Språk – Adolphson

Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Språk

Hubba Bubba

3 augusti, 20253 augusti, 2025av adolphson

Är jag rastlös? Nostalgisk? Grötmyndig? Kanske alla tre?

Nostalgi är att leva inuti ett Hubba Bubba. Det är stort, rosa, starkt doftande, kletigt, man irriterar omgivningen och ju mer man tuggar desto värre blir det. När begreppet nostalgi först myntades på 1600-talet var det för att beskriva ett tillstånd hos soldater som visade tecken på extrem hemlängtan. Symptom var nedstämdhet, oro, tappad aptit, sömnproblem och hjärtbesvär. Ordet betyder ordagrant smärtsam hemlängtan och betecknar idag en känsla av längtan till en tidigare tid i livet – ofta idealiserad genom varma, positiva minnen.

Det är emellanåt plågsamt att vara på Styrsö. Jag tror att det hänger ihop med att mitt DNA är kodat med högt ställda förväntningar på att sommaren ska komma med allt det där fantastiska, kärleksfulla och bekymmerslösa som hörde barndomens och ungdomens somrar till. Dessutom var det alltid vackert väder. Det känns som jag numera lever i kulissen. Jag har allt men känner saknad. Scenen är tom. En avlägsen släkting tittade in. Han var på besök på ön och ville passa på att samtala om släktforskning, mina föräldrar och gamla tider. Jag satte genast på kaffet.

Grötmyndig betyder dumdryg, pösig, uppblåst, pompös, viktig, pösande och… småpåveaktig. Det går alldeles utmärkt att avfärda mig som sådan alla dagar i veckan. Särskilt om man tillhör den koloni tonårsflickor jag i skrivande stund basar över. Gott så, jag föredrar att vara småpåve i mitt eget fögderi.

Det är internet som använder mig. Jag har ofta återkommit till fars ord. Särskilt på sistone. Jag tänker mycket på honom nu. Han lämnar efter sig en rungande tystnad. Samtidigt som jag saknar honom saknar jag tystnaden, hur går det ihop?

Kom igen Facebook, var är kantarellerna?! Vem i hela helvete bryr sig om mina träningspass? Whoa, look at these two. Två personer fastnade nyligen på en bildskärm under en konsert med Coldplay. Jag förvånades över att en sådan trivial sak blev viral. Trivial, värdsligt sett. För de inblandade är det allt annat än trivialt, gissar jag. Trivial och viral är minsann inte synonymer. Utan att närmare gå in på den händelsen vill jag påstå att det säger något om vår tid att dödade barn i Gaza möts med en axelryckning medan en otrohetsaffär inom den amerikanska eliten får världen att spinna ett extra varv. Hur är det möjligt? Hela saken har väckt något hos mig. Ett obehag. Men istället för att i enlighet med den grötmyndiges principer komma med indignerade moralpinnar om sakernas tillstånd handlar mina tankar om riskerna med att leva sitt liv online, som vi alla mer eller mindre gör. Internet använder oss. Men vem använder internet? Det är ett sorts smygande, tilltagande, obehag jag känt under en tid.

Jag gillar inte beroenden. Jag vill vara fri. Sociala medier och den digitala världen har för mig fått en negativ innebörd. Kanske är det därför jag reagerar på händelsen under konserten med Coldplay. Det är inte olagligt att vara otrogen. Rätten att vara otrogen står över rätten att förbjuda det. Men vad har detta med mig att göra? Jag tror att det med nödvändighet måste komma en kollektiv reaktion, någon sorts folkrörelse, där det personliga mötet, integriteten, rätten och viljan att vara digitalt osynlig får en renässans.

Jag har beslutat mig för att begränsa mitt deltagande i sociala medier. Jag försöker att använda dessa plattformar sparsamt, egentligen enbart för att publicera bloggen. För den vill man ju inte vara utan, eller hur? Se där: ironi. Bloggen har hursomhelst varit med mig i ur och skur sedan 2009 och jag använder mig av Meta för att sprida den. Det kommer dock en dag när det sista blogginlägget skrivs och likaså när den sista människan dör. Förhoppningsvis sker detta inte samtidigt. Å andra sidan har jag skapat innehåll på Metas plattformar lika länge som bloggandet. Jag har sett utvecklingen (eller vad man ska kalla det). Meta försöker förhindra länkar som leder bort från dess egna plattformar så man måste lägga länken i kommentarsfältet. Jag gissar att vi snart har en ai-lösning som förhindrar även det. Det senaste är att de vill ta betalt för att användaren ska slippa spåras och reklam. I sammanfattning: vi skapar innehåll på en digital scen som vi ska betala, inte ersättas, för.

