Demokrati och samhälle – Sida 16

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

21/8 1968

10 oktober, 2015av adolphson

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat.

Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande.

Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawa-pakten och NATO.

1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte.

Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade:

Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel.

Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken.

Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden.

Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan.

Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan).

Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja.

Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén.

S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig:

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat – förutom att jag inte är socialist – så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid.

Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu.

Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

—

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Demokrati och samhälle, Foto, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 99 – Pe

25 september, 20157 juni, 2021av adolphson

Det blev inte helt tumultfritt att lämna partiet – men det klart, jag kom ju med lite kritik. Sådan kritik – den som kommer inifrån – brukar sällan falla i god jord. Trevlig artikel med Länsförbundsordföranden i alla fall. Hursomhelst. Nu kan jag gå vidare med andra saker och inte vara så taktisk och politiskt korrekt hela tiden. För det finns ju så många bisarra lustigheter därute, det går ju att snappa upp en hel del för den som tar sig tid att se efter.

Exempel?

Tja – varför kallas det sverigedemokratiska kvinnoförbundet inte istället för Bruna bönor? Eller kollegan som snart ska pensioneras och kallad till ett föredrag om den framtida arbetsmarknaden lite brydd undrade över föredragets relevans just för vederbörande. Kanske mailet där Dyslexiradions inläsningstjänst erbjuder att hjälpa till kunde falla på läppen? Nej, jag är nog den jag alltid varit – på gott och på ont.

Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtuna-tönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig:

Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det.

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Over and out – idiot

21 september, 201527 september, 2023av adolphson3 kommentarer

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Att ingen i KF, eller ens i mitt eget parti, reagerade på det här bidrog definitivt till att jag förlorade tilltro till det politiska systemet och vad jag kunde utföra inom det. Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

—

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik. Så har det inte blivit i någon större omfattning. Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand. Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma. Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här tio åren av lysrörsmöten, vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket. Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund, inte Annie Lööf, som debatterar med järnrörspartiet. Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För tio dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat. Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt. På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras. Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst. Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag. Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie.

Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang. Min vän Joel är ett stort föredöme i sammanhanget.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan). Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

—

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande. Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt. Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

—

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop. Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen. Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade. Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Den Änglaljuva brukar säga: ”jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg.” Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker. Nåväl, jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

—

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det. Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt, jag ska ägna mig åt kärlek.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet

Torekov vs ärtsoppa

10 september, 2015av adolphson2 kommentarer

Bjuder Carl Filip någonsin Victoria på ärtsoppa?

—

Monarkin är en plym. Med den nya grundlagen kan den avskaffas med ett penndrag. Så försvarade Olof Palme på 1970-talet inför sin partikongress att socialdemokraterna inte slogs för republik i arbetet på den nya grundlagen (www.svt.se).

Under 1970-talets moderniserades Sveriges grundlagar på flera områden. Bland annat reglerades kungens ställning i en kompromiss mellan partierna 1971. Uppgörelsen har fått namn efter platsen där förhandlingarna hölls: Torekov.

Det var nu Sverige blev en konstitutionell monarki – där monarkens roll reducerades till att vara en statschef med symboliska åtaganden och i stort sett utan politisk makt.

Därmed genomfördes en genomgripande förändring av samhället – man kan jämföra med den föregående författningen som varit bruk sedan 1809 och som fastslog att Sveriges rike skall styras av en konung.

(Eller varför inte jämföra med Karl X Gustav som på dödsbädden en smällkall januarinatt 1660 i Göteborg gjorde en avslutande redigering av sitt testamente. Först stod där att kungen skulle ”styra med råds råde”. Den i lunginflammation döende kungen strök helt sonika ”råds råde” och kvar blev ”kungen ska styra”. Och vips så var sonen och arvtagaren Karl XI enväldig. Märkligt att det hela godkändes av ständerna. Man kanske borde kolla upp mer i detalj hur det där gick till. Eller kanske inte.)

