Demokrati och samhälle – Sida 20

Förbjud SD rätten att skaffa barn

23 september, 2013av adolphson6 kommentarer

Så här skriver Sverigedemokraterna i sitt partiprogram:

Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse. Oerhört centralt är också att barnens bästa beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område. Av dessa anledningar motsätter sig partiet krav från såväl ensamstående som från samkönade par eller polygama om att få adoptera barn. Detta bortsett från speciella fall av anhörighetsadoption. Av samma skäl motsätter sig Sverigedemokraterna även lesbisk inseminationsrätt. Detta innebär på intet sätt att partiet motsätter sig eller nedvärderar dessa gruppers levnadsval eller läggning.

Okej, what goes around comes around.

Jag har tidigare krävt utvisning av alla Sverigedemokrater. Nu fortsätter vi på öga för öga tand för tand-paraden.

Det är sant som ni säger, Jimmie. Män och kvinnor kompletterar varandra. Men inte alltid. Ett mer korrekt generaliserande innebär tanken att det snarare är individer som kompletterar varandra.

Även vi liberaler ser förövrigt till barnets bästa i alla lägen. Det är det nog rätt många som gör.

Det är en sak att påstå något. Våra handlingar, och saker vi skriver och säger här och där, säger också något om våra värderingar.

Med det som stöd vill jag härmed förvägra dig Jimmie, och dina med-sverigedemokrater, rätten att skaffa barn på biologisk väg, genom adoption eller insemination.

Varför?

Det är inte så svårt, egentligen.

Jag anser att era värderingar inte utgör någon lämplig miljö för barn att växa upp i. Kollektivism, fördomar, kvinnohat, att på fyllan springa runt och vifta med tillhyggen, intolerans och drogmissbruk, utgör en skadlig miljö för barn. Och för vuxna med, för all del, men det är en annan sak.

Är vi överens så långt?

Då är det är inte mycket att göra, är jag rädd. Antingen får ni utvandra till Ryssland eller bli homosexuella. I båda alternativen lär ni er sannolikt något väsentligt.

I det förra fallet kunde ni förvisso jubla åt Putins syn på homosexualitet men möjligen få det lite jobbigt i egenskap av invandrare. I det senare något om hur det känns att leva som hetsad minoritet.

Hur känns det, Jimmie? Svider generaliseringen? Det träffar inte riktigt mitt i prick men ni får ändå åka med på köpet. Känns det kränkande att andra människor, jag, som egentligen inte vet något alls om ditt inre, har synpunkter på på din sexuella drift och vill reglera din biologiska längtan efter barn?

Nu tror jag verkligen du skulle lära dig något om tolerans, kärlek och medmänsklighet av att leva som homosexuell. Fast det vore, vid närmare eftertanke, inte helt schysst att påtvinga de homosexuella ett sverigedemokratiskt umgänge.

Äh, Jimmie, det här håller inte. Din, och ditt partis, syn på andra människor är egoistisk, trångsynt, parodisk och kränkande. Ska vi ta och dra ett streck över fånerierna och börja diskutera dessa viktiga frågor på ett seriöst sätt?

Ta bort (även) detta från ert partiprogram. Det är inte värdigt en modern demokrati.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Idag är kungen här!

10 september, 2013av adolphson

Det är inte helt hett med monarkin nuförtiden.

Det kanske inte är så konstigt. Det går inte att försvara monarkin ur vare sig moralisk, demokratisk eller intellektuell synvinkel.

Jag har, inser jag, gjort en liten resa under min tid som bloggare i min syn på monarkin. Från detta, via detta, till det här.

Och nu kommer han till Falun för att fira 40 år som kung. Jag undrar om det inte är så att han är här, just nu, när detta skrivs. Men…det kanske inte är så hett, som sagt. Och det är svårt att inte driva med allt, hela tiden. Så här skrev jag på Twitter tidigare idag:

Först flyger Obama över länet och idag kommer kungen till Falun. Det går bra nu.

Fast jag missar majestätet för några måste ju jobba också. Det kommer inga sparvar och flyger in i munnen utan ansträngning.

Kan man ladda ner kungen som app?

Och nu skäms jag lite. Måste jag fåna mig så, hela tiden? Jag vill ju inte vara med i vargflocken. Det är väl trevligt, för en del, att kungen kommer? Hans vara eller icke vara är väl annars en fråga för riksdagen.

