Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Solon och jag

av adolphson

Ibland omnämns en viss Solon, 640-558 f.v.t, som demokratins upphovsman. Det som närmare avses är en serie ekonomiska, sociala och juridiska reformer han som den högste ämbetsmannen genomförde i Aten. Reformerna bildade tillsammans en sorts konstitution vilken ledde till republik i motsats till de envälden som rådde i de flesta (alla?) andra grekiska stadsstater.

Det hade visat sig nödvändigt att reformera statsskicket eftersom olika grupper inom det högre samhällsskiktet ständigt låg i luven på varandra och de egendomslösa medborgarna nästan helt saknade rättigheter och därmed helt var beroende av de högre samhällsklasserna. Det blev oro i samhället. Staten fungerade inte optimalt och missnöjet var stort. Att exempelvis stå i skuld till någon innebar i praktiken att vara slav. Kunde man inte betala sin skuld blev man i princip borgenärens egendom. Solon införde en sorts skuldsaneringslag för att undanröja rättsosäkerheten även om klasskillnaderna bestod. I förhållande till sin egendom reglerades medborgarnas rättigheter och skyldigheter och till stadens styrelse kunde bara de mest förmögna väljas – olika uppdrag i det allmännas tjänst fördelades längre ner i hierarkin efter egendomsinnehav.

I folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna (nedan) kunde alla medborgare, utan avseende på förmögenhet, delta i beslut rörande statens angelägenheter. Solons reformer syftade till att ta bort missförhållanden och (vissa) orättvisor för att åstadkomma ett mer harmoniskt samhälle. Resultatet? Ingen blev nöjd.  De rika ville att Solon skulle behålla den bestående ordningen medan de fattiga hade hoppats på en större ombildning av samhället.

Regeringsmakten gavs Rådet (alltså inte folkförsamlingen) och en annan nyhet blev införandet av domstolar att döma i enskilda ärenden och skydda konstitutionen. Solons lagar ristades in i stenpelare som inte finns bevarade. Senare källor har haft en tendens att se Solon som upphovsman till alla demokratiska lagar och reformer i antikens Aten vilket inte stämmer. Somligt fanns sedan tidigare, annat tillkom senare.

—

Jag har engagerat nig i demokratin. Jag tackar Solon för möjligheten. Blir det ändå inte som jag vill är mitt samvete rent då jag anser mig gjort vad jag har kunnat och förmått inom ramen för vad demokratin medger. Jag har sålunda rätt att klaga om, eller när, ett ett annat beslut, i mitt tycke sämre, fattas. I övrigt får jag hoppas att medborgarna, om de håller med mig, ger mig ett större mandat eller att de engagerar sig politiskt själva. På någon ny Solon är det måhända inte lönt att vänta.

—

Enligt Wikiquote finns några citat av Solon som kan vara intressant att lyfta fram i sammanhanget,:

Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.

Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.

Poeter berättar många lögner.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

Kalla pannkakor

av adolphson3 kommentarer till Kalla pannkakor

Min kusin gick just bort, min syster är svårt sjuk och en tidigare kollega togs precis av cancern. Även om jag själv är vid vigör och tämligen goda vätskor vore det synd att påstå att jag inte påverkas. För det gör jag. Jag påverkas. Min tappra syster citerade Kristian Gidlund och hans fantastiska blogg och meddelande krasst att det nu är hon som får äta sina pannkakor kalla. Apropå blogg kan ju den som vill läsa hennes. Den är väl värd en stund av din tid.

Det är viktigt för många att känna samhörighet, en identitet.

Jag hade en kamrat som aldrig riktigt kände sig hemma vare sig här eller där och till slut begick självmord. I Lasermannens Sverige kände han sig aldrig hemma trots sin svenska mamma, sina goda betyg och stora attraktionskraft. Det är en stor fördel i det mångkulturella samhället att medborgarskapet inte syns utanpå. Men vi måste ändå ta hand om varandra och lagstifta till förmån för utsatta. Och trots att Sverige idag tycks mer polariserat än tidigare hävdar jag att utanförskapet för vissa grupper var blytungt i folkhemmet. Och vi kan inte börja chakra med medborgarskapet. Once given är det absolut. Man blir inte av med det på grund av ett visst beteende. Jag kommer att kämpa emot varje förslag som på olika sätt vill beskära medborgarskapet för allt jag är värd.