Under 1970-talet stod det fullt klart att mycket förändrats i det offentliga Sverige och vi behövde modernisera styrelseskicket. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade visserligen försvunnit och det var inte längre avgörande att kungen personligen stödde en regering – det viktiga var att man hade en riksdagsmajoritet bakom sig.

(Innan Torekov-uppgörelsen var monarken – Gustaf IV Adolf och hans föregångare – en aktiv spelare vid regeringsbildningar och hade till och med den reella maktbefogenheten i det att han, och alltså inte talmannen, efter att ha konsulterat de olika riksdagspartierna utsåg ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över krigsmakten.

Det är rätt mycket makt, det.)

Uppgörelsen i Torekov gjorde få helt nöjda. Vissa socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva igenom republik. Partistyrelsen svarade att en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad (www.svt.se).

Många moderater var emot hela saken. Men kompromissen höll och gör så än i dag

Gustav IV Adolfs sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Han förväntas enligt grundlagen som antogs 1975 att i egenskap av statschef närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat.

Han är ordförande vid utrikesnämndens möten och även vid det särskilda ceremoniella mötet efter ett regeringsskifte. Eftersom han är statschef ska nya ambassadörer från andra länder få sin legitimitet att verka i Sverige av kungen.

I övrigt ska han – och efter honom Victoria och efter henne Estelle – (kvinnlig tronföljd infördes 1979) vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det enligt Torekov-uppgörelsen att monarken inte säger något som strider mot regeringens linje.

—

En fråga infinner sig.

Symbol för vad? Sverige? Historiskt förtryck? Ska kungahuset ha någon som helst legitimitet är det bara för kungligheterna att kavla upp ärmarna. Fyll slotten med flyktingar och asylsökande, exempelvis.

Gör nåt.

Redan 1975 restes krav om att utreda frågan om kvinnlig tronföljd. Victorias födelse 1977 bidrog till genomförandet. Bland argument för ändringen anfördes bisarrt nog jämställdhetsskäl (alltså inom familjen Bernadotte). Intressant. Men jag fortsätter inte på den linjen.

Nej, jag stannar kvar i det sena 1970-talet.

Lagen om kvinnlig tronföljd genomfördes slutligen ett par månader efter Carl Filips födelse 1979. Kungen protesterade – han ville ha kvar Carl Filip som kronprins. Kungen motiverade sitt ställningstagande med att den lille prinsen ju redan hunnit vara kronprins och arvtagare till Sveriges, Götes och Vendes tron i 7 månader.

(Ja, visst ja. Hertigdömet i Pontecorvo tillkommer också)

Kungen tyckte inte man kunde ta ifrån lillprinsen titeln och hans framtida jobb. Han ville ha Carl Filip som sin efterträdare. Ingen, vad jag har sett, frågade efter drottningens åsikt.

Moderata röster i riksdagen tycktes plötsligt glömt argumenten om jämställdhet och menade nu att en kvinna minsann inte kunde föra ätten vidare.

Någon hoppades att kungabarnen på grund av allt detta ståhej inte i framtiden skulle bli osams. Och därav min inledande fråga: vågar kungabarnen äta ärtsoppa ihop?

Säkert har Chris ett grymt recept för det är ju han som brukar sätta maten på bordet, säger han.

—

Nåja. Ännu tycks kungahuset hyfsat väl förankrat. Frågan är om de förtjänat det.

Jag, för min del, tycker nog inte det.

Bistånd, Demokrati och samhälle

Chefen i EU vs Tage

6 september, 2015av adolphson

Min vän Tage har ingen blogg, hemsida eller liknande. Iallafall inte vad jag känner till. Det är synd det – jag tror han skulle få många läsare.

Så här skrev han iallafall nyligen på sociala medier.

—

Lång(ish) post om vad DU kan göra IDAG för att ändra förutsättningarna för flyktingkatastrofen. Läs, agera, dela! Strunta i detaljerna längst ner om du inte hinner läsa allt.

