Don’t pollute your mind. Jag såg den formuleringen någonstans och den stannade kvar.
Det pratas en del om hat och hot i offentligheten. Det är naturligtvis både bra och viktigt att sådant uppmärksammas. Men det finns också andra saker att fokusera på. Goda saker. Vänliga ord och glada tillmälen. Hur manövrerar man bland möjliga känslor och själsliga vägar som står oss till buds?
Foto: Mange
En god hjälp på en ofta darrig livsbana är att låta sin själ bada i b:n för att hålla sinnet intakt i en tillsynes galen värld. Jag brukar ibland med mina elever ta upp vikten av personliga kärnvärden att hålla sig till i livet. Detta påstående har inget med direktiv från Skolverket att göra utan handlar mer om en inställning till livet i stort. Det ingår ju i samhällsuppdraget att skolan ska bidra till att utveckla goda samhällsmedborgare och grunden för det är, som jag ser det, god fysisk och mental hälsa. Mitt bidrag innebär bland annat att presentera de tre b:n som utgör mitt fundament i tillvaron. Jag avser då Bollnäsfil, Bach och Brännholmsviken.
Jag vet inte vem jag vore utan Bollnäsfil. Det är mer än en vanlig fil vi pratar om. Det är en njutning, en vän, ett livselixir. Särskilt efter att man lite uppgivet föreslagit den dotter man för ögonblicket delar Netflixabonnemang med att till frukost, nåja, lunch, äta en smörgås.
Rimligt
Tonåringar. I ett utslag av fåfäng förhoppning om framgång försöker jag kopiera den norske hotellmogulens framgångsrecept genom ett anslag på dörren.
Sedan Bach. När tillvarons grinvindar blåser snålt, när tillvaron piskar andan ur en och världen rämnar, då finns han alltid där, Johann Sebastian, redo med en stor, varm och kärleksfull kram. Själv tyckte jag att uppgiften koppla ihop Mammon med Mammografiutifrån de politiska partiernas syn på vinster i välfärden var en bra provfråga. Det tyckte inte några elever (ryckerpåaxlarna-emoji). Efter några toner av Bach rinner emellertid misslyckandets bitterhet sakta av.
Det tredje B:et, Brännholmsviken, avser en plats för själens återhämtning. Trots det vackra intrycket är viken inte så badvänlig. Nej, vill man bada på Styrsö (och inte med egen båt tar sig till Vassholmen) är det i mitt tycke Saltskärsudde eller möjligen Uttervik som är de bästa tipsen. Oftast blir det dock för egen del till att studsa upp och ner vid Halsviksbryggan. Brännholmsviken är för oinvigda en del av södra Styrsö med vacker natur, helt obebyggd till skillnad från den mer bebyggda norra halvan. Platsen har dessutom historiska lämningar.
När jag var barn satte namn som Vikingakyrkogården fantasin i svallning. Det fanns också rester av en gammal minkfarm. Brännholmsviken innehåller faktiskt en gammal begravningsplats, därav namnet ”vikinga-” trots att 1500-talet är en mer korrekt tidsangivelse. Lite längre upp, givet landhöjningen, bodde en gång stenåldersmänniskor. Numera går min löprunda förbi här och det är under en sådan det slår mig att jag bokstavligen springer över anfäders gravar (antagandet bygger på det faktum att min släkt bott på Styrsö sedan 1500-talet). Men så är kanske livet: ett kort lopp över evigheten.
Foto Ragna
Medan jag tittar på sommarens bilder från Styrsö kommer det, apropå glada tillmälen, ett mail.
Jag svarade med att tacka för vänliga ord och att jag nästan alltid haft förmånen att komma väl överens med mina elever (trots märkliga provfrågor) och att jag tror och hoppas att framgångsreceptet är att faktiskt gilla det man gör samt vara intresserad av människor. I synnerhet den människa man har framför sig. All utbildning måste vara utformad på det sätt att den känns relevant för den som utsätts för den. Kort sagt: eleven har aldrig fel. Och bloggen (formatet är hopplöst otidsenligt, jag vet) har varit med mig sedan 2009. Den är en sorts offentlig terapi där jag hoppas att jag inte alltför ofta balanserar fel på gränsen mellan personlig och privat.
Ett utmärkt men omöjligt provsvar
Vi ska aldrig tillåta hat och hot. Men genom att vårda vårt inre, i mitt fall genom tre B:n, så rinner ilskan, hopplösheten och bitterheten, sådant som ofta göder hat, av likt en rejäl sked Bollnäsfil ner i strupen. Nej, beröm människor när de förtjänar det, älska livet, kärleken och kulturen. Always give, never expect som någon uttryckte saken. Don’t pollute your mind, helt enkelt, förövrigt något som är omöjligt när du äter Bollnäsfil, lyssnar på Bach eller besöker Brännholmsviken.
betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.
