Karelin, Johansson och Ohlin (David och Goliat)

Jag är ingen vän av matchotyper. Och jag bryr mig inte särdeles mycket om brottning.

Men som sprungen ur 1970- och 80-talen och uppvuxen med den sovjetiska idrottsmystiken vill jag ändå, så att säga, slå ett slag för den ryske brottaren Alexander Karelin.

Han måste vara en av den moderna idrottshistoriens mest framgångsrika utövare. Åtminstone anses han vara världens bästa brottare genom alla tider.

Karelin förlorade under sin karriär inte en enda match förutom den sista då han skadedrabbad föll i OS-finalen i Sidney 2000. Han tog 9 guldmedaljer i VM, 12 i EM och 3 i OS.

Idag är han tydligen politiker. Som politiker i Putin-land kan man kanske också ha nytta av att väga 127 kilo och vara 191 cm lång.

Karelin omgärdas av många berättelser och myter . En beskriver ett tillfälle när han ville hjälpa några vänner att flytta då han bar ett kylskåp på modiga 100 kg, och som normalt krävt flera normalstarka människor att bära, på ena axeln upp för flera trappor.

Skröna eller inte.

Svenske Tomas Johansson var även han en framgångsrik och skicklig brottare. Problemet var bara att han var aktiv samtidigt som Karelin. Johansson tog bara en poäng mot Karelin under hela sin karriär och de möttes många gånger. Johansson har blivit känd som den som gick flest matcher mot Karelin och därigenom uppnått en sorts kultstatus han med.

Karelin själv utsåg förövrigt Johansson till sin farligaste motståndare. Humor eller bara fakta?

Själv kommer jag aldrig att glömma Tomas Johanssons blick när han brottades mot Karelin. Men ändå. Johansson är värd att minnas av flera skäl. Det gjordes ett fint porträtt av honom i Mästarnas mästare. 

Lite på samma sätt som jag ser på Tomas Johansson och hans relation till Karelin ser jag på den gamle folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Istället för att fira en internationell akademisk karriär som professor i nationalekonomi stannade han hemma i Sverige och blev den samlade oppositionens ledargestalt mot det socialdemokratiska maktmonopolet.

Det är viktigt, märker vi inte minst idag, med en fungerande opposition i en demokrati. Den rollen fyllde Ohlin.

Han kunde blivit statsminister. Han borde blivit det om valsystemet sett ut som det gör idag och om han inte blivit orättvist misskrediterad av socialdemokraterna – något jag ämnar återkomma till.

Bertil Ohlin

Jesus brorsa

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom.

Man behöver inte tro på allt dravel Dan Brown skriver. Hans böcker är, precis som Bibeln, berättelser och inte nödvändigtvis att betrakta som sanning.

En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom.

Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human.

En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen.

Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat. Fräscht.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet?

Denna fundering var faktiskt anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i 1,5 års heltidsstudier.

Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken.

Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd över huvud taget efter tillfället då Jesus som 12-åring besökte templet i Jerusalem.

Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon – fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde då rakt inte på att han var den utlovade Messias, inte.

Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta. 

Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem!

Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda.

Den vanligaste icke religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen.

Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket.

Brorsan Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd.

Jakob, å sin sida, stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen.

Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya testamentets skrifter.

Lika känd som sin bror blev inte Jakob. I min knepiga hjärna poppar en jämförelse mellan Michael Jackson och hans bröder fram.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och 40 år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus.

Det var som inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet.

Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favorit-lärjunge Johannes ta hand om henne.

Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet.

Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117).

En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer.

Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

För egen del läser jag gärna berättelserna om Jesus på samma sätt som jag gillar att läsa om många andra existerande, historiska eller fiktiva personer: Ivanhoe, Tarzan, Moder Teresa, Nelson Mandela, Robin Hood, Gandalf, Fogelstakvinnorna, Rosa Parks, Svarta Nejlikan, Jussi eller Raoul Wallenberg för att nämna några.

