Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet

den gemensamma nämnaren

av adolphson

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!?

Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

—

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe.

Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander.

Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar.

Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”.

Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat.

Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare.

För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

—

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor.

Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag.

För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

—

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna.

Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen.

Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

—

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt.

Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell.

Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem.

En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia

Gilgamesheposet

av adolphson

Gilgamesheposet är en gammal historia, en del påstår att det är världens äldsta bevarade berättelse, om en kung,  Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien, som skrevs omkring 2100 f.Kr. – 2000 f.Kr.

Gilgamesh var alltså kung i Uruk, en stad i Sumer och senare Babylonien. Staden låg vid floden Eufrat i dagens Irak. Inte så långt i från en av världens stora oroshärdar just nu.

Jag tycker, som den lite blåögde romantiker jag är, att världens ledare kunde läsa eposet och sedan ha en bokcirkel tillsammans. Och i den andan senare sammanträda om fred. Så, världens alla ledare, vad lär ni er av berättelsen? Vilken sensmoral ser ni?

Lämna in era svar snarast och notera vänligen att detta är ett grupparbete. Grupparbeten är bra grejer.

—

Här följer eposet i sammandrag.

Gilgameshs mor var en odödlig gudinna medan hans far var en vanlig människa. Det gjorde att Gilgamesh till två tredjedelar var gud och en tredjedel människa. I början av berättelsen var Gilgamesh en elak och orättvis kung som förtryckte sitt folk.

Folket i Uruk bad till gudarna om hjälp. Gudarna lyssnade på människornas böner och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu. När Enkidu kom till Uruk blockerade han Gilgameshs väg. Gilgamesh och Enkidu slogs med varandra på stadens gator.

Men till slut avbröt Gilgamesh kampen när han insåg att han mött en jämlike. De kramade om varandra och blev bästa vänner. Gilgamesh beslöt att de skulle ge sig ut på äventyr. Tillsammans lyckades de döda monstret Humbaba.

När de två vännerna kom tillbaka till Uruk dök gudinnan Ishtar upp. Hon krävde att Gilgamesh skulle gifta sig med henne. Gilgamesh avvisade frieriet. Ishtar blev då rasande och flög upp till himlen där hon hämtade den stora Himmelstjuren Gugalanna. Den gick till attack och dödade hundratals människor i staden.

Gilgamesh och Enkidu lyckades döda tjuren efter en lång och hård kamp. Gudarna blev då mycket upprörda över att de dödat både Humbaba och Himmelstjuren. Efter en viss debatt bestämde de att Enkidu skulle dö. Han insjuknade och dog.

Gilgamesh blev utom sig av sorg. Han klädde sig i lejonskinn och gav sig ut i vildmarken. Där började han fundera över sitt eget öde. Han insåg att även han skulle dö en dag. Han bestämde sig då för att försöka leta upp Utnapishtim som räddat sig från den stora Floden genom att bygga en ark.

Efter Floden hade gudarna gett honom evigt liv som tack för han räddat mänskligheten. Gudarna hade nämligen ångrat att de sänt den stora Floden. Gilgamesh reste över alla hav till världens ände i sökandet efter Utnapishtim. Efter många äventyr lyckades Gilgamesh finna Utnapishtim.

Denne sade att döden var oundviklig för alla människor och därför även för Gilgamesh. För Gilgamesh berättade han om den stora Floden och hur han räddat sig genom att bygga den stora arken. Trots att Utnapishtim sagt att det var omöjligt att uppnå odödlighet sade han till Gilgamesh att om han verkligen ville få evigt liv skulle han först hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter.

Den trötte Gilgamesh somnade dock och sov i sex dagar och sju nätter. Utnapishtim lät Gilgamesh sedan genomgå en mystisk reningsritual och han gavs sedan en magisk dräkt.

När Gilgamesh klivit på båten för att färdas hem ropade Utnapishtim på Gilgamesh och bad honom återvända. Utnapishtim berättade då en av gudarnas hemligheter att det fanns ytterligare ett sätt att uppnå odödlighet. På botten av den kosmiska oceanen Apsu växte Livets växt.

Om Gilgamesh kunde fånga den och äta upp den skulle han få evigt liv. Gilgamesh lyckades finna Apsu och på dess botten fångade han Livets växt. Han åt dock inte upp den direkt utan bestämde sig för att en åldring i Uruk skulle få äta en liten bit av den först innan han själv åt växten.

På vägen hem till Uruk tog Gilgamesh sig ett svalkade bad. En orm kom ringlande, fann växten och fick evigt liv. Gilgamesh blev förfärad och började gråta. Men han fortsatte hem och när han till slut såg sin hemstad Uruk kände han åter glädje. Han hade mognat under sina äventyr och försonats med sitt öde.

