Skola – Sida 2 – Adolphson

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, Skola

bild 100 – solstrålar

11 juni, 202112 juni, 2021av adolphson

Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.

Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.

Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.

Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget

Mina! Hakuna matata!

Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.

Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.

Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.

Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.

Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.

Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.

Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.

Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.

De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.

Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.

För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.

För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.

Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.

Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?

Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.

Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!

Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

Post scriptum:

Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Länkar:

Hakuna matata

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola

galaxer i mina braxer

23 maj, 202123 maj, 2021av adolphson

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.

1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.

Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.

Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.

Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!

Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.

Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.

Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2

Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.

Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.

Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.

På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.

Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.

Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.

Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!

Relaterade blogginlägg

Too-ticki vs inferno

Retorik, Skola

Konstruktivism

9 februari, 202112 februari, 2021av adolphson

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.

Relaterade blogginlägg

Mattis fråga

Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Historia, Politik, Skola, Spännande människor

kvackande änder

29 januari, 202129 januari, 2021av adolphson

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.

Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.

Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.

Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.

Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.

Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.

En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.

Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.

Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.

Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.

En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!

Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Foto, Livsåskådning, Politik, Skola

filibustern

26 december, 202026 december, 2020av adolphson

Filibuster är en term som avser en politisk taktik att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon, vanligen från minoriteten, håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och i senare tid USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt 24 timmar.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner. Skriver debattartiklar, håller anföranden. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat.

Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer framtidens arbetsmarknad att göra i än större grad. Vi som ockuperar samma arbetsplats i över två decennier är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, att kunna foga samman olika delar till en helhet.

Länge, ja, under tusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som man under återstoden av livet sedan tillämpar. Den skola jag själv gick i fungerade så. Men det räcker inte.

Det räcker numera inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. Så som skolan tycks fungerat en tid, ja, hela 2000-talet faktiskt. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller kommer förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar väl eller är kreativ automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet slår man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla efter. Avgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar allt sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Den gäller än. Kalla mig old school men jag föreläser. Jag ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen.

För tänk efter. Förmågan att hantera förändring, att hantera okända situationer är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas hela liv. Sådant får man inte hjälp med på universitet, det förväntas man redan kunna när man kommer dit.

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt samarbete bör se ut, hur länge politiker bär prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck.

Men visst, jag misslyckas ibland. Helst inom politiken. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller gå under.

(I Kiruna håller man på att flytta stadens centrum på grund av rasrisken i den djupa gruvan. Det slog mig att detta är en perfekt metafor för mitt liv.)

Tiga är måhända guld. Bör man förresten hålla tand för tunga eller tunga för tand? Man får hursomhelst i allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!

Bla bla bla.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

Film och TV, Foto, Historia, Mat och dryck, Personligt, Skola, Språk

bild 83 – terra firma

24 november, 202024 november, 2020av adolphson

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för någon varit ute på riskfyllda upplevelser av olika slag. Jämför gärna med helt vara ute och segla eller med det mer moderna off pist. Terra firma innebär alltså motsatsen.

Att vara på fast grund är nog dock inget för oss seglare. Inte botten är nådd heller. Är du seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, säger jag. Jag är ständigt ute och seglar. Snedseglarnas riksorganisation: here I come!

Snedsegel är ett verkligt segel. På en båt. Benämningen snedseglare används (vanligen av en äldre generation) i vardagslivet som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels om en person som kommit lite på sned här i livet.

Oppositionen här i stan använder gärna, lite spefullt, uttrycket den styrande minoriteten. Det klart, de har rätt i sak. Men lika rätt är isåfall formuleringen majoritetsoppositionen som var för inkompetent gör att ta makten.

Det kanske möjligen inte är en så framkomlig väg att retas? Men kul?

Jag hörde nyligen att någon köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17555 kr. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kommer jag att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Aldrig jagar vi människor njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig – inte utom sig. Annars blir man utom sig. Tror någon på allvar att Donald Trump har ett rikt själsliv?

Detta är förövrigt en av anledningarna till att jag ibland låter eleverna arbeta med temat historiens största börskrascher. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen… Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Mask eller inte, det är frågan. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat tema pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning.

Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade också en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd.

1600-talets vårdpersonal må ha varit få och outbildade men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor och läderkängor och alltså tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man kunde nämligen bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben (se bild) på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna.