Vill någon prata volymer i invandringsfrågan så låt gå. Här är en sorts volym: varje svensk bär i genomsnitt hem cirka 800 kg mat per år. Tacka tusan för att nyckeln till framgångsrikt företagande stavas p-platser. Mängden mat vi slänger är hiskeligt stor I min värld är det inte helt rimligt att mot den bakgrunden använda volymbegreppet för att reglera antalet människor att komma hit till vårt rika land.

Vissa tyckare känner sig missmodiga inför situationen i Ukraina och tänker att de känner igen Mellankrigstiden. Jag, å min sida, påstår att historien aldrig återupprepar sig men också att vi alltid lever i en mellankrigstid. När jag är dyster kan tankarna vandra i den riktningen.

Nyckeln stavas tillhörighet. Mötesplatser av olika slag och i det stora hela ett tolerant samhälle där individen kan förverkliga sig gör att hen inte känner sig övergiven eller utanför i tider av personlig kris eller i sökande efter en identitet. Som jag brukar tjata om: kollektivets minsta beståndsdel består av individen: bögen, kvinnan, muslimen, juden, terroristen, rasisten, våldtäktsmannen och barnet. Alla och en var får stå till svars för sina handlingar. Men nog måste en vision eller politik syfta till göra vardagen säker och framtiden möjlig för individen. Terroristen, våldtäktsmannen och rasisten borde kunna få hjälp att se konsekvenser och alternativ. Att känna sig utanför samhället, mindre värd eller kanske hotad, föder i sin tur en rädsla, ilska eller förakt för andra kategorier för andra individer. Jag trillar själv dit ibland.

I går skulle Vildvittrorna bada med några andra Vildvittror: sina kusiner. Tyvärr visade sig hela badhuset och sporthallen under en viss tid vara bokad av tusentals människor i lustiga kläder, illa matchande slipsar, för stora kostymer och färdigknuta flugor i bjärta färger och barn uppklädda till miniatyrer av vuxna. Jag tänkte att det måste röra sig om något frikyrkligt konvent. När det visade sig att jag hade rätt – Jehovas Vittnen hade massdop och gudstjänst – skämdes jag. Så fördomsfullt och föraktfullt av mig. För dessa vittnen såg så glada och upprymda ut. Vem är jag och komma med spetsfyndiga frågor i stil med att om endast 144 000 får komma in i himlen och det finns fler än 144 000 Jehovas Vittnen i världen – ja, hur får ni ihop det? Vad är poängen – finns det någon intern väntelista?

Skäms, Adolphson. Det som inte kränker är vare sig min eller samhällets sak. (Möjligen finns det sådana saker inom slutna samfund men det faller utanför ämnet). För den som ändå känner missmod kan jag berätta att det finns ett O store gud-museum med tillhörande sällskap i Mönsterås. (För de fåkunniga: Carl Bobergs berömda psalm sjungs ofta i många frikyrkor). Se där ett museum jag aldrig kommer att besöka. Men detta museum är en identitet, tillhörighet och källa till trygghet för många. När pannkakorna kallnar är det en så värdefull sak.

Och så kom 80-talet och hälsade på. Tänk så bra jag hade det i juli 1986. Tänk så ljus framtiden var. Även om jag aldrig blev professionell surfare eller framgångsrik Beach boy. Nej, så här kan man inte hålla på. Är pannkakorna för kalla så får man försöka med mental uppvärmning – så länge det går.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

den banala ondskan

av adolphson4 kommentarer till den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland. Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen. 1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel. Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren. Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt fyrtio  länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann. Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta. Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina. Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om. Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse. Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare? Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en  fortsättning på Nürnberg­rättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia. Det blir ett gigantiskt antiklimax. Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa. Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar. På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen. Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på. Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa. Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. Ondska genom beslut och byråkrati, alltså. Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade. Jag tycker resonemanget, så här drygt femtio år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken familj de fötts i. Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen. Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer. Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna? Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

—

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

av adolphson1 kommentar till Impediment eller Esagilia

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia. När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan. Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera, geggamoja, är grejen insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade. Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen. En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde. Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one. 

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm. Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där. Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker. Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den. Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Basilica Aemilia när det begav sig

 

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte. Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid: Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark? Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen? Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig? Nej, det tror jag inte på.