EDIT: För att kunna dela posten, använd inte ‘share’ längst ned, utan kopiera och klistra in:https://www.facebook.com/tagewidsell/posts/10153084862102196?notif_t=like

När jag en gång för länge sedan blev utbildad i katastrofsjukvård fick jag lära mig mantrat ‘ABC’. När man anländer till en katastrofplats är allt kaotiskt, och för att hjälpa sjukvårdaren göra rätt prioritering ska man minnas ABC: Andning, Blödning, Chock. Ta först hand om de som inte andas, stoppa sen blödningen och vårda sen de som är i chock.

Situationen runt om oss påminner just nu om en enda stor katastrofplats, och vi som har en möjlighet att hjälpa till vet inte var vi ska börja. EUs system för att ta emot flyktingar är i chock. Syrien och andra länder blöder. Men först måste vi hjälpa de som inte andas. De som spolas upp på Europas stränder. De som kvävs till döds, packade som sillar i överhettade lastbilar.

Analogin haltar lite, för de personerna, de människorna är ju redan döda. Vi kan inte göra något för dem. Vad vi kan göra är att se till att inte fler går samma öde till mötes, och det är EUs regelverk kring vem som får komma in i unionen som är orsaken till de döda i medelhavet. Om det gick att komma till Europa med flyg skulle ingen riskera livet i vågorna. Att ändra det här är enkelt, om bara viljan finns. Jag fyller på med lite bakgrund längre ner, men först:

VAD KAN DU GÖRA?
Många gör jättebra saker just nu: samlar pengar, skänker saker etc. Det behövs, men kommer inte att hindra att fler dör på medelhavet. Vi måste skapa opinion, och det gör man genom att se till att alla förstår problemet.

1. Dela Hans Roslings film
I det här korta klippet förklarar Hans Rosling på sedvanligt briljant manér hur EUs regler skapar kaos och kostar liv. Du kanske har sett det, men alla har inte det. Dela dela dela!
https://www.youtube.com/watch?v=YO0IRsfrPQ4

2. Kontakta politiska partier och politiker
Kräv svar på vad de vill göra åt den akuta situationen. Jag kontaktade alla riksdagspartier på Twitter igår. Centern och Kristdemokraterna svarade, men utan någon lösning i sikte. Så här skrev jag:

“Tusentals flyktingar dör på Europas stränder. Inte pga av kriget, utan pga EUs asylregler. Vad gör ni för att ändra detta?”

Ni kan säkert komma på något bättre att skriva till:
@socialdemokrat
@miljopartiet
@nya_moderaterna
@folkpartiet
@Centerpartiet
@kdriks
@vansterpartiet
@sdriks (ja, de med)

3. Kontakta media
Media bevakar flyktingkatastrofen just nu, men inte mycket skrivs om EUs roll i hemskheterna. Känner du folk i media? Jobbar du själv i media? Upplys!

4. Dela den här posten
Ju fler som förstår att opinion är vägen till att ändra EUs regler desto närmare är vi en lösning. Har du vänner med bra nät-klout? Se till att de delar posten, eller delar länken här ovan.

BAKGRUNDEN
Jag är varken jurist eller särskilt bevandrad i EU, så det kan finnas detaljfel i den här beskrivningen. Huvuddragen är dock dessa:
EU har i en serie regelverk och fördrag enats om hur hanteringen av flyktingar ska gå till. I korta drag är det två separata delar som ställer till de största bekymren:

* EU-direktiv 2001/51/EC – det är detta Hans Rosling pratar om i videon. Direktivet lägger ansvaret för att avhysa någon som inte ges asyl på den som har transporterat flyktingen till ett EU-land. Dvs flygbolag. Eftersom flygbolagen inte vill, eller anser sig ha råd, att vara flyktingdomstol så släpps inga flyktingar ombord på flygplanen. Och den enda väg som återstår till Europa är med hjälp av människosmugglare.