—

I eposets prolog summeras vad Gilgamesh uppnådde i sitt liv. Det står att han ”fick fulländad kunskap om allt som finns”, att han ”skådade hemligheten” och ”uppenbara det dolda”.

Fundera i er uppgift över vad det var för en hemlighet Gilgamesh såg och hur han kunde få kunskap om allt som finns? Om detta står det inget om i eposet. Men det finns dolda ledtrådar i det som den uppmärksamme läsaren kan upptäcka om denne noggrant studerar texten och dess symbolik.

Detta, alla ni världens ledare, är en mycket bättre sysselsättning för er än att kriga och förstöra. Lämna världen i fred ett tag medan ni tillsammans diskuterar Gilgamesheposets inneboende väsen.

Demokrati och samhälle, Politik

Dagsedlar åt etablissemanget

av adolphson

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

Demokrati och samhälle

Grand VS Wannsee

av adolphson

Den 4:e november 2016 samlades representanter från en brokig samling europeiska partier som alla tillhör gruppen EFDD i EU-parlamentet, Europe for freedom and direct democracy (dock inte det brittiska Ukip med sina 21 Europaparlamentariker).

Det som förenar dem är EU-kritik, krav på en kraftigt minskad invandring, en mer eller mindre uttalad vurm för Putin och Trump. De är också klimatskeptiker, ofta homofober, islamofober och gillar Brexit.

De mest högerextrema, i vissa fall nazistiska, partierna deltog vad jag uppfattat inte i konferensen.

Många har blivit upprörda över att konferensen höll till på Grand. Men varför skulle de inte få det? Det har skrivits mycket om eventet och det går lätt att hitta artiklar i ämnet.

Tydligen ska man undertecknat något som kallas Stockholmsdeklarationen, men jag har inte kunnat hitta innehållet i denna deklaration. Men ska vi gissa? EU ska upplösas, gränser stärkas, invandringen begränsas, klimatavtal rivas upp, abort begränsas, homosexuella och muslimer ska få det svårare – etcetera, etcetera.

—

Jag kom plötsligt och tänka på en annan konferens.

Den 20 januari 1942 sammankallade SS ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i stadsdelen Wannsee, strax utanför Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judiska befolkning.

Mötet diskuterade hur man skulle samla ihop judar från hela Europa, för att sedan deportera dem till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas.

Konferensens innehåll gällde frågan hur skulle man skulle samordna statens olika myndigheter för att uppnå Förintelsens slutmål – att utrota hela den judiska befolkningen i Europa, inte bara de i de tyskkontrollerade länderna. Enligt nazisternas egna beräkningar gällde det omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen konstaterades att allt verkade gå enligt planerna och att alla parter var överens om vad som måste göras.

Wannsee-konferensen var till skillnad från träffen på Grand förra veckan ytterst hemlig.

—

Grand får väl göra som de vill men om det är så att det, enligt ägarnas uppfattning Wallenbergsfären – och det fanns ju en person vid namn Raoul i släkten) föreligger något etiskt problem med hyrande organisationers människosyn är det Grands ansvar att kontrollera detta och agera i enlighet därefter.

Jag kommer inte att besöka Grand mer. Eller biblioteksmässan, för den delen. Det känns nämligen inget bra att besöka samma plats där Nigel Farage fått stående ovationer eller organisationer som vacklar i sin demokratiska övertygelse.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Spännande människor

Albert Pierrepoint

av adolphson1 kommentar till Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla.

Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945.

Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien.

År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

—

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56.

Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen.

Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor.

Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade.

Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt.

Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens.

Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch.

Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst.

Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot.

Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet.

Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte.

Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke.

Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion.

Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen.

Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall.

Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder.

Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd:

All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till.

Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it.

Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig.

Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det.

Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa.

Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

—

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998).

De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910.

 

Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

—

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

—

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

—

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Huhn vs Müller

av adolphson

Jag återkommer, märker jag, till att dra historiska paralleller till att människor idag flyr – jag gör det på mina lektioner, i samtal och här på bloggen.

—

Mellan åren 1949 och 1961, exempelvis, försökte 2,7 miljoner människor fly.

De flydde över gränsen från Öst- till Västberlin. De flydde från förtryck till frihet. Det var ju inte så bra, resonerade Sovjet/DDR, varför man uppförde en mur vilken fungerade som effektiv flyktingspärr.

Endast omkring 5 000 personer lyckades rymma till väst efter att muren restes 1961.

Helt fick man inte bukt med flyktförsöken vilka fortsatte under hela murens existens. Aktuella siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök över muren varierar mellan 136 och 206 beroende på vilka källor man föredrar.

136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum.