Jag mår allt sämre av att vara en del av det. Jag borde förflytta både sinne, själ och kropp från den digitala scenen till den jag har framför mig, i detta nu i Halsvik. Det är här jag borde skapa innehåll. Och till den som säger att vad tusan bryr sig människor om att du försvinner från sociala medier svarar jag: my point exactly. Vem på Instagram är intresserad av mina träningspass: handen upp! Facebook, var är kantarellerna?!

Det är kväll i viken, vinden ligger på. Ungdomen kommer trampande. De märker att jag är lite nedstämd. Du ska inte vara ledsen, säger en dotter. Tänk inte så mycket pappa, säger en annan. Man kan inte ha det bättre än vi. Och det är då det slår mig: jag får fler saker att vara brydd över, jag blir ofta mer störd, upprörd, ledsen, mer sällan glad sedan sociala medier gjorde sitt intåg i mitt liv. De innebär ett dopaminslaveri och tvångsmässighet för sinnet. Pappas ord är fullständigt briljanta i all sin enkelhet: det är internet som använder oss.

Whoa, look at these two. Och vad som därefter hände. Ett ögonblicks verk. Det mänskliga besegrat av den digitala verkligheten. Jag tycker sociala medier ofta är dumdryga, pösiga, uppblåsta, pompösa, viktiga, pösande och… småpåveaktiga. Fullständigt kompromisslösa. Jag vill inte längre delta. Slow run, det långsamt bearbetade, det verkliga mötet, livet i verkligheten – jag saknar det. En inte oväsentlig anledning till att tillvaron ibland är plågsam är olika virala och triviala fenomen torgförda av och på internet. Alla vet ju att sociala medier är ett fejkat skyltfönster där vi visar livet som vi önskar att det vore. En plats där det till synes perfekta läggs på display. Men likes är inte kärlek, följare inte vänner. Och när fasaden rämnar genom en otrohetsaffär på bästa sändningstid (det är det alltid online) blir det vitalt. Äntligen fick vi se något äkta. Nästa gång är det kanske din tur att läggas på digital lit de parade.

Det vilar i all enkelhet något högtidligt över den sortens möten jag hade med min släkting. Vi samtalade om väder och vind, sedan länge döda släktingar, om att Viktor på 1980-talet efter stor tvekan lånade ut sin engelska polishjälm till vederbörandes son – och tänk att han faktiskt blev polis… Ett verkligt möte. Tillsammans fyllde vi scenen med ett par penseldrag och tiden försvann.

Det går väldigt bra att avfärda mig som grötmyndig alla dagar i veckan. Ändå: jag borde lägga ner sociala medier. Free at last, free at last, thank God Almighty we are free at last!” Jag saknar en rungande tystnad. Jag saknar också pappa, jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. Jag längtar till Styrsö förr, till studietiden i Uppsala, till när världen var analog, till när flickorna var små. Till kolabönornas och TV-tablåernas tid.

Jag upplever en fantastisk sommar. Det är strålande väder, jag känner ingen större nedstämdhet, oro, definitivt inte tappad aptit, sömnproblem eller hjärtbesvär och ser fram emot att börja arbeta inom det bästa yrke jag kan ha, är nyförlovad (och längtar efter henne) och konstaterar att dela badrum med fem tonårstjejer är som att leva inuti ett Hubba Bubba.

Äsch, jag är nog bara lite rastlös.

Musik:

Det finns

Viva La Vida

Til It Happens To You

Brake free

Welcome to internet

Fotnot:

Hubba Bubba var ett populärt tuggummi på 1980-talet. Det lanserades första gången i USA 1979 och ersatte Bugg som populärt bland barn bland annat för att det var enkelt att blåsa bubblor med.

Källor:

Synonymer.se

Martin Luther King jr

Pappa

Wikipedia

Heidenstam: Ensamhetens tankar

Demokrati och samhälle, Politik, Språk

Folket

4 maj, 20254 maj, 2025av adolphson

Varför är du så noga med hur vi pratar, pappa Låt din röst alltid stå över ett sammelsurium av gny, svarar jag. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokraten måste inte men bör vårda sitt språk.

