snuddat vid tidigare, ”du förstår väl att Helena är gay va”? När jag berättat att hon ännu inte sagt något till oss, bestämde Ulrica raskt att vi skulle bjuda Helena och hennes dåvarande tjej Bekki på middag. Och hjälpa dom lite på traven helt enkelt.
Jag spelade ut hela registret. Efter många klunkar vin, lite spillande på duken, lite nervöst gnuggande i ansiktet, sparkar under bordet från Ulrica, samt hinna göra en rolig hatt av servetten och sätta på huvudet, så kom jag till skott. ”Vi undrar bara när ni tänkt berätta för oss att ni är ett par” frågade jag.
Jag minns fortfarande glädjen hos Helena, de glittrande ögonen och röda kinderna. Jag upplevde att hon blev så lättad och lycklig i detta ögonblick. Och att det var efter detta vi fick en djup och nära kontakt. Efter detta fick jag även förtroendet att följa med ut på gayklubbar. Vi dansade till schlagerlåtar, en kärlek vi delade, och jag njöt av att för en gångs skull få möta ren åtrå på dansgolvet, låt vara att den kom från andra män. Helena roade sig under tiden på sitt sätt, såsom att då hon såg ett enormt hårsvall på dansgolvet så dansade hon dit och låtsades avvända hårsvallet som en kappa att hänga över axlarna.
Under åren har vi haft ett fint och nära umgänge. När jag bläddrar i sms-trådar, mail och andra trådar ser jag att vi hade kontakt flera gånger i veckan. I stort och smått. Ofta och gärna om tillvarons små underhållande obetydligheter. Helena var expert på det. Att se det roliga i en vardaglig händelse. Att kunna plocka fram en bisarr detalj som man själv missat, men som fick en att brista ut i skratt. Denna förmåga behöll hon även i de svåraste stunderna. Jag minns den dag på sjukhuset då domen föll, att inget hopp längre fanns, ingen hjälp fanns att få. Vi satt i hennes rum och begrundade detta. En välmenande sköterska var inne och hav Helena en inhalator som skulle hjälpa henne ”andas lite lättare”. Helena satt och tittade på den i sin hand. Då sköterskan gått ut tittade hon upp på Marie och mig, ryckte på axlarna och kastade inhalatorn över axeln.
Hennes osvikliga minne för små roliga detaljer ur det förflutna. Där jag och min bror jobbat för att att förtränga pappas alla märkliga utspel i det vardagliga genom åren, där frossade Helena, plockade fram dom med glädje och lust. Där jag och Fredrik glömt många av mammas roliga uppläxningar eller förmaningar, kunde Helena hjälpa oss att minnas.
Nu är det vi som minns Helena. Vi gör det med lika stor glädje som sorg. Själv minns jag och saknar så mycket, så många saker.
Hennes förmåga att se och fånga vardagens lyx. ”Så lyxigt” brukade hon entusiastiskt utbrista, det är vi nog många som känner igen. Om ett glas vin och en bit ost en söndagskväll. Om en svamptoast på Luras. En tjusigt upplagd sallad. Eller de älskade ”starkölsluncherna” på Styrsö under semestern.
Min fru Ulrica brukade säga att jag och Helena ”gick upp i symbios” då vi träffades. Det var ingen komplimang har jag förstått. Vi delade den till exempel den irriterande egenskapen att i affären med hustrun alltid vara sist med att plocka upp plånboken. Men i mer festliga sammanhang inte känna några gränser med att spendera på oss själva eller på omgivningen.
Vi hade så kul. Vi delade samma humor, älskade att kasta filmcitat på varandra. Omgivningen kunde tycka att vi var för interna, för bisarra. Det var vi nog också. Vid en fest i en tidigare lägenhet där jag och Ulrica bodde, kom en tjatig och dryg granne in. Jag flydde genom att, inte helt logiskt, krypa in under sängen i sovrummet. Helena kom släntrande, böjde sig ner då hon såg mina fötter sticka ut, frågade vad jag gjorde. Jag sa att grannen är så dryg. Helena konstaterade, ”ja, han är rätt dryg” och kröp in sedan in under sängen bredvid mig. Det kändes logiskt för oss. Det framstod dock inte som logiskt för Ulrica då hon kom och undrade vad vi höll på med.
Jag minns och saknar hur hon kunde vinkla vinglaset och sedan lägga omkull det på bordet. För att markera att det behövdes påfyllning. För att sedan utbrista i familjens numera patenterade ”taaaackaaar” då glaset fylldes på.
Jag saknar att höra henne muntert ropa ”im on a roll here” i skogarna på Luras, svingandes bärplockaren ner mot lingonriset.
