Demokrati och samhälle

bild 176: Dalateatern 50

19 oktober, 2025av adolphson

Alla borde få gå på röda mattan, någon gång. Men just den här kvällen var det min tur.

This is not reality, it’s a romance – so take a breath, enjoy it! It’s for you

Teater betyder plats att se och ordet är besläktat med andra ord som enligt grekerna också vidgar sinnet, som teori och teologi. Kanske passar begreppet upplysning bättre i sammanhanget. Ordet teater avser både själva byggnaden och det som framförs. Varför kan detta anses viktigt inte bara för antikens greker utan också för oss som lever idag?

Dalateatern är inne i sitt jubelår. För femtio år sedan, ett halvår efter att min teatraliske bror slagit upp sina saligt imbecilla tillika övergulliga pyttesmå ögon, övergick den från att vara fri grupp till länsinstitution. Det känns på något sätt som om jag alltid, bokstavligen, levt i dess varma, samtidigt svalkande, skugga. Att vara vice ordförande i styrelsen är ett, om inte det, av mina politiska uppdrag som jag uppskattar mest. Genom detta uppdrag fick jag nyligen gå på fest för att uppmärksamma femtio år av scenkonst. Det kunde jag väl aldrig föreställa mig 1979.

Femtio och femtioplus på röda mattan. Foto: Simon Öster

Jag snabbspolar bakåt. Rewind, som det en gång hette. I början av 1960-talet gick mor och far på något som dagens ungdomar, men knappast mor och far, skulle referera till som en date. De besökte en teaterföreställning på Valhalla där teatern då höll till. Vad de såg vet jag inte men i min fantasi var det Romo och Julia. Dagens scen, Folkets hus, invigdes 1964 (även om det är utbyggt sedan dess) och mor och far gifte sig 1965. Visserligen vigdes de unga tu fjärran från Falun men scenen var därmed, så att säga, satt – för såväl livets teater som för länets. Tiden gick. Familjen växte. 1979 flyttade vi till Engelbrektsgatan, bara ett stenkast från teatern.

1982, ett år innan min röst var med i TV-serien om Ernst Rolf, Lykkeland, (det har inget med saken att göra men måste ändå påtalas) var mitt första verkliga möte med teatern. Då satte man upp Lysistrate. Vi skulle arbeta med pjäsen i skolan. För att få vägledning frågade jag dåtidens motsvarighet till ChatGPT, salig mor, vad pjäsen handlade om varvid hon med ett svårtolkat leende svarade att ”den handlar om när kvinnor vägrar sånt mormor inte vill att man pratar om.” Det blev jag inte så mycket klokare av. Lite senare fick vi genom skolans försorg möta ensemblen på biblioteket och dimmorna skingrades, något.

När jag på mellanstadiet började umgås med Tage kom jag närmare teatern eftersom hans mamma Karin hade arbetat där och i vart fall umgicks i kretsen runt den. Under studietiden arbetade Malin extra på Uppsala stadsteater vilket gjorde att jag kunde få tillgång till överblivna platser i salongen. Särskilt Din stund på jorden och Gustaf III med Thorsten Flinck i huvudrollen gjorde intryck – låt vara på olika sätt. (Den som vill läsa mer om Flinck som GIII hittar en länk nedan).

Jag har under hela min yrkeskarriär undervisat elever på estetiska programmets teaterinriktning. Det har varit ett privilegium att få vara en, låt vara ytterst liten, del av det. Ibland har det visserligen gnisslats lite i kollegiet när samproduktioner tagit eleverna från undervisningen. Att på scen få lära sig hur man gestaltar är enligt min uppfattning något som går bortom matriser och läroplaner. Men hur ska det då gå?! Jo, bara bra. Nyligen gav jag mina elever i uppdrag att besöka Dalarnas museum, välja ut ett föremål och redovisa vilka känslor konstverket väcker. Någon flackar blicken. Hur ska du kunna bedöma det på A-nivå? Ja, hur? Det beror förmodligen på hur man ser på utbildning, ett ämne som faller utanför bloggposten.