Populism kommer från latinets populus som betyder folket. Det kan ju låta bra men populism utgör ett hot mot demokratin, är dess motpol och leder på sikt till dess undergång. Och det oaktat om den kommer från höger eller vänster. Varför, kan man undra. Jo, allt handlar om hur vi kommunicerar. En populist utmärks kanske tydligast genom anspråket att vara den ende som representerar folket och synsättet att alla som inte håller med är folkets fiender. En sådan inställning omöjliggör på sikt det demokratiska samtalet.

Jag är folket, vilka är ni? Detta lär Turkiets, ja vad ska vi kalla honom? Ledare?, Erdoğan sagt till sina politiska motståndare. Staten, det är jag myntade redan Solkungen på sin tid. Amerika ska i våra dagar genom en människa mäjkas great, i Kina, och Nordkorea pratas det ständigt om folket, i Brasilien, Ungern och Polen likaså. I Sverige firar Åkesson tjugo år på SD-tronen. Alltid är det en rejäl karlakarl som lanserar sig som folkets man.

Det kan vara svårt att bemöta den typ av argumentation som populisten anslår. Hur kan någon definiera sig som ”folket”? Inte så märkligt, egentligen. Det har återkommande skett sedan nationalismens födelse, både nazister och kommunister menar sig representera folket och deras ledare ses som den ende som kan uttyda folkviljan.

Demokrati är, och måste vara, något komplicerat. Diktatur är å andra sidan enkelt. I diktaturer lyder alla tyst och utan förbehåll. Tågen går i tid annars skjuts någon. Demokrati kan liknas vid ett samtal med många deltagare där många talar samtidigt och inte sällan i munnen på varandra. Det kan vara svårt att följa med i och förstå samtalet. Det är ständigt många nya perspektiv att förhålla sig till.

I diktaturer hörs enbart en hög röst. Diktaturer ser folket som en enhet som styrs av en stark ledare som uttolkare av folkets vilja. Om folket trots allt vill något annat än ledaren anses de lurade. Förstår inte sitt eget bästa. Allt är således enkelt i diktaturer. Den som stödjer ledaren är en del av folket, den som inte stödjer ledaren är det inte och kan behandlas hursomhelst.

Demokratin ser inte folket som en enhetlig enhet med en vilja. Den ser folket, om nu något sådant ens existerar – befolkning eller medborgare är kanske bättre ord – som bestående av olika grupper, åsikter, viljor och representanter där ingen har rätt att utesluta någon annan. Det är det som gör demokrati till ett pågående samtal. En röst ger inget samtal, det ger diktatur.

Samtidigt innebär inte demokrati att flest vinner utan man måste ha tillägget att många röster tillåts. Om vi reducerar demokrati till tanken att flest vinner kan det gå som vid Hitlers maktövertagande. Dessutom hålls val också i diktaturer. Riggade, skenbara val vilka behövs för att uppehålla illusionen av demokrati. I verkliga demokratier fattas ofta dåliga beslut. Felaktiga, eller beslut som enbart gynnar vissa. Men det finns mekanismer för att rätta till dem. En fri opposition, exempelvis. Ett fritt kulturliv och oberoende institutioner. Att ge sig på samhällets institutioner, utbildningsväsende, kulturliv, och journalistik är populistens väg mot att undergräva demokratin. Det är vad som just nu sker på många håll i världen och det finns tendenser också i Sverige. Hur vi pratar och vilka som tillåts komma till tals är avgörande. Både för den enskilde och för… ja, folket.

Ett kort tal, hans sista, av den republikanske presidenten Ronald Reagan. Det handlar om storhet och om folket. Det är lysande. Jag hoppas vi får se presidenter av den kalibern igen. Lyssna här, det tar inte lång tid.

Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när de tagit ifrån dig allt annat brukar jag säga till mina barn och elever. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokratin måste vårda sitt språk. Som man pratar får man svar.

Relaterade blogginlägg:

Antifon etcetera

Musik

Det gåtfulla folket

Källor:

Harari: Nexus. En kort historik över inflationsnätverk från stenåldern till AI

Språk

bild 160 – sänke vs ankare

2 november, 20243 november, 2024av adolphson

Det är inte alltid som det verkar.

En av Vildvittrorna hade hört någon kalla någon ”sänke” och undrade vad det var. Jag svarade genom att jämföra med ordet ”ankare”. Det blev en intressant diskussion som pågick ganska länge.