Jag saknar hennes rappa humor, som när jag själv tyckte att jag fångat en brittisk pose på ett foto på Facebook, och nöjt skrev ”Be british”, så kommenterade hon blixtsnabbt ”Be ridiculos”
Jag saknar hur hon imiterade Zack i filmen Änglagård med hans speciella hälsning då vi möttes eller skildes åt.
Till sist vill jag säga några ord till dig Marie. Ni fick 5 år. Fem knappa år. Så lite tid. Alldeles för lite tid. Men vilka år det var. Jag tror inte jag sett Helena må så bra, vara så lycklig, som hon var dessa år med dig. Lyckans tid! Sedan kom sjukdomen. Du vek aldrig från hennes sida, du kämpade och slet för henne. Du fanns där, du vakade över henne. Du bar henne på dina axlar genom detta helvete. För det är jag dig evigt tacksam. Utan dig hade Helena haft det ännu värre i allt detta. Helena slipper lida mer nu, men jag vet att ditt lidande bara börjat. Ett lidande av sorg och saknad. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Nu är det vår tur. Nu är det vi som skall finnas där för dig. Nu är de vi som skall bära dig på våra axlar.
Helena brukade påminna mig om det retsamma mantra jag brukade säga till henne då vi var små. ”Man vill mycket. Men får lite”. Man kan säga att detta retfulla mantrat nu har bitit mig rumpan rejält. Och att jag nästan kan höra Helena retfullt skrattande säga det till mig nu, och nöjt påpeka att hon fick sista ordet i detta.
Helena. Du var redo för detta, och att lämna oss. ”Jag vill leva, men min kropp vill inte” som du sa till Marie sista dagen. Men vi som är kvar här är inte redo. Jag kommer minnas och sakna dig resten av mitt liv.
Det är dags att ta farväl och vårda minnena. På tisdag skulle hon fyllt 38 år, min syster. Begravningen var fin, så fin. Den efterföljande minnesstunden, som vännerna mestadels hade arrangerat tillsammans med hennes fru Marie, bjöd på minnesord, tårar, skratt och minnen. Det är ju det som är det fina med minnesstunder: alla får minnas och begrunda på sitt vis. Jag ville säga något men jag var så ledsen att jag nog knappast var begriplig. Det här var vad jag försökte säga. Och i viss mån också sa mellan tårarna.
Även om jag idag såklart vill hylla min syster så vill jag betona att jag inte står här för att prata OM henne. Detta, allt som jag säger, är också – och har så varit i verkliga livet – riktat direkt TILL henne. Vi har pratat för länge sedan och alldeles nyligen, i personliga samtal, i telefon, via sms och slutligen, som det nu blev, vid fotändan i hennes säng. Jag står här framför er som en ur en familj i smärta, i en släkt som sörjer men kanske även som en ur stor vänkrets i chock.
Hur det än varit, hur relationen än sett ut, så tror jag vi alla är förenade inte bara i vår önskan att minnas Helena utan snarare i vårt behov av att göra så. Så är det kanske för alla sörjande men sådan var min lillasysters utstrålning att också de människor som endast hastigt träffade henne, kanske genom jobbet eller på andra sätt, också känner att de förlorat någon som stod dem nära. Om inte annat så vittnar alla besök hos henne den sista tiden om det. Alla ni som är här, alla ni hennes vänner från förr och kanske senare, släkt, vi anhöriga, och så till sist så klart Marie – vittnar om en långt mer enastående kärleksförklaring till Helenas minne än vad jag någonsin kan hoppas att kunna ge här idag.
Men ändå. Det är så orättvist. Och tiden med Helena blev för kort, alldeles för kort. Helena, vi var nära varandra som små. Och även om vuxenlivets samvaro inte präglades av samma närhet som barndomens har den senaste månaden fyllts av minnesbilder. Som när du kröp upp i min säng när du var alldeles liten eller kanske allra starkast när du gjorde det en gång under mammas sjukdomstid. En natt Uppsala kröp du upp i min famn och så satt vi länge och bara andades. Men vi tänkte även framåt.
Man får aldrig glömma detta viktiga – man måste alltid se framtiden an, möjlighetshorisonten får inte enbart vara dyster och det är viktigt att minnas detta även när tillvaron är som svartast. Så uppfattade jag att du Helena såg på tillvaron och så försöker jag själv också göra, så långt det nu är möjligt. Vi har lärt oss alla våra läxor den hårda vägen, sa du nyligen. Jag tänker att i det hade du alldeles rätt.