Om jag själv fick prata med honom skulle jag säga så här:

Kungen, du är ju inte bara kung utan hertig av Pontecorvo, också. Och jag är inte bara en enkel kille från Falun, jag är (falu)korvskung också. Och, som framgår, stammar på mödrenet från västkusten.

Det skulle nog inte kungen tycka vara så roligt, han heller. Men en del säger att han har humor. Jag såg ett citat av honom i SvD i helgen. Någon som gjort något bra skulle belönas av kungaparet. Mannen fick dessutom en kram av drottningen. Mannen undslapp sig, uppspelt får man väl förmoda, till det församlade pressuppbådet att det minsann inte var varje dag man fick en kram av drottningen.

Kungens kommentar: Inte jag heller.

Jag twittrade lite i samband med Estelles dop också. Visst, nu är allt gulligt. Sedan vet man hur det går: syskon, fängelsehålor och ärtsoppa

Nåja. Vad har jag själv åstadkommit under dagen? Hjälpt några ungdomar med en källkritisk uppgift om forntiden. Och skrivit ett mail till skolledningen om miljön i elevmatsalen:

Hej!

Jag inser att ni rektorer har mycket omkring er i dessa dagar. Ändå vill jag upp något jag ser som ett problem som pockar på uppmärksamhet.

Miljö är viktigt, inte minst med tanke på de skriverier som varit i omlopp den senaste tiden. Nu har jag sedan terminsstart besökt elevmatsalen vid olika tillfällen och tidpunkter. Visserligen kommer jag kanske från en lyxig miljö (matsalen på HBO) i sammanhanget men jag måste säga att miljön i elevmatsalen här på Lugnet är bedrövlig.

Det är stressigt, trångt, dålig akustik + en hög ljudnivå.

Jag gissar att många elever inte mår bra i den miljön. Jag vet iallafall att jag inte gör det.

För egen del kan jag ju göra ett val. Och resultatet av det valet blir att jag från att ha varit en regelbunden gäst i elevmatsalen slutar att vara det. Men detta val kan eleverna i samma utsträckning inte göra. Det är inte heller eftersträvansvärt, tycker jag, att de gör samma val som jag.

Dels tycker jag alltså vi bör värna om miljön för elevernas skull. Dels tror jag att kvaliteten på matsalen gör mycket för skolans rykte och möjligheter att locka elever.

Att tränga sig från matsalen, utan bricka, med tallrik, bestick, knäckebröd, mjölk och servetter i händerna, till personalrummet kan, om man ser positivt på tillvaron, ge upphov till såväl kreativitet som underhållning för omkringvarande kollegor och elever, men möjligen göra lokalvårdarna ledsna, känns inte heller som ett lockande alternativ. (Ånej, jag har ju nycklarna i väskan, nu ska jag knacka…)

Förövrigt tycker jag, apropå kost, som Gunnar K. Skippa läskmaskinen i en framtida kafeteria.

Som avslutande i-landsproblematik vill jag återge en diskussion mellan två kollegor i personalrummet.

Kollega 1: ”Åh, vilken kö. De borde ha två kaffemaskiner här. Det har de på Kristine”.
Kollega 2: ”Om vi inte ens har tid att stå fem minuter i en kaffekö utan att känna stress har vi större problem än som kan lösas genom en extra kaffemaskin”.

Allt gott (ursäkta, men göteborgaren i mig kunde inte låta bli att avsluta så där)!

Och i kväll är det föräldramöte. Då ska jag informera om Falu Gymnasium. Det är jag ganska bra på.

Just nu är jag, som kanske framgår, uttråkad. Det är sannolikt kungen också. Mitt råd till dig kungen: börja blogga.

Demokrati och samhälle

Perspektiv på invandring

4 september, 2013av adolphson2 kommentarer

I går kom beskedet att regeringen beviljar permanent uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien. Hear! Hear! som britterna säger. Vad säger, måhända, SD?

Jag tillhör dem som dels tycker att vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa människor ute i världen och vidare att invandring och mångfald berikar och utvecklar Sverige.

Det är dock ett faktum att invandrare i stor utsträckning återfinns i lågstatusyrken i Sverige. Exempelvis inom vården och i servicesektorn. Och istället för att ta tag i det problemet klagar vissa över att vi har för få ”enkla” jobb.