 

 

Trots att det var förenat med livsfara provade människor i Östberlin alla möjliga livsfarliga sätt att fly över muren. Ett vanligt tillvägagångssätt under murens första år var att gräva tunnlar från bostäder nära muren in i västsektorn och för att få stopp på det började DDR-regimen med att gräva ner minor.

Andra vanliga flyktsätt var att bygga om bilar så att människor kunde gömmas i utrymmen där gränsvakterna inte skulle leta.

Den förste som sköts till döds under ett flyktförsök var 24-årige Günter Litfin som den 24 augusti 1961, bara elva dagar efter det att muren uppförts, försökte simma över floden Spree från den östra sidan till den västra när han sköts till döds av en vakt.

 

 

Det kanske mest uppmärksammade flyktförsöket ägde rum 1962 vid Checkpoint Charlie. Två unga östtyska män försökte ta sig över muren till väst. En lyckades, medan den andre träffades av flera kulor från de östtyska gränsvakterna och blev liggande svårt sårad på östtyska sidan av muren.

Människor från västsidan slängde över förband och första hjälpen-kit i försök att rädda honom, men förgäves. När han till slut dog av skadorna fördes hans kropp bort. Det östtyska agerandet dokumenterades i tidningar över hela västvärlden.

 

 

Ett par år senare körde den östtyske gränsvakten Wolfgang Engels rakt in i muren i en stulen pansarbil så att det blev ett stort hål. Han träffades av kulor från gränsvakterna när han klättrade igenom hålet men lyckades ta sig igenom.

 

 

En familj flög över muren i en hemgjord luftballong, en annan åkte över den på en stålvajer som de skjutit över till ett hustak på västsidan med en pilbåge.

—

Det var alltså rätt många som försökte fly från Östtyskland under, över, runt och genom muren under åren 1961-1989.

Den 31-årige Rudolf Müller lyckades lämna Östberlin samma dag som muren började byggas men hans fru och och barn blev kvar i öst. I början av 1962 beslutade han sig för att försöka hjälpa dem ut.

Reinhold Huhn var östtysk gränssoldat. Den 18 juni 1962 dog han, 20 år gammal, av ett pistolskott i ett gathörn bara 20 meter från muren.

Händelseförloppet är väl känt. Med hjälp av vänner hade Müller grävt en 22 meter lång tunnel under muren mitt i Berlin. Tunneln mynnade ut i källaren under ett öde hus på den östra sidan.

När han på eftermiddagen på flyktdagen kom till huset på östsidan med sin fru, två döttrar (i en del källor sägs det att det är två söner) och svägerska blir den 20-årige gränsvakten Huhn misstänksam och stoppar sällskapet.

I desperation (sa han) drar Müller en pistol och skjuter vakten i bröstet. Därefter flyr familjen genom tunneln. Huhn avlider av sina skador och blir därefter hyllad som martyr av DDR-regimen som ger honom en statsbegravning och uppkallar en gata efter honom.

 

 

Händelseförloppet är väl känt, sa jag visst. Men det är samtidigt omstritt. Händelsen kom nämligen att användas i kalla krigets propaganda på båda sidor av muren.

I den västliga versionen dog Huhn i kulregnet som kom från tillrusande östtyska gränsvakters maskingevär samtidigt som Müller lyckades få med sig familjen genom tunneln.

På västsidan av muren lades en utredning om fallet snabbt ner. Müller firades som hjälte. Livet gick vidare för den återförenade familjen Müller – hur det gestaltade sig för dem har jag ingen aning om.

Enligt den östliga versionen drog Müller fram en pistol när han hejdades och sköt kallblodigt ner Huhn. De östberlinska tidningarna kallade Müller för ”en västlig provokatör”. Huhn blev som sagt martyr och hjälte. En minnesplatta restes på platsen där han dog och en av gatorna som går förbi uppkallades efter honom.

 

Castro lägger ned en krans vid Huhn-monumentet 1972

—

Vi vet alla hur det gick sen, muren föll, så som närmast av en slump, och ett fruktansvärt system kollapsade.

Som en del av försoningsprocessen mellan öst och väst(-tyskland) ställdes många östtyska gränssoldater, officerare och politiker som var ansvariga för skjutandet mot flyende inför rätta under 1990-talet.

Luttrade och emellanåt bittra före detta östtyskar som tillhört det gamla systemet brukade anklaga det återförenade Tyskland för att tillämpa ”segrarnas rättvisa” – tvärt emot vad det besegrade nazistiska Tyskland råkade ut för efter 1945.

1998 hade dock rättvisan, eller hur man nu ser på det, hunnit ikapp den 67-årige Rudolf Müller. Han åtalades för mord/dråp/vållande på Reinhold Huhn.