Demokrati och samhälle

Berlin-Sotji

av adolphson

1931, alltså strax före det nazistiska maktövertagandet, hade Tyskland tilldelats de olympiska spelen som skulle hållas 1936. Efter Nürnberglagarnas införande 1935 ville många att OS i Tyskland skulle bojkottas. Internationella olympiska kommittén försökte förmå tyskarna att tona ned den antisemitiska politiken i samband med olympiaden så att evenemanget inte skulle komma att bojkottas. Några kosmetiska förändringar genomfördes. Under vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen plockades exempelvis förbudsskyltar för judar bort från offentliga platser och två judiska idrottsmän togs ut till den tyska OS-truppen. Hitler visste att utnyttja olympiaden för att skapa en stor propagandamanifestation för sig själv och det nazistiska Tyskland. De runt om i världen som tidigt kritiserade diktatorn drunknade i vrålet och upphetsningen som, då som nu, kommer av ett OS. Hitler invigningstalade:

Den sportliga, ridderliga kampen väcker de bästa mänskliga egenskaperna till liv. Den åtskiljer inte, utan förenar de kämpande i förståelse och respekt. Det bidrar också till att förena länderna i en anda av fred. Det är därför den olympiska elden aldrig får dö. Det tyska folket är inte en krigisk nation. Det är en soldatmässig sådan, vilket innebär att den inte vill ha krig, men inte fruktar det. Den älskar fred men älskar också ära och frihet.

Över fyra tusen idrottsmän från fyrtionio länder deltog i sommarolympiaden i Berlin. Hitler infann sig dagligen för att bevitta spelen och möttes av stort jubel från publiken. Utländska besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget och många var positiva till den ordning och disciplin som rådde i Tyskland. Många runt om i världen, som inledningsvis eller ända till slutet, och i vissa fall därefter, stödde Hitler övertygades just på grund av, eller styrktes i sin övertygelse, tack vare OS i Berlin. Spelen blev den propagandaframgång som Hitler hade hoppats på. Med 33 guldmedaljer, 36 silver och 30 brons blev Tyskland dessutom spelens vinnare, före USA som kom på andra plats. I historiens backspegel lyfter vi dock gärna fram hjältarna, motståndarna, främst symboliserad av Jesse Owens. Men vi bör framförallt minnas vad flatheten och undfallenheten mot Hitler ledde till.

Sverige stod inte opåverkat av de antisemitiska stämningarna. Bevingat är Sven Jerings radioreferat från fotbollsmatchen Sverige-Japan, mer allvarligt var att vissa tidningar inför matchen skrev saker i stil med: Slår vi inte dessa snedögda halvapor med åtminstone 10-0 är vi inte längre ett kulturfolk.

I Sovjet, förlåt Ryssland, styr Putin. Han förföljer homosexuella, fängslar regimkritiker, och har liten respekt för demokratiska värderingar, miljö och mänskliga rättigheter. Han ljuger, manipulerar och anser att våld är ett adekvat politiskt medel. På det viset är han inte helt olik sin historiske tyske kollega. Spelen i Sotji kostar massor. De äger rum på massgravar från ett folk, tjerkesser, vilka råkade ut för Rysslands hårdföra imperialism på 1800-talet. Man lovade i ansökan att spelen skulle bli de mest ekologiska men stora förlorade naturvärden och störda ekosystem har blivit följden. Varje dag innan spelen framfördes ny kritik.

Man fruktade terror i Sortji. Attentatet mot Hitler ägde rum långt efter OS i Berlin. Tänk om någon lyckats spränga delar av OS-stadion i Berlin. Kanske hade många hundra oskyldiga människor då omkommit. Bland dessa oskyldiga kanske nazi-Tysklands diktator återfunnits. Med facit i hand så kanske…nej. Terror kan vi aldrig tolerera. Man kan inte ersätta en stor ondska med en lite mindre. Men tänk om världen bojkottat OS 1936. Om Sverige gjort så hade sannolikt inställningen till Hitler, och därmed vår roll under andra världskriget, i förlängningen vår efterkrigshistoria sett annorlunda ut. Vem vet hur det påverkat vår samtida historia: Statens rasbiologiska institut, Reeva, register över romer eller Sverigedemokraternas röstetal.

Den historiska oceanen omger oss. Kanske borde vi förhålla oss till den med lite mer respekt. Så här skrev en engelsk journalist efter OS i Berlin: Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk. Tänk om konstakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något talangfullt i den unge Adolfs tavlor och istället antagit honom till konstnärsutbildningen.