När jag och flickorna 2019 flyttade tillbaka till Engelbrektsgatan var ett av argumenten att vi flyttar till ett hus med egen teater. Det blev föreställningar och Dotter 2 har till och med på egen hand besökt opera sänd live från Metropolitan. Sådant glädjer hennes far (vilket hon naturligtvis är väldigt medveten om, särskilt när det kommer till att förhandla om månadspeng och motsvarande).

Båda mina döttrar går och har gått det estetiska programmet. I dessa tider tycks mig kulturen viktigare än någonsin (så är det kanske alltid) och det minsta jag kan göra är att rekommendera döttrarna, och alla andra, att odla sin estetiska sida. Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa.

Varför är teatern, både konstform och byggnad, något viktigt? Jo, den skingrar dimmor och skapar rum för samtal och upplevelser. Den ger människor möjlighet att mötas, reflektera och diskutera samhällsfrågor. Den stärker demokratin och väcker känslor. Genom att gestalta olika perspektiv främjar teater, egentligen all scenkonst, empati, kritiskt tänkande och yttrandefrihet. Den ger ordet till den som sällan hörs. Den synliggör erfarenheter, minoriteter och sociala frågor som annars lätt hamnar i skymundan.

Jag hade antagligen roligt när jag som barn spelade fotboll i Hästparken men är samtidigt säker på att Lysistrate gav mig perspektiv på kärlek och jämställdhet som jag hade nytta av utanför fotbollsplanen, Tolkfursten likaså. Din stund på jorden påverkade mig som ung vuxen djupt och Gustaf III visade mig den tunna linjen mellan briljans och dess motsats.

Femtio år av scenkonst. To be or not to be continued? Det beror på vem man frågar. Frågar någon mig blir svaret mångordigt. Det blev hursomhelst en härlig fest. Tänk att politiska uppdrag kan leda till att jag på nära håll får uppleva skapande konst och fantasi på professionell nivå. Scenkonst handlar som sagt mycket om att leva sig in i andras liv. Det i sin tur föder empati, fantasi och vidgar föreställningsförmågan. Det ger oss oändliga möjlighetshorisonter. Det var väl det grekerna förstod.

Må huset stå länge än. Den skapande magin innanför dess väggar likaså. Alla förtjänar att gå på röda mattan någon gång men just den här kvällen var lyckan min.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Fairytale of New York

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Synonymer.se

Demokrati och samhälle, Politik

Kulturpris på armlängds avstånd

28 september, 2025av adolphson

Vad handlar det om, egentligen?

Det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande. Det är vad jag tror om ödet för vår motion att införa en jury för att utse kommunens kulturpris. Men jag inser samtidigt att det för en utomstående kan verka lite förvirrande, den infekterade diskussionen som i Dalarnas Tidningar kommit att benämnas ”Striden om kulturpriset”.

Låt mig börja med att försöka definiera termen ”armlängds avstånd”. Den innebär att den politiska makten medvetet håller sig på avstånd från beslut som bör fattas av självständiga, professionella eller sakkunniga aktörer. Principen används inom kulturpolitiken, men förekommer också i andra områden, och innebär att politiker sätter de övergripande målen, ramarna och resurserna – men inte detaljstyr innehållet eller de enskilda besluten. Politiker kan besluta om budget och kulturpolitiska mål, men låta konstnärliga råd eller myndigheter, eller en jury, fördela bidrag, utse priser och fatta beslut om stöd till specifika projekt. På så sätt undviker man att konstnärliga eller forskningsmässiga beslut blir styrda av dagsaktuell politik eller personliga preferenser hos politiker.

Vad har då hänt i Falun? Jo, efter att kultur och fritidsnämndens (KFN) ordförande förra året fick en majoritet emot sig och reserverade sig mot Maria Blom som mottagare av kulturpriset bröts traditionen av konsensus. Tidigare resonerade sig nämnden alltid fram till enighet. Det stod efter detta klart att nya rutiner behövs för alla kommunens priser.

Först finns i det nya förslaget allmän nomineringstid av mottagare, därefter följer tjänstemannaberedning. Inget nytt så långt. Men sedan ska enligt det nya förslaget presidiet i KFN ta fram finalister. I presidiet sitter tre politiker politiker, två från majoriteten och en från oppositionen. Nämnden får därefter besluta utifrån deras förslag. Det är här det går snett.