Åklagarna trodde att den gamla östtyska versionen av händelseförloppet faktiskt var den riktiga. Bland annat stödde de sig på uppgifter om att kulan som dödade Huhn ska ha kommit från ett vapen tillverkat i väst.

Försvaret hävdade att Müller agerat i självförsvar, men det argumentet godtogs inte av domstolen. Åklagaren yrkade på fem års fängelse men Müller slapp undan med ett år villkorligt.

Det var första, och mig veterligen enda, gången en västtysk fällts för att ha dödat en östtysk gränsvakt.

Totalt åtta östtyska gränsvakter dog i tjänst vid Berlinmuren mellan 1961 och 1989 – sex av dem omkom efter vådaskott av kolleger eller av kulor avlossade av gränsvakter som själva försöker fly. Den siste dödas av misstag av en västtysk gränssoldat.

—

Jag har letat sedan i somras. Hur gick det för familjen Müller? Och hur gick det för honom själv efter domen?

Vem hade moraliskt momentum i själva situationen: Müller som dödade för att rädda sin familj eller Huhn som lydde order?

Själv hade jag antagligen gjort som Müller. Det är för visso alltid fel att döda men alltid rätt att fly. Så, bästa nation, lyssna på vår förre statsminister: öppna era hjärtan.

—

Östberlin var intressant när jag besökte staden för drygt 10 år sedan. Jag ska åka tillbaka. Idag är minnesplattan borta och Reinhold Huhn-Strasse fick efter återföreningen tillbaka sitt gamla namn.

—

Källor:

Artiklar i samband med rättegången 1998 i The Independent och DN

Världens historia

Wikipedia

—

Relaterade blogginlägg

Ich bin ein Berliner

Jurassic 

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Politik

V for Victory

av adolphson

Tecknet V har flera myter och teorier bakom sin uppkomst. Så vitt jag vet kan det moderna ursprunget, och kopplingen till seger, spåras till upphovsmannen och belgaren Victor (sic!) de Laveleye.

de Laveleye var under andra världskriget nyhetsuppläsare för de av BBC:s radioprogram som riktades till fransktalande i Belgien. Under en sändning 1941 uppmanade han sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol.

Seger på franska heter victoire och förkortningen fungerar också på flamländska eftersom frihet på det språket heter vrijheid. Inom ett par veckor spred sig gesten i Belgien, Holland och Frankrike.

Sålunda väcktes intresset i BBC:s ledning och kampanjen V for victory inleddes vars främste företrädare blev den brittiske premiärministern.

 

 

För att öka effekten föreslogs också att man skulle ta hjälp av Beethovens Ödessymfoni (symfoni nr 5 i c-moll) eftersom bokstaven V i morsealfabetet återges med tre korta och en lång signal, samma som i inledningen av symfonin.

Dessa fyra toner började användas som signaturmelodi för BBC:s Europasändningar. Symboliken mellan tecken och musik var tydlig: tiden för Nazityskland var utmätt. Snart blev tecknet ett gemensamt kännetecken för alla nazimotståndare.

Det är hög tid återta bruket i ,dess ursprungliga form, av detta tecken. Vi har flera aktuella exempel i Sverige på hur nazismen trivialiseras och hur SD:s politik normaliseras. Konfliktlinjen har flyttats. Nazister och högerextremister flyttar fram sina positioner på ett sätt vi inte sett sedan när det begav sig.

Alla vi som hatar nazismen borde alltså återuppta användandet av V-tecknet.

—

Om konfliktlinjen flyttats i svensk politik måste vi som konsekvens stuva om i den. Alliansen borde exempelvis skrotas. Här är nya block/partier givet dagens politiska läge:

Vänsterblocket: Fi/V.

Det liberala blocket: C-FP (kanske slås ihop till  ett parti).

Det konservativa/högerblocket: M, KD och SD.

Hvad vilja Socialdemokraterna? Ja, valet står väl mellan att samarbeta (märk väl: samarbeta – inte vara det stora statsbärande partiet med 40% av väljarkåren) med block 1 eller 2.

Jag inser att högerblocket  blir mäktigt i svensk politik. Men å andra sidan skulle vi, tror och hoppas jag, få en livaktigare politisk debatt härigenom.

—

Från det stora till det lilla.

Sedan jag på allvar började engagera mig i politik har jag svängt i många frågor. Jag har lärt mig mycket, läst på, lyssnat på argument och format ståndpunkter. Det är mycket givande.

Jag genomför härmed en heta stolen-övning med mig själv. Alltså: jag måste svara sanningsenligt vad jag tycker i vissa brännande frågor. Tanken är att forma en åsikt grundad på fakta och värderingar  – och stå för den.