För mig är det ett märkligt bakvänt sätt att resonera.

Det är också ett faktum att det förekommer diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Somalier vandrar vidare till andra länder och det är lättare att få ett arbete om din arbetsansökan är ställd från en man med ett svensk-klingande namn.

Som det visat sig kan det ta upp till 4 generationer för en invandrad släkt att bli svensk.

Som vi FP påpekat nu och då är nyckeln för lyckad integration att snabbt komma ut på arbetsmarknaden. Jobb = integration = välfärd. För alla.

Kanske kunde vi lära något av de gamla romarna? Hedern att bli upptagen som medborgare handlade i Rom inte om etnicitet eller ursprung. Det väsentliga var hur du bidrog till staten. På roms gator trängdes under Pax Romana afrikaner, asiater, judar, människor från iberiska halvön och norra Europa.

Det ger en identitet utöver etnicitet att få kalla sig medborgare.

Det hörs även på prefixen. Med är något positivt och bra. In är också ett positivt värdeladdat ord. Att vara med och inne är bra. Man tar del av något och bidrar. Att vara ute eller att man utvandrar från ett land innebär det motsatta.

USA är just nu på tapeten. Mycket är ruttet med den amerikanska demokratin. Men jänkarna har en rätt intressant princip i sammanhanget: hylla flaggan och följ landets lagar så är du amerikan.

Så lätt men samtidigt så svårt.

Vi i FP har med varierad framgång och pedagogik lyft frågan om språket som nyckelfaktor för lyckad integration. Jag vill påstå att enbart språkkunskaper inte löser problem vidhäftade integration.

Det handlar också om att lita på individerna som kommer hit. Gör vi det så löser det sig. En individ som känner förtroende är bättre än alternativet. Oavsett hudfärg. Istället för att bygga upp barriärer och trösklar, på exempelvis arbetsmarknaden, bör vi bryta ner dem.

Och som en följd av det resonemanget kan vi alltså inte släppa fram Jimmie Åkesson oemotsagd.

Nu är det så att vi som kollektiv har skapat ett samhälle innehållande ett relativt stort mått av utanförskap för en relativt stor grupp. Då får vi också ta ansvar för det.

En individ med driv ställer tusen frågor. En individ som får en andra chans blir ambitiös . Lata svenskar, curlade av socialdemokratiska bidragssystem, blir lätt utmanade. Och arga.

Jag kanske hårdrar det lite men jag har sett det många gånger själv, i mitt yrke.

Invandrare i första eller andra generationen, på komvux eller i gymnasiet, som brinner av iver att lyckas. Människor som gör vad som helst för att ta tillvara på den chans de, eller deras föräldrar, aldrig fick i sitt gamla hemland.

Håglösa medelklassungdomar utan driv för studier men med mycket ilska i sig.

Den första kategorin vill inget hellre än att utnyttja det, vid en jämförelse, fantastiska land vi skapat. Och att ge något tillbaka till det. Den andra kategorin det rakt motsatta och ibland skyller de sina känslor på kategori ett.

Detta måste jag, som en representant för myndighets-Sverige hantera. Detta måste jag, som politiskt aktiv, ta ansvar för.

Vi får inte, kan inte, låta unken rasism eller rigida samhällssystem komma i vägen för individers möjligheter eller vårt lands framtid.

Eller som integrationsminister Ullenhag uttryckt saken: Mångfald är avgörande för Sveriges tillväxt

Demokrati och samhälle

Ut med packet

10 juli, 2013av adolphson17 kommentarer

Jag har iakttagit hur många de senaste åren, ofta rätt så framgångsrikt sett ur en intellektuell synvinkel, försökt bemöta Sverigedemokraterna genom argumentation baserad på kunskap om faktiska förhållanden kring invandring, ironi och humor eller genom solidaritet och humanism.

Inget fungerar. Det rinner av dem och deras väljare som vatten på en gås. Så här kan vi inte fortsätta. Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad, som det heter.

Vi måste göra något.

Och nu, efter att ha lyssnat på Åkessons fruktansvärda tal i Almedalen, känner jag att vi definitivt passerat anständighetens gräns. Alltså behöver inte jag heller känna mig bunden av detta allmängiltiga moraliska stopp.

Ska vi basera det politiska klimatet på intolerans och illvilja så låt gå. Men dörren svänger alltså åt två håll.