Nebukadnessar

Egentligen är det inte så synd om kungen, inte. Och egentligen är det inte så synd om Sverige som har en (medioker) monarki. Frågan jag ställer mig är vad monarken gör med sitt ämbete.

Jag menar, det kunde ju varit värre. För oss, här, idag, alltså.

Ta Nebukadnessar II, exempelvis. Denne (jag kommer just nu inte på någon bättre nationalitet) mesopotamiske kung levde ca 630 f.Kr – 562 f.Kr. Hans namn betyder ungefär skydda mina gränser/mitt rike.

Därför passade namnet också rätt bra in på Morfeus (drömmens gud i grekisk mytologi) skepp i filmen The Matrix. Därför passar måhända namnet också in i SD:s egen drömvärld.

Nebukadnessar regerade i ett land som sträckte sig från Eufrat till Nilen. Det du, Carl XVI Gustaf. Men vad blir vår monark ihågkommen för, tro?

Nebukadnessar byggde om och utvidgade Babylon med palats, tempel och ringmurar. Ett av världens sju underverk, Babylons hängande trädgårdar, byggdes enligt legenden vid den här tiden, förmodligen av Nebukadnessar som present till hans hustru (Wikipedia).

Nebukadnessar är även känd för den berömda blå Istarporten, som han lät bygga i Babylon men som idag finns att beskåda i restaurerad form på Pergamonmuseet i Berlin. Hur nu det är möjligt. (Egentligen är det ju inte så konstigt men detta faller utanför denna bloggpost).

Förutom krig med perser och egyptier så erövrade Nebukadnessar Jerusalem 597 f.Kr. och förstörde staden nästan helt nio år senare. Efter att hela den judiska staten förintats förde han en stor del av befolkningen till den babyloniska fångenskapen.

Det är väl för detta han är mest känd.

Enligt den hebreiska traditionen tillfångatog han profeten Daniel och försökte även omvända denne till den babyloniska tron. Men profeten motstod försöket. Väl hemma Babylon igen fick Nebukadnessar det lite jobbigt. Och det är nu som vår kung borde spetsa öronen.

Nebukadnessar börjar nämligen drömma om sin egen Gud, Marduk. Så här lyder berättelsen om denna dröm: 

Marduk sa: varför gör du så här mot dem som inte gjort dig något? Du ska inte göra om det annars straffar jag dig hårt. Nebukadnessar lyssnade inte på Marduk utan fortsatte plundra Jerusalem. Nebukadnessar drömde åter om Marduk, sin högsta gud. Marduk sade: Nu ska du få din bestraffning. Nebukadnessar bad om en chans till. Guden sa då: detta är din bestraffning: långa naglar, långt hår, långt skägg, du ska gå som en katt, bo i skogen, äta mycket gräs. Och så blev det. Nebukadnessar levde i skogen i 7 år där men ville gå tillbaka till sitt kungliga liv. Han bad till guden Marduk han sade i bönen: Snälla Gud kan du göra så att jag kan komma åter till mitt normala liv. Jag lovar att inte hålla judarna som slavar. Och så sker. 

Denna händelse får Nebukadnessar att inse sin guds storhet, och när han gör det ger Marduk tillbaka makten till honom.

Babylonisk fångenskap är en välkänd term. Judarna råkade dessutom ut för denna typ av fångenskap flera gånger: först i Babylon sen i Egypten.

En modern benämning på detta är etnisk rensning. Det har förekommit många, många gånger genom historien. En grupp med en gemensam identitet, exempelvis språk, samlas ihop och antingen avrättas eller skickas iväg till en helt annan plats flera hundra mil bort.

På så vis minskar den härskande gruppen chansen att den kuvade gruppen ska göra uppror eller hämnas.

Hur ska man nu få hop detta? Kungen, Sverigedemokrater och mytiska personer ur vår civilisations vagga. Ja…lite liberalism måste också in för att vara en bloggpost värdig Adolphson.