Här följer några utan inbördes rangordning:

1. Clinton eller Trump: den förstnämnde.

2. Monarki eller republik: det senare. Det vore en annan sak om kungahuset vågade ta ut svängarna och engagera sig i väsentliga frågor (som att upplåta något slott för våldsutsatta kvinnor eller liknade). Men det gör de inte – och jag är så himla trött på alltihop. Så fort min kollega Margareta startar en lokalavdelning inom republikanska föreningen går jag med.

3. Alkohol och droger. Jag är i stort sett för den strikta lagstiftning vi har och är utpräglad system-kramare. Däremot har jag svängt något i frågan om bruk av cannabis i medicinskt syfte. Åtminstone så pass mycket att jag tycker frågan borde utredas.

4. Dödshjälp. Jag är, sedan lång tid, öppen för en utredning också av detta.

5. Fri abort. Jag är sedan länge för fri abort  – så som lagen nu ser ut.

6.  Homosexualitet. Världen har sprungit ifrån homofoberna. Vilket inte hindrar dem från att kränka människor på grund av deras sexuella läggning. I övrigt ser jag på frågeställningen på samma sätt som att vara för eller emot heterosexualitet.

7. Prostitution. Jag tror inte på föreställningen om den lyckliga sexsäljaren. Jag ser kropps/organhandel som slaveri och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

8. Kärnkraft – är en svår nöt. Men som historiker kan jag inte överblicka en tidsrymd på 100 000 år. Vi gräver ner farligheter i mängder för kommande generationer att hantera. Det är inte hållbart. Samtidigt som alternativa energikällor ännu så länge inte heller håller måttet. (Klimathotet tror jag på – till skillnad från fler än man tror).

9. Samarbete med SD. Nej. Allt samarbete med dem leder till att normalisera den mörka sidan. Argumentet att 13 % röstade på dem i senaste valet utgör inget hållbart argument för att andra partier måste samarbeta med dem.

10. EU. Jag är för EU. Samarbete är bättre än alternativet.

11. NATO. Jag är för medlemskap.

Håhå – jaja. Jag ser ett samhällsfenomen jag inte gillar: att människor formar sina ståndpunkter utifrån insikt istället för värdegrund och kunskap. Det enda jag själv kan göra är motsatsen.

—

Källor:

Liljegren: Winston Churchill, del 2

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Finis bonum

av adolphson

Finis bonum är den antika filosofins föreställning om människolivets yttersta mål. En annan term som avser människolivets yttersta goda lyder summum bonum.

Vad är meningen med livet? Hur ska man leva sitt liv? Slutet gott allting gott, kanske, sett utifrån den filosofiska tankegången kring hur, genom vilka handlingar, sett över ett människoliv, människan blir lycklig och harmonisk.

1600-talsfilosofen Hobbes förkastar tankesättet om en universell och allmän lycka eller mål. Det finns, säger han, ingen slutgiltig tillfredsställelsens själaro eftersom alla människor alltid och hela tiden strävar efter att säkerställa ett personligt liv som skänker individen tillfredsställelse.

Hans tankar fick stort inflytande på det europeiska tänkandet, ja, faktiskt kan man ana honom ända in i vår egen tid

Vi människor vill ha makt att påverka det egna livet och därav följer också viljan att utforma vårt gemensamma liv så bra som möjligt. To have no desire is to be dead, säger Hobbes och menar därmed att människan önskar något för sig själv. Våra handlingar syftar alltid till något högre, bättre, för oss själva.

Fred, exempelvis, är något man kan önska för sig själv eller andra. Det är alltså inte alltid dåligt att önska sig saker för egen del. Att förneka egoismen som drivkraft är enligt detta synsätt helt enkelt att ha fel. Att värdera egoism som något allenarådande dåligt är att göra det lite väl enkelt för sig.

Jag mår bra när jag haft en bra lektion, fått människor att skratta eller har sjungit vackert. Det är därför jag eftersträvar dessa saker – för att själv må bra. Att det också är bra för eleverna, att det är trevligt för människor att blir glada eller om någon uppskattar sången, är positiva bieffekter av min egoism.

Människor flyr Syrien för att kunna leva (ett lugnt liv). För att deras barn ska få en trygg uppväxt. Exemplen för resonemangen kan mångfaldigas.

—

Hur namnet Europa har uppkommit finns det har olika teorier om.

En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa var en (vacker, givetvis) fenicisk prinsessa som fick självaste Zeus att klä ut sig till tjur (givetvis) och tillfångata henne. På Kreta tillverkade de kung Minos och därmed ursprunget den första antika grekiska kulturen.

Andra spårar ursprunget till ett semitiskt ord för ”solnedgång”. Betraktad från Mellanöstern går solen ner över Europa.

