Kategori: Skola

Den nya lönen är här. Och lärarna imponeras föga.

Med ett lönepåslag på 1,5 % och med en inflation på 2,9 % (i mars) blir det alltså en reallönesänkning. Detta lönepåslag gäller förvisso för alla i kommunen.

Det går dåligt för Sveriges kommuner och landsting. Men det går bra för Sverige. Nästa år måste alltså reallöneökningarna komma annars hänger det inte ihop, har min fru ekonomen lärt mig.

Men kärnproblemet för skolan kvarstår.

Det är vanskligt det där med att kräva att ens eget arbete är så viktigt att det måste betala sig mer. Men för lärarna är det fler som tycker så. Björklund, exempelvis. Viktigare är hans tanke om att återförstatliga skolan. För det är kärnan i problemet.

Vill man ha en högkvalitativ skola, och vill man att alla medborgare ska garanteras likvärdig utbildning i riket, kan skolan inte vara kopplat till varje kommuns ekonomi. Diskussionen om skola och utbildning måste börja där.

Den som är missnöjd med sitt lönepåslag i år borde emellertid glädjas åt vår regerings politik. Med jobbskatteavdraget sparar min familj cirka 4000 kr i månaden jämfört med tidigare. Det ska dessutom komma ett avdrag till.

Det finns mycket jag inte håller med om i regeringens politik men det där är bra. Dessutom ger det ökade skatteintäkter och därmed resurser till de offentliga systemen att människor arbetar.

Men visst, det finns mycket att göra. Vi har en ny underklass som har det dåligt ställt. Men detta är inte ideologiskt betingat, det är inte borgarna som skapat denna underklass så som vänsterpartierna ofta påstår.

Den typen av argumentation är populistisk. Problemen hade funnits med en sosse/vänster-regering också. Kanske hade de varit än större eftersom de offentliga medlen inte räckt till på grund av alla arbetslösa och sjuka. Och vilket skattetryck!

Man ska inte hyckla, som jag tycker vänstern ofta gör. Vi vill alla ha högre lön. Att dessutom utifrån en högre inkomst själv få bestämma vad och hur mycket man vill ge bort till behövande samtidigt som samhällets institutioner fungerar gör väl inte saken sämre.

Det är skrivningstider i skolan.

Idag håller jag, i min strävan att slå knut på mig själv av tillmötesgående, ett extra skrivninstillfälle. En del elever mår dåligt och blir stressade över själva benämningen prov. Jag har löst det problemet lika enkelt som briljant: Jag kallar det i stället  för enskild skriftlig reflektionsövning, gemensamt hållen vid ett och samma tillfälle.

Det brukar funka, det är märkligt hur psykologi fungerar. En del skulle kanske kalla det för ett pedagagoiskt skamgrepp, vad vet jag.

Idag står ialla fall existentialismen på programmet. Kirkegaard, Sartre och grabbarna.

Frågan för dagen gäller huruvida dagens extra prov är svårare eller lättare än det ordinarie provet som går på torsdag. Eleverna kan inte veta detta men måste ändå välja vilket prov de föredrar.

Eftersom de heller inte kan förutse konsekvenserna av sitt val får de ångest.

De kan emellertid inte annat än att förbereda sig och kasta sig ut på sina vingar. Man får hantera ångesten och gilla läget. De får det resultat de förtjänar på provet menar jag lite lagom dumdrygt.

Roligt är också att ge dem ett prov i formatet A3 som svar på frågan om det blir ett stort prov.

Viktigt i sammanhanget är att eleverna inte flyger för nära solen, då går det som för Ikaros. Själv ser jag mig mer som Daidalos i min lärargärning, alltså Ikaros far, än som solen (i fall nu någon till äventyrs skulle undra).

 

Det där med egna åsikter. Hur bra är det, egentligen?

Är det inte lika bra att redan från början få inpräntat i sig vilken åsikt som är rätt och vilken som är fel? Lite så som det var förr i Sverige och fortfarande är på många håll i världen.