Jag uppmanar, alldeles för sent inser jag, alla: deltagare, hedersgäster eller konsumenter att bojkotta detta skamliga, bloddrypande evenemang som inte har något med idrott att skaffa.

—

Länkar

Forum för levande historia

Mitt blogginlägg om boxaren den judiske boxaren Trollmann

Mitt blogginlägg om OS i Stockholm 1912

Sveriges Radio om OS i Berlin

Demokrati och samhälle, Politik

Mattis fråga

av adolphson5 kommentarer till Mattis fråga

En av mina gamla vänner heter Mattias Cederberg. Vi umgicks intensivt på högstadiet och på gymnasiet. Han betydde mycket för mig, då. Sedan valde vi olika banor i livet: jag studerade i Uppsala och han blev professionell musiker i Tyskland. Många, ja nästan alla, av mina äldsta vänner var, eller är, vänsterorienterade. De visste givetvis att jag inte var vänster, men vi talade inte så ofta politik. Dels var jag inte politiskt engagerad på den tiden och dels följde jag salig mors råd att inte döma mina vänner efter politiska åsikter. Det rådet har jag följt senare i livet. Och det försöker jag fortfarande göra.

Sedan jag blev aktiv i partipolitiken, och därmed öppen med mina åsikter, är det vanligare att vänner, kollegor och givetvis andra politiskt aktiva reagerar. Många reagerar ofta negativt, ibland direkt aggressivt. Jag vet ju att jag kan vara polemisk, provocerande och ibland arrogant. Skillnaden mot förr är att jag numera försöker ta debatten och stå upp för min övertygelse. Konsekvensen blir att jag blir ensam. Människor tar i högre utsträckning avstånd eller fördömer mig. Jag har mött förolämpningar, anklagelser eller ”funderingar” över min mentala hälsa. Inte ovanlig är frågan hur det är möjligt att jag, som ju verkar vara så trevlig, vettig och kul i övrigt, är liberal.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg och delade här och där. Sedan även en artikel som diskuterade påståendet att resurserna till skolan inte minskat. Det blev en jobbig helg. Reaktionen blev rätt tuff. Jag fick föra flera olika parallella diskussioner där tonen (vilket kan vara svårt att avläsa i text) ofta var allt annat än nyanserad. Jag bestämde mig efter det för en sak: nu håller jag mig här på bloggen eller i verkliga livet för politisk debatt. Men min gamle vän Mattis tog sig faktiskt tid att ställa en nyanserad fråga. Och den förtjänar att tas på allvar. Så här skrev han i en av diskussionerna:

Får jag fråga en sak Fredrik? Kanske naivt men jag är ändå nyfiken. Från ett helt subjektivt perspektiv, mitt eget, upplever jag at samhället som vi båda växte upp i funkade rätt bra. Jag minns Kvarnbergsskolan med bara 54 elever men som ändå hade ett eget skolbilbliotek, kommunala musikskolan där jag fick min start i det som senare blev mitt yrke. Möjligheterna till att delta i en massa aktiviteter i kommunal regi. Sjukvård och tandvård som verkar att ha haft tillräckliga resurser osv. Självklart var jag ju barn under stor del av den här tiden och det bidrar väl till subjektiviteten, men jag minns även som 20-åring hur jag behövde hjälp från soc på sommaren och hur det då ver en helt annan värld än bara 7-8 år senare hos samma myndighet…vänligt, stödjande mottagande förvandlat till misstänkliggörande och skuldbeläggning…hur som helst verkade samhället ha funkat ok under vår uppväxt och det verkar att ha förändrat sig, om jag ser på hur verkligheten ser ut för de flesta. Om jag tittar på min egen sektor är läget på de flesta håll rent katastrofalt, skola och sjukvård verkar brottas med jätteproblem och äldrevården likaså. Subjektivt tycker jag att det ser ut som om samhället har blivit mycket mindre solidariskt och att samhällsklimatet i stort har blivit mycket hårdare. Jag tycker inte att det är bra att ha ett osolidariskt och hårt samhällsklimat och jag tror att det beror på en politisk förändring de senaste 20-25 åren. Jag tycker det ser ut som att den nyliberala riktningen har varit orsaken till förskjutningen, oavsett färgen på regeringen, och jag tycker att förändringen har varit till det sämre. Jag frågar mig hur du ser på det hela? Som socialliberal, lärare och historiker? Tycker du det är bättre idag? I så fall, vad var det som var kass tidigare? Om inte, vad tror du att det beror på?