Att härska över hela denna världsdel har varit en dröm hos många. Alexander, romarna, Karl den store, Napoleon och Hitler. Om Rom var den första varianten, Karl den stores rike (det heliga romerska riket av tysk nation) det andra så blev det logiskt för Hitler att i propagandan lansera det tredje tusenåriga europeiska riket.

—

William Penn utgav 1693, efter att Europa i ett århundrade skakats av blodiga konflikter, en skrift om hur freden skulle säkras genom ett förbund staterna emellan.

Upplysningsfilosoferna funderade vidare över temat på 1700-talet och Churchill siade om ett gemensamt styrt Europa för att undvika krig av den typ han själv upplevt.

Hansan försökte under hög- och senmedeltiden främja handel och välstånd för medlemsstäderna och redan 1295 provades i England principen om utökad representation för olika samhällsgrupper i det så kallade Modellparlamentet.

Efter Förintelsen och andra världskriget skapades Stål och kolunionen, det moderna EU:s grund, för att förhindra ytterligare tragedier av det slaget.

Nu håller allt på att krackelera, kanske.

Vi är, som någon påpekade, tre val i från att totalt bryta med det som Zeus påbörjade när han klädde ut sig till tjur. Ett potentiellt sammanbrott, eller återgång, till ett kaosartat Europa där blodiga 100-åriga krig eller brott mot mänskligheten inte självklart tillhör det förgångna.

Dessa val innebär Brexit och Trump respektive Le Pen som presidenter.

—

Hobbes, som alltid känts så himla negativ, kanske har mer rätt än jag vågar inse. Det går att acceptera att människor flyr Aleppo. Det är svårare att förstå varför så många människor runt om i världen röstar för Brexit, SD, Trump, Orban och allt vad de nationalistiska populisterna nu heter.

Förnuftsmässiga eller värdegrundsbaserade (och då talar jag om humanistiska sådana) ställningstaganden lyser allt mer med sin frånvaro. Trump talar om att det är smart att inte betala skatt, SD säger i direktsändning i Aktuellt att vi genom flyktingströmmen släppt in mördare och våldtäktsmän, de övriga vill lämna det gemensamma samarbetet i EU för nationalismens stramhet.

—

Är människolivets yttersta mål och högsta goda individens välmåga? Jag kan inte, så socialliberal jag är, se det så.

För vad är då poängen med alltihop?

Demokrati och samhälle, Personligt, Politik

Gravitas

av adolphson

…kan översättas från latinet till tyngd, allvar, auktoritet. Det kan också betyda värdighet.

Gravitas var en av de absolut viktigaste dygderna för en romare under antiken. I synnerhet gällde detta offentliga personer. En av anledningarna till att kejsar Nero var så djupt hatad av samtiden var inte, konstigt nog, för att han med nutida mått mätt var en galning utan för att han bröt mot gravitas.

—

Det blev lite hett i debatten nyligen. Men det har löst sig med de flesta inblandade. Det finns många bra liberaler. Anledningen till att jag gick i gång är att frågan om samarbete med SD engagerar mig mycket.

Jag har ända sedan 2010 varit kritisk till Jan Björklund. De saker jag diskuterat i samband med att jag lämnade FP (som partiet hette då) har inte efterlämnat någon bitterhet eller ilska hos mig. Jag är inte på något sätt kränkt – det finns helt enkelt inga sådan känslor i mig.

Jag säger detta eftersom jag från L-håll har anklagats för detta då och då. Men, som sagt, saken är löst och jag är inte långsint. Jag gillar när människor har förmåga att diskutera och lösa saker under/efter en konflikt.

Jag skiljer alltid på sak och person. Och, ska i sanningen namn sägas, flera från mitt gamla parti hör fortfarande av sig och beklagar att jag slutat. Men kanske borde jag fokusera på mitt nya?

—

Jag har ett problem. När jag ser någon kränkas, utsättas för personangrepp, på olika sätt fara illa (eller om det händer mig själv) blir jag oförsonlig. Jag driver saker till sin spets tills dess rättvisa i mina ögon skipats eller upprättelser erhållits.

Jag är inte ett dugg pragmatisk utan fylld till bredden av känslor. Jag är en sån som gråter när jag hör/ser/läser reportage om lidande människor och jag har flera gånger i affekt packat väskan för att rusa iväg till någon av världens alla oroshärdar och därmed att lämna mina egna barn vind för våg (nåja – med deras mor) med motiveringen att de redan har det så tryggt och bra.

Hemskt, va?

Det är alltid mina barns mor som talar förstånd med mig, som får mig att lugna ner mig (vilket inte är att säga att inte också hon känner med nödställda). Detta är en problematisk egenskap i allmänhet och helt värdelös i politiken. Ofta har jag rätt, ibland fel, oavsett vilket blir resultatet ofta kaosartat.