Sänke är ett redskap gjort för att sjunka i vatten. Det används för att hålla ner metspöets lina eller ett fiskenät. Sänken är oftast gjorda av bly eller sten. Men det har också, som så mycket annat, en metaforisk betydelse. Ett ankare är en anordning på fartyg, båtar, pontoner, bojar med mera för tillfällig eller permanent fästning i botten. Men ankare har även en bredare betydelse och kan syfta på ett äldre rymdmått, en metallstång som förankras i fasaden på en byggnad med hjälp av en ankarslut eller en del i ett urverk för att reglera hastigheten i en klocka. Det kan också syfta på den person som står längst bak i dragkamp eller ett nyhetsankare som avser en programledare i TV. Benämningen ankare används dessutom vid länkning till en viss plats på en HTML-sida och är titeln på en roman av Klas Östergren.

Puh. Tonåringen betraktar mig uttråkad. Jag tar ett nytt andetag.

Med sänke avsåg den som sa det en person som så att säga sänker eller stoppar någon, som hindrar hens kontinuerliga rörelse framåt. Kort sagt: ett sänke är någon som inte hjälper utan stjälper. En person som tar mer än vederbörande ger. En sådan relation bör man tänka över. Så det var inte taskigt sagt, pappa? Kanske, kanske inte. Man kan aldrig så noga veta. Om du har en kompis, pojk- eller flickvän

(i den mån du har tillgång till dylika – kanske har du både och men så länge du inte gifter dig med flera personer är hur du hanterar dina relationer en privat angelägenhet)

så vill du ju helst, i synnerhet så här års, tumla runt i höstlöven och dricka varm choklad för att efteråt ligga framför brasan och kramas i velourkläder och lyssna på Last christmas. Lägg av, pappa. Vi har inte ens en öppen spis. Okej. Men du förstår kanske bildspråket? Om du i stället för ovanstående varje gång du umgås med vederbörande får bära hens klagomål och vedermödor men aldrig själv får ventilera något som är viktigt för dig så vet du att du sannolikt har att göra med ett sänke.

Ett ankare är däremot en pålitlig person, en människa som levererar. För att använda ett äldre språkbruk: någon som är trofast. Bildspråket avser en person som håller fast sin position när stormen ryter. Karaktärsbeskrivningen ska inte uppfattas som liktydigt med ett konservativt sinnelag, nej, det handlar om förmågan att kunna, vilja och stå för sin övertygelse. Att vara trygg i sig själv. Detta kan vara viktigt att påminna sig om i tider när enkla lösningar och populistiska tongångar skördar framgångar, eller offer om man så vill, över i stort sett hela världen. Välj därför partner och vänner med omsorg.

Det jag brukar reflektera över är huruvida jag själv faktiskt är ett sänke eller ett ankare. För nog har man potential att vara något av båda, lite som med yin och yang ungefär, och i självrannsakelsens namn kan funderingar över hur stor andel av respektive substantiv man har i sin personlighet vara ett bra sätt att tillbringa överflödig tid. Själv kommer jag tyvärr inte fram till något konkret svar på frågan. Malin brukade ibland beskriva mig som något av en propeller. Ragna säger att jag kan vara både oerhört närvarande och sanslöst disträ medan Vildvittrorna ofta ser mig som stressad. Men det stämmer inte, jag är inom mig lugn som ett tappat ankare i marianergraven.

Hur blir man ett ankare och undviker att bli ett sänke, pappa? Jag svarar genom att tillföra ytterligare ett substantiv till diskussionen: fundament. Bygg en stabil grund. Håll sömnen i ordning, ät och träna regelbundet, lev hyfsat nyttigt, var måttfull med alkohol, undvik negativ stress, odla sociala relationer, lär dig nya saker men håll intressen vid liv, gör saker som känns meningsfulla. Lätt sagt, jag vet. Men man får aldrig sluta försöka ety vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Framförallt, avslutar jag samtalet innan den aktuella Vildvittran flyr in i valfri skärm, var inte för snabb med att döma någon som sänke. Det finns alltid omständigheter, människor och händelser är inte alltid som de verkar.

Relaterade blogginlägg:

Verserad

Musik:

If you want me

Domine Deus

Hela bloggens musikliv

Källor:

Synonymer.se

Foto, Personligt, Språk

bild 83 – terra firma

20 oktober, 2024av adolphson

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.