I praktiken snävas beslutet ner till en ytterst liten grupp politiker. Majoriteten försöker göra gällande att eftersom det som prisas ofta ligger längre tillbaka i tiden så bryter man inte mot armlängds avstånd. Att den principen endast rör direkt finansiering. Ett resonemang som jag anser visar att man inte fullt ut förstår vad begreppet innebär. Politiker ska inte bestämma vad som ska prisas, de ska besluta om prissumman och möjligen kriterierna för priset – men också det är tveksamt. Det är därför vi lägger fram vårt förslag. En jury bestående av aktiva kulturutövare och exempelvis kulturjournalister skulle lösa problemet.

Majoriteten, i praktiken Socialdemokraterna, verkar inte förstå kritiken. Och de blir arga när jag framför den. (De blir ofta arga på mig.) Men betänk alternativet: att de fullt medvetet bryter mot principen om armlängds avstånd. Det perspektivet förfärar. Kulturen måste stå helt fri. Det handlar ytterst om yttrandefrihet. Det är få saker som engagerar mig mer. Detta kommer jag aldrig att sluta kämpa för.

Så här lyder den iallafall, den motion som kommer att möta det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande.

MOTION

Kulturpriset och principen om armlängds avstånd

Bakgrund

Kulturpriset i Falun har under lång tid präglats av en konsensuskultur. Det har inte alltid varit perfekt, men det har funnits en gemensam förståelse för att politiken ska värna kulturens frihet och hålla armlängds avstånd.

Denna ordning har på senare tid förändrats. Nya rutiner innebär att presidiet tar fram ett förslag på en vinnare, som tillsammans med övriga nominerade presenteras för nämnden som fattar beslut. I praktiken riskerar detta att göra nämndens beslut till en formalitet, eftersom det förslag som står i handlingarna tenderar att bli styrande.

Problemet är dock inte knutet till en enskild majoritet. Oavsett vilka partier som styr finns samma risk: att kulturpriset blir en politiskt styrd utmärkelse istället för ett pris som speglar hela kulturlivet. Det skulle vara lika fel om Centerpartiet satt i majoritet.

Vi lever dessutom i en tid då politisk kontroll över kultur, utbildning och forskning ökar i världen. Då behöver vi i Falun gå i motsatt riktning och visa att vi står för ökad frihet och ökad öppenhet.

Ett kulturpris som ska vara kommunens främsta utmärkelse måste därför spegla hela kulturlivet – från det mest traditionella till det mest nyskapande. Från folkmusik till influencers. Från teateruppsättningar till cosplay.

Förslag

Kultur- och fritidsnämnden ska besluta om:

◦ prissummans storlek,

◦ det övergripande syftet med priset.

Beslutet om pristagare ska fattas av en fristående jury.

◦ Ledamöterna i juryn ska representera en bredd av kulturformer.

Juryn ska utses genom en öppen och transparent process.

◦ Allmänheten, kultur- och föreningslivet i Falun ges möjlighet att nominera kandidater.

◦ Urvalet av juryns ledamöter ska ske av en valberedning bestående av representanter från kulturaktörer med hög trovärdighet, exempelvis Dalarnas Länskultur, studieförbund eller tidigare kulturpristagare. Politiker ska inte delta i urvalet.

◦ Jurymedlemmarnas mandatperioder ska vara tidsbegränsade och rotation ska säkerställa förnyelse.

◦ Syftet är att skapa en öppen, enkel och trovärdig process där juryn speglar bredden i Faluns kulturliv.

Syftet med förändringen

• Säkerställa principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

• Skydda kulturpriset från politisk påverkan.

• Skapa långsiktiga spelregler över mandatperioder.

• Säkerställa att kulturpriset speglar hela kommunens kulturliv.

• Öka legitimiteten genom att låta kulturen själv lyfta fram sina företrädare.