Gudomlig(t)
Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.
Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.
Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram
Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.
Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.
Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.
Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.
Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.
Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.
Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.
I denna bloggpost kommer jag att göra reklam för det estetiska gymnasieprogrammet i allmänhet men för det på Falu gymnasium i synnerhet. För där jobbar jag. Igen.
Jag har sedan 1998 i huvudsak arbetat på de naturvetenskapliga och estetiska programmen. En perfekt mix. För fyra år sedan tog (det jag trodde var) min sista klass på estetprogrammet studenten och jag spelade in en hälsning till dem. Nu är jag inför nästa läsår tillbaka på estet och fortsätter samtidigt på natur. Det som öppnat upp för det är att min gamle vän och kollega Pontus gått och blivit tf rektor (en bra sak, jag har alltid tyckt att han skulle bli en utmärkt rektor) vilket innebär att jag skulle kunna snika åt mig min favoritkurs kulturhistoria. Jag gav därför rektorerna ett erbjudande de rimligen inte skulle säga nej till: att ge mig mer undervisning. Med på köpet följer kursen Konstarterna och samhället som tillsammans med kurserna Historia och Humanistisk specialisering på Natur blir en drömtjänst. Mycket mer undervisning javisst, men jag har alltid trivts bäst i klassrummet. Så nu är jag tillbaka där allt började. På Estet. Världens bästa program. Det påståendet kräver möjligen en motivering.
Precis som man av folkhälsoskäl anser att alla elever ska ha idrott på schemat, äta lunch och lära sig matematik borde alla (elever) också studera estetiska ämnen. Estetprogrammet är viktigt. Samhällsekonomiskt centralt, för att uttrycka sig på politikerspråk. Estetprogrammet ger också något av en känsla från antiken, minus kvinnoförtrycket och slavarna.
Estetprogrammet är således fläkt från en värld där all bildning sammanfattades i begreppet filosofi, vilket betyder kärlek till vetande. Ett eko från en tid när man inte gjorde skillnad på matematik och teater. När det ansågs som en stor brist att inte kunna spela något instrument – och herregud, apropå formgivning, har ni sett Pantheon! Min favoritplats i Europa. Ljudupptagningen i amfiteatern var ett mästerverk i akustik och visserligen kunde den antike matematikern och ingenjören skapa akvedukter som lutade en halv grad i hundratals mil och därigenom ständigt förse världsmetropolen Rom med färskt vatten. Men man glömde inte skönheten, estetiken, i utformningen. Visst, fyrkantiga ingenjörer har gång på gång slagit världen med häpnad, åkt ut i rymden till och med. Men, för att citera Churchill när han kritiserades för att vilja öka anslagen till kulturen mitt under brinnande världskrig, vad är det vi kämpar för, om inte för kulturen?
Jag hade själv utan tvekan gått estet om det programmet funnits när jag gick i gymnasiet. Båda mina döttrar går och har gått estet. Världens bästa gymnasieprogram. Man kan lära sig mycket i skolan. Men att lära sig att låta sin inre stjärna lysa för andra är enligt min uppfattning det viktigaste av allt. Mer mänsklig än så går det inte att vara och därför är ju esteter så mänskliga man kan vara. Detta är vad jag menar när jag säger att Estetprogrammet är världens bästa program. Och det viktigaste. Om Putin gått estet, kanske i samma klass som kinas och alla de andra viktiga ländernas ledare, är det min fasta övertygelse att världen skulle sett bättre ut. Om Trump gått estet hade han kanske varit mindre… ja, mindre Trump helt enkelt.
När min sista (senaste) estetklass och jag möttes i årskurs ett hade jag det svårt. De var så snälla och förstående, de behandlade mig som den jag var. Visserligen som deras lärare, men också som medmänniska. De lämnade en gåva till Malins minnesfond. De tog emot min dotter de gånger hon var med mig på ett så fint sätt och det tror jag spelade in när hon sedermera skulle välja gymnasieprogram. Tack vare den klassen valde hon det bästa. Tack vara det bästa blir också hon en supermedmänniska av deras kaliber.
Det blir som sagt en framtung tjänst nästa år. Men jag har valt det själv för att det får mig att må bra. Jag är där jag ska vara, på Natur och Estet, det bästa av två världar. Den som möjligtvis, av lätt insedda skäl, är lite tveksam är Dotter 2 – sina föräldrar bör man ha på armlängds avstånd. Jag har arbetat massor av år på estetprogrammet, svarar jag. Långt innan du ens föddes. Vi behöver fler esteter i världen, vi behöver mer kultur, mer medmänsklighet, mer kärlek och mer skönhet. Allt det finns på estetprogrammet, världens bästa program. Och det får vi båda vara en del av och för det bör vi vara tacksamma.
Det ska nog gå bra att vara på samma program. För man ska aldrig säga aldrig. Så, lilla tjej, låt oss carpa skiten ur diem. Tillsammans och var och en på sitt sätt.