Sverigedemokrater!

Jag förvägrar er härmed grundläggande demokratiska rättigheter i mitt land!

Ska pensionärer, som slitit och släpat i hela sitt liv och byggt upp Sverige, få sämre vård och omsorg därför att samhällets resurser måste läggas på att upprätthålla parasiterande sverigedemokraters demokratiska rättigheter?

Jag säger nej!

Ska människor som flytt från krig och övergrepp, människor som kommer med erfarenheter och kunskaper och som kan göra mitt vackra Sverige ännu bättre, förvägras rätten att, eller själva på grund av er inte vilja, komma hit?

Jag säger nej!

Jag förbjuder er också rätten att tala eller skriva offentligt. Jag vill dra in läkarvård och utbildning för er. För ni är inga riktiga svenskar. Människor är ni enbart till det yttre. Till det inre, det verkligt viktiga, räknar jag er som främlingar hos mänskligheten och som ett hot.

Jag vill skärpa polisens möjligheter att kontrollera ID för att på så vis lättare lokalisera er, häkta er, för att sedan utvisa er.

Vart ni tar vägen kvittar lika. Syrien, Egypten eller Guantanamo. Eller kanske till månen. Enkel resa. Hej då, so long, auf wiedersehen.

Varför då, kanske ni undrar? Eller ni kanske tror att jag skämtar? Nej då. Jag är gravallvarlig. Ni förstår: jag vill inte ha sådana som er i mitt vackra Sverige. Ni tar hit ert hat, er in-humanism och ert vanhedrande av stolta svenska traditioner. Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att ni tillåts medborgarskap.

Ni är likgiltiga för människor. Och nu har det smittat av sig. Det är en risk man tar när man sprider ett budskap som ert. Jag känner på samma sätt för er som ni känner för invandrare. Det är väl inte så svårt för er att kunna relatera till den känslan?

Jag vill inte att ni fortsättningsvis smittar ner mitt fina land med er skeva syn på människor från andra länder, homosexuella, kvinnor eller kriminalitet.

Så det är bara att packa väskan.

Till månen med er.

Nu.

—

Nu skrattar ni Sverigedemokrater måhända.

Kanske viftar ni lite lojt med järnrören, så att säga, och sippar avslappnat på en ljummen starköl i sommarvärmen. Föreställ er för ett ögonblick att jag förestod Sveriges största parti och sa detta.

Går det att leva sig in i, tro? Inte? Det är väl det där med empatin som spökar, en egenskap ni helt enkelt inte förmår relatera till.

Nu är allt jag skriver ovan en omöjlighet eftersom jag inte tror på våld, hat och intolerans.

Min ambition är dock att få inflytande för att kunna bemöta er och all smörja ni smetar ner vårt fantastiska land med.

Hela tiden. Jämt.

Svaret på problem förknippade med integrering och invandring är inte stängda gränser, kollektivism och rasism. Svaret på att vilja ha en fri och individuell livsstil är inte homofobi eller kvinnoförakt.

Var helst ni för fram dessa mörka tankar ska jag vara där och möta er.

Hela tiden. Jämt.

Utom på månen. Där får ni vara ifred tillsvidare.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

27 maj, 2013av adolphson6 kommentarer

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

—

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

På en mätt mage

21 maj, 2013av adolphson1 kommentar

Min faster säger ibland: På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Det finns en klassisk uppsats inom kriminologin – Skördarna och deras inverkan på 1800-talets stöldbrottslighet – skriven av Johannes Knutsson. Jag hörde faktiskt av mig till honom, eftersom jag varit nyfiken på uppsatsen ett tag, och han hade vänligheten att skicka delar av materialet.

En sak som studien, tillsammans med annan forskning givetvis, slår fast är att stöld inte är något som enbart förekommer i industrialiserade samhällen men inte förekommer så mycket i agrara som det gamla bonde-Sverige.

Det huvudsakliga resultatet handlar om orsakssambandet mellan stöld, nöd och svält. Alltså att vi i huvudsak stjäl mer när vi lider nöd. Helst grundläggande nöd som när vi inte har mat för dagen.

Det kan tyckas som en självklarhet. Men det räcker att studera synen på fattiga eller marginaliserade hos vissa för att nödvändigheten av påminnas om detta orsakssammanhang blir tydlig.