Är jag måhända inget annat än en simpel rättshaverist?

Jag inser problemet. Till mitt försvar vill jag anföra att jag lär mig mycket (visserligen den hårda vägen, men ändå) samt att jag till naturen inte är ett dugg misstänksam eller långsint. Har man vunnit min respekt så har man tills motsatsen är bevisad och samma sak gäller konflikter. Är de lösta så är de.

—

Nu gäller det Björklunds utspel (usch vad jag avskyr idrottsfloskler och i synnerhet det här ordet, det är så…oseriöst) om huruvida man bör föra samtal med SD eller inte. Hans huvudargument tycks vara att man måste behandla ett parti som är invalt i riksdagen som alla andra partier annars växer de i sin martyrskap.

Men inte samarbeta med dem, säger han.

Jag ställde en öppen fråga på Facebook – främst riktad till alla i det partiet jag känner – för att bilda mig en uppfattning genom argument. Det blev bitvis intressant och alltså en lite hätsk debatt som gick över styr (men, som sagt, det har i stort sett löst sig med alla).

En fri och öppen debatt kan väl aldrig vara skadlig? Det gäller dels vad Liberalernas partiledare egentligen menar och dels huruvida samtal bör föras med ett, som jag ser det, rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

I sakfrågan argumenterar jag ungefär så här:

Om att inbjuda SD till diskussioner kring infrastruktur: Hitler (inga jämförelser i övrigt) hade en politik för infrastruktur som (tyvärr) var jättebra på många sätt. Det Sovjetiska tågsystemet/tunnelbanan sägs ha varit fantastiskt och alltid i tid.

Det är ingen demokratisk rättighet för SD:s väljare att deras parti bjuds in till något alls.  Sverige kan nämligen regeras ändå. Dessa väljare gjorde sitt val efter att alla partier redovisat sina ställningstaganden (bland annat hur man ser på SD) i god demokratisk ordning.

Väljer man att bjuda in till samtal utan att SD nyanserat sig i en mängd frågor så bidrar man till att deras åsikter blandas upp med sådana som hittills rymts i vårt samhälle och alltså riskerar vi en (i mina ögon djupt olycklig) normförskjutning genopm SD:s deltagande i samtal.

Det får prata för den som gitter lyssna men det är också en demokratisk rättighet att låta bli att diskutera.

Vi är många liberaler som vänder oss emot Björklunds resonemang. SD kan ha ett jättebra förslag om exempelvis hur vården bör utformas – men i samma stund vi diskuterar det får vi även ovillkorligen en massa annat på köpet (rasism, homofobi etcetera) och det kan åtminstone jag aldrig acceptera.

—

En sak är säker – jag måste släppa L och fokusera på mitt nya parti C. Men jag känner mig lite dyster. Jag spelar politikerspelet dåligt, inser jag. Jag måste, blir min smärtsamma insikt, jobba med min gravitas.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Hos mig är det förra i bland (mycket) svagare än det senare. Och som en tröst för tigerhjärtan meddelas härmed att jag jobbar med det.

—

Lyssna gärna på Lotta Bromes intervju av Jan Björklund här (31 minuter in i varianten utan musik).

Läs gärna Birgitta Ohlssons ställningstagande här.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien 

Demokrati och samhälle, Politik

Dies amara

av adolphson

…tror jag är ett gammalt citat från första världskriget som betyder en bitter dag använt när kriget varit riktigt jävligt.

—

Det är i runda slängar ett år sedan lämnade Folkpartiet. Det berodde på en mängd saker som en intresserad kan läsa om nedan under rubriken relaterade blogginlägg. Sammantaget hade jag problem med partiets skolpolitik samt den allmänna rörelsen åt höger. Det fanns även tendenser till saker jag uppfattade som ett normaliserande av SD.

Idag tycker Björklund att det är tvunget att bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Vi är rätt många som reagerar – för det måste man väl inte alls det. Det kom ett mail också:

Vi liberaler kommer aldrig att sätta oss i regering med SD eller sitta i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd.
 
V och SD är båda partier med antidemokratiska (kommunistiska alternativt rasistiska) rötter och båda har en fot kvar i den myllan. Det är inte aktuellt för Liberalerna att någonsin samverka med varken V eller SD. Men båda dessa partier är invalda i riksdagen av svenska folket och bör därför behandlas formellt korrekt.
 
Vi liberaler är övertygade om att en öppen debatt där alla argument får höras, är avgörande i en fungerande demokrati. När alla partier utom ett bjuds in till breda möten av regeringen för information eller samtal, skapar det en martyrställning som SD antagligen tjänar på.
 
Liberalerna vill syna SD:s politik och ta ifrån dem deras martyrställning. Vi kommer däremot aldrig att samarbeta med dem.
 