Min bror är en modern pestdoktor. Batong, mask och allt. Själv bär jag sedan gammalt alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Det är sällan jag tittar på tv-serier numera men fjärde säsongen av The Crown är ett måste. I tredje delen finns en scen där en mus springer igenom rummet där drottningen sitter. Det är naturligtvis ingen slump. Jag funderar över vad scenen ska symbolisera. Är Lady Di musen? Om vem lejonet är råder ingen tvekan. Det vimlar av lejon i kungliga vapen.

Till syvene och sist så är det sunda värderingar som driver allt framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Som pandemier. Vi må jaga njutning men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer.

Vi är väl alla emellanåt ute på djupt vatten. Och medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får vi var och en, här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota Covid-Olle i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad.

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens månne mitt adelsmärke. Men jag seglar glatt vidare i jaken på ökad kunskap och nya bekantskaper.

Det är dock inte utan att jag känner en förnimmelse av botten nu när jag försiktigt sträcker ner stortån. Vattnet må vara kallt men sjunker gör jag inte.

Just ja, jag fyllde år härförleden. Stort tack för all uppvaktning! Hur det känns? Bättre än alternativet.

relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan

Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

Foto, Historia, Livsåskådning, Resor, Sång och musik, Skola

Bild 80 – wake me up before you go go

11 oktober, 202014 oktober, 2020av adolphson

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.

Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.

Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

cancer, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor, Språk

argumentum ad hominem

30 augusti, 202030 augusti, 2020av adolphson

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.

Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.

Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.

Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.

Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.

En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.

Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.

Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry

Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

Falun/Dalarna, Foto, Personligt, Retorik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 74 – Annus horribilis

8 juni, 202010 juni, 2020av adolphson

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.

I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.

Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

cancer, Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Politik, Skola

min sanning II

24 april, 202024 april, 2020av adolphson

Vad är egentligen sanning? Det finns ju ingen enhetlig dylik. Alla äger sin egen variant av den. Som (humanistisk)lärare kan man aldrig göra anspråk på att lära ut sanningen. Nej, pedagogens yrke handlar mer om att lära ut en inställning, ett förhållningssätt, en livshållning, självförtroende. Kanske kan man hoppas på att inspirera lite.

En del vänsterpartister här i stan verkar hata mig. Jag säger inte detta i en beklagande, självömkande ton – utan konstaterar helt krasst att det tycks sant. Märkligare är att de sällan missar ett tillfälle att blanda in mitt yrke i våra debatter. Vad nu det har med saken att göra.

Och apropå ingenting. Hitler hatade skolan. Hitler föraktade lärare. Bildning ansåg han som något överskattat – nej, det var instinkt och (det han såg som) karaktär som gällde för honom. Hitler ansåg att lärare blev den som av egen kraft inte förmådde bli något annat. Ett känt citat är

Redan till det yttre hade de varit smutsiga och väckt uppmärksamhet med sina solkiga kragar, ovårdade skägg och dylikt.

Alla extremister har det gemensamt att man inte accepterar den gemensamma utgångspunkten för samtal eller debatt. Så frågan jag ställer mig är vad man kan göra när utgångspunkten helt enkelt ser fundamentalt olika ut? Trump är ju det uppenbara exemplet, men långt ifrån ensam.

Jag förberedde mig och läste på för att, som det heter, kunna ta debatten med SD inför och efter valet. Jag trodde det var där kampen skulle stå. Det är bara det att som det visat sig gör SD i Falun knappt något väsen ifrån sig. Det kommer då och då något förslag om tiggeriförbud eller motsvarande – förslag som vi andra ofta samfällt avslår. Annars kommer andra (ofta ogenomtänkta) förslag om trafiken eller allehanda ting. Men inget uppenbart hatiskt.

Så det är ganska lugnt på den fronten ehuru partiet på riksnivå är läskigare. Men aldrig kunde jag inför mandatperioden tänka mig att lokala Vänsterpartiet skulle bli det stora problemet. Flera av deras företrädare hetsar, hånar och vulgäriserar inte sällan ner det offentliga samtalet till en beklaglig, ömkansvärd och, faktiskt, farlig nivå.

Jag skrev nyligen en debattartikel om det olämpliga i att beskriva tjänstemän som lägervakter eller beslå sina politiska motståndare med tillmälen som Pinochet. Den gav stort gensvar. Vänsterns reaktion? VEM? GE OSS NAMN!

Världen tycks för dem svartvit. För ett parti som mycket betonar strukturer framstår de här som mer än lovligt hemmablinda. Kanske, slog det mig, är det en gemensam nämnare hos trollsvansen, oavsett partitillhörighet, att de har haft lärare som inte förmått leva upp till det jag inledningsvis beskriver.