Även detta år hade jag förmånen att vara högtidstalare på den traditionella studentlunchen på skolan. Jag försöker, som alltid, vara både personlig och förmedla något av substans.
Kära studenter!
Hur ska man klara sig där ute i den stora vida världen? Jo, det är känslan det handlar om. Jag ska under några minuter försöka ge perspektiv på studenten och hoppas ni står ut. Snart klar. Och det är ju ni också.
Det är tufft att växa upp, att gå från att vara barn till ung vuxen. Normer. Regler. Förväntningar. Media. Osocial media. Klimatångest. Trump och Putin. Men strunta i det under en liten stund för nu är det dig det handlar om. Skolan är över.
För hur mycket du än älskat att hänga med din familj, eventuella husdjur och vänner, att fem minuter innan lektionen börjar släntra iväg med en energidryck som sällskap, för att efter skoldagens slut åter landa i soffan och spela dataspel eller kolla på Emily in Paris, så är jag tämligen övertygad om att du också funderar över tiden efter gymnasiet. Och kanske känner du dig lite orolig.
Var inte det. Det löser sig.
Jag tog studenten för 35 år sedan. Jag minns faktiskt inte särskilt mycket. Jag minns utspringet, en glimt från flaket, mottagningen hemma med familjen och alla vänner och släktingar som ville gratulera. Så är det med allt i livet, det flyter bort i ett virrvarr av händelser, känslor och upplevelser.
För trettiofem år sedan
Men den där särskilda känslan minns jag. Den är nämligen tidlös. Den är visserligen unik hos var och en men kanske känns det också hos dig, som det gjorde för mig, lite pirrigt, roligt och spännande. Som om du gjort något bra, en enastående prestation, som att du vunnit något ingen kan ta ifrån dig?
Vad är egentligen en student? Det är rätt mycket man kan klara sig utan, faktiskt. Somna i kyrkan efter champagnefrukosten – på grund av pollenallergi. Inte få stipendium. Regn. Tinnitus efter allt skrän. Stressen över att hinna än hit, än dit. Konstiga, ofta dyra, kläder och mössor som inte får bli smutsiga och som man ändå inte vill ha på sig någon längre tid.
Men så den där känslan. Den som man minns. Det är den man ska fokusera på. Den är det beständiga. Känslan som kommer sig av att nu ligger livet där, alldeles framför dig, och väntar på att du ska ta det i besittning. Ingen kan ta ta ifrån dig din utbildning. Utbildning är en av ytterst få saker man aldrig kan förlora. Det är en känsla som inte förändrar sig hur vi än väljer att utforma våra passageriter.
Passage vad då? Jo, studenten hette förr i tiden Mogenhetsexamen. Det är ett exempel på vad religionsvetare kallar en passagerit, något man gör för att markera att man passerar från ett stadium i livet till ett annat. Dop, konfirmation, bröllop, begravning. I vissa traditioner klättrar man under vuxenhetsriten naken upp för ett jättehögt berg eller brottas med lejon, här köper vi en vit mössa, äter smörgåstårta och dricker vin med bubblor i. Kanske ligger symboliken i att livet är kletigt, fett och drygt och bäst dagen efter – som en smörgåstårta. Meningen är hursomhelst att markera att nu är tiden när du ska ta hand om dig själv och ditt kommande liv. Du har gått från ett stadie i livet till ett annat. Det är dags att göra din egen smörgåstårta. Och nu uppmärksammar vi det.
Det är hädanefter du som bestämmer vad som är viktigt för dig, vilken karriär du vill välja, med vem (och om) du vill bilda en familj, vilka värden du vill leva efter. Och med tanke på hur världen just nu ser ut kan det kännas svårt och skrämmande. Pandemin, kriget i Ukraina, den fruktansvärda situationen i Gaza och USA:s agerande på sista tiden har rubbat allt vi tidigare tagit för givet. Att jämföra med andra världskriget är faktiskt inte långsökt. Plötsligt har världen återigen visat hur det kan gå om vi inte ser upp.
Insikten att resurserna i vårt rika land ibland inte räcker till den som är livshotande sjuk är jobbig. Tanken att vi aldrig mer skulle kriga i Europa och att USA är västvärldens garant visade sig inte vara sant. Det har blivit tydligt att de gamla systemen inte fungerar. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar om alla runt omkring dig är hungriga och sjuka eller om vårt land dras in i krig.
En sak som alla barn inser när de blir tillräckligt gamla är att de vuxna inte har alla svar. De vuxna kan inte alltid analysera saken på rätt sätt eller ställa rätt frågor. Det kan istället ni – de unga. Så att förbättra världen kommer att vara upp till er. Det kan kännas skrämmande men också inspirerande. För du är med, du är här, du påverkas i allra högsta grad. Med all den osäkerhet som nu råder, när alla system och regler plötsligt är satta på reset, är detta er generations värld att forma. Det är er tid nu. Inte sedan våren 1945 när andra världskriget tog slut, har detta varit mer sant.