Liberala hälsningar,
Jan Björklund

—

Jag läste även dagens DN i samband med detta. Historien lär oss som bekant att det inte går att göra extremister rumsrena. Men är SD ens extremister? Och de sitter ju i riksdagen?

Eftersom jag har rätt många L-partister i mitt flöde och eftersom jag för min del alltid skiljt på sak och person ställde jag en allmän fråga till dem på min facebook-sida: Jag brukar undvika politik på den här sidan men nu måste jag fråga alla L-partister därute: är ni verkligen med på Björkis-tåget gällande SD? Och hur motiverar ni det?

Här är länken till diskussionen. 

—

Resultatet i sammanfattning för dem som inte orkar ta del av den långa ormen på fejan blev att man tycker att det inte är fråga om ett samarbete, att V har ett minst lika grumligt förflutet och att SD faktiskt är ett riksdagsparti. Samt att vi måste få partiet att sluta växa genom att göra dem till martyrer.

Och åsikten att min huvudsakliga anledning var att förstöra för L. Är inte det att tillskriva mig lite väl mycket inflytande? Jag vill ju bara förstå hur de motiverar detta.

Någon övergick, med passivt stöd från andra gamla partikamrater, till personangrepp och härskartekniker, någon la sig i försvarsställning rent allmänt. (För den som ändå vill ta del av det hela rekommenderas Anna Körlofs och Deepeds snygga nedplockning av ett populistiskt härskarteknik-grepp).

Det klart – vad hade jag räknat med? Många tycks sura på mig i L. De söker rimliga förklaringar till att jag säger som jag gör. Själv försöker jag alltid skilja på sak och person och jag har respekt för människors idealistiska arbete så länge det följer humanismens principer.

Det märkliga är aggressiviteten, ändå. Är du inte med oss är du emot oss. Människor jag haft trevligt, kul och intressanta diskussioner med ser plötsligt på mig som Judas. Nå, jag lever efter ett par enkla principer: jag får aldrig förlora min moraliska, ideologiska, kompass eller självständiga kritiska tänkande.

 

—

För de argument som framförs för samarbete med SD ger jag inte mycket. Sverige har länge stått emot: det tog lång tid för extremhögern att ta sig in i parlamentet och ännu har de inte fått stort inflytande. Det är ingen demokratisk rättighet att bli tilltalad, nämligen.

Tanken tycks vara att om vi släpper in dem i riksdagsarbetet på allvar, för dialog med dem, samarbetar med dem, kommer deras martyrstatus att minska, de kommer att tvingas ta ansvar och bli synade.

Och det är här någonstans DN:s artikel blir intressant.

Resonemanget innebär nämligen, hur man än vänder och vrider på det, att bidra till att normalisera SD – att göra dem till vilket annat parti som helst. Och det är de inte, tycker jag.

—

Min hobbyanalys ser ut som följer. Förr var det trångt i mitten och då blev det jobbigt för mittenpartierna. Nu förflyttar sig allt fler åt höger. Alla, faktiskt alla, utom V och C. Och dessa partier växer i opinionen. KD ramlar ur nästa val, sörjd av ingen.

Kvar längst ut till höger finns SD – bland annat normaliserat av M och L. Och vad händer sen?

—

Jag sa för länge sedan när jag började engagera mig politiskt: aldrig ett samarbete med SD. Då går jag ur. Jag kände nog vart hän det var på väg förra året och gick ur FP. Det var framsynt av mig, för en gångs skull. Om så inte varit hade just nu suttit och författat mitt avsked så jag är glad att det redan är gjort.

Det är en mörk dag för liberalismen som ideologi och det är delvis på Liberalernas ansvar. Men kanske sammanfattar hela saken demokratins inneboende problem: hur hanterar vi dem vars åsikter vi inte gillar?

Ryms SD inom demokratins ram förutom att de blivit invalda i demokratisk ordning? Jag tycker inte det, men jag kan ju ha fel. Oavsett vilket är många inom Liberalerna inte är så liberala när det kommer till när någon har motsatt uppfattning och kritiserar deras ställningstagande i just denna fråga.

Det blev ingen bra skilsmässa från Folkpartiet trots allt. Jag beklagar det – jag tycker om att lära känna nya människor. Men de personangrepp jag på olika sätt fått utså sedan jag lämnade var jag inte förberedd på. Oftast är sådant reserverat för meningsmotståndare.

Så, bästa L, övertyga mig med argument – inte med personangrepp eller härskartekniker.

Centern är Sveriges verkligt liberala parti – vilken tur att jag är medlem.

—

Lyssna gärna på detta apropå.

—

Relaterade blogginlägg:

När jag lämnade FP