Retorik – Sida 7 – Adolphson

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

18 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.

Film och TV, Retorik, Skola, Spännande människor

Stora tal

28 september, 2013av adolphson1 kommentar

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad.

Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo.

Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att själv försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning.

Men jag hoppas på att få det någon gång.

Jag studerar som sagt ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Jag har bloggat om några stilbildande tal. Perikles hyllningstal till demokratin, JFK:s berömda tal i Berlin. Denne mytomspunne president har också ett annat känt tal som man kan se en del av här.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall.

Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt).

En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar.

Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här.

Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns.

Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av.

Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal.

Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet.

Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen.

Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt.

Alla grät och allt var förlåtet.

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig.

Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare.

Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar.

Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

9 april, 201325 januari, 2026av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships.

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Politik, Retorik, Spännande människor

#Librix 2013

11 mars, 2013av adolphson

I helgen hade jag möjlighet att delta i Folkpartiets Riksmöte i Västerås.

Ett riksmöte i Folkpartiets regi är som en koncern-kick off. I år även tänkt att sparka igång valrörelsen. Vi, många av landets aktiva folkpartister, får möjlighet till kompetensutveckling och inspiration.

Samt se att vi är fler än vi tror. Inte minst kan det vara viktigt för oss från Dalarna. Här i länet är liberalismen svag. Det är konstigt med tanke på vår historia. Det där får jag återkomma till.

Man lyssnar under två intensiva dagar på partiets ledande företrädare som Marit Paulsen, Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och så självklart: Jan Björklund. Man övervarar panel-diskussioner med olika kända liberala företrädare som Peter Woldodarski (DN:s chefsredaktör) företagare, EU-parlamentariker och människor som på olika sätt arbetar med integration.

Mycket handlade i en eller annan form om integration och globalisering.

Däremellan deltar man i i olika seminarier efter eget val. Exempelvis: hur vässar man sitt kampanjande, hur tränger man igenom mediebruset, att gå från ord till handling eller att förhandla i olika sammanhang.

Vi pratar om en stor basar av möjligheter.

Och så en trevlig middag på kvällen.

Jag har ju varit kritisk mot partiets politik de senaste åren eftersom jag tycker den legat för långt åt höger. Jag har också varit kritisk mot Jan Björklund. Därför var det med spänning jag ville höra partiledaren tala och delta i seminariet om partiprogrammets utformning. (Detta var ett redovisade av arbetet så långt det kommit eftersom programmet officiellt antas på landmötet i november).

Man tycks ha lyssnat på mig. På mig, och på många fler eftersom idé-programmet är djupt förankrat genom enkäter och underökningar bland medlemmarna.

Jag blev mycket lättad över att notera socialliberalismens storstilade återkomst i partiet.

Jag blev i det närmaste euforisk över att kravet på skolans återförstatligande nu verkar skrivas in i partiprogrammet.

Återstår att se hur det går att föra denna politik inom en allians. Men det är en annan (val)fråga.

Jag rekommenderar intresserad att ta del av Jan Björklunds tal. (notera att talet är i två delar).

Jag rekommenderar även att lyssna på vice utbildningsminister och jämställdhetsminister Maria Arnholms tal.

Och ikväll är det årsmöte för Faluns Folkpartister. Från det stora till det lilla, here we go.

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Spännande människor

Ich bin ein Berliner

27 januari, 2013av adolphson5 kommentarer

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

—

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs.

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum”. I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av”ich bin ein Berliner”. Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin.

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar.

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans.

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet.

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten.

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier.

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner”.

Vill man höra talet går det bra här.

Personligt, Retorik, Spännande människor

Till moster

20 januari, 201321 augusti, 2021av adolphson4 kommentarer

I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.

Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.

Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.

Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.

På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.

Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.

Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”

Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.

Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”

Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.

I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.

Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.

Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.

Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.

Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.

Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.

Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.

Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.

Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.

Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.

Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.

Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.

På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.

Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.

Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila i frid, kära moster.

—

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.

Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rector Magnificus

27 november, 201223 mars, 2018av adolphson1 kommentar

Jag var i Uppsala domkyrka och sjöng med Falu kammarkör i helgen. Det var roligt, närmare 300 personer kom och lyssnade. Vilket nog får anses vara en bra publiksiffra för vilken kör som helst men extra bra i Uppsala där det finns cirka 200 körer registrerade. Däribland namnkunniga körer som Allmänna Sången och OD.

Det väcker alltid minnen att komma tillbaka till Uppsala. Nu kretsade minnet kring Rector Magnificus. På min tid var det Stig Strömholm som uppbar det ärevördiga gamla ämbetet. Jag kan inte närmare uttala mig om hur han var som rektor. Men som människa var han intressant.

Ett citat har jag snott av honom. Ibland när jag avslutar mina lektioner gör jag det i Strömholms anda: Nej, nu har jag inga fler pärlor att kasta. En annan rolig sak var att han som rektor kände sådan avsky för den staty som står på Uppsala centralstation att han lät universitetets gäster kliva av tåget i Märsta istället och sedan åka taxi tillbaka till Uppsala.

En av hans vänner som på en bemärkelsedag höll tal refererade lite kärleksfullt till honom som mannen vars hustru aldrig sett utan väst.

Jag har träffat Stig Strömholm flera gånger även om han möjligen inte minns det.

—

En sådan gång var när jag i egenskap av V-dalas representant var inbjuden till regementet S1:s årliga högtidsmiddag. Det där hänger ihop med att studenter och militärer förr ofta var sprungna ur samma kretsar varför man ibland bjöd varandra på middag. Och så har det genom århundradena rullat på.

Jag och Den Änglaljuva var rätt fint placerade denna oktoberkväll 1997. Vi satt vid någon sorts semi-honör tillsammans med några stipendiater ur officerskåren. Vi hade dessutom fått ett värdpar i en jämnårig fänrik med flickvän. Detta värdpar vek inte från vår sida under hela kvällen vilket med tiden gav en lite lätt Monty Python-influerad känsla.

Men detta var inte en helt vanlig fest.

När en överordnad från några platser bort skålade med fänriken stelnade han till. Genom mungipan väste han till sin tjej att säga till honom om EXAKT tre minuter. Under dessa tre minuter satt han tyst och stel varpå han reste sig, förde vinglaset till tredje knappen och återgäldade skålen. Sedan slappnade han av igen.

Universitetets rektor var hedersgäst och skulle under kvällen få regementets finaste utmärkelse. Nu bar det sig inte bättre än att chauffören på vägen till Uppsala körde fel och Strömholm blev påtagligt försenad. Stämningen blev tryckt och översten på dåligt humör. Men så kom han äntligen, mannen som genom en blick kunde tillintetgöra vem som helst.

Middagen kunde börja.

Plötsligt kom jag på att jag, inom några minuter, nog förväntades hålla tal. Jag var ju också hedersgäst. Det var ett par hundra gäster på festen. Men efter ett par år som uppsalastudent i allmänhet och dessutom ett par månader som V-dalas Förste Kurator i synnerhet var jag så genomsocialiserad av detta att jag ofta tog tal och sånt på uppstuds.

Jag frågade runt vid bordet efter en penna men ingen hade någon. Den Änglaljuva halade fram en kajalpenna med vilken jag på mitt placeringskort hastigt krafsade ner några stödord. Fänriken gjorde stora ögon. Menade jag allvar? Var jag verkligen så oförberedd?

Talet blev, får jag själv erkänna, briljant. Ett av mina bästa, faktiskt. Jag kommer inte ihåg exakt hur orden föll eftersom manuset, som ju framgår ovan, inte höll för arkivering. Men jag minns att jag började med ett medvetet etiketts-fel när jag inledde med Rector magnificus, Överste av första graden, övriga gäster… man börjar alltid med värden.

Strömholm blev emellertid nöjd. Och det kändes logiskt att mitt i den hierarkiska militära miljön börja med den som på något sätt ändå var min överordnade.