Hej, farbror sverigedemokrat. Välkommen till Studio Adolphson.

Statistiken i uppsatsen visar att stöld och snatterier ökar vid lågkonjunktur. Särskilt vid höga matpriser eller dålig tillgång på mat så ökar denna typ av brottslighet.

Detta var inget okänt för den samtida observatören. Det är sålunda inget historisk forskning upptäckt genom att titta i historiens backspegel. Däremot är uppsatsen ett utmärkt exempel på hur historia kan, och bör, användas av oss i nutiden.

Låt mig förklara.

Fattiga människor är inte till naturen mer kriminella än rika. Visserligen kan stora sociala skillnader och orättvisor leta till ilska, hat och frustration mot en privilegierad klass. Av sådana exempel kryllar det av i historien, nu senast den arabiska våren.

Däremot begår fattiga och marginaliserade grupper fler brott. Man stjäl för att lindra sin nöd. Ju svårare tider desto mer desperation. Då ökar benägenheten att ta en rövare, om uttrycket tillåts.

Statistiken för antalet dömda under nödåren i mitten och slutet på 1800-talet visar i studien att det till största delen var de fattigaste och egendomslösa som stal.

När skördarna passerar en viss miniminivå upphör naturligtvis inte människor att stjäla men ökningen och sambanden avtar. Andra förklaringar till brottsligheten får då sökas.

Det är även intressant att fundera över förändringar i en grupps, generations, lands, beteendemönster. Finns det samband, exempelvis, mellan tillgänglighet på vapen och narkotika och vår brottsbenägenhet?

Det viktigt att använda historisk forskning och vetenskap till att slå hål på myter, generaliseringar och fördomar. Hårdare tag löser inte brottsligheten på sikt men påverkar påtagligt samhället. En invandrare är från födseln vare sig mer våldsbenägen, eller kriminell på andra sätt, än någon som är född i landet.

Hur vi fördelar resurserna, skörden, har däremot stor betydelse. Samt hur vi kan få våra åkrar att ge större avkastning. Det påverkar integration vs utanförskap alltså arbetslöshet kontra arbete vilket i sin tur påverkar hela vårt samhälle.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1970-talet. Ökningen har stegrats sedan 2006 säger SCB. Detta är allvarlig kritik mot regeringen. Många har fått bättre, framförallt den breda medelklassen. Men för de utan arbete, eller som av andra orsaker står utanför har det blivit sämre och svårare.

Får vi tro historien ökar alltså brottsbenägenheten i denna grupp. Det tycks mig som om SD:s lösningar på denna typ av problem är primitiv.

Jag gillar förövrigt inte allianskonceptet. Folkpartistiska regeringsföreträdare säger sig vara nöjda med att FP fått inflytande i snart åtta år. Men vi kladdas också ner med en (främst M-baserad) politik som inte känns liberal.

Därför tycker jag vi ska gå till val på en egen politik. Därför tycker jag vi ska stå utanför alliansen. Förstå mig rätt. EN rödgrön variant vore i mina ögon inte att föredra på något sätt eftersom ivern att fördela skörden skulle hindra återväxten.

Jag bara tror att det är bättre att gå till val på egen politik och efter ett valresultat fundera över alternativen.

För det är väl som faster säger: på en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Demokrati och samhälle, Miljö, ohälsa

Pandemi

30 mars, 2013av adolphson

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Kunglig vilja och förmåga

21 mars, 201323 mars, 2018av adolphson1 kommentar

I går, efter att Vildvittrorna tystnat och den Änglajuva somnat in, satt jag i min musikstol en stund. Denna gång innehöll lurarna min favoritaria framförd av Jussi.

Följaktligen är det inte så konstigt att jag, med Den Störstes röst i öronen, kom att fundera över den handfull svenskar som verkligen utfört stordåd, de som verkligen gjort skillnad inom sina områden.

Jag tänker alltså inte på sådana som bara är, eller varit, riktigt vassa inom sitt gebit. Nej, jag menar de få extraordinära personer som helt enkelt är bäst.

Top of the line.

Jussi är en sådan. Han är helt otrolig. Den störste. Kungen. Ohotat nummer 1 bland tenorer. För mig är han Gud. Bland kvinnorna är det självfallet Birgit Nilsson som når nästan samma status.

Min favorit i samtiden är Malena Ernman. Hon visar hur man kan ta sin begåvning från ett klassiskt fält till ett nytt. Även det är imponerande. Och modernt.