Eftersom jag tillhör det gamla etablerade gänget, dinosaurierna, som vit medelålders hetrosexuell man kan jag egentligen bara säga att jag är ansvarig för allt som är dåligt i världen. Se där faran med generalisering. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om mina barn anser att Jabba the Hut passar bättre som liknelse), vilja ge några råd innan du springer ut i resten av livet.
Först och främst: var inte rädd. Vi har klarat svåra tider förr. Varje gång har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har detta berott på att ny generation, unga människor som ni, lärt sig av tidigare misstag och försökt göra saker bättre.
För det andra, finn din röst och följ den. Höj den. Att enbart göra det som känns bra, bekvämt eller enkelt, är barnsligt. Tyvärr kommer ni att upptäcka att också många “vuxna”, även sådana med fina titlar och “viktiga” jobb, kanske till och med världens mäktigaste män, fungerar på det sättet. Gör som Greta. Säg ifrån till dem.
För det tredje: Bjud på dig själv. Skratta åt dig själv. Du kommer ändå inte att gå felfritt genom livet. Du kommer att begå misstag som vi alla gör. Om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att påverkas av andra, även när det är svårt, obekvämt, kommer omgivningen att lägga märke till dig. Du kommer att vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Det är sådana människor som är med formar samhället och framtiden.
Just nu, när världen är som den är det lätt att säga: Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller människor som ser ut eller talar samma språk som jag. Men om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och undviker galna mäns krig, då kommer vi att behöva göra det tillsammans. Ta därför hand om varandra, stå upp för varandras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism, girighet och egoism. För in världen på en annan väg.
För det fjärde. (Och det här behöver jag ju inte säga till det fantastiska estetprogrammet.) Utöva livet igenom någon form av kultur – musik, sång, dans, teater, teckning, målning, skulptur, poesi, litteratur,– oavsett hur bra eller dåligt du gör det. Inte för att tjäna pengar eller bli kända, utan för att uppleva ett skapande, för att ta reda på vad som finns inom dig själv, för att få din själ att växa.På riktigt! Börja nu, på en gång! Skapa konst, och fortsätt med det under resten av ditt liv. Rita en rolig eller fin bild av någon av dina lärare. Fuldansa hem efter skolan, sjung i duschen, lek med maten, bygg pyramider av energidrycksburkar istället för att konsumera innehållet. Låtsas att du är Spider-Man.
Skriv en dikt om vad som helst, men med rim. Gör den så bra du bara kan. Men berätta inte för någon om dikten. Den är bara för dig. Visa den inte och läs inte upp den, inte för din flickvän, pojkvän, dina föräldrar eller ens din svensklärare, lägg inte ut den på insta. Nej, riv istället sönder dikten i pyttesmå bitar och släng dem. Du kommer att upptäcka att du redan har blivit belönad. Du har nämligen upplevt ett skapande, lärt dig mycket mer om vad som finns inom dig än vad omgivningens bekräftelse någonsin kan ge. Detta skapar en känsla av ljus som du alltid kan bära med dig. Och det är vad studenten handlar om.
Du har satsat mycket under din tid här på Lugnet. Men människor har också satsat på dig. Trott på dig. Tror fortfarande på dig. Hoppas på dig. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom eller krigsdrabbade områden behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Ja, faktiskt hela världen behöver din hjälp, alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans. Vi ställer vårt hopp till er. Och jag måste säga att det känns fantastiskt hoppfullt att se er. Så mitt sista råd blir: ge er ut i världen och erövra den, ge allt ni har. Håll aldrig tillbaka.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.
Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.
Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?
Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.
Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.
På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.
Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan
Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället.Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.
Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:
The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.
Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.
Nobelfesten 2011
Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.
När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.
Typiskt naturvetare. Ånä – skärpning magistern!, säger jag till mig själv. Jag ser ut över klassen, tar ett andetag och börjar lektionen. Detta har jag gjort många gånger förr. Ändå är varje lektion unik, varje klass olik, varje kurs bär sin särprägel. Man bör aldrig generalisera, aldrig ta något för givet. Det är anledningen till att jag tar mig själv i upptuktelse.
Vad gör en lärare i historia under dessa dagar när omvärlden tycks skakig och demokratiska värderingar hotade? Just den här lektionen börjar med följande tema. Att kröka rygg eller inte. Och vems rygg som i så fall ska krökas. Hur kan historien hjälpa oss? Om Zuckerberg äger Meta, Musk X, Putin Telegram och Kina TikTok – var ska vi söka friheten?