Du fick enbart leva ett halvt liv och jag kommer alltid att känna mig lurad på all den tid vi skulle ha nu när du äntligen var på väg – du skulle ju bara svänga in i Sandviken – och sedan komma hem till mig, Malin och flickorna på middag. Du kom aldrig fram. Det gick inte. Du fick återvända.
Sista gången jag träffade dig satt du i en solstol och var glad, så glad. Även om talet gick lite långsammare än det brukade såg man fortfarande det där lite småbusiga leendet och den så typiska glimten i ögat – den som gör dig så lik mamma ibland– och du tyckte det var en bra dag. Det tyckte jag med. En bra dag i en solstol på Ersta diakoni. När slutet nalkas är det saker och stunder av den typen som räknas.
Men jag vill inte bara minnas den dagen. Nej, jag minns dig även ligga på rygg i din säng och kasta en liten boll uppochner – eftersom du på det sättet trodde du kunde får bättre bollkänsla – jag hör dig spela The Doors genom dörren till ditt rum under Kevin Costners vakande ögon.
jag tänker på besöket jag och Malin gjorde hos dig i England och senare i Eskilstuna under studietiden, och jag tänker på många, många roliga stunder där du med din osvikliga pricksäkerhet och underbara känsla för humor ofta lockade till dubbelvikt skratt som varade tills man kiknade.
Jag tänker på hur glad du blev den gången jag skrev ett brev till dig och sa att den du älskar älskar också jag. Mer behövdes liksom inte sägas. Du var den kärlek som vågade säga sitt namn och för det är jag stolt.
När jag fick beskedet att du ville somna bort från alltihop fick jag panik. Trots att det inte på något sätt var oväntat.
När jag kom fram sov du redan och för en gångs skull alldeles fri från smärta. Jag fick vara med din sista stund. Jag lärde mig också något under detta dygn, något jag egentligen redan visste: att leva i nuet är viktigt.
Du har kämpat ibland, Helena. Alltså långt innan du blev sjuk. Kärleken är lite omständlig på det viset – omgivningen kanske inte alltid kan förstå eller acceptera den man älskar och hur man gör det.
Egentligen vore vår värld bättre om fler kunde säga den du älskar älskar också jag. Och sedan leva efter det. Och jag menar inte detta ur ett religiöst perspektiv.
Jag förstod dig tidigt, Helena. Och som du känner för Marie känner också jag fast för Malin. Vilket gör att jag känner åtminstone lite av din kärlek – kanske en tiondel eller så – för din Marie, Viktors Ulrika och deras barn. Det kommer jag alltid att göra. Oavsett vad. Därför väljer jag att tänka på något som var bland det sista du sa till mig: nämligen om vikten av att ta hand om varandra.
Jag tänker också att du under sjukdomstiden hade sitt sinne och själ intakt och det sista beslutet, det om ditt eget liv, ja det tog du själv på dina egna villkor. Jag kan inte låta bli att också låta några andra, människor som säger saker bättre, tala för mig. Jag väljer tre texter som liksom knyter ihop hela sorgeprocessen som jag ser den.
—
Thomas Tranströmer – Efter någons död
Det var en gång en chock som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans. Den hyser oss. Den gör TV – bilderna suddiga. Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.
Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar. De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger— abonnenternas namn uppslukade av kölden.
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
—
Ylva Eggehorn
Stå stilla I smärtan, rotad I det som är ljus I dig. Låt svärdet gå genom dig.Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton. Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång.
—
Harry Martinsson
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Helena ditt namn betyder lysande. Och även om livet utan dig på många sätt känns mycket svårt så är det så vill jag minnas dig – som lysande. Och jag vill se framtiden an, med dig i minnet även om du mycket hellre hade fått vara med. Den unika, komplexa, många gånger slutna, den inre och yttre vackra, den fantastiska, briljanta oersättliga och lysande Helena. Jag kommer alltid att minnas dig, jag ska se till att så många som möjligt också gör det – inte minst dina brorsdöttrar Liv, Line, Louise, Mina och så en som vi ännu inte känner.
Jag vill avsluta med det enda lilla poem jag någonsin skrivit – till mamma när hon lämnat oss. Det får knyta ihop detta:
Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. Sakta, nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort, lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.
Fotnot: Uttrycket ”See you in Liverpool” är en fras sjömän använde under främst andra världskriget. Klarade man sig, alltså fartyget resan över till Liverpool var det lugnt. Det blev en lyckofras som många äldre sjömän – exempelvis vår morfar – använder som avskedshälsning för en avliden vän eller kollega vid deras begravning. Orden yttras samtidigt som man diskret knackar lite i kistan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.