Nu är det något spretiga blogginlägget slut. Masken har fallit. Applådera, bua eller lämna i likgiltig tystnad. Tack för uppmärksamheten.

Musik

99 luftballons

It takes a fool to remain sane

Ode to joy

relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan

Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

Livsåskådning, Personligt, Språk

dom över död man

28 september, 2024av adolphson

Citron? Inte gärna…

Fredrik? En vagt bekant person närmar sig under lördagshandeln på Ica Maxi (Mammons högborg – dags att jaga månglarna ur templet!). Det visade sig vara en gammal elev som berättade att hen förlorat en anhörig i cancer och i sorgearbetet fått tipset om min blogg. Nu ville hen uttrycka tacksamhet. Och prata lite.

No man is an island. John Dones dikt handlar om att varje individ är en del av mänskligheten och om att någons död är en förlust för oss alla. En fin tanke. Det handlar inte bara om krigets omoral utan även om att alla förlorar när vi tar heder och ära av någon.

Det är i nuet vi har möjligheten. Sedan är det liksom för sent. I den poetiska Eddan uttrycks temat i Odens sång i dikten ”Dom över död man”:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Vad blir bestående efter att man skilts hädan? Vilket blir ens eftermäle? Relativt snart börjar chefen söka en ersättare och nära och kära skratta åt vardagens återkommande absurditeter. Kyrkogården är full av oersättliga människor. Släkten följa släktens gång.

Tek är grekiska och betyder ungefär plats eller förvaringsrum. Ordet är vanligt förekommande vårt språk och avslutar bland annat biblio-, apo-, hypo-, disko- och cinema-. En plats för böcker, film eller medicin – inga konstigheter där. Att koppla ihop diskodans med antika Grekland är möjligen mer långsökt (åtminstone numera, vem säger sig idag besöka ett diskotek? Numera clubas det) medan ordet hypotek är mer aktuellt. Det betyder underlag eller pant och innebär en form av lån där objektet, ofta en fastighet, inte disponeras av ägaren. För ägaren är oftast banken som har dokument (hypotek) vilka representerar fastigheten som mot ersättning över tid lånas ut till en motpart. För varje idrottsintresserad person innebär att teka något man gör i ishockey. Ordet betyder tävla, strida, kämpa, sträva, att vilja ha något.

Jag sitter i en bil för tredje eller fjärde gången i den ljumma fredagsnatten sent i september. Min bil är denna kväll förvaringsplats för en pappa, ett pappotek. En dotter ska på nollning, en annan på rejv. Givetvis ska de hem också, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir en sen natt. Jag muttrar ilsket över försakad draja och offrad nattsömn medan oron brottas med önskan om att döttrarna ska ha så roligt det går.

Någon vecka senare ger Pontus, Joel och jag varandra kritiska perspektiv under en ljuvlig hösthelg på Styrsö. Medelålders män som dryftar existensens utmaningar. Vad spelar det för roll vad människor tycker om dig, Fredrik? Varför bryr du dig om det? De har rätt, grabbarna. Man kan aldrig förändra andra människor, det enda man kan påverka är sin inställning till dem. Striden om sitt anseende förlorar man alltid. Harrison Ford lär en gång sagt: De kommer att kritisera dig för vad du är, för vad du inte är, och för vad de tror att du är. De kommer att döma dig för vad du gör, för vad du inte gör och för vad du misslyckas med att göra. De kommer att prata om dig för vad du säger och för vad du håller tyst om. De kommer att peka på dig för dina framgångar och för dina misstag, för dina beslut och för dina tvivel. Oavsett hur mycket du försöker behaga kommer det alltid att finnas åsikter. Så lev för dig själv, för i slutändan är det enda som betyder något att vara sann mot din egen väg.

I föräldraskapet ska klokheten och kunskapen, mediciner, vård, pengar, kärlek och kultur förvaras. Ibland är det en kamp, i synnerhet när det kommer till att förstå tonåringar, men samtidigt finns inget annat jag hellre vill ha eller ägna min tid åt. Jag är, som alla föräldrar antar jag, ett förvaringsrum av oro, kärlek, trygghet och tålamod. Det är iallafall min strävan.

I verklig vänskap får man en möjlighet att påverka sitt nu i väntan på eftermälet. En intellektuell och känslomässig tekning då och är väl investerad tid och möda.