Jag får ofta förklara skillnaden mellan ett högre och lägre betyg i mitt arbete. Det handlar om att kunna bearbeta olika fakta utifrån olika perspektiv och själv bilda sig en uppfattning.

En elev jag hade för några år sedan kämpade verkligen med att nå ett högre betyg och tyckte sig ha förstått det där med egna åsikter. Vederbörande skrev följande på en uppgift:

Judarna ser sig som en traditionsreligion som går i kyrkan varje söndag, eller äter en speciell rätt varje fredag. Kanske äter de kyckling med jasminris och brunsås.

Kanske är det viktigare vad vi gör av våra åsikter och uppfattningar. En del gör som stureplansmördarna, åker hem och hämtar vapen när de känner sig kränkta. Andra gör som syndikalisterna på Berns, när något inträffar som de inte gillar blocker man hela stället.

Att ta lagen i egna händer utfrån personlig övertygelse är sällan bra. Men ibland är det riktigt. Problemet är att vi sällan vet i förväg när det är rätt.

Om vi utgår från att personer som Tommy Zethreaus, Jackie Arklöv, Nelson Mandela och Mahatma Ghandi på ett eller annat sätt, någon gång i sitt liv, mött personer, exempelvis lärare, som påverkat dem på något sätt så blir jag nyfiken på dessa lärare.

Vilka var dessa mina kollegor? Vad gjorde de, alternativt vad underlät de att göra för sina elever?

Är det tillgång till eller avsaknad av inspiration och ledning som avgör hur vi handlar i avgörande ögonblick?

Om det bor en potentiell syndikalist eller stureplansmördare i alla oss människor hoppas och tror jag att det finns mer av den förra än den senare i mig. Tacksam är jag också för att mina levnadvilkor givit mig verktyg att bejaka den ena och förstå skillnaden mellan de två. Jag hoppas också jag kan förmedla något av detta till mina elever.

Det är åtminstone min ambition.

En sak som ibland fått mig att känna mig lite illa berörd är när det dags för avtackningar av kollegor som går i pension.

Det handlar om människor som efter ett helt yrkesliv ska pensioneras. Man bör möta sådant med underdånig respekt. Påfallande ofta har det blivit lite si och så med det, i avtackningen blir det ibland fel på detaljer som kan tyckas oväsentliga.

Men mot bakgrund av vad det handlar om är det viktigt att få det rätt.

När man pensioneras från skolan i Falun får man en gammaldags skolklocka som symboliskt ringer ut för sista gången. När man arbetat i kommunen i 25 år får man välja mellan en kristallvas, en guldklocka eller en medalj.

Jag kommer att välja en medalj, det är jag säker på. Och när jag står där i kön i juni 2022 och väntar på min tur kommer det att vara värt det.

I våras gick avtackningen bättre till.

Det var några ikoner som slutade, bland annat min egen färgstarka chef. En annan av personerna som avtackades hade ätit i elevmatsalen varenda dag hela sin karriär. När det var hans tur kom matsalspersonalen fram och bevittnade det hela.

Respekt, va.

En av de andra som arbetat på skolan sedan 1972 sa i sitt avskedstal: Jag tycker att Haraldsbogymnasiet är den bästa skolan. Det skulle jag tycka även om jag hade erfarenhet av att arbeta på någon annan skola.

När svarta tavlan regerade var kritan kung.

Denna fosil, direkt nedärvd från den svenska folkskolans födelse 1842, finnes ej mer. Under merparten av mina tolv år i skråt har den varit med mig. Men vi historielärare talar, vi skriver inte.

Så för mig var det aldrig något problem, det där med svarta tavlan.

Kollegiet klagade däremot. Den svarta giganten orsakade spruckna händer och stenlunga. Överallt låg ett vitt damm, som en beläggning, även över elevernas sinnen.