Jag ska försöka att svara dig, Mattis. Självfallet är jag i mitt svar lika subjektiv som du.

Jag delar inte din (i mina ögon) romantiserade syn på 1970-talet. Jag tyckte det var hemskt att växa upp då. Jag brukar lite skämtsamt säga att det var två saker som var bra i 1970-talets Sverige: Valsegern 1976 och Leksands IF. Att jag vantrivdes under 1970-talet, men älskade det mer liberala 1980-talet, gör det mig medskyldig till den utveckling till det sämre som du beskriver? Hur det än är med det: det är därför jag är liberal. Jodå, nog funkade samhället rätt bra på 1970-talet. Men det gör det nu också. Hyfsat, iallafall. Relativt sett var samhället bättre på medeltiden eftersom den genomsnittlige medborgaren då hade, när alla nödvändigheter för livets nödtorft var avklarade, mer att spendera på nöjen och självförverkligande än i dag. Förstår du problemet, Mattis?

Mina barn går, och kommer att gå, på en friskola med estetisk inriktning eftersom det passar dem. Skolan är lite större än Kvarnbergsskolan men samtidigt liten och mysig. De blir sedda, känner sig trygga, får ägna sig åt olika resor, estetisk verksamhet men skolan har tyvärr inget eget bibliotek. Generellt sett har skolhälsovården och pedagogisk personal idag större resurser och mer anpassad utbildning att se barn med särskilda behov än på 1970-talet. Men säkert fanns det fler vuxna i skolan då, vilket kan, men inte behöver, vara en god sak.

Vad gäller tandvård och sjukvård har jag haft förmånen att se båda från insidan de senaste åren. En stroke och komplicerad tandoperation krävde det. Och jag är oerhört imponerad över vården jag fått. Tyvärr dras landstinget Dalarna med en miljard i underskott och jag är förvånad över att väljarna fortsätter ge (S) förtroende efter sjuttio år i maktställning. Men man får respektera demokratin. Staten kan inte låna, som på 1970-talet, till välfärd. Det är att inteckna sina barns framtid. Att då öppna upp för alternativ, privata såväl som offentliga, är en tydlig socialliberal politik.

Jag sitter i socialnämnden här i Falun. Jag har också en nära vän som arbetar där. Att påstå att myndighetens bemötande från politiker och tjänstemän är, och jag citerar dig, präglat av misstänkliggörande och skuldbeläggning låter i mina öron som en grov generalisering och slag i ansiktet på alla de som kämpar hårt med detta oerhört viktiga jobb. Det betyder inte att din upplevelse inte såg ut så. Men i min värld var det bemötandet vanligare under 1970-talet när ingen myndighet eller offentlig näring enligt Babels hus-principen behövde bry sig om vad människorna tyckte om deras bemötande av dem. För det fanns inget alternativ. Det fanns ingenstans att ta sina klagomål. Det var bara SJ som körde tågen. Alternativet var att gå. Nej, det är långt ifrån perfekt idag. Men det var ta mig tusan inte bättre förr. Det är konservativt att resonera så.

Så till din sista fråga. Vad var det som var dåligt förr? Under 1970-talet fanns det i Sverige dåligt utrymme för individen. Allt, eller mycket, sköttes med gruppen som norm. Tar vi skolan som exempel: individens behov var ointressanta. Jag själv hade lyckats mycket bättre i dagens skola än i den jag själv gick. Jag hade svårt med finmotorik. Jag kunde inte, ville inte, sy en fruktväska på förskolan. Jag kunde mycket annat, men just det kunde jag inte. Och det var testet för att avgöra huruvida man var skolmogen, eller ej. Alltså fick jag gå ett år till i förskolan. Jag fick inte tycka något om det. Inte mina föräldrar heller. Det bestämde myndigheten enligt den norm som fastslagit hur ett barn skulle vara. Idag finns sexårsverksamhet, temainriktningar på förskolor och skolor, genus, antirasism och mycket annat.