Nebukadnessars namn slår tydligt an på Sverigedemokratiska strängar. Bevara, bygg murar och skicka bort. Så oerhört naivt. Kom igen, Sverige, vi kan bättre än så här.

Kungen får å sin sida inte vara politisk. Men tänk om han stod upp för en syn på sitt rike baserad på värderingar tvärt emot SD:s inhumana batongpolitik.

Tänk om kungen helt plötsligt struntade i allt det där och sa något substantiellt om alla människors lika värde. Kom igen, kungen. Du kan bättre än så här. Du är ju trots allt snart 70 år.

Medaljens baksida

Jag har möjligen tidigare nämnt att jag har lite svårt för avtackningar. Helst när det rör sig om gamla trotjänare som avtackas av någon som inte ens var född när föremålet för avtackningen började arbeta.

Antagligen har jag genom åren bevittnat för många dåligt genomförda avtackningar. Det ligger något djupt obehagligt över det. Man bör ha respekt för människors engagemang och yrkesinsats.

Min favorit är fortfarande en rektor som efter ett liv på min skola slutade för några år sedan och då höll följande tal: Jag tycker detta är den absolut bästa skolan att arbeta på. Det skulle jag tycka även om jag arbetat på någon annan skola. 

Sedan brukar man även uppmärksammas för lång och trogen tjänst i offentligheten. Häromåret upptäckte jag att man inte längre får guldklocka eller medalj. Nu får man visst en cykel eller en vas.

Detta är om inte mitt livs sorgligaste dag så en av de mer ledsamma. För jag gillar, hur banalt den än kan låta, medaljer. Det hänger nog ihop med att morfar hade sin enda han någonsin fick inglasad på väggen.

Nu var det inte vilken medalj som helst han fick: Norske kungens tapperhetsmedalj. Utdelad i Kristiania 1917 eller så.

Det ni.

Utsikten om en cykel som present efter 25 år i kommunens tjänst istället för medalj eller guldklocka förtog något av glädjen. Därmed inte sagt att jag tänker bli som den där tysken som på sin pensionsdag erkände att han inte gjort något alls på arbetet de senaste 14 åren.

Men ändå. Det är ju fint med medaljer. Och det är så oerhört mycket schysstare att verkligen ha förtjänat sin medalj än att se något oförtjänt glänsa på någon annans bröst.

Vi minns ju kronprinsesseans tal på sin 18-årsdag: Eders majestät. Kära pappa. Tack för Serafimerorden….

Som tur är har jag alternativ till cykeln.

På Folkpartiet Dalarnas vårmöte gästades vi av jämställdhetsministern Maria Arnholm. När vi hade så fint besök var det några folkpartister som skulle avtackas av ministern efter lång och trogen tjänst.

Det finaste man kan få inom folkpartiet är Karl Staaff-medaljen, i olika valörer, namngiven efter vårt lands statsminister under två perioder under 1900-talets två första decennier. Medaljen och plaketten instiftades till minne av frisinnade landsföreningens bildande 1902.

Min företrädare som lokalavdelningens ordförande Kerstin Söderbaums medalj ses nedan i största vördnad och avund avfotograferad.

Vips så blev man glad igen. Vips så har man något att kämpa för.

Sean Banan vet vad han säger. Blingbling på sin dräkt är inte fy skam.

Fikar man efter något vare den samma evigt förlustig. Eller? Nja, låt mig landa i förhoppningen att flickornas barn fulla av beundran har något fint, oklart vad – kanske ett cykelhjul) att sätta på väggen för att minnas sin morfar när jag, efter inte allt för lång men absolut trogen, tjänst en gång för alla kilat över gärdesgården.

Konformitet

Jag funderar lite kring det här med konformitet. Jag gillar nämligen inte sånt.

Trots allt är det kanske ändå synd att vi avskaffat värnplikten (även om den delvis är återinförd). Värnplikt är förknippat med ett lands frihet samt medborgarnas skyldighet att kämpa för denna. Det är en tradition som går tillbaka ända till antikens Grekland.