Sedan fortsatte jag med några banala artigheter. Plötsligt anspelade jag på rektors sena ankomst genom att säga att jag under min tid som militär (jag gjorde militärtjänst några år tidigare på det aktuella regementet) lärde mig en mer exakt tillvaro än den som universitetet genom begrepp som akademisk kvart och dubbelkvart kunde erbjuda.

Rätt snygg armbåge, ändå.

Ett kollektivt andetag drogs in. Det blev tyst. HUR skulle rektor ta detta?!

Strömholm log och skålade diskret. Jag hade klarat balansgången. Senare under kvällen när Strömholm själv höll (ett långt) tal, där jag förväntade mig att pulvriseras (sådant hade han gjort förr) avslutade han med att säga att han skulle skriva till kungs och begära ökade anslag för att S1 skulle kunna hålla de vilda dalkarlarna utanför Upplands gränser.

När jag satte mig ner vid bordet efter mitt uppskattade tal, ännu med mitt kajalkladdiga manus i handen, tittade fänriken klentroget på mig. Sedan bad han att få se mitt manus. Det fick han. Då tittade han på Den Änglaljuva efter en förklaring. Äh, han är så där sa hon bara.

Just där och då, kan jag i efterhand erkänna, fick min fåfänga sig en rejäl boost. Det är kul att som enkel adjunkt i läroverket kunna se tillbaka på åtminstone ett ögonblick i livet när man imponerade på någon. I fänrikens värld var det helt otänkbart, ja nästan respektlöst, att komma oförberedd till en middag av denna typ.

Om man nu inte lyckas ändå, vill säga.

Vi hade kul med värdparet resten av kvällen men han var ovillig att släppa ämnet. Hur tänkte jag, egentligen?

—

Jag träffade Strömholm en gång till under min studenttid. Det var väl på doktorspromoveringen, tror jag. Han stannade upp och log ett igenkännande leende. Han berättade att han skulle åka till Borlänge och vara med och installera en rektor på högskolan där. Jag föreslog att han skulle fortsätta två mil så han fick se Falun också.

Strömholm sträckte på sig och replikerade Hejda dig innan du börjar kula också. Jag åker inte en meter längre i det där landskapet än jag behöver.

Sedan sågs vi väl aldrig mer.

Personligt, Retorik, Uppsala/V-dala

Återträffsgask

11 november, 2012av adolphson3 kommentarer

Med viss kontinuitet håller Västmanlands Dala nation, platsen för mitt 1990-tal, återträffsmiddagar för sina gamla medlemmar. Jag och Den Änglaljuva fick i går möjligheten att träffa precis hur många av våra gamla vänner som helst. Det var lapp på luckan, stora salen var fylld till bredden, vilket innebär 360 gäster.

Nationen gjorde oss inte besvikna. Det levererades service och underhållning på hög nivå. Och, mitt bland all briljans, fick även undertecknad en chans att bidra.

—-

Det känns inte helt fräscht att stå vid samma pissoar tjugo år senare bredvid en flintskallig kille och få höra att man fått några gråa strån.

Inspektor, kuratel och landsmän! Kära vänner!

Vi vet ju alla hur det är, Kalle Anka åldras inte, det är bara du själv som blir äldre. En dag, blott ett ögonblick i sänder. Och så plötsligt är man en kuriös anakronism, den i egna ögon främste bland gelikar.

Det är lite som när Arne (inte Anka, utan Weise) märkt av ålderdom släpade sig in i studion för att ännu en julafton tända ljuset. Svenska folket upprördes. Var Arne full? I TV? På självaste julafton! Näe. Han var bara lite gammal.

På samma sätt återvänder generationer hit till nationen för att ännu en sista gång få njuta av att tända flitens lampa. Men jag vill komma med en varning: Steget mellan flitens lampa och sliten slampa är inte så stort som man lätt festas att tro mitt uppe i sin stora ungdomliga briljans.