Jag såg nyligen Filip Hammars dokumentär Sista resan. Den handlar om en son som vill ta sin gamle far på en sista resa till dennes älskade Frankrike. Dokumentären var på många sätt mycket rörande men särskilt träffande var pappans beskrivning av sin livslånga karriär som gymnasielärare. Han beskriver det som ett fantastiskt yrke, om man undviker att prata löner eller kollegor utan fokuserar på eleverna, där man har möjligheten att vara god mot unga människor. Allt görs en sista gång. Vackra saker, som en resa med sin gamla pappa, misstag, som aggression alltid är och mycket annat. Man kan studera historia för att identifiera mönster, möjligheter och för att undvika misstag och därigenom få en behagligare resa framöver.
Lektionen börjar
Det går sällan som tänkt. I synnerhet inte när det kommer till aggression. Tänk om Putin försökt köpa Krim eller Ukraina istället. Och nu vill Trump ha Grönland och Panama. Köpa, säger han, med underliggande hot om våld. Detta av (det som anges som) säkerhetsskäl. Säkerhet för vem, det är frågan. Kamp om strategiska platser för militär aktivitet samt sökande efter resurser handlar det om. Musk hajlade sa de på TikTok, hörde du det magistern?
Weserbüg süd var nazitysklands plan för att ta Danmark 1940. Det hela gick relativt lugnt till, den danska regeringen gav snabbt upp mot löfte om en mild occupation. Och så blev det. Tyskarna förtog sig inte i Danmark även om judar förföljdes. Deras frihet blev relativ. Vilket alternativ hade egentligen Danmark, kan man undra, utöver att kröka rygg. Sverige krökte iallafall så det förslog. Weserbüg Nord som var planen för att ta Norge blev svårare, det tog två månader för världens främsta militär att få kontroll över hela landet. Anledningen till aggressionen var att tyskarna ville säkra leveransen av järnmalm från Sverige och anlägga militära baser på norska västkusten. Planen gick till en början väl. Tyska flottan tog sig in i Oslofjorden men vid ett smalt sund fanns den gamla fästningen Oscarsborg bestyckad med ett ålderstiget batteri kanoner. Detta försvar var ytterst effektivt och lyckades sänka kryssaren Blücher med 2500 soldater ombord. 400-1000 av dessa drunknade. Invasionen försenades, norske kungen hann sätta sig i säkerhet. En gnista av hopp hade tänts som visade att motstånd fanns. En biskop i USA tände i veckan det hoppet hos miljoner människor. Hopp är viktigt. Efter hopplöshet följer ofrihet.
Demokratin tycks på tillbakagång. Alla aggressioner har alltid varit en fråga om resurser. Kalkylen den Starke mannen gör är huruvida kostnaden för insatsen räcker för att ta det han vill ha. Putin och Hitler räknande fel, Trump tycks överväga saken. Det finns förstås tillfällen att kröka rygg. Oftast är det alternativet när allt annat är försent. Gör Trump allvar lär dansken kröka.
Det gäller att engagera sig i tid för engagemang utgör demokratins immunförsvar, ingjuter hopp. Det kommer tillfällen när var och ens rättigheter och möjligheter är hotade. Både för den enskilde och grupper. Det gäller att kunna identifiera mönster som kan leda dit och reagera. Detta kräver förmåga till källkritik, personligt engagemang och vilja att försöka göra sin lilla del av världen till en något bättre plats än idag. Kort sagt: det kräver närvaro.
Det är dumt att hajla, säger jag. Om han nu gjorde det. Man kan iallafall inte trivialisera nazism för den slutar med Auschwitz. Generalisering är aldrig bra. Alla naturvetare vill inte ha betyget A i allt, alla invandrare är inte kriminella och alla Teslaägare är inte nazister.
Att få hjälpa, eller uttryckt med pappa Hammars ord, vara god mot unga människor, är en meningsfull syssla i livet. Demokratiskt engagemang likaså. Min egen pappa var inte lärare men en genuint god människa. En äkta humanist som var nöjd med relativt lite. Jag tänker på vår sista resa tillsammans. Den ägde rum i november 2023 och gick till Lidingö för att begrava hans syster. Det var visserligen inte lika storslaget som en resa till Frankrike men det var ändå en fin tur. Jag förstår Fredrik Hammars känslor i dokumentären. Varför företog han resan? Varför gjorde han dokumentären? Kanske för att både han och hans pappa åter skulle kunna känna lukten av livet, lukten av det verkliga.
Så, ungdomar, quo vadis – vart ska vi gå för att finna frihet? Elsewhere. Som ungdomen alltid gjort. Gå, fly, upptäck. Men ta inte Teslan. Gå. Lägg bort TikTok, ibland. Kröka inte rygg förrän alla alternativ är uttömda. Bli inte likgiltiga. Engagera er. Gå med i ett fackförbund, en kyrka, parti eller bostadsrättsföreningens styrelse. Identifiera mönster. Rösta i val. Ta oss igenom detta.