Vissa värden är eviga. Andra förvrängs av referensramar. Släkten följa släktens gång samtidigt som generationer kämpar med att förstå varandra (enkelt illustrerat av att jag och döttrarna är oense om vem som bäst gestaltar Hannibal Lecter. Anthony Hopkins, ((vem är ens det, pappa)), eller Mads Mikkelsen ((men förihelvete, kids!)).

Livet som en gigantisk påse Gott och blandat

Svennis sa i en av de sista intervjuerna att han hoppades bli ihågkommen som en hyfsad fotbollstränare, en bra pappa och hygglig kille. Jag har stått vid min mormors, mammas, mosters, systers, frus och svärmors sida i slutet av deras liv. Ingen av dem frågade efter att få se sina gamla betyg, vunna pokaler, semesterbilder eller lönespecifikationer en sista gång. Inte heller gav de uttryck för att de önskat att de jobbat mer i livet. I slutändan handlar allt om kärlek och relationer. Allt annat är rena rama grekiskan. Man måste därför ha pappoteket i ordning (ja, inte bilen alltså). Varje dag innebär något av en tekning mot allt lågt och lumpet i tillvaron. Tiden lånar ut sig till oss en liten stund och vi lämnar våra relationer som pant. En offrad Dry martini är ett billigt pris att betala för en kväll som droska.

No man is an island är en trösterik dikt. Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att slutet kommer till oss alla. Allt vi kan besluta över är hur vi använder den tid som är oss given, säger Gandalf. Far, å sin sida, uttryckte det så här: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Domen i nuet må ibland falla hård men kommer man ihåg mig som en hyfsad lärare, hygglig kille och någorlunda bra pappa är jag mer än nöjd. Å andra sidan är min tid nu. Låt mig göra det bästa av den innan det är dags att skiljas hädan.

Jag gillar att lördagshandla. Människor är mindre stressade och vi kom att språka en god stund, min gamla elev och jag. Jag uppmuntrade vederbörande att skriva om sina känslor. För sig själv, för likasinnade, för den som gitter läsa. Lite senare i butiken träffade jag min egen läromästare Hans Frödin och även det blev till en hjärtlig dom över sakernas eviga tillstånd.

Mot oliverna!

Musik:

Källor:

Eriksson: vikingatidens vagga

Wikipedia

Synonymer.se

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Livsåskådning, Språk

Fågel Fenix

12 november, 202312 november, 2023av adolphson

Myten om fågel Fenix är en berättelse från antiken om en egyptisk fågel som återföds ur askan från elden den brann upp i.

Anledningen till att man måste förlåta det förflutna är att annars störs nuet. Genom krig och konflikter mellan grupper eller dåligt mående på det personliga planet.

Vad betyder trofast?

Livet och världen, i Bibeln formulerat som Herren, prövar oss ständigt. Det gäller att hålla tungan i rätt mun, som det heter. Abraham höll på att offra sitt barn för att Herren ville pröva honom. Ingen vettig människa offrar vare sig själv eller andra för att bevisa sin trofasthet.

Människor hör fortfarande då och då av sig och tackar för min blogg. Det gör mig glad.

Jag blir lätt uttråkad när jag är hemma för länge. Hur klarade jag av pandemin, egentligen? Ett och ett halvt år i mysbyxor. Blä.

Varför bråkar syskon?

Trygghet är något alla eftersträvar. I osäker tid söker vi människor en stark ledare som ska ställa allt tillrätta. För det är vi villiga att ge honom (det är alltid en han) extra befogenheter. Ändamålet helgar medlen, bara han räddar oss. Så blir den tilltänkta landsfadern en tyrann och allt börjar om.

Abraham var en stark ledare, får man nog anse. Han är enligt skrifterna upphovsman till till de tre monoteistiska världsreligionerna. De som allt som oftast ligger i luven på varandra. På Herrens uppdrag lämnade Abraham staden Ur i Mesopotamien för att flytta till det heliga landet, Kanaans land.

Vi rör på oss när livet inte fungerar. Så har det alltid varit. Abraham från Ur. Urfadern. Urmakaren. Ur askan i elden.

Abraham fick flera barn men främst två söner är kända: halvbröderna Isak och Ismail. Isak blev stamfader till judarna och Ismail till araberna. Tyvärr jagade Isaks mamma bort Ismail och hans mamma eftersom hon inte ville att sönerna skulle dela på arvet. Det var väl dumt, tänker jag. Bröder, halva som hela, är bra att ha. Vad Abraham tyckte om saken vet jag inte, men agerandet är inte ett exempel på gott ledarskap. Ur judendomen uppstod kristendomen efter att en annan stark ledare anlänt. Judarna väntar fortfarande på sin. Det är kusiner som bombar varann, just nu.

