Demokrati och samhälle – Sida 14

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101 – värnpliktsfrågan

3 september, 201616 juni, 2021av adolphson4 kommentarer

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt.

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Irving vs Churchill

29 augusti, 2016av adolphson

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

—

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

—

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Smitta

24 augusti, 2016av adolphson

Sverige har en stark tradition av att inskränka mänskliga rättigheter. Sverige som slavnation är en relativt okänd sak, hur vi behandlat samerna, sympatier för Nazityskland samt svenska mäns våld och kränkningar av kvinnor, för att nämna några saker.

Det är inte alltid så att förbud och diktat förekommit – som i fallet med samerna – men jantelagen har i folkrörelse-Sverige historiskt sett hårt reglerat individens rättigheter. Just nu tänker jag på hur staten agerat mot individer när folkhälsan ansetts, eller faktiskt varit, hotad.

—

Under utbrotten av kolera under 1800-talet klev staten in med närmast diktatoriska proportioner (och visst – demokratin var ännu inte utvecklad): man inspekterade resenärer, satte sjuka i karantän, rökte ut människors hus och hem, besprutade importerade handelsvaror och detta pågick mycket längre än andra länder.

Svensken är rädd för farsoter.

Att vara drabbad av skammens sjukdom syfilis resulterade länge i av staten initierade tvångsbehandlingar, samhället krävde också rapportering om misstänkt spridning och för den som vägrade underkasta sig undersökning väntade inspärrning.

De lagar som reglerade detta levde förövrigt kvar in på 1980-talets och aids.

Med aids var 1800-talet plötsligt tillbaka med stiftande av nya lagar med syfte att förhindra det man uppfattade som en epidemi, allmän testning och samhällelig hysteri vilket mynnade ut i att såväl vårdpersonal som (alla) andra vilka kände sig kallade började predika om vad som kunde anses som acceptabla sexuella beteenden givet smittrisken.

Hiv-smittade, och kanske andra som misstänktes för smittobärare, sattes i ofrivillig karantän. Ett ganska stort statligt ingrepp i den personliga integriteten, kan tyckas.

Att vår första folkomröstning 1922 gällde huruvida det överhuvudtaget skulle vara tillåtet med alkohol, vår minst sagt ambivalenta hållning till alkohol under hela 1900-talet, synen på droger i vår lagstiftning jämfört med andra hemskheter, ja, allt detta säger självfallet något, mycket, om Sverige.

Nu senast gällde det svininfluensan – allmän panik och tydliga direktiv om att alla skulle vaccineras…med ett dåligt evidensbaserat och snabbt framtaget vaccin.

Staten i Sverige bestämmer – och det är väl bra – men tänk om staten har fel? Det kanske inte är omöjligt, men åtminstone mycket svårt, att överpröva statens beslut och direktiv i vårt land.

Och individens frihet är skör. Så länge man lever i en kontext, är en del av det gamla folkrörelse-Sverige, är det nog ganska lugnt. Men tillhör du en marginaliserad grupp sitter du måhända inte lika säkert.

Och för all del, det kunde vara du, eller någon anhörig, som på grund av statliga direktiv drabbades av narkolepsi.

—

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

Svininfluensan

—

Litteratur:

Berggren/Trägårdh: Är svensken människa

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Etienne Chaume

3 augusti, 2016av adolphson

Det är möjligen så att vi människor tror det vi vill tro.

Konspirationer och diverse mer eller mindre alternativa verklighetsuppfattningar har i en eller annan form alltid förekommit i historien. Rosencreutzarna, exempelvis, satte på 1600-talet människors sinnen och hjärtan i brand.

Överheten var ofta under detta århundrade mycket bekymrad över diverse agitatorer och pratmakare (populister, skulle vi kanske kalla dem i dag) som på gator och torg spred sina budskap, uppfattningar och villfarelser.

För det mesta rörde det sig om budskap av religiös art men ibland fanns viss substans – som att prästämbetet var en bluff eller överheten på olika sätt (moraliskt) korrumperad. Dagens populister använder snarlika metoder som gårdagens, tycks det mig.