Tack för idag. Vi ses i morgon, hoppas jag, men inte ens det går att ta för givet. Eleverna droppar av. Några ser glada ut, andra inte. Så typiskt mänskligt. Varje elev förtjänar mitt absolut bästa, varje lektion måste vara om inte briljant så åtminstone givande, minnesvärd och meningsfull. Annars måste jag byta arbete och det vill jag inte.
This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.
Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.
Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.
Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.
En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.
Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.
En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.
Foto: Alfred Eisenstaedt Rarehistoricalphotos.com
Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svenskvaluta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.
Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.
Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.
Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.
Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.
Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.
Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.
Det är lärare jag är. Och, än så länge, politiker. Så jag babblar. Men nog längtar jag efter den svunna ön, så här i dystra november. Sommar på Styrsö. Mer ett tillstånd än verklighet.
Själen brukar översättas till de egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Om AI kan ersätta allt varför ska en arbetsgivare, partner eller väljare välja just mig?
Det är viktigt att kunna, och veta hur, man kommunicerar. Under presidentvalet för fyra år sedan gjorde jag ett kommunikationsexperiment med en pepparkaks-Trump med barnen.
Pepparkaks-Trump minns barnen inte. Men de känner till verklighetens motsvarighet
Filibuster är en term som avser en politisk taktik för att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och på senare tid i USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt tjugofyra timmar. Nyligen upplevde jag ett försök till filibustrande här i lilla Falun. Det var intressant.
Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner och anföranden, bloggar och skriver debattartiklar. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat. Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer, gissar jag, framtidens arbetsmarknad också att göra. Byt jobb, hitta kärleken. Vi som ockuperar samma arbetsplats i snart tre decennier och vill ha den livslånga kärleken är en utrotningshotad art.
Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom min och mina kollegors strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, sant, falskt och möjligt, förmågan att foga samman olika delar till en helhet. Länge, ja, faktiskt under hundratusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som hen under återstoden av livet tillämpar. Det är dessa erfarenheter som förändrar både sig, individen och världen i någon sorts ständigt pågående buddistiskt kretslopp.
Det räcker inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. De ber omgående AI att lösa uppgiften. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar eller är kreativ kommer automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet googlar man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla. Det är dessutom livsavgörande förmågor.
Detta förhållningssätt präglar sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Kalla mig gärna old school – men jag föreläser. Pratar. Ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen. Det jag pratar om är förmågor att på olika sätt hantera förändring och okända situationer. Detta är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas liv.
Nästa lektion: glädjen, humorn och svärmeriet. (Shakespeare). Kanske minns någon det om tio år?
Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt klimat bör se ut, hur länge politiker bör prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck. Hos mig själv och andra. Men visst, jag misslyckas ibland. Ofta. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller att gå under. Tiga är måhända guld. Man får genom allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.
Filibusteri är ett tveeggat svärd. Det räcker inte att prata länge, till sist når man alltid vägs ände. I Falun misslyckades personen som nyligen försökte. Det saknades viktiga komponenter.
Vill du, säger jag till eleverna, få ett jobb, behålla en relation eller nå ett mål måste du kommunicera.
Pepparkaks-Trump fungerade väl som pedagogisk figur. Dessutom blev det i barnens ögon ett lustigt och begripligt julspel. Denna storvulna pepparkaka breder ut sig på plåten, stormar pepparkakshuset, bränner sig i ugnen och bryr sig föga om sanning och anständighet. Hur ska det gå, pappa? Det är upp till de andra pepparkakorna på plåten, svarar jag.
Det finns en sak AI aldrig någonsin kan bli: människa. För det krävs nämligen en själ. Även om vissa individer kan tyckas omänskliga kan de välja en annan väg. Vi får aldrig ge upp tron på förmågan till förändring. Vårdar man sin själ blir man sannolikt attraktiv också i omgivningens ögon.
Vem minns detta om 10 år?
Det är lärare jag är och ytterligare en stund politiker. Så jag fortsätter att babbla, medan jag längtar västerut. Till sommaren på Styrsö. Där behöver man nämligen inte babbla så mycket.
Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!
Var din egen hjälte. Eller åtminstone lyckas smed. Från en lektion där jag försöker sätta saker i perspektiv.
Jag springer alltså existerar jag. Men aldrig att jag kommer springa ett maratonlopp. Kanske är livet som sådant att betrakta som ett maratonlopp. Det går inte att spurta sig igenom ett maraton, man måste hushålla med krafterna för att orka hela loppet. I en avlägsen framtid skymtar målet. Det går vid starten knappt att föreställa sig att man en gång, på det ena eller andra sättet, faktiskt ska gå i mål. Och när jag tänker närmare efter: vad består egentligen mina drömmars målgång i?