Jag kan inte avhålla mig en anekdot om Jussi.

Inom operan är det kutym att de som spelar huvudrollerna visar kollegial respekt och tillsammans tar emot applåderna mellan akterna. Jussis motspelare bröt en gång mot detta och ställde sig framför honom på scenen för att ensam ta emot publikens jubel.

Jussi hämnades under andra akten. Istället för att anpassa sin röst till motspelarens gav han allt han hade. Det blev, för att använda sig av en underdrift, svårt för motspelaren att höras.

Birgit Nilsson fick en gång frågan hur det var på toppen. Ensamt svarade hon.

Men alla gillar ju, märkligt nog, inte opera. Film kanske? Ingmar Bergman räknas till en av 1900-talets absolut främsta regissörer.

Andra svenskar som kvalar in i kategorin världsklass är i mina ögon Zlatan, Borg och Stenmark. Kanske rangordnar jag Zlatan högst bland idrottsmännen, vi lär vänta länge på att få se någon av samma kaliber igen.

Men så är han också tämligen osvensk till kynnet. Vi som gillar fotboll kan lätt tappa bort en halvtimme framför You tube och Zlatans alla sköna mål .

Jag tänker självfallet också på Dag Hammarsköld. Att vara FN:s generalsekreterare går väl utanpå det mesta. Får vi en ny svensk sådan snart i Jan Eliasson, tro?

Det är väl det där med engagemang som imponerar. Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Att offra sitt liv för mänskligheten, att gå före med det egna livet som insats, ger dem en självklar plats bland världens eternal good guys.

Jag har tidigare bloggat om en annan, relativt okänd, sådan.

Sen har vi ju förstås baksidan av medaljen. Nämligen de svenskar man kan vara mest besviken på. Alltså de som genom sina förutsättningar kunde åstadkomma så mycket mer än de gör.

Staffan Tappers straffmiss i VM 1974 (Tappan Straffer, ni vet) kanske?

Nej, jag tänker inte på Staffan Tapper.

Det är förövrigt detta jag jobbar med dagligdags. Att hjälpa unga människor att utnyttja sina resurser och förmåga för att finna sin fulla potential. Eller åtminstone börja den utvecklingen.

Förmåga är en sak. Möjligheter en annan. Vilja är avgörande.

Någonstans, för att återgå till svenskar på andra sidan briljansen, kokar det hela ner till monarkin.

Vad kan motivera en modern monarki om dess medlemmar väljer att inte göra mer för utsatta grupper? Jovisst, kungen gillar naturskydd, scouter och drottningen barn. Den nye prinsen gillar hälsofrågor. Inget ont i det.

Vad de andra gillar vet jag inte riktigt.

Just nu struntar jag i principen om att man i en demokrati inte kan vara född till ett ämbete. För man KAN faktiskt argumentera för en konstitutionell monarki utifrån en demokratisk princip. Det är poängen med demokrati – man kan argumentera för vad som helst.

Men det bryr jag mig som sagt inte om denna sena kväll när detta skrivs. Istället har jag en annan tanke.

Låt staten ta hand om alla slott och ägor som hör till hovstaten och ge mig eller någon annan person 125 miljoner per år, alltså en summa motsvarande apanaget, att uträtta saker för så ska ni få se.

Jag kan tänka mig att det inom varje organisation och kvarter finns eldsjälar som kunde ha användning för den typen av resurser.

Ska monarkin finnas kvar får man nog ändra inställning. Kavla upp ärmarna, ta med en näve stålar och ge sig ut i verkligheten.

Jag skulle vilja framföra följande hälsning till kungahusets medlemmar:

Eders kungliga högheter! Jag gillar er. Jag har inga direkta synpunkter på era privatliv även om det följer ett ansvar med att vara offentliga personer. Jag har respekt för att ni betyder mycket för många människor. Men nu är det dags att leverera på ett helt annat plan om ni som institution vill ha något som helst existensberättigande i 2000-talet.

Ta tag i integrationsfrågor, våld i nära relationer, skolfrågor eller vad tusan som helst. Tänk, exempelvis, om Viktoria och Daniel ät bygga ett stort centrum på Haga för kvinnor som råkat illa ut, eller ett integrationscentrum, eller lät finansiera en specialmottagning för apatiska flyktingbarn.