Den grekiske historikern Polybios skrev på 100-talet f.v.t att den romerska republikens styrka låg i maktbalansen. Blandningen av monarki, aristokrati och (låt vara i begränsad form) demokrati skapade en fungerande stat där inte för mycket makt koncentrerades på ett ställe. Genom historien har olika samhällen på olika sätt försökt kopiera den antika idén om maktdelning. Sedan händer något som rubbar balansen och vi människor vänder oss i vår nöd till patriarken som ska frälsa oss från ondo. Men blandat är bra. Gott och blandat, helt enkelt.

Varför bråkar människor? Ja, säg det. Visste jag svaret på den frågan skulle min blogg vara värdefull på riktigt. Kanske för att man inte litar på att det blandade ska bli tillräckligt gott och därför försöker tillskansa sig en fördel? Jag måste i alla händelser tro att det till sist föds något nytt ur askan, att vi en gång äntligen får se ett verkligt Kanaans land. I Småland, Hebron eller Gaza City. Det enda som krävs är förmågan att kunna förlåta det förflutna. En så liten, men samtidigt enorm, sak.

Jag är egentligen inte uttråkad. Jag tänker. Bloggar. Alltså existerar jag. Det jag tänker är att min nuvarande familj är viktigare en den jag en gång hade. Världen har prövat mig. Vad är jag beredd att offra? Det mesta utom mina nära, min själ och kärleken. Det innebär ett liv utan bitterhet och ilska. Cancer och bomber är skit, det vet vi redan. Låt dem försvinna.

Trofast betyder den som är av beprövad trohet. Jag tror det avser förmågan att resa sig ur askan för att åter kunna flyga. Det finns inget gudomligt i det, det är något grundläggande mänskligt.

Musik:

I love you

Der Herr hat des Tages

Two sleepy people

Louises version av two sleepy people

Bloggens musik (spellista)

Relaterade blogginlägg:

Sartre och Ikaros

Källor:

Wikipedia

Första mosebok

Synonymer.se

Jämställdhet, Livsåskådning, Språk

rymdens besegrare

24 september, 202324 september, 2023av adolphson

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.

Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.

Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?

Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.

Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.

Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.

De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Nationalencyklopedin

Synonymer.se

Falun/Dalarna, Språk

hank och stör

25 februari, 202325 februari, 2023av adolphson

Med yttrycket hank och stör avses gränser eller markeringar för ett område, äganderätt, maktområde, befogenhet, verksamhet etcetera.

Ska du ha en knogmacka mellan lysmaskarna så du får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset? Se där en språklig rest från femtiotalets pilsnerfilmer. Språk, fortskaffningsmedel och mentalitet förändras över tid. Men vissa saker är faktiskt oföränderliga,

Vad den måste ha sett och hört, ljuskronan i rådhuset. Oceaner av ändlösa debatter om mer eller mindre angelägna ämnen. Undrar hur gammal den är, förresten. Säkert minst hundra år. Lika gammal som den svenska demokratin.

Hur ska vården organiseras? I glesbefolkade län diskuterar man om expertisen ska centraliseras och hur mycket vård man kan förvänta sig lokalt. Mot våra dagars helikopter ställdes under 1800-talet häst och vagn. Men det var inte ett bekvämt färdsätt, skakigt och eländigt för den sjuke, och i början av 1920-talet övergick allt fler till motordrivna ambulanser. I Faluns rådhus diskuterades frågan 1922.

Ambulanssutomobil

Utdrag av protokoll hållet vid Drätselkammarens i Falun sammanträde den 7:e november 1922.

§300

Uti en till Stadsfullmäktige ingiven skrivelse hade Brandchefen Carl Landström å särskilda kommitterades vägnar erbjudit staden så som gåva genom insamlade medel anskaffad ambulansbil, under villkor att staden täckte den till 1200 kronor uppgående brist, som funnes till bilens fulla likviderande.

Sedan detta ärende remitterats till Drätselkammaren för avgivande utlåtande efter inhämtande av överläkaren vid länslasarettet i Falun kirurgiska avdelning och Brandstyrelsens yttranden, förelågo nu ifrågavarande yttranden, varefter Kammaren tog ärendet i övervägande.