—

I början av 1600-talet cirkulerade på kontinenten en skrift författad av några som kallade sig Rosencreutsordens brödraskap. Texten var riktad till Europas lärda och styrande och budskapet bestod av information om en ny reformation som skulle ställa allt elände tillrätta redan var påbörjad och ledd av ett hemligt och oförtrutet sällskap – Rosencreutzorden.

Legenden berättade om en tysk adelsman, Christian Rosencreutz, som på 1400-talet reste till fjärran östern och tillägnade sig ny vetenskap och allehanda mystiska saker. När han återvände till Europa grundande han en orden för att säkerställa sin kunskaps fortlevnad.

Orden menade i korthet att en ny världsordning stod för dörren där den gamla korrupta världsordningen skulle falla.

Sällskapet hade (enligt sägnen) vuxit i det tysta och spridit sig över världen och dess medlemmar ägnade sig åt goda och kristliga gärningar. De fick inte berätta om sin orden och de sammanstrålade endast en gång om året i en hemlig tempelbyggnad, ”den helige andes hus”, för att avlägga rapport om den nya världsordningens utveckling.

Flera skrifter från orden dök upp runt om i Europa och budskapet var strikt protestantiskt med udden riktad mot katolicismen som djävulens påfund och var tydligt influerad av mysticism (esoterism).

Genom skrifter och rykten som snart levde sitt eget liv sattes människors sinnen i brand.

Först 1971 stod det klart att Rosencreutsorden från början till slut var ett skämt iscensatt av en student vid namn Etienne Chaume och hans vänner. När de såg det hela gå över styr och vilken uppståndelse de orsakade blev de förskräckta och rymde fältet.

Långt senare berättade han sin historia vilken nedtecknades och berättelsen hittades alltså först 350 år senare i ett arkiv. Men ännu tror människor att orden existerar och exempelvis Wikipedia är i sin beskrivning helt ute och cyklar – läs själv.

Om man nu tror på beprövad historisk forskning och inte legender och påhitt, alltså.

—

Simon vises protokoll är ett av antisemiter påhittat dokument som beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. I skriften pekas diverse grupper ut, frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister, att vara judarnas redskap för att behärska världen.

Själva protokollet har vid upprepade tillfällen bevisats vara rent påhitt och är ursprungligen upprättat av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med syfte att utmåla judarna som ett hot mot staten.

Inte minst under de båda världskrigen spelade detta dokument en stor roll för händelseutvecklingen. Det når ständigt nya läsargrupper och förekommer än idag i den antisemitiska propagandan.

Trots att källkritisk granskning och dateringar av dokumentet visar gång på gång att det är antisemiter med en tydlig agenda som sprider denna dynga så fortsätter det cirkulera.

Det handlar, som sagt, antagligen om vad människor faktiskt vill tro.

—

Chemtrail är en uppfattning om att spår efter flygplan som är synliga på himlen efteråt innehåller giftiga kemiska eller biologiska medel som i hemlighet sprayas ut av myndigheter i en rad olika syften.

Möjligen har just den här konspirationsteorin (som jag ser den som) passerat zenit och kommer snart att hamna i den historiska garderoben tillsammans med månlandningen, Elvis, Area 51 och andra.

Men relativt högt uppsatta politiker verkar fortfarande tro på det. Att man inte funderar över att ”hemligheten” måste hållas hemlig av flygpersonal världen över (vilka antagligen måste räknas i 10 000-tal) för att inte, om uttrycket tillåts, läcka tycker åtminstone jag är lite konstigt.

Men vad vet jag i egenskap av non beliver.

—

I skrivande stund tycks hatet mot Hillary Clinton ta mytbildningen till nya nivåer.

”Croocked Hillary” ska enligt sina belackare (och de är många) vara köpt, ha våldtagit kvinnor, ha en agenda att sälja ut USA – och så vidare in absurdum.

Visserligen ligger Trump bakom en hel del av dessa påståenden, men inte bara han. Det är många som tycks hysa ett genuint hat mot henne.