Så när ni yngre ser någon av oss äldre vobbla omkring här i nationshuset med ett tomt GT-glas i handen, vilket vi enligt reccebalkens principer vill att ni yngre ska fylla på, vet sålunda att vi inte är fulla. Vi är bara lite gamla.

En av mina inspirerande föreläsare på historicum inskärpte tydligt vikten av att aldrig påstå att det var bättre förr. Man får inte använda denna totalt meningslösa fras, helt enkelt för att den inte stämmer. Den är alltid felaktig som tes, problematisering eller allmän filosofisk floskel.

Jaha, och vem är jag då? Om jag nu inte var bättre förr, menar jag. Tja, dagens kuratorer ville inte i onödan uppröra 90-talisterna med en massa nymodigheter: Man slängde in Barbapappa, eller mer verklighetsnära, en sliten slampa som bränner sin själ på den kommunala landsbygdsskolans pedagogiska altare.

Jag är inte bitter. Det är helt okej. Men det är inte som på 70-talet när jag en gång var arg på far och upprört sa till honom att jag hoppades att han får sparken. Det skrattade han gott åt och berättade länge som en lustig anekdot vid middagar för familjens vänner. För på 70-talet var det som landstingsanställd fullständigt omöjligt att få sparken.

Det var i alla fall jag som var nationens Förste Kurator mellan Benjamin Netanjau och mannen med gummiansiktet, han som istället för att hålla tal på gasker, som ju Förste Kurator annars plägar, blev plakat och svingade sig iförd en orangutangmask högt upp bland almarnas grenverk.

Det är okej, du kan ta av dig masken nu, Martin. Det är så länge sedan, det där. Åh, förlåt. Du är bara nyvaken. My bad. Men du kan väl ställa dig upp och vinka lite till folket så vi ser vem du är?

Det gäller att kunna snacka med kidsen, och det kan ju jag. En kollega berättade i förtroende att han en gång, för att koneckta lite med gymnasieungdomarna, köpt ett par jeans. Eftersom jag allmänt höll vederbörande så som varandes ett veritabelt praktarsel var min undran uppriktig när jag frågade vilket märke han valt.

Hans svar kom som en pisksnärt: Jeans, sa jag ju.

Så sätter jag mig i tidsmaskinen och färdas genom slumpens skördar.

Det är i dagarna ganska precis 20 år sedan jag, eftersom jag nu ändå var i stan, slank in på ett upprop i Historia, kände igen en kille från Falun, följde med honom på Cafe Alma och sedan skrev in mig på V-dala. Och vad som därefter hände. Du kan väl också ställa dig upp och vinka lite, Magnus?

Så sögs jag in i nationens magi. Först slog jag ner mina betongskinkor på stolen för tyska i Biblioteksutskottet med enda merit att ha på recceinformationen böjt det tyska ordet för att ringa korrekt. Nu kommer jag bara ihåg en böjning: telefoniren.

För att nationen, föreningen eller hembygden ska leva måste man aktivt jobba med med kontakt.

Det var nationen bra på under 1990-talet. Man hade ett fint kontaktutskott. I det utskottet fanns det ett år en chef som var en jävel på det här med kontakt.

Så när Magnus skulle ha avskedsfest när han skulle åka till Afrika fick jag välja vem jag ville sitta bredvid. Jag siktade mot stjärnorna och frågade lite blygt efter Malin Tivander. Jag fick sitta bredvid henne. Och vad som därefter hände:

Avbetalningar, nedfällda toalettringar, bilringar och påsar under ögonen. Och kärlek. The love of my life. Du kan väl också ställa dig upp och vinka du med?

Hörrni, Oavsett om man bor i Stockholm, pendlar, trängs på perronger, motiverar sitt lilla vardagshelvete med att det finns ju i alla fall fina föreställningar och schyssta restauranger att besöka, lägger 80 % av sin disponibla inkomst på att bo, eller bor i Dalarna, täljer trähästar, så att säga, njuter av den påstådda tystnaden, skjuter varg, putsar graningekängor eller bränner turistbyrån, kan man se på nationens uppenbara värden utifrån dessa olika horisonter.