Spekulationer, jag vet. Men det är intressant att tänka så. Nå, jag sprang just på Vänsterns gruppledare, en hygglig person IRL, och vi enades om att vid tillfälle ta en pilsner och snacka igenom saken.

Jag märker hur den pågående pandemin allt mer politiseras. Europeernas fel. Kanske kinesernas. Det är liberalernas fel. Högerns. Faluns politiska ledning vill försämra för de som vårdar svårt sjuka i Corona – vi vill dem illa. Vi som styr Falun har hittat på ett ekonomiskt underskott i akt och mening att fabricera ihop ett sparbeting. Så är det – endast oppositionen kan rädda oss från corona.

Usch.

Jag tvekar. Inte räds jag en uppfriskande debatt, inte ens om jag förlorar den, men den måste föras på lika villkor. Och det tycks omöjligt just nu. Ofta handlar debattekniken istället ofta om att förlöjliga, håna, hitta på, förvrida, tillskriva och anklaga. Jag tror jag passar på det. Jag tror jag ska dra mig undan debatterandet ett tag för att istället satsa på att driva några sakfrågor. Just nu ligger följande projekt framför mig:

bli volontär på kvinnojouren
arbeta med att kommunen ska bli bättre på att emot arbetstränande praktikanter
ta fram en regional strategi för högskolan

För det, om något, är sant: att gasta på internet är en sak, att kunna visa på konkreta resultat av en förd politik en annan.

Det är inte bara lärare som lär ut saker. Jag lär mig ständigt. Av människor i allmänhet. Av kollegor. Inom politiken. Genom musik och sång. Genom människor som sviker eller beter sig märkligt. Eller som Churchill sa:

Jag är alltid redo att lära mig nya saker även om jag inte alltid tycker om att bli undervisad.

Det är tufft nu, det vore fel av mig att säga något annat. Gingen var en bra lärare och han gick just bort i Corona. Malin var en inspirerande person att leva med och hon dukade under för ett år sedan. Jag har allt sedan dess svårt att hitta en långsiktig rutin i det allmänna må braandets tjänst. Min härliga svägerska Julia har sedan länge kämpat med sin cancer och hon har nu offentligt berättat att den kampen närmar sig sitt slut.

Allt detta tar på mig och tjejerna, det gör det. Den allmänna corona-skiten tär den också. Man kanske borde lära sig av far som struntar i alltihop. När jag ringer är han alltid på fel plats men är noga med att hålla avståndet, säger han.

Jag ser dock fram emot post corona-debatten. Min framtidsspaning handlar om att jag tror att vi kommer att omdefiniera om inte allt så åtminstone mycket av våra gamla ivanda sanningar. Vi upplever just nu ett paradigmskifte. En historisk vändpunkt. Allt kommer att omdanas efter Corona. Sjukvården, hur vi arbetar och möts, skolan, kapitalismen och miljöproblemen, ja allt. Vattnet i Venedig är plötsligt klart och fint, tänka sig. I mina läromedel kommer det nya kapitlet heta “9/11 2001 – COVID19”.

Vänsterns goda hat rinner av mig som vatten på en flodhäst. Det får vara som det är med den saken. Jag är visserligen inte okänslig för påhopp men till syvende och sist inte mer än en ensamstående heltidsarbetande pappa som också som fritidspolitiker försöker bidra lite. Så länge partiet och väljarna vill ha mig står jag gärna till tjänst – vad vänstern anser i sammanhanget är mindre viktigt.

Ingen, vare sig medborgare, elever, politiska motståndare eller andra behöver hålla med mig om något jag säger eller tror. Men min personliga sanning säger mig just nu att jag måste försöka inspirera mig själv. Och kanske de jag delar Netflix-abonnemang med. Sådan inspriation sker oftare inom yrket, med vänner eller barnen, än annorstädes.

Det är väl egentligen allt jag säger.

Och apropå: valborg står för dörren. MDP ska uppträda för Kopparstadens 70+are och sedan livestreamas via Radio Dalarnas försorg tillsammans landshövdingen. Lyssna gärna. Och kungen fyller ju år, bevars. Gör, och här hoppas och tror jag även att jag har vänsterpartiet med mig, den eventuella coronan på hans hjässa lätt!

Trevlig helg!