Yrkande

Vi föreslår att kommunfullmäktige beslutar:

Att förändra ordningen för utdelandet av kommunens kulturpris enligt ovanstående förslag, så att politiken endast sätter ramarna medan en fristående jury av kulturpersonligheter beslutar om pristagarna.

Fredrik Adolphson (C)

Jon Bylund (C)

Man kan ha olika åsikter om principen om armlängds avstånd. Men egentligen handlar ”striden om kulturpriset” om något annat. Den handlar (för mig) om att försvara det öppna demokratiska samtalet. Om öppenhet och insyn. Jag anser att de lokala Socialdemokraterna, åtminstone vissa av dem, försöker koncentrera makt och inflytande hos sig själva. (Det påståendet kan jag motivera). Jag sätter därför hälarna i marken och håller emot, allt jag förmår. Not on my watch. Det är vad det ytterst handlar om.

Länkar:

radiointervjun med mig ligger den här 16.27 minuter in.

inlägget i senaste fullmäktige som retade upp socialmoderaterna finns här 2,27,50 in i sändningen.

Musik:

Bist du bei mir

Relaterade blogginlägg:

Drottning Kristina på armlängds avstånd

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

sola fide (kyrkovalet 2025)

31 augusti, 202531 augusti, 2025av adolphson

Jag kan ha fel, var buddhisten Björn Natthiko Lindeblads slutsats efter att ha mediterat ett liv.

Man får förmoda att en tids meditation låg bakom formuleringen tron allena (sola fide) som Luther formulerade och därigenom skapade en bärande princip inom luthersk kristendom. Den betyder att människan lever rätt genom tro, inte gärningar eller handlingar.

Hur kan det finnas något annat alternativ än tillhörighet, funderar jag. Och hur kunde det bli så personligt?

Jag har suttit i kyrkofullmäktige en mandatperiod och även om mina insatser varit ringa har jag vunnit insikter. Kyrkan har alltid varit med mig i livet. Som en av samhällets grundpelare har den funnits där. Jag har även vänner och bekanta som är engagerade. Men det här med tro är känsliga saker. Mitt kyrkopolitiska engagemang har ibland fått konsekvenser och jag har börjat tveka över vissa av mina övertygelser, precis som Björn Natthiko.

Jag tycker att det är viktigt med det jag ser som en öppen folkkyrka. Det innebär demokratiskt valda ledamöter från det politiska fältet. Mot det synsättet står alternativet POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) vars viktigaste fråga är att politiska partier inte hör hemma i kyrkan. Nu är det kyrkoval igen. Jag har blivit nominerad till att stå på Centerpartiets lista och har accepterat nomineringen eftersom jag vill fortsätta försöka värna musiken, konsten och arkitekturen. Och viktigast: kyrkans roll i samhället.

I år satsar också SD (de missade att anmäla sig förra valet). Vad de driver för frågor vet jag inte men tillhörighet brukar inte vara deras paradgren. Även Alternativ för Sverige lämnade en läskig broschyr i min brevlåda. POSK vill, uttryckt med deras egna ord, befria kyrkan från politiska partier. Ju mer jag funderar över det desto mer problematiskt tycker jag det är.

Att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val är inte värdigt en demokrati. Nu tror jag ju inte att POSK vill införa diktatur men frågan jag ställer mig är vad man vill göra med kyrkan efter att de politiska partierna är borta. Vill man att den ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som nu, handlar det också om värderingar och sådana kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Den som röstar vet vad hen får och kan göra ett genomtänkt val.

Det kan vara värt att påminna om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas. Det är den typ av värdegrundande och demokratiska problem som andra samfund haft och ibland fortfarande har. Svenska kyrkan har valt att behålla det demokratiska styrelseskicket även efter att den skildes från staten eftersom man ville fortsätta att vara en öppen kyrka. Det är ett arv och förtroende att förvalta och med det följer ansvar. Ett ansvar för vilka värderingar vi vill ha i samhället, ett ansvar för värdefulla byggnader och ett ansvar för konst och musik. Det blir dessutom lättare att gå i samklang med samhällets normer genom folkvalda politiker. (Om det är vad man vill.) Uppfattningen att politiker och partier, kommun, stat och region är dåligt för kyrkan, något att befria sig från, finner jag svårbegriplig.