Apropå Trump och konspirationer så nog är det lite märkligt hur man kan se en amerikansk miljardär, som gång på gång beslås med lögn i sina påståenden, som en oberoende kandidat och en folkets man.

Helt obegripligt, faktiskt.

—

Det går nog inte att komma tillrätta med den här typen av problem, tänker jag lite dystert. Helt enkelt för att människor inte vill komma tillrätta med dem.

När jag ibland försökt diskutera olika konspirationer möts jag ofta med argument i stil med att all media är köpt, min universitetsutbildning är inte vatten värd eftersom universitetsvärlden också är korrupt. Och så vidare.

Jag är lurad, naiv, för bakom ljuset, vill inte se ljuset.

Själv landar jag sammanfattningsvis i samma gamla fråga: hur jagar eller bemöter man någon eller något som är osynligt?

—

Källor:

Håkansson, Vid tidens ände, 2014

Wikipedia

DN: Några vanliga konspirationsteorier

Demokrati och samhälle, Foto, Mat och dryck, Resor, Retorik, Språk

bild 18 – svexit

27 juni, 201615 juni, 2021av adolphson

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne.

Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt.

Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat.

Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

—

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

—

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

—

L provar the på Harrods.

—

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

—

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. 3000 spänn för hela familjen på relativt bra platser – det var värt varenda Sterling. Otroligt bra!

Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

—

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats.

På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun.

Globaliseringen är här. Liket it or not.

—

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter.

Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

—

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

—

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land – redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit.

Jag håller med mannen på hästen nedan – det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig.

Engagemang är viktigt.

Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

—

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Demokrati och samhälle, Politik, Skola

Till Stefan och Jonas 2.0

7 juni, 2016av adolphson

Argumentet att Sverige är det enda landet i världen där friskolor får göra vinst återkommer ofta. Att det är vi och Pinochets Chile som spelar på den planhalvan.

Men är inte det ett tämligen ensidigt sätt att se på saken? Och återigen ett tveksamt sätt att föra debatt på. Guilt by association-konceptet taget till nya nivåer. Men låt oss vända och vrida lite på argumentationen.

Måhända är det också så att Sverige är det enda landet i världen där alla har rätt att välja en privat/fristående skola på samhällets bekostnad? För privata avgiftsbelagda skolor förekommer i många länder, antagligen i de flesta, men i dessa länder får den studerande själv betala terminsavgift och andra eventuellt tillkommande avgifter eller förlita sig på stipendier.

Sverige utmärker sig i så fall genom att göra fristående skolor tillgängliga för alla och en var på ett sätt som känns mycket folkligt och demokratiskt, jämförelsevis. Det är alltså inget nyliberalt experiment utan snarare ett sätt att öppna upp tidigare stängda dörrar för alla.

Demokrati.

Sverige är förvisso unikt – men inte som Stefan, Jonas och många andra vänsterut påstår. Jag konstaterar för min del att vi tack vare det svenska friskolesystemet i princip har avskaffat de slutna och segregerade privatskolorna till förmån för en modell som gör privata skolor, skolor med speciella inriktningar, tillgängliga för alla.

Var och en efter sin förmåga. Var och en efter sitt behov.

Bostadssegregationen och att alla vill gå i en skola i Stockholms innerstad är en problematik som är en del av ett annat mycket större problem. (Det går förövrigt att lägga ett stad/land-perspektiv på det. Att kvotera kan vara en väg. Men vem vill bli kvoterad till Falun eller Orsa? Det är det ju bara flyktingar som blir).

Jag antar att hela frågan kokar ner till frågan vilken roll vi vill att staten ska fylla. Om vi kan enas om vad en bra skola ska göra, inte moraliserar allt för mycket över att den i förekommande fall drivs affärsmässigt (enligt gängse lagar och reglerverk) eller använder skrämselargument för att försöka vrida tiden tillbaka till en rosaskimrande folkhemstid tror jag vårt lands skolväsende är på väg mot något bra.

Iallafall mot något bättre.

För en sak vet jag om det förflutna: det var inte bättre då.