Enligt legenden, berättar jag för mina elever, härrör maratonloppet från den grekiske soldaten Filippides som 490 f.v.t sprang sträckan, fyrtiotvå kilometer, från staden Marathon till Aten med budskapet att ett de grekiska styrkorna hade segrat över perserna. Detta för att atenarna inte skulle kapitulera för den persiska flottan när den anlände, utan istället hålla ut till armen återkom. Sedan slutet på 1800-talet firar vi de moderna olympiska spelen där maratonloppet ingår. Den antike olympiske segrarens inskrift löd: Tidigare, med ett skrovligt ok på axlarna, brukade jag bära fisk från Argos till Tegera. Det som avses är två ordinära städer under antiken. Från fiskbärare till olympisk bragd – allt är möjligt genom hårt arbete och stor målmedvetet.
Folkets hjältar. Aristoteles hävdar att människor imponeras av när någon till synes självlärd utan märkbar ansträngning genomför något storslaget. Ett modernt exempel från underhållningsbranschen i nutiden är America’s Got Talent. Eller någon idrottshjältes enastående prestation. Truls och Sarah Sjöström verkar folkliga, samtidigt övermänskliga. Tacka vet jag Stenmark och Wassberg. (Vilka då, undrar eleverna.) Alla älskar någon som slår underifrån. Om någon gör något, förklarar Aristoteles, som verkar vara över dennes rimliga förmåga, ålder eller som någon annan vanlig människa inte på samma sätt enkelt skulle kunna genomföra, så imponeras vi. Genomförs handlingen dessutom under speciella omständigheter, vid någon särskild plats, på ett extraordinärt sätt eller tidpunkt, så ger detta extra status. Den enkle, självlärde, gärna sprungen ur de breda folklagren, vinner lättare folkets kärlek – iallafall enligt Aristoteles.
Vi diskuterar fenomenet Joe Biden. Över åttio år gammal var han fullt övertygad om att satsa på ytterligare en mandatperiod. Vad drev honom? Perikles sa i sitt berömda gravtal: att ta ungdomen ur staten är som att våren skulle plockas bort från året. Å andra sidan säger Aristoteles att rättfärdigheten kan vara obetydlig eftersom man väljer skenet, det som verkar, framför det faktiska. Det som är rätt, eller gott, är det som ligger närmast målet. Vems mål? Ja, det är väl det som är frågan. Biden var inte svaret Demokraterna sökte. Vilket svar söker du själv?
Eleverna frågar varför jag arbetar med politik, det innebär att jag ibland inte kan vara på skolan. Svaret är inte enkelt. Det ger förvisso ofta mer energi än det tar och jag tror på personligt engagemang. (Det kanske Biden också gör.) Det tar mycket tid och inte blir jag rik på det, snarare tvärtom. Ändå håller jag på. För att återigen citera Aristoteles: Människan är ett politiskt djur. Vill man se en förändring får man engagerasig. Kanske får jag ta Aristoteles på orden. Något extraordinärt har jag knappast utfört under mitt liv. Men så verkar jag måhända inte vara ung, självlärd eller sprungen ur folket varför jag heller inte vinner folkets kärlek i någon större utsträckning. Det måste väl vara en rimlig slutsats att dra? Eller så skiljer sig mitt mål från majoritetens. I vilket fall vill jag inte välja skenet framför det faktiska. Eleverna iakttar mig under lugg. Jag skiner upp: då och då händer det faktiskt att någon uttrycker sin tacksamhet. Som i veckan: tack för att du kämpar för kulturen, Fredrik. Du har min röst.
Vardagslivets formaliteter formar våra drömmar. Genom hårt arbete och målmedvetet kan vi nå hur långt som helst. Men, kära elever, jag när inga extraordinära drömmar. Jag är nog mest som folk är mest. Jag drömmer om kärlek, hälsa och glädje. Jag drömmer om att mina döttrar ska må bra och i sin tur jaga drömmar. Jag drömmer om att räcka till och att inte såra människor. Jag drömmer om att inte falla offer för flyktens lockrop när verkligheten knackar på dörren. Kort sagt, jag drömmer om kraft att bära det skrovliga fiskoket från Argos till Tegera. Om livet är ett maratonlopp – måste man verkligen orka hela loppet? Jag tror det är viktigt att då och då stanna upp och ta en annan väg. Ingen genväg, det finns inga sådana, utan en annan. Det viktiga är hursomhelst att inte ta sig själv på för stort allvar.
Jag gillar inte kollektiva lopp, avslutar jag lektionen. Det är mest bajamajor, medelålders män cykelbyxor, anmälningsavgifter, flockbeteende och sånt. Nej, jag springer visserligen ganska mycket men i ensamhet och för hälsans skull. Jag följer min egen väg, the road less traveled by. Perserna är besegrade och jag fruktar grekerna, även när de kommer med gåvor. Så, kära elever, var din egen hjälte eller åtminstone lyckas smed. Och springer du förbi någon som snubblat på din väg igenom livets maraton, hjälp denne på fötter och kroka arm för ett längre eller kortare tag.