De som kallar sig opolitiska fattar emellertid politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är individuell) vilket kan göra dem oförutsägbara. Genom politiska partier blir det lättare för väljarna att veta vad alternativen står för eftersom kandidaternas grundläggande värderingar är kända.

Vill man behålla den värdegrundande och till det yttre sekulära strukturen av folkkyrka, en kyrka med närvaro i samhället genom exempelvis skolavslutningar bör man inte ta bort den folkliga förankringen. Många skulle inte uppmärksamma livets högtider eller mer sorgliga tillfällen i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i den utifrån kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Jag säger inte att POSK vill det jag beskriver ovan men anser att risken för det ökar utan det nuvarande systemet. Ett alternativ till POSK är annars vilken frikyrka som helst – det är ju i stort sett därför de finns. Jag vill inte förvandla Svenska kyrkan till en frikyrka bland andra. Det skulle försvaga den men också samhället eftersom Svenska kyrkans närvaro skulle bli svagare.

Jag finner jag mig ibland angripen från två håll: dels de som vill ”befria” kyrkan från politiska partier och dels de som vill ”befria” samhället från religion och andlighet. Också de kan ha rätt: tanken att man ska slippa möta religiösa frågor när man engagerar sig i ett politisk parti är inte på något sätt orimlig.

Sedan kan man lite tillspetsat fundera över hur uppfattningen att inte alla får vara med rimmar med kristendomens grundtanke. Det uttrycks i trosbekännelsen Vi tror också på en helig allmän kyrka… När man säger “allmän kyrka”, menar man då att kyrkan bara är till för en viss grupp, ett visst land eller eller ett visst folk? Nog är tanken att kyrkan finns för alla människor i hela världen som tror på Gud? Men inte bara för troende utan även som ett av tornen på samhällets schackbräde. Det bästa system vi har för att tillgodose det är genom allmänna val av politiska partiers kandidater.

Varför är det så svårt att debattera? Jag antar att det hela kokar ner till alla religioners inneboende dilemma: uppfattningen om trons förkörsrätt. Det finns inget utrymme för diskussion eller alternativa synsätt, är du inte med oss är du emot oss. Så jag misströstar. Kanske har både POSK och ateisterna rätt, funderar jag. Vi måste låta kyrkan bli en egen företeelse, ett samfund bland andra.

Jag tror dock på svenska kyrkan. Jag tror att det gudomliga finns inom oss. Jag hoppas inte att Svenska kyrkan blir mer av en frikyrka och jag fruktar att SD och Alternativ för Sverige får fotfäste i den. Jag tror att mina vänner och bekanta, som också är engagerade i kyrkan, kan skilja på sak och person och acceptera mig trots att vi tycker och tror olika. Jag tror dessutom att Luther hade fel, det räcker inte med att tro. Man måste också försäkra sig om att tron omfattar och omfattas av demokratin. Annars kan det gå över styr. Det finns historiska exempel på det.

Hur kunde det bli så personligt? Min analys är att jag engagerar mig med tanken att det fungerar på ungefär samma sätt som i andra val. Man debatterar, ställer frågor och bryter åsikter. Men så är det inte i kyrkovalet enligt min upplevelse. Det slutar alltid med antingen tystnad, att jag blir ansedd som någon slags folkefiende eller åsikten att jag inte vill eller förstår kyrkans bästa. Kanske handlar det trots allt mer om religion och tro än kyrkans roll i samhället. Det talar i så fall för att POSK kanske har rätt. Dessutom kommer kyrkovalet som vi känner det att förändras i framtiden, tror jag.

Jag står trots allt på Centerpartiets lista i kyrkovalet men tycker valrörelsen är knepig. Det är nämligen också viktigt för mig är att oproblematiskt kunna vistas i kyrkan. Jag tillhör ju ett politiskt parti och därför är min ideologi känd. Det blir ibland en krock. Och i slutändan handlar allt om tillhörighet. Alternativet till det är alltid sämre. Jag hoppas oavsett valresultat att framtiden för med sig en kyrka att känna igen sig i. Med listplacering följer ansvar. POSK kan ha rätt och jag fel. Ändå erbjuder jag mina tjänster. Är det rätt eller fel? Det enda jag vet är att vi vet att vi tror och tror att vi vet. Väljarna bestämmer. Ännu så länge.