Det vore att ta tag i folkhälsan på ett påtagligt sätt.

Förutom allt gott detta skulle göra för utsatta och behövande – tänk vad det skulle göra i goodwill och PR för monarkin.

Och nog skulle det göra det lite svårare att kritisera monarkin än vad fallet är just nu?

Kort sagt: Gör som den fantastiska konstnären Malena Ernman. Flytta den traditionella rollen in i nutiden. Kanske kan ett historiskt exempel i kungens egen gudfar Folke tjäna som exempel?

Demokrati och samhälle

Berlinmurs-argumentet

19 mars, 2013av adolphson4 kommentarer

Remembrance Day är en nationell högtid i de flesta länder som deltog i andra världskriget. Man hedrar denna dag de stupade i kriget.

Det finns i franska och tyska städer även monument med de stupades namn ingraverade. Det finns vidare stora krigskyrkogårdar från både första och andra världskriget runt om i Europa. Jag har själv besökt Normandie.

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag blev hånad för jag i går använde mig av berlinmursargumentet. Tage, han som gick i taket över argumentet, och jag känner varandra väl sedan lång tid tillbaka så ibland kan tongångarna bli lite hårda. Helst eftersom vi har olika syn på mycket i världen.

Hans senaste twitter får stå som exempel: Berliunmursargumentet är så jävla pantat så att jag inte begriper hur en smart människa som du kan använda det. Over and aus!

Ett snyggt, förvisso klassiskt, retoriskt grepp att idiot-förklara någon genom att vädja till vederbörandes intellekt. DU borde veta bättre. Men så enkelt går det inte. Frågan är för viktig för att viftas bort.

Salig mor sa alltid att man inte ska döma sina vänner efter politiska åsikter. Det har ofta varit användbart för mig att tänka så och jag har, bland annat genom det förhållningssättet, vunnit många goda vänner och diskuterat med många spännande människor.

Däribland Tage och likasinnade kring honom.

Som historiker reser jag dock genast ragg när någon säger att historiska exempel inte är giltiga i dagens samhälle.

Men vad innebär egentligen detta provocerande berlinmursargument?

Mitt i Europa, med epicentrum i Berlin, byggde ett system 1962 en mur. Man ville stänga inne medborgarna och stänga ute omvärlden, regimkritiska åsikter och tankar. Många av Europas innevånare levde därför inte i demokrati och frihet före 1989.

Idén är knappast ny. Kinesiska muren och Hadrianus mur är två andra historiska exempel på när mänskligheten försökt sig på trixet att rent fysiskt tvinga på någon annan sin överhöghet.

Berlinmuren var dock ett sådant flagrant övergrepp på mänskligheten att amerikanska presidenter utan problem kunde fira triumfer och göra sig till hela världens talespersoner och peka finger öster ut. JFK:s berömda tal har jag bloggat om tidigare.

Murens tydlighet som symbol för förtryck och våld gjorde även att en sådan president som Ronald Reagan kunde sätta ett historiskt fotspår genom sitt tear down this wall-tal som man kan få en glimt av här.

Jan Björklund har beskrivit berlinmurens fall som liberalismens största seger. Det tycker jag han gör rätt i.

Hela EU är ett fredsprojekt med andra världskriget och kalla kriget som bakgrund. Mer öppenhet, mer samarbete, mer globalisering ger ökad tillväxt och demokrati. Och framför allt mindre krig, hot och intolerans.

Vänstern och extrem-högern vill gå ur EU. De vill stänga gränser och isolera. Inte släppa in människor, som de uttrycker det: okontrollerat, i vårt land. Det verkar alltså som om både vänstern och högern, om än från olika horisonter, båda längtar tillbaka till tiden före murens fall.

Måhända glömmer man att Sverige är beroende av sin export. Kanske glömmer man också att exempelvis den svenska vården skulle kollapsa utan invandrare.

Marit Paulsen föreslog nyligen att man i Europa kunde ha en Remembarence Day. Syftet skulle vara att minnas hur det var i Europa före murens fall, exempelvis under mitten på 1970-talet: högerdiktaturer i Spanien och Grekland, vänsterdiktaturer i stora delar av östra och centrala Europa.