Vid den överläggning, som i anledning härav uppstod, framställdes tvenne yttranden, nämligen dels av Herr Axel Wallin, att Kammaren måtte föreslå Fullmäktige att icke mottaga bilen ifråga, enär nuvarande hästambulans kunde anses ändamålsenlig och bilen, som med all sannolikhet kommer att åsamka staden nya kostnader, således bleve av mindre betydelse av den samma, dels ock av Herr Nordling om antagande av det gjorda erbjudandet.

Drätselkammaren beslöt härefter med bifall till Herr Nordlings yrkande, att Stadsfullmäktige måtte besluta

dels att staden förklarar sig med tacksamhet förklarar sig mottaga den ifrågavarande ambulansautomobilen med förbindelse för staden att tills vidare att genom brandstyrelsen ej mindre ansvara för ambulansens skötsel och underhåll än även på sätt brandstyrelsen föreslagit med dess egen personal ombesörja sjuktransporter såväl inom staden som från angränsande de kommuner, allt mot den taxa, som brandstyrelsen, intill dess Fullmäktige, på förslag av Styrelsen fastställt sådan, äger att bestämma: dels ock att staden av innevarande års anslag av oförutsedda utgifter täcker den uppkomna bristen 1200 kronor.

Som ovan

In fidem

Agne Ihrfeldt

Ambulansautomobil 1922. Bilden föreställer den som fanns i Gävle vid samma tidpunkt. Foto: Gävle Dagblad

Falu stads Drätselkammare

Undertecknad har från Falu Stadsfullmäktige genom eder mottagit handlingar ang. en till Falu stad erbjuden ambulansbil, med begäran om mitt yttrande. Jag har dröjt med svaret, då jag väntat någon ytterligare precisering, varutinnan stadsfullmäktige önskade höra min mening; i brist på sådan precisering kan jag endast i största allmänhet vitsorda, att en ambulansbil syns mig vara av stort värde såväl för landsbygden som Falu stad, för den sistnämnda mindre genom att möjliggöra en snabbare transport av det enskilda sjukdomsfallet, vilket inom stadens hank och stör har mindre betydelse, mera därigenom att bilen genom sin snabbhet medhinner ett större antal transporter inom rimlig tid, de dagar då sjukdoms- eller olycksfall hopas. Den erbjudna ambulansbilen har jag provåkt och synes mig den fullt lämplig för sitt; i fråga om dess konstruktion m.m saknar jag naturligtvis anledning att yttra mig. Det synes mig i hög grad önskligt, att Falu stad gör i förhållande till bilens blivande nytta stående uppoffringar för dess vård och drift.

Som ovan

J.A Waldenström

Ambulanshelikopter 21:a århundradet. Foto: Region Dalarna

Häst och vagn, ambulansbil eller helikopter. I veckan diskuterades faktiskt hantering av hästspillning inom tätbebyggt område, alltså inom hank och stör, i kommunstyrelsen. Efter hund och katt måste man enligt lag mocka men hästar omfattas inte. Cirkeln är sluten. Allt är föränderligt, allt konstant, ett faktum som får illustreras av ljuskronan i sessionssalen i rådhuset. Jag ska fråga min idol, avgående kanslichef Kerstin om dess ålder. Hon vet säkert.

Ljuskronan i Rådhuset, oförändrad sedan (åtminstone) 1922? Foto: undertecknad

Tonåringen stirrar på mig. Vad pratar du om? Plingplongtaxi? Chilla, padre. Även om tonåringens språk förändras över tid för såväl individ som kollektiv är sannolikt dess trots mot föräldragenerationen lika gammal som mänskligheten själv. Det känns faktiskt en smula hoppfullt. För det tonåringen gör är att utmana gränserna för hank och stör. Det borde fler göra för det är så vi blir klokare.

Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1922

Musik:

Armstrong: didn’t it rain

Beethoven: symfoni nr 7

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

Bild 111: solskenspasta II

2 februari, 2023av adolphson

Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.

Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.

Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).

Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.

Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.

Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.

Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han

Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!

Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)

Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!

Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16

Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang

Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson

Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong

När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt

När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”

Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!

Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!

Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.

Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod

Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.

Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.

Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!

Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.

Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)

Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.

Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.

Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.

När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?

Källor

Matteusevangeliet 27:54

Markusevangeliet15:39

Lukasevangeliet 23:34