Vems bild och namn är detta? Kejsarens, svarade de. Då sade han: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.

Musik:

Von den stricken

Källor:

Bibeln, Matteusevangeliet 22:20–21.

Demokrati och samhälle, Politik, Språk

Folket

4 maj, 20254 maj, 2025av adolphson

Varför är du så noga med hur vi pratar, pappa Låt din röst alltid stå över ett sammelsurium av gny, svarar jag. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokraten måste inte men bör vårda sitt språk.

Populism kommer från latinets populus som betyder folket. Det kan ju låta bra men populism utgör ett hot mot demokratin, är dess motpol och leder på sikt till dess undergång. Och det oaktat om den kommer från höger eller vänster. Varför, kan man undra. Jo, allt handlar om hur vi kommunicerar. En populist utmärks kanske tydligast genom anspråket att vara den ende som representerar folket och synsättet att alla som inte håller med är folkets fiender. En sådan inställning omöjliggör på sikt det demokratiska samtalet.

Jag är folket, vilka är ni? Detta lär Turkiets, ja vad ska vi kalla honom? Ledare?, Erdoğan sagt till sina politiska motståndare. Staten, det är jag myntade redan Solkungen på sin tid. Amerika ska i våra dagar genom en människa mäjkas great, i Kina, och Nordkorea pratas det ständigt om folket, i Brasilien, Ungern och Polen likaså. I Sverige firar Åkesson tjugo år på SD-tronen. Alltid är det en rejäl karlakarl som lanserar sig som folkets man.

Det kan vara svårt att bemöta den typ av argumentation som populisten anslår. Hur kan någon definiera sig som ”folket”? Inte så märkligt, egentligen. Det har återkommande skett sedan nationalismens födelse, både nazister och kommunister menar sig representera folket och deras ledare ses som den ende som kan uttyda folkviljan.

Demokrati är, och måste vara, något komplicerat. Diktatur är å andra sidan enkelt. I diktaturer lyder alla tyst och utan förbehåll. Tågen går i tid annars skjuts någon. Demokrati kan liknas vid ett samtal med många deltagare där många talar samtidigt och inte sällan i munnen på varandra. Det kan vara svårt att följa med i och förstå samtalet. Det är ständigt många nya perspektiv att förhålla sig till.

I diktaturer hörs enbart en hög röst. Diktaturer ser folket som en enhet som styrs av en stark ledare som uttolkare av folkets vilja. Om folket trots allt vill något annat än ledaren anses de lurade. Förstår inte sitt eget bästa. Allt är således enkelt i diktaturer. Den som stödjer ledaren är en del av folket, den som inte stödjer ledaren är det inte och kan behandlas hursomhelst.

Demokratin ser inte folket som en enhetlig enhet med en vilja. Den ser folket, om nu något sådant ens existerar – befolkning eller medborgare är kanske bättre ord – som bestående av olika grupper, åsikter, viljor och representanter där ingen har rätt att utesluta någon annan. Det är det som gör demokrati till ett pågående samtal. En röst ger inget samtal, det ger diktatur.

Samtidigt innebär inte demokrati att flest vinner utan man måste ha tillägget att många röster tillåts. Om vi reducerar demokrati till tanken att flest vinner kan det gå som vid Hitlers maktövertagande. Dessutom hålls val också i diktaturer. Riggade, skenbara val vilka behövs för att uppehålla illusionen av demokrati. I verkliga demokratier fattas ofta dåliga beslut. Felaktiga, eller beslut som enbart gynnar vissa. Men det finns mekanismer för att rätta till dem. En fri opposition, exempelvis. Ett fritt kulturliv och oberoende institutioner. Att ge sig på samhällets institutioner, utbildningsväsende, kulturliv, och journalistik är populistens väg mot att undergräva demokratin. Det är vad som just nu sker på många håll i världen och det finns tendenser också i Sverige. Hur vi pratar och vilka som tillåts komma till tals är avgörande. Både för den enskilde och för… ja, folket.