Skulle man resa någonstans var man tvungen att månader i förväg ha passet i ordning, ansöka om diverse visum och uppehållstillstånd, för att sedan, när man omsider påbörjat sin resa, finna sig sittandes i eviga köer i väntan på att diktaturens kreatur skulle dubbelkolla och trippekolla ditt pass för att du skulle kunna passera en gräns.

Lätt var inte temat för dagen. Inte fritt, demokrati eller jämställdhet heller.

Att arbeta eller studera utomlands var i princip omöjligt. Min gamla chef Ariana som tack vare kärleken flyttade från östblocket (som vi lite dumdrygt då kallade halva kontinenten) till Sverige bara för att upptäcka att hennes universitetsutbildning inte gällde här.

Den gällde inte.

Så hon fick helt enkelt skaffa sig en ny universitetsutbildning giltig i Sverige. Sedan fick hon väl hoppas att hon inte skulle flytta vidare till ett tredje land. Det mänskliga livet, eller samhällsapparaten i de flesta länder, är inte konstruerat att hantera att varje individ måste skaffa sig en ny utbildning om personen flyttar utanför landets gränser.

Nej, du Tage. Berlinmursargumentet är inte pantat. Det är i allra hösta grad relevant. Det är viktigt på samma sätt som vikten av att inte glömma bort Förintelsen, 9/11 1974 i Chile eller Gulag. Och så vidare.

Men jag gillar dig ändå. Och du mig, vet jag ju.

Men, som fredstrevare: Här!

Funkar inte det så: Här!

Och funkar nu inte något av detta så spelar jag ut det kort jag VET att du inte kan motstå: En grabbmiddag signerad Adolphson. Du vet ju hur det brukar vara: varje tillfälle är som att stå högst uppe på en klippa och kasta sig ut.

Vad säger du? Är det dags för en skål Gulag… förlåt, Gulaschsoppa, och lite livsåskådningsdiskussioner snart?

Demokrati och samhälle

Globalisering och socialliberalism

18 mars, 2013av adolphson

Är Europa en looser-kontinent minskad invandring och ökad utvandring?

Asiens ekonomier växer men det är framför allt i Afrika som de största tillväxt-regionerna finns idag. Den gamla kolonialmakten Portugal är i kris och dess innevånare utvandrar till sin forna koloni Angola.

Idag ser vi skrämmande höga arbetslöshet-siffror i framför allt södra Europa. Detta är en fara för EU och en fara för demokratin. Instabilitet leder som bekant till extremism. Detta ser vi redan i dagens Europa. Slutsatsen av det är att vi kan inte tillåta vilken ekonomisk politik som helst eftersom vårdslös ekonomisk politik också är en fara för demokratin.

Stöd, hjälp och solidaritet är nödvändigt. Men EU måste ställa krav för sina stödpaket.

Det ligger också ett moraliskt argument i detta. Människor är individualister på gott och på ont. Vi vill inte betala för att andra misskött sig. Vi vill inte i Sverige ha ett allt för bidragspräglat land finansierat av höga skatter. Det hämmar individen och förslöar kollektivet. (Detta står inte i motsats till att hjälpa dem som verkligen behöver).

Individens frihet är viktig men vi måste också satsa resurser för att ta hand om alla medborgare. Vi måste hela tiden utveckla och genomföra sociala reformer och för att detta ska gå krävs ekonomisk tillväxt. Grundbulten är detta är en politik som skapar fler jobb.

Det är här globaliseringen kommer in. För världen ser inte längre ut som den gjorde.

Vänstern verkar inte gilla detta. Jag blev just kallad pantad av en vänsterorienterad kompis för att jag använde det gamla argumentet att vänstern verkar längta tillbaka till tiden innan murens fall. Han blev lite sur.Det kanske inte är så konstigt eftersom jag anför liberalismens största seger mot vänsterns största förlust.

Symbolvärdet är starkt och känsligt även om det inte är helt aktuellt.

Vänstern är redan besegrad. De har inget att komma med. Därför tränger de ihop sig tillsammans med högern hos oss i mitten samtidigt som de hånar vår politik och ideologi. I Sverige är det M som är mest framgångsrikt på det området.

Men masken faller emellanåt.

Just nu ser vi en fördjupad konflikt mellan liberaler och konservativa i hela Europa. M/KD är idag allt för tysta tysta om vad som händer i Ungern och på andra ställen hos deras partikamrater. Det är dithän vi liberaler nu måste vända oss.