Att kämpa för frihet och demokrati kan man göra på många olika sätt. Det måste inte nödvändigtvis ske genom våld. Man skulle kunna brottas med ett (vårt) lands normer exempelvis.


 

Jag passade inte riktigt in i den militära ordningen. Jag hängde under lediga stunder under värnplikten på platser de andra beväringarna inte besökte så ofta. Jag hade således ett stort välsorterat bibliotek alldeles för mig själv.

 

Lumpen

 

Där kunde man läsa dagstidningar, böcker och lyssna på musik (till de unga: det här utspelade sig på kassettbandspelarnas, Sony Walkmans och LP-skivornas tid. Jag hade ingen Walkman och var hänvisad till allmänna lyssningsställen som exempelvis bibliotek).

Det här året lyssnade jag ofta på några av Vivaldis följt-konserter. Nu har Adolphson somnat biblioteket igen. (I slutet av gymnasiet och under lumpen hade jag en krasch på Vivaldi – oklart varför).

När jag sedermera vaknade ensam och övergiven i det stora biblioteket kunde jag gå och kasta dart en stund. Det var rätt sköna kvällar, det där. Dagarna såg emellertid helt annorlunda ut.

En gång när jag ensam passerade över kaserngården, utan vapenrock, var det dags för tapto. (När flaggan halas för dagen spelades alltid i kaserngårdens musikanläggning ett trumpet-stycke som är rätt vackert. Då skulle man stanna och göra honnör tills flaggan var nere och omhändertagen innan man gick vidare).

Det är lite fränare när arméns musikpluton gör sitt tapto.

Hursomhelst.

Jag gick denna afton som vanligt i mina egna tankar och noterade således inte den fara som närmade sig i form av en stridslysten fänrik. Fänriken hade just kvitterat ut en megafon med vilken han skällde ut mig för…

…icke regementsenlig klädsel (regementet hade sin egen almanacka som fastslog när våren inföll och innan denna tidpunkt fick man inte gå i bara skjortan) och…

…brott mot tapto-förordningen (jag stannade inte och saluterade flaggan).

Eftersom han använde megafonen (på en meters håll) kände snart hela regementet till att Adolphson fått kompaniförbud (husarrest, typ) igen, med undantag för att besöka matsalen och biblioteket.

Men det var ju konformitet detta gällde, inte gamla lumparhistorier.

Det fanns tjejer i försvaret i början på 1990-talet. De var inte många, men de fanns. Två fanns på mitt regemente eftersom vi var signalister. Försvarsledningen tyckte väl att signalspaning var en lämplig sysselsättning för kvinnor inom organisationen, antar jag.

Försvaret tog sitt ansvar. De två tjejerna hade en egen lucka (rum som 6-10 personer normalt delade på) och avskild dusch i källaren.

 

Min pluton

 

Men det blev lite omständligt, tycke de, eftersom det var rätt lång väg ner i källaren i den stora byggnaden att ta sig mellan lucka och dusch var eviga dag.

En morgon tröttande en av tjejerna och promenerade helt sonika in i det öppna kollektiva dusch/badrummet och duschade med resten av plutonen (ungefär 20 man). Grabbarna drog sig, hukande bakom sina handdukar, förskräckta mot utgången.

Där stannade de, trängdes och stirrade storögt tillbaka in på Venus i duschen.

Det kändes inte bra. Och jag var ju plutonsbefäl, och allt. Visserligen en, ur militär synvinkel, tämligen oduglig sådan. Men ändå. Sagt och gjort. Jag klev in, hängde upp min handduk på en krok och duschade jag med.

Vi duschade, torkade oss inför vår stumma publik och intog sen var sitt tvättställ bredvid varandra. Hon borstade tänderna och jag rakade mig.

För att bryta den tunga tystnaden frågade hon efter en stund: Adolphson, kan du skicka tvålen? (Man använder alltid efternamn i det militära samt i andra sammanhang där konformitet är viktigt). Jag skickade tvålen.