Ett kort tal, hans sista, av den republikanske presidenten Ronald Reagan. Det handlar om storhet och om folket. Det är lysande. Jag hoppas vi får se presidenter av den kalibern igen. Lyssna här, det tar inte lång tid.

Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när de tagit ifrån dig allt annat brukar jag säga till mina barn och elever. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokratin måste vårda sitt språk. Som man pratar får man svar.

Relaterade blogginlägg:

Antifon etcetera

Musik

Det gåtfulla folket

Källor:

Harari: Nexus. En kort historik över inflationsnätverk från stenåldern till AI

Demokrati och samhälle, Historia

Neros hov

30 mars, 2025av adolphson

Jag tror det var Jefferson som hävdade att han gillade framtidens förhoppningsfulla drömmar mer än historiens dystra skildringar.

Pappa. Vad har en dålig toastädning med demokrati och historia att göra?!

Det finns saker som man kanske inte måste, men bör, göra återkommande. Bör, därför att det är bra, fräscht, i det långa loppet. Som att göra sin hemläxa. Do the math, så att säga. Goda rutiner är exempel på något som är bra. Hurså? Jo, det tycks mig som att vi glömt vad som är bra för oss – både för samhället och för oss själva. Kanske är vi dömda att återupprepa samma gamla läxa.

Jag skojade med flickorna och sa att de städat toan så dåligt att den till och med röker. En ren toa är en metafor för demokratins immunförsvar. Verkligen? Ja, men så här. Kan en toa verkligen röka? Fundera. Hur faller en demokrati – till applåder eller under våldsamma konvulsioner?

I dessa dagar när den rådande ordningen tycks hotad är det många som sneglar på Weimarepublikens fall och Hitlers maktövertagande. Den spirande demokratin i Tyskland efter första världskriget föll under brunrött buller och bång. Intressant kan även vara att studera romarrikets övergång från republik till envälde. Det var en mer långsam process av ekonomisk och social ojämlikhet, korrupt och ineffektiv politisk struktur, militärens lojalitet till generaler istället för staten, maktmissbruk och våld, en persons (Julius Caesars) maktövertagande som sammantaget ledde till kejsardömet.

En av de mer ökända kejsarna är Nero som regerade Romarriket från år 54 till 68. Nero är känd för sin extravagans, sitt stora ego och grymhet. Hans hov bestod av allehanda lycksökare i en blandning av filosofer (som Seneca), poeter, militärer och personer som gick under den lite mer luddiga benämningen ”politiska rådgivare”. I hovet ägnade man sig ofta åt skamlöst smicker av Nero, utsvävningar och njutningar snarare än att faktiskt styra staten. Men från början var Nero (med samtida mått) en relativt bra härskare som genomförde reformer inom bland annat skatte- och rättssystemet samt gynnade konst och kultur. Med tiden blev han dock alltmer självupptagen och maktfullkomlig, särskilt efter att han lät mörda sin mor, sin fru och senare även sin lärare Seneca. Han satsade enorma resurser på sitt Domus Aurea (”Det gyllene palatset”), sitt hem i Rom. Det växande missnöjet ledde till öppen revolt och senaten dömde honom till döden. Han begick därefter självmord och hans sista ord lär enligt legenden varit: “Qualis artifex pereo!” (Vilken stor konstnär som dör med mig!).

Uttrycket Neros hov syftar på tillståndet kring härskaren som översiktligt beskrivs ovan. Uttrycket kan användas både bokstavligt, för att beskriva kretsen runt Nero, och bildligt, för att referera till en dekadent, korrumperad eller extravagant maktelit. I modern tappning kan “Neros hov” användas för att beskriva en korrupt eller dekadent krets kring en makthavare, särskilt om makthavaren är självupptagen eller omoralisk. En beskrivning av en elit som lever i lyx medan folket lider. Som i de forna kommunistiska diktaturerna eller dagens Nordkorea och Ryssland. Neros eftermäle beror delvis på myten att han “spelade fiol medan Rom brann” något som faktiskt inte är belagt men fungerar bildligt. Hans hov har blivit en historisk term för att beskriva maktmissbruk, överdriven lyx och förlorad verklighetsförankring.