* Dublinförordningen, som säger att det är det första EU-landet en flykting kommer till som är ansvarigt för att ge, eller inte ge asyl. Det vill säga, någon som kom in i EU via Grekland kan bara söka asyl där.

Så vad kan politikerna göra då?
* Tyskland har redan sagt att de inte tänker skicka tillbaka asylsökande till EU-landet de kom till först. Dvs, de frångår Dublinförordningen. Sverige skulle kunna göra samma sak.
* EU-direktiv 2001/51/EC har alltså en klausul om att Genevekonventionsflyktingar undantas från återtransportansvaret. Om EU deklarerade Syrienflyktingar som Genevekonventionsflyktingar skulle inte flygbolagen behöva ta ansvar för det beslutet.

Två simpla beslut, med otrolig impact.

Det är det här sista som får min hjärna att koka när jag ser bilder på döda barn i vattenbrynet. Det saknas bara en liten gnutta politisk vilja för att ändra på allt det här. Ett pennstreck och inga fler skulle behöva dö till havs.

Snälla hjälp till att dela och informera. Inga fler döda barn på stränderna!

Tage Widsell

Why Boat Refugees Don’t Fly! – Factpod #16

This shows you why the refugees crossing the mediterranean by boat, can’t just fly to Europe. DATA SOURCE http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexU…

YOUTUBE.COM

—

Nu är det ju så att jag själv är politiskt aktiv. Visserligen på en ganska blygsam nivå men ändå – det där att man ska kontakta politiker och kräva svar som Tage skriver om …ja, den har jag funderat en del över.

Man hör nämligen motsvarande tankegångar här och där nu och då. Kontakta. Opinionsbilda. Ställ krav.

Det tycks mig ibland som att det råder ett skyttegravskrig mellan politiker och alla andra. Man ska kräva svar av politiker men man ska inte engagera sig själv i ett politiskt parti. Med den generella inställningen kommer demokratin att förändras till det sämre. Faktum är att den förändringen redan skett.

Visst är det många som engagerar sig och gör bra saker – men det är få som är medlemmar i ett politiskt parti och ännu färre som sitter i en nämnd eller fullmäktige.

Partiernas gräsrotsnivå krymper och de främsta företrädarna rekryteras ur en liten broiler-grupp. Demokratin professionaliseras – och det var ju aldrig meningen.

Med det sagt – vad är mitt svar i egenskap av politiker på det Tage efterfrågar? För även jag berörs ju oerhört starkt av det som händer runt omkring oss idag. Jag kan inte riktigt njuta av något fullt ut eftersom miljontals flyktingars öde ligger som en konstant störsändare inuti mitt huvud.

Så ja, naturligtvis måste man förändra EU i enlighet med vad Tage skriver ovan. Men jag tror som sagt inte det långsiktiga arbetet gynnas av att så få engagerar sig politiskt.

Och om det var jag som bestämde allt i EU?

Tja – för det första skulle jag stärka och utvidga flyktingläger i krisområdets absoluta närhet. Dessa skulle jag skydda med militär. Därefter skulle jag starta nya i varje EU-land. Jag skulle se till att stora, säkra passagerarfärjor trafikerade rutten över Medelhavet så de flyende säkert skulle nå fram.

Vidare skulle jag i varje medlemsland bygga upp nationella center för integration som involverade hela samhället och avslutningsvis skulle jag avskeda mig själv som Chef för EU och istället anställa mig i ett sådant center – beläget i Falu-trakten – i egenskap av lärare.

Demokrati och samhälle, Politik

SD och socialismen

26 augusti, 2015av adolphson2 kommentarer

Tänk om det inte är så konstigt att så många som tidigare varit socialdemokrater nu röstar på SD, när allt kommer omkring?

—

När jag blev politiskt medveten var det vanligt att människor kategoriserades efter politisk uppfattning.