Sedan började resten av dagen. Med en allmän snackis. Vi utgjorde, med ett modernt språkbruk, hen, hon och jag. Nämligen soldater, med efternamn, som gjorde morgontoalett.

Eftersom vi inte tillhörde samma grupp sågs vi inte så ofta framöver. Ja, förutom i duschrummet, alltså. Efter ett tag var det inte längre märkligt för någon av de 20 personerna med ett gemensamt duschrum.

Alla hade annat att tänka på: sina uppgifter för dagen.

En gång lite senare kom hon och slog sig ner när jag drack kaffe. Hon tyckte det var schysst gjort det där jag gjorde den där första gången, berättade hon. det underlättade, ansåg hon.

Vi pratade med varandra nu och då under resten av året i lumpen. Och hon har en sak gemensamt med mina barns mor. Hon kallade mig en gång rätt och slätt för farlig. Det har barnens mor också gjort. Visserligen med glimten i ögat – men ändå. Ingen av dem har någonsin avslöjat vad de menar med detta yttrande.

Det fanns ingen attraktion emellan mig och hon i lumpen, hennes påstående hade inte med något sådant att göra. Men det har stannat kvar i mitt huvud. Jag förstår det inte, vad kan hon ha menat, jag som är så snäll?

Jag undrar också emellanåt vad det blev av henne – hur hennes liv ser ut. Blev hon månne officer?

Barnens mor, däremot, vet jag mycket väl vad det blev av. Hon blev som sagt mina barns mor, mina tankars härskarinna, kvinnan vars namn är som Vivaldis piccolaflöjtskonserter för mitt sinne.

Man behöver nämligen inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns.


 

Det är synd att ungdomar inte gör lumpen längre. En insats för samhället kan göras på många olika sätt. Att lägga ett år av sitt liv för samhällsinsatser utan ersättning tror jag är viktigt.

Dessutom känns det lite obehagligt med en yrkesarmé. Yrkessoldater ler sällan, tycks det mig. Men jag kanske är lite fördomsfull, för jag har ju bara träffat en som möjligen inte är så representativ.

Individens rätt och möjligheter drabbas inte av att man gör en solidarisk och ideell insats. Snarare tvärt om. Avsaknaden av detta märks tydligt i samhället idag. What´s in it for me är den ständiga frågan.

Om vi som samhälle bestämmer oss för att vissa saker har alla individer rätt till: skola, vård, omsorg och värnplikt, är det väl inte svårare än att vi utformar dessa system så att individen kan välja hur vederbörande vill genomföra/organisera dessa enligt behov och önskemål.

Vi befinner oss nu mitt i mellan. Vi har under lång tid provat kollektivismen. Människor tröttnade och reagerade. Vi har nu i stället prövat avreglering, fria val och fria vinstuttag under några år.

Kanske kan vi äntligen gå vidare till mittenläget: staten sätter upp stativet och ramen medan individen skapar konstverket?  Nej, alla behöver inte måla samma sak vid samma tillfälle. Men alla ska kunna få tillgång till pensel och färg.

Och självförtroendet att våga. Möjligheten att kunna.

Där, någonstans, tror jag värnplikten fyller en funktion.

Gregg Louganis

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.

Den Svenska Synden 2

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går.

Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen. Ingen har väl missat byta skinn-debatten i DN, exempelvis. Här och här kan man läsa artiklarna.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ” i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar.

OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Baathpartiet

Jag funderar över partiet som skakat fram ledare som Saddam Hussein och Bashar al-Assad.

De grundläggande beskrivningarna av detta parti säger att den ideologiska grunden bygger på någon sorts enhetstanke för alla araber. Den arabiska identiteten på socialistisk grund föder tanken på en självständig arabisk stat.

Översätter vi partiets namn, Baath, till svenska får vi ungefär: Arabiska socialistiska återfödelsepartiet. 