Demokrati och samhälle, Historia

…sista sillen är här

5 juni, 2016av adolphson

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

—

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning.

Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona. Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning – men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd.

Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst – sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet.

Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel.

Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600 – att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden – snart är det kört.

—

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände.

Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket.

Förintelsen.

—

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden.

Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden.

Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?!

Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer.

Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

—

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

Till statsministern

2 juni, 2016av adolphson1 kommentar

Hej Stefan!

Du får ursäkta mitt något familjära anslag – du är ju trots allt statsminister. Men det är väl lite så här är det i vårt land – familjärt. Det tycker jag är bra.

Jag heter Fredrik, är 45 år, har två barn, en fru, en bil och bor i villa. Jag arbetar som gymnasielärare i Falun. Jag har tidigare varit lokalpolitiker för Folkpartiet men är idag medlem i Centern.

Jag är intresserad av politisk debatt och såg partiledardebatten i veckan. Som lärare och småbarnsförälder intresserar jag mig särskilt för skoldebatten. Jag är lite kluven i frågan om vinster i välfärden och det fria skolvalet.

Men när jag hörde dig, landets statsminister, uttala dig på det sätt du gjorde i debatten reagerade jag. Jovisst – jag förstår att du måste ha helhetsperspektivet och att jag ligger mina egna barns väl och ve närmast.

Men ändå. Vad är det du säger om mig? Jag är nämligen den där friskoleföräldern du och Jonas pratar om. Jag är vit, medelklass, bor ett välmående villaområde och har en relativt ny bil.

Du och Jonas säger att jag vill att mina barn ska bli en handelsvara på börsen.

Du och Jonas säger att jag bara vill ha skattesänkningar för att kunna renovera köket samt utnyttja rut och rot.

Det är jag som, enligt somliga på er kant, står framför mina barns friskola och hindrar flyktingar att komma in.

Jag häpnar. Vad är det som har hänt med debatten? Varför tror du och Jonas dessa saker om mig? Det är ju samma logik som Åkesson använder mot flyktingar och migranter.

Jag mår dåligt över era anklagelser. Jag vill inte sälja mina barn.

Jag tänker så här: under den tid jag haft mina barn på Söderbaumska skolan i Falun har ägandet övergått från smått till stort, till Pysslingen som är en del av Academia.

Under denna period har jag sett resurser tillföras och skolan renoveras. Jag har inte märkt att man skurit ner på personal eller resurser men det kanske jag kan fråga skolan om för att få närmare besked.

Mina barn stormtrivs. De verkligen älskar sin skola. De vill inte åka hem när jag hämtar dem och de vill dit tidigt på¨morgnarna så de kan äta frukost på fritids. Händer något får de hjälp och stöd.

Tänk om jag själv haft det så, tänker jag i ett infall av avund. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag gläds istället åt mina barns tillvaro.

Så borde alla barn få ha det.

Om vi förutsätter att lagar och regler följs (dåliga exempel och regelbrytare finns som bekant inom alla system, tider och verksamheter) – spelar det någon roll vem som utför tjänsten?

Om allt fungerar mycket bra – gör det då något att någon tjänar på det?

Jag jobbar själv i den kommunala skolan. Under flera år har jag levt med knappa resurser och besparingsbeting. Inför detta läsår beslutades exempelvis att vi lärare av ekonomiska skäl måste få tyngre tjänster. Det innebar mycket stress och press.

Är inte det också en sorts vinstjakt?

Visserligen måste en kommun följa vissa lagar och regler – som att verksamheten inte får belasta kommande generationer. Men om någon faktiskt lyckas att leverera en bra verksamhet och samtidigt göra det effektivt samt utan att dra ner på allt för mycket resurser – är då ett reglerat vinstuttag verkligen ett problem som får dig och Jonas att skuldbelägga tusentals människor.

Ska jag få dåligt samvete, är det poängen?

Det klart att jag ville ha en skola med höga resultat för mina barn. Jag ställde dem i kö redan innan de var födda. Alla gör inte de valen. Men är det inte bättre att hjälpa människor göra genomtänkta val än att skuldbelägga oss som gör det?