Det är inte långsökt att jämföra med Putin och hans hov i Kreml eller palats vid Svarta havet. Nog spelar han fiol medan Ukraina brinner? Även Trump dyker upp som en modern variant av Nero genom sitt beteende i största allmänhet, residens i Florida och republikanska hov. Man kan förresten också jämföra Henry Ford och Elon Musk. Den förra hade en komplex och ibland inflytelserik relation till flera amerikanska presidenter. Hans status som industrimagnat och innovatör gjorde att han befann sig i politiska sammanhang även om han aldrig hade en formell regeringsroll. Dessutom var han antisemit. Den ende kände republikan som idag kritiserar Trump, den tidigare säkerhetsrådgivaren John Bolton, har fått sitt personskydd indraget trots att han lever under dödshot.

De historiska parallellerna tycks aldrig sina.

Referensen om demokratier som faller under applåder kommer från Star Wars. Men det skedde även i nazityskland. De som inte applåderade när Hitler agerade var tysta. Men allt som sker är inte nattsvart, även om demokratin historiskt sett ibland faller så återkommer den. Diktaturer faller också, kan det vara värt att påpeka. En sak som är bra både för både samhälle och individ är strävan att minska de historiska svängningarna. Det är en god rutin.

Jag säger till döttrarna att aldrig ge upp integriteten för en fördel. Att alltid ta den längre vägen. Tillvaron är en resa mot möjligheten att bli det man vill. Om man inte vill städa ett badrum så låter man bli – men säger inte att man gjort det om man inte har. Kolla förresten, toaletten röker ju!

Den rådande ordningen är alltid hotad. Det finns inget normaltillstånd. Vad som är bra för samhälle respektive individ sammanfaller oftare än libertarianen tror men mer sällan än kollektivistens uppfattning. Man måste göra sin hemläxa, helt enkelt. Historia, exempelvis. Do the math.

Allt har med demokrati och historia att göra. Spola ner det bruna och städa så avloppet inte kläggar igen. Ingen rök utan eld. Don’t pollute your mind.

Min framtidsspaning spår kommunismens och miljökampens renässans. Men i vilken form vågar jag inte gissa. Så jag förbereder mig för det. Jag kämpar för socialliberala värderingar samtidigt som jag tror, hoppas och drömmer om underbara dagar framför oss. Plötsligt händer det. Plötsligt är badrummet skinande rent. Ett tag.

Musik:

Chopins sorgmarsch

New math

Referenser:

Gibbon: Romarrikets nedgång och fall

Suetonius: Kejsarbioagrafier

Barth/Friederichs: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarreubliken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Ett Dockhem

16 februari, 2025av adolphson

Ska han ta med oss på dockteater, nu också?!

Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.

Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?

Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.

Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.

Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.

Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.

Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.

Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.

Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.

Relaterade blogginlägg:

Inspiration?

Musik:

Should I stay or should I go

Dies irae (vredens stora dag)

Gabriellas sång

Källor:

Dalateatern

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Se en stjärna

8 december, 2024av adolphson

This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.

Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.

Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.

Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.

En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.

Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.

En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.

Foto: Alfred Eisenstaedt
Rarehistoricalphotos.com

Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.

Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.

Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.

Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.

Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.

Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.

Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.

Relaterade blogginlägg:

Den bästa komplimangen

Melita Marshman

Musik:

Prayer

Theme from Schindlers list

Vill ni se en stjärna

Källor:

Berggren, Landet utanför, del 1

Rarehistoricalphotos.com

Demokrati och samhälle, Historia

Sverige först

2 juni, 20242 juni, 2024av adolphson

America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.

Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?

Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?

Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.

Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.

Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.

Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.

Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.

Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.

Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!

Källor:

Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sverigedemokratens nationaldag

Musik:

Demokrati och samhälle, Historia

Ex cathedra

26 maj, 202425 maj, 2024av adolphson

…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.

Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.

I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.

Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.

På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.

Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.

Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.

Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.

Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.

Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.

Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.

Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.