Ett förhållningssätt gällde antagandet att alla som röstade på borgerliga partier var egoister och om man istället trodde på solidaritet och rättvisa så fanns det bara ett sätt att visa det på: nämligen genom att vara socialist.

Jag satt rätt ofta som dumdryg tonåring i upprörda diskussioner där jag med emfas hävdade att detta var det största hyckleriet bland alla: uppfattningen att socialister ensamma stod för solidaritet, empati och rättvisa.

Jag hade dock rätt svårt att pedagogiskt förklara vad jag menade med detta. Idag nöjer jag mig med att fastslå liberalismen som den sanna vänsterrörelsen med den enkla motiveringen att alla rättigheter måste vara möjliga att nå för alla individer.

Detta i motsats till traditionell socialism som i praktisk politik ofta utformas så att alla och envar måste göra allt på samma sätt.

Det är det där med generaliseringar. Det blir ofta inte så bra. Visst fanns det egoistiska borgare då och visst gör det så idag. Och visst finns det socialister som, fjärran från våldsvänstern, verkligen tror på solidaritet, jämlikhet, empati och rättvisa.

Men det fanns alltid något under 70- och 80-talen som störde mig med alla dessa självgoda sossar, de som i självgodhetens namn lade patent på godheten, ja, det var något störande med det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Och så i helgen när jag läste om SD:s nya framgångar slog mig en tanke. Tänk om det är så att majoritets-Sverige, alltså de som i stor utsträckning förr var sossar, röstar i egennytta. Och de alltid gjort det.

Det är med den tankegången faktiskt inte märkligt att det är just inom socialdemokratin som SD vunnit sina framgångar. (Jo, jag vet, de flesta strömmar från M till SD men SD är faktiskt enligt vissa mätningar största parti inom LO-kollektivet.

Så länge S byggde ett samhälle som från vaggan till graven tog hand om den traditionelle socialdemokratiske väljaren var partiets position ohotad. Majoritetsväljaren vill nämligen bli omhändertagen. Vederbörande vill bli curlad, ha det tryggt och bra.

Systemet ska fixa allt. Och det klart det skulle ske genom att låta en förmögen överklass betala för det. Inget ont i det, kanske.

Det är nog länge sedan arbetarrörelsen till hundra procent röstade på S. LO-kollektivet har i det nya millenniet fått det så bra att den gamla arbetarretoriken eller politiken inte längre fungerar.

Moderaterna visade fingerfärdighet när de lanserade Nya Moderaterna, men så värst konstigt att så många hoppade över blockgränsen 2006 är det ändå inte. Hade plötsligt socialdemokraternas kärntrupper gått från solidaritet till egoism?

Tro det, den som vill.

Nej, det är nog som det alltid varit. En stor andel människor röstar i egenintresse. Varken mer eller mindre. Man vill kunna lita på systemet och inte anstränga sig – man betalar gärna skatt bara man blir väl omhändertagen.

Nu är man istället rädd. Rädd för globalisering, rädd för invandring, ja, rädd för allt. LO-trupperna känner av konkurrensen utifrån. De som alltid röstat på S är nu plötsligt oroliga för att från-vaggan-till-graven-perspektivet ska försvinna på grund av det tryck invandringen medför på systemet.

Då spelar det ingen roll hur världen ser ut eller att miljontals människor flyr för sina liv. Kastade handgranater i Malmö blir ursäkten för att ta det slutgiltiga klivet över till SD med motiveringen att det nu banne mig får vara nog.

Inga intellektuella, faktabaserade eller värdegrundsmässiga argument biter. För svenskarna röstar i stor utsträckning i egenintresse. Det är som det alltid varit – med den skillnaden att vi idag lever i en mer orolig värld.

—

Jag talar just nu enbart för mig själv i egenskap av Folkpartist. Vi måste stå alliansfria (eller möjligen tillsammans med Centern) för att kunna driva en verklig socialliberal politik och vi måste våga välja ett nytt progressivt, dynamiskt och modigt ledarskap.