Nu när svarta tavlan är ett minne blott kan man konstatera att man inte längre erhåller gratis handkräm ur skolförrådet. Maleur.

Med sådan kunde man exempelvis smörja in sina händer så mycket att man tappade kaffekoppen i golvet. Eleverna kan inte längre ta bort kritorna och lägga dit tamponger. Busen har dött ut. Tristessen är över oss.

Jag känner mig så nedstämd att jag tar en av fars gamla dikter och publicerar härmed:

Haderittan satt på taket
Haderittan ramla ner
Haderittan slog ihjäl sig
Haderittan finns ej mer

Fram till slutet av 1960-talet delade i stort sett alla akademiker likvärdig lön. Fortfarande åtnjöt en lärare under denna tid respekt i samhället. Sedan har det gått utför. Under 1970- och 80-talen halkade lönerna efter och arbetsvillkoren försämrades. Yrket miste status.

När Göran Persson under 1990-talet drev igenom kommunaliseringen av skolan var det få som kunde ana vilket resultat det skulle få. På detta sätt legitimerades en okontrollerad avreglering av skolan i kommuner som ville slippa betala för den.

I dåliga tider var det fritt fram för vildsinta besparingar eftersom skolan kostar. Flera år av besparingar på skolan ser vi resultatet av i Falun just nu, men inte bara här förstås. Idag är det tveksamt om alla elever i Sverige får den likvärdiga utbildning de enligt grundlagen har rätt till.

I dag ökar Individuella programmet, Sverige halkar efter i internationella jämförelser och lärarkåren blir allt mer desillusionerad.

Lärare förväntas vara lojala kommunala tjänstemän i samma bemärkelse som alla andra kommunala tjänstemän. Det finns en problematik i detta eftersom en lärares utbildning ofta är relaterad till pedagogik och ämneskunskaper.

Man kan oftast ganska lite om lagar, regler och budget. Samtidigt får lärare idag i allt större utsträckning ta över uppgifter från andra områden i skolan.

Den typ av lärare som samhället idag efterfrågar finns helt enkelt inte. Det finns ingen som orkar i längden. För kollegiet blir det allt svårare att se möjligheterna i något man inte förstår eller ser helheten i.

Jag tror få områden i samhället skulle tillåtas bli ett experimentområde på kommunal basis som skett i skolan på många håll.

Men en lågkonjunktur innebär sämre tider. Om man nu inte vill ta bort skolan helt, hur ska man göra?

För mig är det en icke-fråga vilket politiskt alternativ som ska pekas ut som ansvarigt. Frågan är istället hur vi går framåt. Medan partierna debatterar i Stockholm kan vi faktiskt göra Falun till en attraktiv skolkommun.

Kommunala, statliga och privata friskolor tror jag är en väg framåt. Att få vara delaktig i att bygga upp en anpassad skolform där de yttre ramarna är givna. En sådan skola kan leverera goda resultat för både elever och ekonomiskt överskott. Det kan vara en intressant väg framåt för såväl kommuner och skola i allmänhet och dess yrkeskår i synnerhet.

Att organisera skolan på det viset att lärare undervisar, skolhälsovården tar hand om elevvården, rektorer och administrativ personal det administrativa, specialpedagogerna sköter elever med särskilda behov är en dröm för mig.

Arbetade jag själv på en sådan arbetsplats skulle jag gärna undervisa mer. Det är det jag gör bäst, nämligen.

Det är lustigt.

Alldeles opåverkade av varandra (hoppas jag) har jag fått flera påpekanden om att jag borde tänka lite på vad jag säger, och hur jag säger det.

Det hela följer en tradition som går tillbaka ända till kapten Arosenius kommentar i samband med att jag i det militära gick ifrån min k-pist ute på fjället: Du ska inte snacka så mycket, Adolphson, du ska hålla reda på grejerna istället.

Men jag gillade ju inte min k-pist.

Den Änglaljuva har lite nu och då under våra år tillsammans uppmanat mig att tänka lite på vad du säger till folk. Men jag är inte lika analytisk som hon.

