Demokrati och samhälle – Sida 2

Neros hov

30 mars, 2025av adolphson

Jag tror det var Jefferson som hävdade att han gillade framtidens förhoppningsfulla drömmar mer än historiens dystra skildringar.

Pappa. Vad har en dålig toastädning med demokrati och historia att göra?!

Det finns saker som man kanske inte måste, men bör, göra återkommande. Bör, därför att det är bra, fräscht, i det långa loppet. Som att göra sin hemläxa. Do the math, så att säga. Goda rutiner är exempel på något som är bra. Hurså? Jo, det tycks mig som att vi glömt vad som är bra för oss – både för samhället och för oss själva. Kanske är vi dömda att återupprepa samma gamla läxa.

Jag skojade med flickorna och sa att de städat toan så dåligt att den till och med röker. En ren toa är en metafor för demokratins immunförsvar. Verkligen? Ja, men så här. Kan en toa verkligen röka? Fundera. Hur faller en demokrati – till applåder eller under våldsamma konvulsioner?

I dessa dagar när den rådande ordningen tycks hotad är det många som sneglar på Weimarepublikens fall och Hitlers maktövertagande. Den spirande demokratin i Tyskland efter första världskriget föll under brunrött buller och bång. Intressant kan även vara att studera romarrikets övergång från republik till envälde. Det var en mer långsam process av ekonomisk och social ojämlikhet, korrupt och ineffektiv politisk struktur, militärens lojalitet till generaler istället för staten, maktmissbruk och våld, en persons (Julius Caesars) maktövertagande som sammantaget ledde till kejsardömet.

En av de mer ökända kejsarna är Nero som regerade Romarriket från år 54 till 68. Nero är känd för sin extravagans, sitt stora ego och grymhet. Hans hov bestod av allehanda lycksökare i en blandning av filosofer (som Seneca), poeter, militärer och personer som gick under den lite mer luddiga benämningen ”politiska rådgivare”. I hovet ägnade man sig ofta åt skamlöst smicker av Nero, utsvävningar och njutningar snarare än att faktiskt styra staten. Men från början var Nero (med samtida mått) en relativt bra härskare som genomförde reformer inom bland annat skatte- och rättssystemet samt gynnade konst och kultur. Med tiden blev han dock alltmer självupptagen och maktfullkomlig, särskilt efter att han lät mörda sin mor, sin fru och senare även sin lärare Seneca. Han satsade enorma resurser på sitt Domus Aurea (”Det gyllene palatset”), sitt hem i Rom. Det växande missnöjet ledde till öppen revolt och senaten dömde honom till döden. Han begick därefter självmord och hans sista ord lär enligt legenden varit: “Qualis artifex pereo!” (Vilken stor konstnär som dör med mig!).

Uttrycket Neros hov syftar på tillståndet kring härskaren som översiktligt beskrivs ovan. Uttrycket kan användas både bokstavligt, för att beskriva kretsen runt Nero, och bildligt, för att referera till en dekadent, korrumperad eller extravagant maktelit. I modern tappning kan “Neros hov” användas för att beskriva en korrupt eller dekadent krets kring en makthavare, särskilt om makthavaren är självupptagen eller omoralisk. En beskrivning av en elit som lever i lyx medan folket lider. Som i de forna kommunistiska diktaturerna eller dagens Nordkorea och Ryssland. Neros eftermäle beror delvis på myten att han “spelade fiol medan Rom brann” något som faktiskt inte är belagt men fungerar bildligt. Hans hov har blivit en historisk term för att beskriva maktmissbruk, överdriven lyx och förlorad verklighetsförankring.

Det är inte långsökt att jämföra med Putin och hans hov i Kreml eller palats vid Svarta havet. Nog spelar han fiol medan Ukraina brinner? Även Trump dyker upp som en modern variant av Nero genom sitt beteende i största allmänhet, residens i Florida och republikanska hov. Man kan förresten också jämföra Henry Ford och Elon Musk. Den förra hade en komplex och ibland inflytelserik relation till flera amerikanska presidenter. Hans status som industrimagnat och innovatör gjorde att han befann sig i politiska sammanhang även om han aldrig hade en formell regeringsroll. Dessutom var han antisemit. Den ende kände republikan som idag kritiserar Trump, den tidigare säkerhetsrådgivaren John Bolton, har fått sitt personskydd indraget trots att han lever under dödshot.