En enig valberedning föreslog på nytt att Jan Björklund ska väljas till partiledare i november. Jag ska dit men jag har ingen annan att rösta på.

Jag är rädd att tåget just gick.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Varför en håller på

20 augusti, 2015av adolphson

Låt mig göra en principiell utläggning.

—

Jag tycker att vissa saker är viktigare än andra. Jag försöker – utan hänsyn till egen karriär eller vad människor i allmänhet tycker om mig – att alltid stå för mina grundvärderingar.

Jag gör det för att jag mår bra av det och för att försöka förmedla en annan samhällsbild än exempelvis den SD står för.

Jag vägrar förhålla mig till populism. Det gör att jag per automatik kommer att stå mot enkla synsätt eller förklaringar till saker och ting – alltså mot ytterligheter på vänster- respektive högerkanten.

—

Jag oroas av att det finns fler främlingsfientliga partier i Europa i dag än under 1930-talet. Det är illavarslande att det nuförtiden byggs fler, större och längre murar än när kalla kriget var som mest kylslaget.

Det finns hopp. Krisen idag är förvisso större än den som föregick nazismen och Hitler men skillnaden är att vi idag har EU. När Hitler började gasta fanns knappt ens ett FN.

Alla människor har rätt till frihet. Därför tror jag att EU i grund och botten är något bra som bör utvecklas i så många riktningar det går. EU står för öppenhet och människors lika värde – inte för ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför gillar SD inte EU.

Det är också naivt av praktiska skäl att vara emot EU. Den ekonomiska (europeiska) dynamiken finns nämligen till stor del i Europa. Det, farbror Sverigedemorkat, påverkar farmors livskvalitet om order sluta komma till SSAB.

Man måste liksom ha alla Dalahästarna i hagen, om uttrycket tillåts.

Det blir alltså fattigare men också tråkigare här hemma om vi, för att använda SD-retoriken, stänger gränsen. Jag tror faktiskt inte – om jag får sticka ut näsan lite – att den enskilde svensken är fullt medveten om vilket mäktigt land hen bor i.

Om vi som nation i större utsträckning kände vilken potential som finns här hemma tror jag betydligt färre skulle rösta på SD.

—

Det tjatas nu och igen om att ingen politiker eller parti våga prata om integration. Därför äger SD den frågan. Vilket nonsens. Vi pratar ju inte om annat.

Att bli svensk måste ur ett liberalt perspektiv innebära att man lär sig ett språk och ett förhållningssätt men också att man behåller sin särart och identitet i sitt kommande svenska liv. Detta är verklig integration.

Alla har förutsättningar att göra en klassresa, att gå hela vägen, att finna sin fulla potential i Sverige.

En liberal måste ha en positiv grundinställning till invandring i en global värld – i synnerhet när flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget – annars är hen inte liberal. Vi får se till att lösa problemen, helt enkelt.

Det är detta det hela kokar ner till. Pudelns liberala kärna.

—

Det uttrycks oro för att engagemanget i Sverige sjunker. Kyrkor, föreningar och politiska partier – alla tappar medlemmar. Missing Peoples är det enda undantaget (och det är ju bra).

Men jag tror inte på det där. Jag tror bara engagemanget ändrat karaktär. Men det är en sak utanför ämnet.

Själv har jag – trots återkommande vånda – valt att engagera mig.

Jag väljer inte att kandidera för FP på grund av partiets skolpolitik. Nej, för mig innebär en röst på FP att säga nej till rasism och att bejaka alla individers unika värde. Och jag tycker FP är bäst på att ge goda idéer en chans att förverkligas.

Eftersom dessa värden är så viktiga för mig anser jag att FP bör vara alliansfritt och byta ledning.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

13 augusti, 2015av adolphson

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

2 augusti, 201525 september, 2023av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen, som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Skola

Irma Grese

30 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.