Actio. Hur tusan ska man agera här i livet? Artificiell intelligens versus humaniora – här följer en betraktelse över tillvarons mysterium nedtecknad av en simpel, utbytbar adjunkt i läroverket.
Schopenhauer sa en gång att vi skrattar när vi blir medvetna om att det vi hör inte alls stämmer med den allmänna uppfattningen.
Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.
Stroferna ovan är hämtade från Tranströmers dikt Allegro. Det är sannolikt så att AI kommer, redan kan, producera musik, konst, poesi och tal. Men, vågar jag påstå, inte njuta av det. Jag tror förmågan att njuta av exempelvis Tranströmers rader ligger bortom den artificiella intelligensens räckvidd. Att förklara världen kanske är möjligt, men inte njuta.
Hur motiverar man humaniora i en värld där stålar är målet och starkast vinner? I en tillvaro där AI är svaret, medlet och vägen. Humaniora tycks inte vara ämnet för dagen, inte stämma med den allmänna uppfattningen. Ack, du ljuva bitterhet!
Nästan alla toppolitiker, liksom andra i ledande ställning, håller sig med talskrivare. Flera framstående politiker har börjat sina karriärer som talskrivare åt andra. AI fixar inte riktigt att skriva ett komplett, viktigt, tal. En talskrivare måste dels vara förtrogen med retorikens grundläggande elementa men även känna sin uppdragsgivare väl. Vem det är som ska hålla talet, vilket budskapet är, kontexten, publiken, när och var det ska framföras, anpassa det efter talarens röst, personlighet, uttryck etcetera. Allt detta är nödvändigt för att framträdandet ska bli framgångsrikt. Sedan är det dags för huvudpersonen att leverera. Plats på scenen! Ännu så länge krävs en mänsklig bearbetning för att klara detta.
Jag gav eleverna i uppdrag att skriva ett hyllningstal till mig. Varför, kan man undra. Tänk, att sitta och lyssna på tjugo hyllningar till sig själv? Vad kan slå det? Semmelfrossa? Nejdå. Till och med min narcissism har gränser. Det jag bad dem framföra var ett hyllningstal till sig själva. Jag påstår nämligen att förmågan att se det goda, vackra och enastående var och en bär inom sig är humanismens grund. Precis som framstående människor håller sig med talskrivare kan, borde, alla människor bli sina egna talskrivare. Skriva manus till sitt liv. Var och en spelar huvudrollen i sin egen föreställning, du är stjärnan i ditt liv, säger jag lite lagom dumdrygt till eleverna. Men om man tänker på det: om var och en skriver sitt personliga manus är ju kunskapen och förmågan hur man gör det närmast existentiell.
Månne överdriver vi faran. I nuläget är AI något av en avancerad sökmotor. Det gäller att bli sin egen sökmotor, är det något mänskligheten sysslat med sedan dag ett så är det sökandet. Jag tror vi står inför en paradox. I samma takt med att världen blir mer och mer avhumaniserad, AI-ifierad, ökar behoven och efterfrågan av humaniora. Det må vara svårt att se skillnad på AI och Tranströmer eller att besegra en dator i schack men i historiens backspegel kommer skillnaden att reflekteras tydligt. Och den som ser det perspektivet redan nu har en fördel.
Om AI ersätter allt blir den grundläggande frågan hur man i en sådan värld gör sig relevant. Varför ska en partner eller arbetsgivare välja just dig? Där tror jag mindre mätbar vetenskap som samhällsvetenskap och humaniora kan hjälpa till. Självkänsla, självkännedom, självinsikt är områden där vi människor kan, och bör, konkurrera med AI. Det är viktigt att kunna älska sig själv utan att för den skull vara Narcissus personifierad. Endast en verklig människa kan förstå innebörden av stenar som rullar genom ett glashus av musik utan att huset går sönder. Eller sammanfattat: humaniora innebär förmågan att kunna njuta.
Schopenhauer var något på spåren. AI vet ännu så länge inte vad den allmänna uppfattningen är. AI sammanfattar. Summerar. Fortfarande gäller regeln att förmågan att kunna skratta, njuta av Bach eller förundras över Mona Lisas leende står över det konstgjorda. Detta är skillnaden, det som gör var och en unik. Att skratta är mänskligt. Att ha någon att skratta med är allt som behövs. Skrattet gör oss relevanta. Så låt oss agera därefter.
Jag förblir sannolikt en simpel adjunkt i läroverket. En obetydlighet utan tillstymmelse till (artificiell) intelligens. Men en lycklig sådan. Och hur man bör agera i olika sammanhang, ja, det känner man förhoppningsvis inom sig – om man har den humanistiska grunden intakt. Actio.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.