Är det bättre att alla har det tillräckligt dåligt än tillräckligt bra?

Annars tycker jag ni borde titta på de goda exemplen och inte bara på de dåliga när ni beskriver en situation.

Till sist vill jag säga att jag förstår att jag har det bra, att jag och mina barn är privilegierade. Jag menar, herregud, vi bor ju i Dalarna!

Men både jag (och alldeles säkert, för vi vet ju hur barn är) barnen vill gärna dela med oss och ta emot barn från andra kulturer och områden så det här med att kvotera in på friskolor tycker jag är jättebra. Där är ni något på spåren.

Men Stefan och Annie: det får vara lite rim och reson.

Att relegera vinstuttag är inte liktydigt med socialism. Att inte ha problem med att få en god utbildning av en privat friskolekoncern är inte liktydigt med att vilja sälja sina barn.

För att vara tydlig: jag vill inte sälja barn och jag tycker språkbruket är häpnadsväckande för att komma från landets högste ämbetsman.

Jag tror vi kan bättre än så här. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson

—

Relaterade blogginlägg:

Mattis Fråga

John Wintrop

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

4 maj, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

—

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

—

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

—

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

—

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

—

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Demokrati och samhälle, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rudolf Kjellén

28 april, 2016av adolphson

..föddes 1864 och blev inom statsvetenskapen i Sverige och övriga Europa (för att inte säga världen, se nedan) en inflytelserik gestalt. Han var professor först i Göteborg och sedan Uppsala samt riksdagsledamot.

Mest känd är Kjéllen för att ha lanserat begreppet Geopolitik, alltså läran om att betrakta stater som geografiska organismer. Han använder metaforen livsform för att beskriva den och avser därmed att staten bäst beskrivs (hur stater uppkommer, utvecklas och dör) så som en geografisk organism.

Hans idéer fick stort genomslag i samtiden – inte minst i Tyskland. Han lanserade detta i sekelskiftet 18-1900 samtidigt som, eller kanske går det att se honom som en av upphovspersonerna, en ny och mer aggressiv form nationalism föds.

Tankesättet går alltså i stort sett ut på att staten som företeelse bäst liknas vid en livsform med ett egenvärde och att denna livsform är viktigare än individen. Han vänder sig i dessa resonemang emot både den konservatism och relativt nyfödda liberalism som dittills präglat 1800-talet.

Individualism ses enligt detta tankesätt som ett hot och istället uppfattas en auktoritär och mytisk stat (som alltså lever ett eget liv och därför har ett egenvärde) som det högst eftersträvansvärda och viktigaste.

Denna extrema form av nationalism där staten är att betrakta som ett eget väsen kan ses som en av de ideologiska orsakerna till första världskriget. Även tankar om staten som ett folkhem för sina medborgare – i stil med vad socialdemokratin men också nazisterna senare skulle förespråka – finns i idégodset.

I Kjelléns akademiska forskning finns däremot, iallafall inte vad jag kunnat snappa upp, inte några tankar om mänsklig rasbiologi eller uppmaning till våld som politiskt medel – så som senare inom nazismen. Som riksdagsman ska han dock emellanåt ha gjort rasistiska uttalanden.

Rudolf Kjellén var omstridd redan under sin livstid och det fanns många som vände sig emot hans idéer och hans forsknings betydelse för statsvetenskapen. Jag själv är dock inte närmare insatt i detta.

Något jag däremot tror mig förstått är att SD intresserat sig för Kjelléns ideologiska tankegods. Om en också beaktar att SD är ett stort parti bland LO:s (i synnerhet om en tycker detta är konstigt) medlemmar så kanske en här kan hitta något ideologiskt spår i historien.

Tankar om hur vi bygger upp en modern välfärdsstat, vad en svensk – eller för all del nationen Sverige – är finner sitt, eller ett, svar hos Rudolf Kjellén. Då som nu, tycks det.

Förlåt mitt tjat (det är väl historieläraren i mig som aldrig riktigt släpper sitt grepp) men historien återupprepar sig aldrig. Däremot kan den som vill lära sig av vissa mönster.