Rörelsen föddes under och efter andra världskriget då de europeiska makterna som dittills kontrollerat dessa områden lämnade ett tomrum efter sig när de inte kunde vara kolonialherrar längre. De hade skeppan full på hemmaplan, så att säga.

Efter 1945 såg världen annorlunda ut och araberna reagerade mot den forna kolonisationen av dem och krävde rätten till sina naturtillgångar och självständighet.

Rörelsen försökte etablera sig i alla arabiska stater och dess historiska legitimitet var det Ottomanska imperiet samt religion. Alla araber hör ihop, de har tidigare gjort det, och så borde det bli igen.

De talar samma språk och delar samma religion (vilket är en sanning med stor modifikation) och borde därför ha en gemensam stat.

Partiet lyckades på 1960-talet ta makten i Irak, delvis med amerikansk hjälp, med Saddam Hussein som ledare och småningom diktator.  Samma sak skedde i Syrien under den nuvarande diktatorns pappa. I båda länderna har under partiets tid vid makten präglats av våld och förtryck.

Vi känner igen historien.

Någon kallar sig socialist men är i själva verket fascist. Ingredienserna är eviga: lite nationalism och hänvisning till en storslagen historia (Ottomanska imperiet) samt sociala reformer för vissa av befolkningen (exempelvis arier, bolsjeviker eller araber), resten av innevånarna (regimkritiker, kurder, judar, romer, homosexuella etcetera) gör man på ett eller annat sätt av med.

(Innan Hitler funderat ut hur Förintelsen skulle genomföras i Europa klurade han på om den kunde ske någon annanstans. Madagaskar, västra Afrika eller till och med Kanada förekom som förslag.)

Lägg därtill en yttre gemensam fiende och en ”längtan” att alla araber (tyskar etcetera) drömmer om att få leva i ett gemensamt land (stor-Tyskland, stor-Japan etcetera som egentligen är deras naturliga tillstånd men som orättvist av fiender och omständigheter berövats dem.

I Irak var det inga större problem, USA gick till sist in och krossade Saddam. Det hade inget, eller väldigt lite, med hans brott mot den egna befolkningen att göra. Det handlade om olja.

Ändå undrar man.

Varför är det så problematiskt att göra samma sak i Syrien där ett ännu större blodbad på civilbefolkningen pågår? Bland annat beror det på att världsläget förändrats. Måhända har, förhoppningsvis, USA lärt dig vad en allt för aggressiv utrikespolitik kan leda till.

Men vi har även Kina och framför allt Ryssland att ta hänsyn till. Putin stödjer Bashar. Sent omsider verkar ändå något vara på gång, nu. Omvärlden överväger att stödja Bashars motståndare.

De är inte första gången regimen i Syrien dödar sina egna medborgare. 1982 försökte olika grupper göra uppror mot den nuvarande diktatorns pappa vilket medförde att armén massakrerade upp mot 25 000 människor.

Bashar vet, eller tror sig veta, hur en slipsten ska dras.

 

 

Ådalen-Göteborg T/R

Ådalen 1931 är ett sådant där tillfälle, eller händelse, Sveriges egen blodiga söndag, som fram till och med min egen generation är en händelse som alla oavsett bildning och bakgrund känner till. Detta eftersom det var sista gången myndigheterna i Sverige dödade demonstranter.

(För yngre är det lite si och så med kunskaperna härvidlag vet jag genom empiriska studier. Läsare som efter denna lite mästrande inledning känner sig lite brydd kan uppdatera sig här.)

Ådalen 31 har för oss 1900-talister inneburit en slutpunkt för ett samhälle vi lämnat bakom oss. Demokratin är (sedan dess) fast förankrad här i landet, som Palme sa.

Är den?

Jo, kanske är den.

Än så länge.

Egentligen handlar det kanske om hur vi definierar begreppet demokrati. En del beskriver styrelseskicket som majoritetens förtryck av minoriteten. Årtionden av desperation drev till sist fram Allianskonceptet vars tydliga mål var att bryta socialdemokratins maktmonopol.