De historiska parallellerna tycks aldrig sina.

Referensen om demokratier som faller under applåder kommer från Star Wars. Men det skedde även i nazityskland. De som inte applåderade när Hitler agerade var tysta. Men allt som sker är inte nattsvart, även om demokratin historiskt sett ibland faller så återkommer den. Diktaturer faller också, kan det vara värt att påpeka. En sak som är bra både för både samhälle och individ är strävan att minska de historiska svängningarna. Det är en god rutin.

Jag säger till döttrarna att aldrig ge upp integriteten för en fördel. Att alltid ta den längre vägen. Tillvaron är en resa mot möjligheten att bli det man vill. Om man inte vill städa ett badrum så låter man bli – men säger inte att man gjort det om man inte har. Kolla förresten, toaletten röker ju!

Den rådande ordningen är alltid hotad. Det finns inget normaltillstånd. Vad som är bra för samhälle respektive individ sammanfaller oftare än libertarianen tror men mer sällan än kollektivistens uppfattning. Man måste göra sin hemläxa, helt enkelt. Historia, exempelvis. Do the math.

Allt har med demokrati och historia att göra. Spola ner det bruna och städa så avloppet inte kläggar igen. Ingen rök utan eld. Don’t pollute your mind.

Min framtidsspaning spår kommunismens och miljökampens renässans. Men i vilken form vågar jag inte gissa. Så jag förbereder mig för det. Jag kämpar för socialliberala värderingar samtidigt som jag tror, hoppas och drömmer om underbara dagar framför oss. Plötsligt händer det. Plötsligt är badrummet skinande rent. Ett tag.

Musik:

Chopins sorgmarsch

New math

Referenser:

Gibbon: Romarrikets nedgång och fall

Suetonius: Kejsarbioagrafier

Barth/Friederichs: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarreubliken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Ett Dockhem

16 februari, 2025av adolphson

Ska han ta med oss på dockteater, nu också?!

Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.

Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?

Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.

Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.

Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.

Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.

Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.

Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.

Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.

Relaterade blogginlägg:

Inspiration?

Musik:

Should I stay or should I go

Dies irae (vredens stora dag)

Gabriellas sång

Källor:

Dalateatern

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Se en stjärna

8 december, 2024av adolphson

This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.

Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.

Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.

Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.

En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.

Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.

En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.

Foto: Alfred Eisenstaedt
Rarehistoricalphotos.com

Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.

Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.

Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.

Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.

Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.

Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.

Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.

Relaterade blogginlägg:

Den bästa komplimangen

Melita Marshman

Musik:

Prayer

Theme from Schindlers list

Vill ni se en stjärna

Källor:

Berggren, Landet utanför, del 1

Rarehistoricalphotos.com

Demokrati och samhälle, Historia

Sverige först

2 juni, 20242 juni, 2024av adolphson

America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.

Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?

Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?

Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.

Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.

Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.

Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.

Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.

Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.

Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!

Källor:

Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sverigedemokratens nationaldag

Musik:

Demokrati och samhälle, Historia

Ex cathedra

26 maj, 202425 maj, 2024av adolphson

…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.

Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.

I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.

Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.

På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.

Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.

Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.

Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.

Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.

Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.

Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.

Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.

Vägen Colosseum-Forum Romanum. Här har de gått – Caesar, Cicero och gänget. Bilden är tänkt att illustrera den eviga kampen för demokrati

Musik:

Trollflöjten: Hon och han

Trollemors vaggsång

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Snyder: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Gleiwitzinvidenten (Wikipedia)

Internetstiftelsen

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

1 oktober, 20231 oktober, 2023av adolphson

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.

Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.

Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.

I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.

Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.

Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra

Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, styrsö

aliens

19 juli, 202321 juli, 2023av adolphson

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.

Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.

Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.

Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.

”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.

Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.

Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)

Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.

Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.

Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me

Relaterade blogginlägg:

Statyer

Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.