Sherlock Holmes

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

I väntan på… vadå?

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos. Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta om hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet. Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls. Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl rädsla för ohälsa som spökar igen. Det mest obehagliga med sådan är ofta inte själva förloppet utan tiden efter tillfrisknande när man drabbas av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blir jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt igen. Är det så det är att bli gammal, att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd, vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden…. väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, djävulen och resan upp eller ner. Al Pachino är kul som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin. 

Thåström har sin variant men mästerverket i filmens värld heter AngelheartRobert De Niro är briljant i rollen som…NEJ! AVSLÖJA INGET! Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket? Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa intro själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld. Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant. Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen. Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft.

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade. Jag har sett en död människa, en kamrat som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv. 

Jag kan tänka mig att man inte spelar en viss låt av Orup i Kolmårdens högtalarsystem framöver. Vore det undertecknad det handlade om skulle jag kräva att låten spelades. Anything for me but mindless good taste, som Cleese sa på Chapmans begravning. Jag får återkomma till det ämnet. 

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det. I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren. Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det. (Tillägg från framtiden: den finns också i pappas runa).

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. 
Sakta och nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort,
lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. 
Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. 
Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. 
Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket. 

Minnesvärda getingstick

Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey. Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Malin har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.
Greve Mörner från skaratrakten är en härlig figur. Det var släkten Mörner som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige. Den sjungande greven, som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog. En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.
Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans: jag hade mina excentriciteter för mig och han sina. Och vi uppskattade varandras upptåg. Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna. Han fixerade mannen noga och replikerade: Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto.

 

En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret: Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer.

Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var.