Frågan är om det hade gått om inte tiden, så att säga, var mogen för det 2006. De borgerliga lyckades ta makten såväl 1976 som 1991 men kunde inte behålla den någon längre tid.

Hur det än är med det talar en del tecken i tesumpen för att riksdagens sammansättning efter valet 2014 kommer att se annorlunda ut än vad vi regelmässigt är vana vid. Det började redan 2010 med SD:s inträde i vårt parlament.

Tillbaka till Ådalen.

Man kan inte längre tala om denna händelse som den sista gången myndigheterna sköt på sina medborgare i Sverige. Bortser vi från när polis brukar våld i sin tjänsteutövning så har det, som torde vara väl känt, hänt ännu en gång: under Göteborgskravallerna 2001. Då sköts en av demonstranterna men klarade livet.

En djupare analys av svensk demokrati under de 70 år som passerat mellan skotten ligger utanför bloggens format. Själv nöjer jag mig att konstatera att i det i Ådalen verkligen rörde sig om en fredlig demonstration där offren var obeväpnade när de utförde sin protest.

Detta kan man knappast säga om kravallerna i Göteborg.

Det man  emellertid kan säga om båda tillfällena var att de som föredrog våld framför fredliga lösningar var representanter för extremvänstern. (Jag syftar inte på militären som sköt i Ådalen utan på de oroligheter som vid tidpunkten förekom i hela Sverige).

Man kan även vid båda tillfällena se att myndigheterna, de som har våldsmonopol, inte var uppgiften vuxen.

Så hur försvarar vi vår övertygelse bäst?

Gör vi inget händer inget, säger extremisterna kanske i bästa Marx/Hitler-anda. På med masken och brunskjortan och fram med molotovcocktail.

Ute på vänster/höger-kanterna anser man att våld är ett helt legitimt sätt att uppnå sina mål. Vad skulle jag själv säga om jag, som i Grekland, plötsligt fick veta att min lön eller pension halveras, att min a-kassa eller sjukförsäkring frusit inne?

Kanske skulle jag gå ut och demonstrera. Kanske skulle jag i stridens hetta ta upp en sten. Men sannolikt skulle jag inte det. För jag är liberal.

Det klart, helt säker kan jag inte vara. Säker är jag däremot på att i dessa upphetsade tillfällen när stenar flyger i luften så är självrannsakelsen långt borta.

Alla pekar finger. Ingen funderar över varför eller vem som kastar den första stenen. Man bara rycks med.

I ett liberalt synsätt ingår tankesättet att kollektivets minsta beståndsdel utgörs av individen. Individen har rättigheter och skyldigheter i samhället. Jag har rätt att få mina grundläggande demokratiska rättigheter skyddade. Men jag har också skyldighet att stå upp för dessa när de är hotade.

Det är här det klickar i högerns och vänsterns världsbild.

Vårt samhälle är mer sårbart än vi tror och anar här uppe i trygga Sverige. Missnöje, utanförskap och rädsla, alltså sådant som vänster- och högerextremister lever av, leder till kaos.

Med risk att låta lite förnumstig: vi måste fortsätta kämpa för demokratins kärnvärden. Slår vi oss till ro i det avseendet blir vi överaskade av hur lätt det går för intoleransen och våldet att överrumpla oss.

Den som tar upp en sten och kastar den mot en polisman eller meningsmotståndare avsäger sig i samma stund sina demokratiska rättigheter. För den handlingen har man ett ansvar som individ också om polismannen skjuter först.

(Den militär, polis, eller vad det nu handlar om för myndighetsperson, har givetvis också ett ansvar för sina handlingar enligt Lex: Jag lydde bara order).

Varje dag på jobbet är jag röd-grön-tjänsteman. På fritiden är jag liberal. Är jag missnöjd debatterar jag eller så demonstrerar jag fredligt.

Liberaler kastar sällan sten.

Det är väl egentligen allt jag säger.