Och nu var det en kollegas tur. Han menade att eftersom jag nu är politiker så borde jag verkligen tänka på vad jag säger och hur.

Och när en man som ägnar all sin lediga tid till att klättra upp för världens toppar, och därmed har en del tid till eftertanke, alldeles gratis ger ett råd så kan man i alla fall lyssna.

Jag har två invändningar och en fundering:

1. Jag är inte politiker, jag är politiskt aktiv. Det är en viss skillnad. Jag representerar ingen utom mig själv.

2. Om någon vill nosa i mitt syndiga förfluta så är det inte svårt att gräva fram en massa mer eller mindre lyckade beteenden och händelser. Jag är redan rökt i det avseendet.

3. Ska man ge avkall på sin personlighet och spela en roll bara för att lyckas i det man företar sig?

Och vad var upprinnelsen till det hela? Jo, ett mail till en massa folk jag inte känner. Se nedan. Går jag för långt? Ja, kanske.

____________________

Hej! 

Efter 12 år som lärare, varav 11 på HBO, kan jag nu kröna min karriär med titeln koordinator. Det innebär i korthet att det nu är jag som bestämmer. Man kan även se mig som skolans svar på Peter Jidhe.

På tisdag kommer det lärarstudenter för VFU 1. Man kan ju se det som både cyniskt och meningslöst att motivera sig att ta emot studenter som ändå inte är, eller någonsin kommer att bli, lika bra som du själv, ens kommer att få ett jobb, och i synnerhet inte på HBO.

Men så är det inte! Vi är större än så! Vi hjälper de nya generationerna så bra det bara går! Sålunda förväntas arbetslagen ta emot en av dessa. 

Som grädde på moset får ni lite deg för det också.

Jag behöver någon kontaktperson per arbetslag som kan komma till D0 på tisdag.
Maila vem/vilka det blir.

Hälsar Fredrik, er nye koordinator

I veckan stod jag, påtagligt irriterad, och fipplade med nycklarna när jag med famnen full av grejer skulle ta mig in i ett klassrum.

Det kan ju låta oskyldigt, men sanningen är mer fasanfull än man så här inledningsvis kan frestas att tro.

Irritationen berodde mest på att jag var förvisad till NO-salarna för undervisning. Dessa ligger långt från mitt arbetsrum och dessutom på en annan våning.

Hallå i-landsproblem.

Att det alltid luktar fisk där och att jag nu alltså, igen, på grund av resursernas oerhörda knapphet, under ett år tvingas undervisa i en fiskstinkande biologisal var logiskt nog även det en grund för min upprördhet.

Ilskan tilltog när det visade sig att dörren inte gick att öppna. Jag högg tag i en förbipasserande kollega och frågade upprört om man satt alcolås på dörrjävlarna i den här delen av skolan.

Inte så subtilt kanske, men ändå. Du är inte behörig. Du är ju bara historielärare, det är farliga grejer därinne vettu sa personen och promenerade glatt vidare.

Ilskan rann av mig som vatten på en flodhäst.

Jag blev full av tankar.

Bara en historielärare?! Någon, eller varför inte en hel värld, missar det uppenbara.

Visst kan väl en och annan fysiker, eller kemist, ta fram hemska grejer. Men nog torde det vara glasklart att de ämnen jag företräder i skolsammanhang, Religion och Historia, orsakat mer skada och elände än man ens vågar tänka på.

Detta är förskräckligt! Ser ni vilka perspektiv som öppnar sig – vilken lallande fåne som helst kan med en allmän nyckel ta sig rakt in i pudelns kärnreaktor!

Jag ska omedelbart KRÄVA av så väl skolledning, Skolstyrelsen, Skolverket, Regering, Riksdag, Europaparlamentet och FN att man sätter lås och bom på institutionen för humaniora.

Rösta på mig så kan ni betrakta det som utfört.