Men på 1970-talet drog man sig inte för att stjäla ett år av mitt liv. Jag blev på grund av debaclet med fruktväskan en självuppfyllande profetia, jag anpassade mig till dem som jag gick med och utvecklades därför senare. Jag minns det så oerhört väl. När jag äntligen fått klart fruktväskan ett par veckor efter alla andra (nåja, salig mor sydde väl det mesta) och stolt överräckte den till min förskolelärare underkändes jag eftersom väskan saknade knapp. En knapp måste väskan ha. Det skulle alla väskor ha. Hur skulle det annars se ut?

Där stod den sexårige Fredrik. Helt tom på känslor. Jag minns det som i går. Jag kom mig inte ens för att börja gråta av uppgivenhet. Det blev till att gå om ett år. Att fundera över det jag faktiskt åstadkommit istället för det jag inte klarat medgav inte normen. Jag fick under grundskolan inte möjlighet att spela musik eller utöva idrott med mina jämnåriga klasskamrater utan blev hela tiden hänvisad till barn som var ett år äldre vilket medförde att jag utvecklades senare eftersom jag alltid var sämre än de som var lika gamla som jag.

All kunskap mättes genom prov. Orkade, ville eller kunde du dunka in kunskaper för att senare kräkas upp dem på ett papper inom en given tidsram var framtiden din. Om du inte stack ut allt för mycket. Det jag var bra på, muntliga framföranden, räknades inte lika högt utan sågs ofta som en nödlösning när läraren inte orkade, eller hann, rätta prov. Men detta kunde inte ligga till grund för bedömning enligt myndighetens principer.

En sak var dock bra med förseningen: jag fick lära känna dig, Mattis. Men jag skulle också kunna rada upp massor med internationella exempel på varför jag anser att individen alltid står över kollektivet eller exemplet framför generaliseringen. Men jag nöjer mig med att säga att mina upplevelser formade mig till liberal, mer exakt socialliberal, i mycket större utsträckning än min uppväxt och uppfostran. Något som jag inte tror mig kunna säga att i motsvarande grad skett med mina gamla vänsterpolare från Falun. Men säker är jag naturligtvis inte.

Allt gott till dig, Mattis, och vet att jag fortfarande är imponerad av dig. Imponerad, som jag är av alla som lever sin dröm.

Kram!

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

av adolphson1 kommentar till Johann Trollmann

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen. Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom. Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar. Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell. Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom. Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln. Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport. Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt. Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation. Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen. Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om. Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal. I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen. Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationslägerlogiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna. Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel. I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover. Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig. Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon. Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1. 

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina barn och mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till. Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats. Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser. I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper. Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm. Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt. 1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev. Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare. Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk. Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen. För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande. Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap. Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter. Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara. Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på. Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig. Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades. Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten. Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter. Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk. Det är i alla fall så jag ser på saken.

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

av adolphson3 kommentarer till Drant och Schlonk

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet. På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Demokrati och samhälle

Om inte

av adolphson

Om saker och ting hade gestaltat sig annorlunda för mig, om korten fördelats annorlunda, hur hade mitt liv då tett sig?

Hade jag kunnat dra omkring på nån strand i Thailand iförd karmosinröda tangabadbrallor med leopardfoder, guldkedjor, gråsprängd hästsvans, en hajtand runt halsen och med en kvinna under varje arm? Det känns inte så, men hur säker kan man vara?

Om jag varit mitt i karriären i 1930-talets Tyskland, hur säker kan jag vara på att inte också jag fångats av locktonerna och gått med i nazistpartiet? Hade inte också jag varit stolt över att se mitt land hämnas alla lidna oförrätter? Och hade jag inte tyckt mig vara värd den nya vackra bostaden och det nya jobbet som bekräftelse på min position? Som den medlmåtta jag är, hade jag inte med iver kastat mig över de nya arbetsuppgifterna på det nya spännande arbetet i den nya statens tjänst? Och hade jag någonsin funderat över den judiska familj som bodde före oss i det stora, vackra huset vid gatans slut och vad som hände med dem?

Kanske hade jag förträngt tankarna.Motiverat det med att detta blir brs för barnen. Säker är man aldrig hur mycket Rickard Rättrådig man än tror sig vara. Det är så lätt att dribbla bort sitt sunda förnuft och höga demokratiska ideal till förmån för makt och position. Vi ser det hända hela tiden. Det är mänskligt att fela. Men var går gränsen? När tappar man självinsikten?Hur långt är man beredd att gå?

När jag tappar det hoppas jag innerligt att någon berättar det för mig. Och jag hoppas verkligen att jag lyssnar.