Vilka horisonter talar jag då om?

I början av 1870-talet examinerades den första kvinnliga studenten här i Uppsala. Det var långt efter Gunnar Wennerberg, det. Hon hette Betty Pettersson kom från Gotland. Sen åkte hon hem och blev lärare. Jag identifierar mig faktiskt lite med Betty.

Sådana där saker som många av oss numera tar för självklart: lika allmän rösträtt, kvinnors närvaro vid universitetet eller lika lön för samma arbete, är faktiskt inte självklarheter. Varken här hemma eller ute i världen. Att få studera är en vacker sak. De flesta i Sverige kan idag få den möjligheten.

Många av dagens studenter verkar dock inte ta sig tid att likt generationer av deras föregångare även bejaka den delen av Uppsala som nationerna erbjuder. Hur är det möjligt? Det var bätt…nä. Bort.

Jag är helt övertygad om att vår samtid också för framtiden erbjuder hårresande exempel på övergrepp och diskriminering. Det är bara det att vi är hemmablinda i vår egen tid. Det var man inför riksdagsvalet 1921, avkriminaliseringen av homosexualitet eller tanken att dela lika på föräldraförsäkringen. Saker många av oss idag tar för självklara.

Vi vill i förstone ha det som det alltid varit. Innan Åsa blev bibliotekarie, vinka Åsa, var det närmast självklart att bibliotekarien var man. Jag tänkte inte så mycket på det, liksom.

Vi behöver nationerna för att mötas utanför lärosalarna. Att hjälpa varandra att få upp våra Sylvester Stallone-ögonlock lite ibland. Studier är en sak. Att dela en back dalastark alternativt Loranga i ett läsrum kl 03 en annan.

Jag tror det är lättare att inte bara se kvinnan, muslimen eller republikanen utan människan bakom för den som tar sig tid att ta vägen via nationen på sin väg genom universitetsstudier.

Sakta steg jag i mitten av 90-talet mot maktens höjder: sånganförare, dalpelle, biträdande skitstövel och under två år skitstövel. En fin tid. Jag avslutade det 7 åriga dundrande kalaset ett par trappor ner som vi på 90-talet lite skämtsamt sa om allt som hände utanför biblioteket.

Jo förstår ni, då hade vi ett evenemang som hette ett par trappor upp…ja. Ni fattar. Inte så roligt, egentligen, så här 20 år senare.

Jag var alltså nationens Förste Kurator 1997-1998. Ni som var andrekuratorer, klubb och gilleverk, ekonomichef, sånganförare, aktiva i utskott eller bara hade jävligt roligt då kan väl också ställa er upp vinka ni med.

Ta lite på varandra och nicka lite i förtroligt samförstånd. Vi är ju alla nästan släkt.

Jaha, för att avrunda lite, det är väl som Ove Bengtsson en (vinka!) gång sa: det är häftigt att komma från Dalarna men inte att bo där. Eller är det häftigt att komma ifrån Dalarna? Jag blir aldrig klok på det det där, så det är väl bäst att jag bor kvar.

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till min kära nation för allt du givit mig. Tack för alla människor och erfarenheter du genom din existens låtit mig präglas av. Och tack att vi får komma tillbaka hit ibland.

Lycka till i framtiden.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

5 september, 201217 juni, 2022av adolphson2 kommentarer

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd. Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Hyllning till vänskapen

2 september, 201223 mars, 2018av adolphson4 kommentarer

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Den Änglaljuva, Darke och Tideström.

Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga.

Den Änglaljuva lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan. Och till Tideström: när du gifter dig, alternativt har 50-årsfest, ska jag hålla ett lika djupt känt tal som Beethovens hyllning till glädjen.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

—

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag.

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”.

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst.

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop.

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus.

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!”

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.

Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt.

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt.

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva. Det är förvisso några år sedan vår storhetstid men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter.

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas.

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig.

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan.

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru.

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig.